Genèvekonventionen 60 år - jaha, grattis då

Den fjärde Genèvekonventionen undertecknades för 60 år sedan idag och fyller alltså jämt. De flesta länder har idag skrivit under denna konvention och alltså gjort den till ett bindande dokument. Konventionen inleds med uppmaningen att länder inte bara ska följa dess punkter utan även att de ska garantera att andra länder följer konventionen. Den fastslår alltså att mänskliga rättigheter är allas ansvar, inte bara för vissa utvalda. Att alla människor har samma rättigheter och att alla stater har samma skyldigheter att garantera dessa rättigheter.

Det låter ju lysande. Så grattis då, grattis på födelsedagen!

Men hur ser det ut i verkligheten egentligen? FN styrs ju fortfarande av stater och stater kommer alltid att värna om staters integritet - och därför tillåts fortfarande mängder av brott och kränkningar mot de mänskliga rättigheterna och folkrätten. Just fjärde Genèvekonventionen handlar om ockupation och om skyldigheter och rättigheter för både ockupationsmakten och det ockuperade folket.

Och genast tänker man på Kinas ockupation av Tibet. Av Marockos ockupation av Västsahara och av Israels ockupation av Palestina. Och alla dessa ockupationer är väldigt färgade av bosättarfrågan, en av de stora hindren för att någon av dessa ockupationer ska upphöra. Och alltså något som vi måste kritisera och ifrågasätta i allra högsta grad. (Vi = omvärlden).

Idag publicerade SvD en debattartikel på Brännpunkt av Settlerwatch och Kristna Fredsrörelsen under rubriken "EU måste öka pressen på Israel" för att ta upp just detta ämne. Det är lysande att SvD tar in denna artikel just idag, då Genèvekonventionen fyller 60 år. Då 50 personer kastades ut ur sina hus i Sheikh Jarrah i östra Jerusalem bara förra veckan för att ge plats åt fler bosättare. Familjer som bott i huset i över femtio år.

Så födelsedagsfirandet känns lite solkigt. Omvärlden bryr sig inte tillnärmastevis lika mycket som man lovade när konventionen skrevs under.

Och jag är faktiskt djupt chockad över den låga nivån på kommentarerna som lades upp på SvD:s hemsida - det var alltifrån grov antisemitism med människor som pratade om judiska världskonspirationer till de som hävdade att varken Palestina eller palestinier finns och att det egentligen är Hamas som ockuperar Gaza. Det var riktigt sunkigt, osmakligt och läskigt, riktigt läskigt. För att inte tala om de direkta påhoppen. Det är säkert fler än jag som blir mörkrädd. Och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta när jag läser att "Sara, är det ytterligare en jude som går under ett svensk-klingande namn. Fy fan."

Om ni vill veta mer om vad den fjärde Genèvekonventionen säger och särskilt i relation till konflikten i Mellanöstern, kan jag rekommendera att läsa mer på www.diakonia.se/ihl. Sjukt lärorikt!

Medborgare vs icke-medborgare

På dagens ledarsida i DN skriver Håkan Boström om ett nytt lagförslag i Storbritannien om villkorat medborgarskap. Inte samma typ av villkorat medborgarskap som Lieberman gick till val på i Israel: inget medborgarskap utan lojalitet. Alltså, lojalitet mot Israel som en judisk stat. Men definitivt villkorat.

Idén bygger på ett poängsystem där "duktiga invandrare" kan samla poäng för att i slutändan nå det åtråvärda medborgarskapet. Poäng som bland annat bygger på engagemang i samhället. Krav som förstås inte ställs på andra, alltså på de som fått sitt medborgarskap vid födseln. Allt enligt de rådande höger-populistiska vindarna som blåser i Europa. Som ofelbart verkar leda till att etablerade "mainstream"-partier tar på sig frågor som annars tillhör de "fulare", icke-politiskt-korrekta partierna - allt för att hålla sig själva kvar vid makten och att undvika att dessa grupper kommer in i maktens korridorer. För att våra länder ska kunna fortsätta kalla sig fungerande och öppna demokratier.

Håkan Boström skriver att många länder har någon form av villkorat medborgarskap, och tillägger "Men frågan är hur mycket högre krav man kan ställa på invandrare än på infödda. Om principen om villkorat medborgarskap etableras finns inte mycket som hindrar att den utvidgas till fler grupper" (www.dn.se).

Och osökt får det mig att tänka på Äppelkriget, Hasse&Tages gamla film om Änglamark som ska köpas upp för att exploateras av utländska investerare som ska göra om regionen till ett "semesterparadis", allt med politikernas goda minne. Och med sina nya guldklockor i fickorna. Som barn älskade jag Äppelkriget men den fick ett annat djup igår när jag såg om den för första gången på säkert tio år. Hur oupplysta medborgare låter sig luras av lokala pampar att sälja ut sin mark och sina rättigheter. Förutom några medborgare, som istället synar deras kort och vägrar att låta sig imponeras eller luras. Allt till bakgrunden av bilder från rivningen av Klara-kvarteren i Stockholm.

Och varför kom jag att tänka på Äppelkriget? Jag vet inte riktigt, kanske lite långsökt, men något i min mage säger mig att demokratier troligtvis blir mer välfungerade om dess medborgare är engagerade - då fattar de förhoppningsvis mer genomtänkta beslut och låter sig inte luras. Jag vill ju tro på människors solidaritet och empati.

Och då hoppas jag att denna höger-populistiska flirt med medborgarna i Storbritannien, liksom andra liknande lagförslag runt om i Europa, ska falla platt till marken. Att medborgarna inte ska låta sig luras av detta. Att de som redan har genom födseln dessa åtråvärda medborgarskap ska välja att se mångfald som en tillgång och inte som ett hot. Att de ska vara villiga att stå upp för alla människors lika värde och rättigheter, inte bara sina egna.

Rumsfelds-skräckis

Om man gjorde en följetong av allt läskigt som Donald Rumsfeld har åstadkommit inom amerikansk och i allra högsta grad internationell politik de senaste decennierna (glöm ej att han var väldigt aktiv med läskiga saker långt innan Bush-administrationen - det var ju därför han fick jobb där) skulle serien hålla på längre än Dallas.

Och jag inser att det senaste som jag fick höra om säkert är något av det läskigaste i serien. Inför invasionen av Irak tog Rumsfeld fram material för att uppmuntra de amerikanska soldaterna genom att hänvisa till en mängd Bibelcitat som rättfärdigar "det heliga kriget" illustrerade med krigsbilder från just Irak och bilder av amerikanska vapen och soldater. Materialet har den finfina titeln: Onward, Christian Soldiers!

För att ge ett par smakprov:
"Open the gates that the righteous nation may enter, the nation that keeps faith" - Isaiah 26:2.
"Therefore put on the full armor of God, so that when the day of evil comes, you may be able to stand your ground, and after you have done everything, to stand." - Ephesians 6:13

Så vänta lite nu? Jag känner mig lite förvirrad, varför invaderade USA Irak nu igen?

Kolla in materialet på den här länken: http://men.style.com/gq/features/topsecret. Enligt hyfsat säkra källor är detta sant. Jag hoppas innerligt att mina källor har fel.

Fred i Mellanöstern Europas ansvar

Efter några sköna veckors semester och så lite internet som möjligt börjar jag komma tillbaka till verkligheten - och tycka att det är kul igen. Att jag har ett vansinnigt roligt jobb. Att jag har fantastiska kollegor. Att jag har ett oerhört fint hem att fixa iordning. Och att jag har viktiga frågor att jobba med. Men istället för att själv börja skriva - jag har ännu inte fått något kaffe idag - så ger jag länken till en debattartikel som pappa har skrivit i Sydsvenskan: http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article535144/quotFred-i-Mellanostern-ar-Europas-ansvarquot.html

Det är fortfarande långt kvar till fred i Mellanöstern, så ämnet lär ju återkomma här. Jag kan t ex redan nu flagga för seminarier sista veckan i augusti om bosättningar, hur de bryter mot folkrätten på alla sätt och vis och hur de försvårar om inte helt förstör alla möjligheter för fred.

Pirater i Medelhavet

Ship to Gaza, som jag skrivit om tidigare, är ju ett svenskt initiativ som påbörjades i vintras som ett resultat av attackerna på Gaza. Det är en nybildad organisation där individer, solidaritetsrörelser, kulturföreningar, samfund, fackförbund och andra gått samman för att försöka göra en skillnad. En skillnad som våra politiker inte försöker göra. Det bygger på erfarenheterna från Ship to Bosnia på 90-talet men också på Free Gaza - en organisation som försökt bryta blockaden av Gaza flera gånger under de senaste två åren.

I förrgår lämnade ytterligare en båt, Spirit of Humanity, från Free Gaza Larnaca på Cypern för att genom internationella vatten ta sig till Gaza. De bär med sig medicin, leksaker för barn och återuppbyggnads-kit. Ingen återuppbyggnad har ju ännu kunnat ske i Gaza eftersom Israel konsekvent vägrat att släppa in byggmaterial. De3t finns också drygt 20 passagerare med på båten, från 11 olika länder, inklusive Maired McGuire, fredspristagare.

Igår så omringades båten av sex båtar från den israeliska marinen som hotade att öppna eld ifall båten inte vände om. Detta var fortfarande på internationellt vatten, vilket alltså innebär ett grovt brott mot internationell rätt som garanterar "free passage on the free seas". Senare igår eftermiddag bordade den israeliska flottan Spirit of Humanity och arresterade alla ombord på båten och togs in till Israel. Så vitt jag vet är de fortfarande arresterade. Vilket endast kan beskrivas som pirateri - sjöröveri. Sådant som svenska flottan är nere i Adenviken nu för att bekämpa.

Detta kan inte fortsätta - att Israel så öppet och arrogant struntar i internationell rätt - och att katastrofsituationen i Gaza inte har tillåtits förbättras sedan attackerna i vintras upphörde. Det är ju en katastrof skapad av människor, av politiska beslut och militära handlingar - och måste lösas av nya politiska beslut och påtryckningar från det internationella samfundet. Vår tystnad gör oss till medbrottslingar.

Stöd de initiativ som pågår för att få ett slut på detta, varav Ship to Gaza är ett av dem: http://www.shiptogaza.se/

Och kräv att svenska flottan följer med Ship to Gaza som eskort - för att även skydda det skeppet mot pirater.

Sol, fräknar, glass och dynga i Almedalen

Just hemkommen från Almedalen sitter känslan av sommar, Visby, fräknar, glass, intressanta föredrag och roliga människor kvar. Särskilt när jag tittar ut genom kontorsfönstret på de första molnen på en vecka. Nåja, ska inte klaga, snart är jag på väg mot en lång semester...

Höjdpunkterna under mina alltför få dagar på årets största mingel var förstås samtalen och mötena med spännande, intressanta och trevliga människor. Lågvattenmärket stod helt klart Jan Björklund för, i sitt tal på måndagskvällen nere i Almedalen. Eller borde jag se det som en höjdpunkt? Med den dyngan sagd borde ju rimligtvis rösterna försvinna.

Framförallt inledningen rörde upp bottenslammet. I en ganska lång första mening lyckades Jan Björklund genom ett exempel av en 16-årig tjej i Iran som blivit avrättad, klämma in hedersvåld, Iran, islamism, terrorism, stöd till Hamas och Israels säkerhet. Och inte att förglömma, respekten för de mänskliga rättigheterna i Iran liknades vid de allra mörkaste åren i "the dark ages" i Europa.

Så vad är det som är så problematiskt att fördöma avrättningen av en ung tjej i Iran? Det borde ju alla göra, fördöma sådana dåd. Men när Sveriges utbildningsminister, tillika partiledare för ett folkparti som är mer populistiska än liberala och därmed ständigt kommer dragande med ännu mer ickeliberala idéer att sälja in till väljarna, nämner detta först av allt i sitt tal under Almedalsveckan, så osar det sunkigt av islamofobi. En islamofobi som frodas i Europa och som tyvärr är ganska allmänt accepterad - det visar talet på. Kom ihåg, det var ju en minister i Sverige som sa det, inte någon Sverigedemokrat som vill väsnas för att komma in i riksdagen. En islamofobi som ursäktar Israels brott mot palestinierna genom att skylla på att arabvärlden också bryter mot de mänskliga rättigheterna. Läs Andreas Malms senaste bok om islamofobin i Europa och rösta bort dyngan i nästa val.

Eller var lågvattenmärket när Leif Pagrotsky vägrade ta emot information om Ship to Gaza?

Ship to Gaza i Visby

Både idag, måndag, och imorgon kommer Ship to Gaza att presenteras på Östersjötorgets scen, under Almedalsveckan här i Visby. Ett tips, om det nu är någon som är här och faktiskt har tid att gå in och kolla internet, förstås. Seminariet anordnas av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa ochb lyfter just situationen i Gaza och projektet Ship to Gaza som ett exempel på praktisk solidaritet från folk till folk.

Mattias Gardell och Dror Feiler från styrgruppen kommer att prata om betydelsen av att inte glömma bort Gaza ett halvår efter attackerna. Om betydelsen av att inte bara tyst se på vad som hände, och som fortfarande händer. Den blockad som har pågått mot Gaza de senaste åren är också krigshandlingar, inte bara attackerna i vintras. Om betydelsen av internationella samfundets agerande. Om betydelsen av att hävda vår rätt att färdas fritt på haven, enligt internationell rätt.

Och om betydelsen av att själva agera, om ingen annan gör det. Vi kan inte sitta och vänta på att andra ska göra det åt oss. Vi kan inte skylla vår passivitet på någon annan. Vi har en möjlighet och även en skyldighet att själva agera. Ship to Gaza är ett sådant konkret exempel på hur människor kan komma samman för att göra något konkret. Folkrörelser, fackförbund, hamnarbetare, kulturarbetare, aktivister, solidaritetsrörelser och samfund har beslutat att samarbeta för att göra en skillnad och bildat en partipolitiskt och religiöst oberoende organisation. Om ni inte har chansen att komma till Östersjötorget idag eller imorgon, läs mer på www.shiptogaza.se.

En journalist vid gränsen...

Mohammed Omer är en journalist från Gaza som jag har träffat i olika sammanhang och som, efter en speaking tour i Europa förra sommaren, fastnade i gränsen mellan Jordanien och Israel - fast han hade diplomateskort. Jag har skrivit om honom tidigare. Han misshandlades ganska illa, av den israeliska säkerhetspolisen vid Allenby Bridge, och har sedan fått behandling för sina skador i Holland.

Nu, ett år senare, har han skrivit en artikel om händelserna och om vad som har hänt sedan dess. Och han passar på att bemöta en del av de påståenden som har gjorts från gränskontrollen men också från olika journalister och andra: http://www.agenceglobal.com/Article.asp?Id=2042

Läs!

"Sälj hela skiten"

Är en nyutgiven bok (Ordfront) skriven av min kompis Peter Gustavsson och tre andra och handlar om utförsäljningen av statens tillgångar och hur detta raserar vår välfärd. Ett välkommet debattinlägg som jag också ska hoppas får någon form av genomslag, om inte annat i riksdagsvalet om drygt ett år.

Jag blir arg när jag tänker på den "utredning" eller "underlag" eller vad man nu ville kalla det, som lades fram bara några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen. Som helst skulle komma igång redan innan nyår. Det PM som lades fram var på endast ca 16 sidor och visar tydligt på att utförsäljningen endast var en ideologisk fråga, inte en fråga om rationellt fattade beslut baserade på realistiska kalkyler och riskanalyser. Man hade inte ens bemödat sig med att inkludera förlorad vinst i kalkylen utan endast ta med den summa pengar som skulle kunna fås vid en eventuell försäljning.

Och det är helt OK att fatta beslut efter politisk ideologi, det är väl det politik handlar om. Men med respekt för medborgarna borde man iallafall kunna prestera åtminstone en hyfsat genomarbetat analys som underlag. Det är ju viktigt att komma ihåg att de statliga företag som diskuterades inte var några gamla Sovjet-kolloser utan hyfsat slimmade, effektiva och vinstdrivande företag. Och då måste man rimligtvis räkna in bortfallet av vinst vid en försäljning. Men icke sa nicke.

Och härom dagen slingrade sig Maud Olofsson på sant ministervis på en utfrågning i riksdagen om riskanalysen som gjorts inför diskussionerna om Vattenfalls eventuella utförsäljning. Faktum var, visade det sig, efter att hon lyckats med att inte svara på frågorna hon fick under ca tio minuter, är att hennes departement inte har gjort någon risk- eller konsekvensanalys. Över huvud taget!

Frågan är oerhört aktuell och måste debatteras nu. För att vi över huvud taget ska kunna påverka utgången av den här massförsäljningen. Så tack, Peter och ni andra för att ni lyfter denna fråga och jag hoppas att lyssna på er på Almedalen på tisdag, kl 13-16.00. Även om det delvis infaller samtidigt som vårt seminarium om Ship to Gaza....

Är folk verkligen lika inför lagen?

Eller är det skillnad på folk och folk? Frågan ställer min f d kollega Martin Smedjeback som nu avtjänar ett fem månader långt fängelsestraff för att han i mars bröt sig in på Saab-fabriken där JAS-planen tillverkas. Frågan ställs på insändar-sidan i gårdagens DN, med rubriken: "Lagen gör skillnad på folk och folk" men kan även återfinnas på hans blogg där han dessutom filosoferar ytterligare om korruption och mutor: avrusta.blogspot.com.

Anledningen till insändaren var beslutet tidigare i veckan att lägga ner åtalet om mutanklagelser vid försäljningen av JAS - en av de största (om inte den största) muthärvan i Sverige. Det är förstås upprörande att målet läggs ner då det rör sig om sådana ofantliga belopp och om en sådan bransch som både Martin och jag tycker är tvivelaktig i allra högsta grad. Men det är också upprörande att vissa personer anser sig stå över lagen på det sätt att de uppenbarligen tycker att det är rätt att ge och ta mutor på det här sättet. OK, folk är inte felfria och vem skulle inte vilja ha en fet liten bonus lagom till jul eller semestern?

Att vilja lägga undan lite till pensionen är kanske inte så konstigt. Den breda vägen är ju ibland ganska frestande. Men att rättsväsendet sedan i praktiken ger en rätt, genom att inte driva processen mot denna typ av agerande, det är det som är mest problamtiskt.

Martin sitter av ett straff som han står för, även om han tycker att han borde ha frikänts. Skillnaden är att enligt hans sätt att se på civil olydnad, handlar det om att inom ramen för ett demokratiskt system (nåja - då ska ju lika inför lagen gälla) vara villig att ta sitt straff när man bryter inom vissa lagar inom systemet som man inte accepterar. Att ta ansvar för sitt agerande, helt enkelt.

So, what about Obama's speech?

De senaste dagarna har "hela världen" (nåja, min värld) pratat om Obamas tal i Kairo, har analyserat det sönder och samman och försökt komma på vilka slutsatser vi kan dra av det. Nå? Är det ett historiskt tal? Kommer det att förändra polariseringen mellan väst och arabvärlden till det bättre? Kommer det att falsifiera "clash of civilisation"- den realpolitiska konstruktionen som var rådande under så många Bush-år och nästan blev en självuppfyllande profetia?

Historiskt, definitivt. Bara genom att han höll det. Och att han höll det i Kairo. Genom att han verkar förstå vad som måste repareras för att världen på riktigt ska kunna bli en säkrare plats att leva på: goda relationer är ett bättre försvar än kärnvapen.

Historiskt när det gäller konflikten i Palestina och Israel? Osäkert. Kanske, kanske inte.

Tecknen för:
- Han använde "stop" istället för "freeze" när han pratade om bosättningarna. En skillnad som kanske verkar mest teknisk, men som kanske kan få större implikationer än vad man först kan tro.
- Han använde ordet "ockupation" - mabrouk!
- Han pratade om behovet av att Israel erkänner Palestinas rätt att existera. Alltså, inte bara palestiniernas rätt till självbestämmande utan han förtydligade det hela med att säga namnet "Palestina" (kanske inte heller verkar som en stor grej, men tror faktiskt inte det har sagts tidigare av en sittande president)

Tecknen emot:
- Han uppmanar inte att Israel ska upphöra med våldshandlingar - bara att palestinierna ska göra det.
- Han nämner över huvud taget inte mänskliga rättigheter eller folkrätten.
- Han godkände samtidigt en ökning av det militära biståndet till Israel. Ja, faktiskt bara ett par dagar innan talet gavs.
- Han nämner ingenting om att Israel i dagsläget har en regering vars medlemmar har lagt fram flera lagförslag som ifall de går igenom klart och tydligt omöjliggör för även de mest ihärdiga "israelvänner" (jag menar ju förstås att man är mer israelvän om man jobbar för fred än emot, därav "") att fortsätta kalla Israel en demokrati.

Och slutligen, än så länge är det bara ett tal, ingen handlingsplan. Och medan omvärlden talar så bygger Israel i en allt högre takt ut bosättningarna och fortsätter att "skapa fakta på marken" som försvårar dag för dag alla möjligheter till en rättvis fred. Så länge snacket fortsätter utan handlingar så måste jag tyvärr hålla mig skeptisk till talets historiska påverkan på utvecklingen i Mellanöstern.

Kriget fortsätter liksom vår skuld till detta

Slutet av våren karaktäriseras i vanlig ordning av intensitet och gärna med fokus på konferenser. Detta året även kryddat med bostadsflytt (som tydligen toppar listan, på delad förstaplats, över mest oorganiserade flyttar, enligt den erfarne flyttaren J) och golvläggning. En helt ny erfarenhet som helt klart fått mig att tänka tanken om karriärsbyte åtminstone en gång.

Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.

En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.

Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.

Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.

Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.

Loyal arrow söker civila dödsoffer

Under två veckor nu i juni ska det pågå en NATO-övning i Norrland under namnet "Loyal Arrow", Luleå är bas för hela operationen. Eftersom Sverige inte är med i NATO är det intressant att regeringen har sett detta som ett rutinärende och därmed inte informerat varken riksdagen eller riksdagens försvarsutskott, och definitivt inte allmänheten.

Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.

Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.

Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.

Efter Gazakriget. Efter israeliska valet.

Kom på årets Sjöviksseminarium, den 5-7 juni och träffa andra som också är intresserade av vad som händer i Mellanöstern. Text nedan är tagen från inbjudan:

SEMINARIUM SJÖVIK 5-7 JUNI 2009

Kan det bli värre i Mellanöstern? En relevant fråga de senaste decennierna och en fråga som alltför ofta har blivit besvarad med "ja". Våren 2009 står det klart att situationen blivit värre från 2008 och vi får än en gång ställa samma fråga. Kan någon längre ärligt uppmana till fredsförhandlingar mellan palestinier och israeler? Är det så att i dag bör man inte försöka få till stånd fredsfrämjande åtgärder utan fredstvingande?

Men vad "fredstvingande" åtgärder är, finns det inga enkla svar på. Tankarna går till USA och EU. En otålighet finns över EU:s långvariga tolerans med Israel och tröghet att förändra. En viss hoppfullhet över Obama vad gäller USA:s fortsatta agerande, dock grusat av många fläckar med konservatism i den amerikanska maktens korridorer.

Vi behöver träffas och tala om detta. Därför är du varmt välkommen till det sjunde Sjöviks-seminariet. Du behövs i samtalet!

Varför är det så tyst?

De senaste veckorna har jag undrat över den ekande tystnaden efter Gaza-kriget. Det kändes ett tag efter attackerna att det internationella samfundet äntligen, äntligen skulle reagera på vad som händer i Mellanöstern. Att ett momentum höll på att skapas så att det nu iallafall inte skulle kunna bli värre. Och jag har påpekat det förut, ja, man kan nästan hävda att jag tjatar, att tystnaden skriker ut vår gemensamma skuld över dessa brott mot folkrätten.

Och värre blir det. De senaste dagarna strömmar det in rapporter från Jerusalem om tiotusentals hus som hotas av rivningar. Om tiotusentals människor som riskerar att bli hemlösa. Om vissa vägspärrar som ska datoriseras, vilket tvingar de palestinier (ca 75 000 personer) som har arbetstillstånd i Israel att ta långa omvägar längre resor till jobbet och ökade kostnader, då antalet vägspärrar som palestinier får använda minskas. Om polisutredningar mot israeliska fredsgrupper. (Läs bl a Anna Westers krönika i Stockholms fria tidning nu härom dagen).

Och vi väntar fortfarande på att något ska hända när det gäller Gaza. Om omvärlden accepterar att IDF utreder sig själva och sina egna övergrepp och ser sådana utredningar som oberoende, då kommer vi inte komma någonstans. Läs Gideon Levy på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1084418.html om att vi förtjänar att få reda på vad som hände i Gaza.

Vi vet ju iochförsig vad som hände. Och fortfarande händer. Det finns palestinska journalister på plats. Och internationella aktivister. IAF (Israeli AirForce) har ju faktiskt bombat Gaza igen, sedan kriget i vintras avslutades, härom dagen bombades tunnlarna på gränsen till Egypten och flera personer dog. Men en oberoende utredning verkar ju vara en förutsättning för omvärldens förhållningssätt gentemot Israel och det som hände. Och vad som händer nu. Och vad som kommer att hända framöver.

Lieberman återvände precis från en rundresa i Europa och menar att relationerna är goda. Netanyahu ska träffa Obama om någon vecka. Den nuvarande politiska linjen säger att om man skapar ekonomiska förutsättningar för palestinierna så kommer konflikten att lösas - att då kommer de ge upp sin rätt till frihet. De pratar om transfer-policies, lojalitetskrav, växande bosättningar som alltså inte alls ska avvecklas. Någonsin. Den nuvarande politiska linjen är så otroligt tydlig - varför är det då fortfarande så tyst??

Lieberman sa för övrigt härom dagen att han tror att Cypern-lösningen vore en bra lösning på konflikten i Israel och Palestina. Där viss transfer av människor har skett. Han verkar dock glömma att Cypern-konflikten inte är löst. Inte alls.

New Profile attackeras av polis

I höstas skrev jag vid ett tillfälle om att riksåklagaren i Israel hade inlett en utredning av New Profile, en pacifistisk, feministisk organisation som jag har haft kontakt med och samarbetat med i flera år. För drygt en vecka sedan, söndagen den 26 april, knackade polisen på dörren till fem NP-medlemmar, gick igenom deras hem, beslagtog datorer och tog in dem på förhör till polisstationen. De släpptes därefter men belades med förbud att prata med varandra och att använda internet. Dessutom anade NP att fler medlemmar skulle utredas.

Och i torsdags, den 30 april, fick ytterligare några medlemmar telefonsamtal från polisen om att förhör skulle hållas även med dem under den här veckan.

I torsdags kväll demonstrerade ca 60-70 personer, från NP men även från andra organisationer, flest kvinnor, utanför polisstationen i Tel Aviv. Det var en stillsam manifestation där man ville visa solidaritet med NP och protestera mot polisens agerande. Polisen gick dock i attack, fysiskt, mot demonstranterna och arresterade åtta personer. Se mer på Youtube: http://www.youtube.com/watch?v=zXT08cISAMI. 

De som arresterades hölls i häktet över natten och släpptes först vid 11-tiden i fredags, efter att en domare beordrat polisen att ta av dem de handbojor och fotbojor de hade på sig.

Läs mer om New Profile på http://www.newprofile.org/english/ och om vad som händer där. På hemsidan finns det också en lista på saker som vi i omvärlden kan göra för att visa dem vårt stöd.

Hela historien känns bizarr och ganska skrattretande, om den inte vore sann. Hur polisen kan se dessa kvinnor som ett så stort hot. Men visst, de utmanar ju några av de grundvalar som den israeliska staten har byggt sitt kontrakt mellan stat och medborgare på - kopplingen till "folkets armé" och värnplikten som något centralt och idén om att militära "lösningar" är de enda lösningar som finns, eftersom våld är det enda språk som förstås och respekteras av "fienden".

Training of Trainers - ickevåld i Sverige

”Utbildning är det mäktigaste vapnet som
kan användas för att förändra världen”
- Nelson Mandela

Bli ickevåldstränare genom att gå Kristna Fredsrörelsens fördjupade tränarutbildning med internationell inriktning. Kursen är uppdelad i tre steg, varav det andra genomförs i Jerusalem.

Utbildningen är tänkt för dig som är intresserad av fred och ickevåld. Målet med utbildningen är att utbilda dig och andra till att sprida kunskap och stärka engagemanget i Sverige, dels för ickevåld som förändringskraft, dels för situationen i Israel och Palestina.

Du kommer att få hålla i ett antal workshops och informationsträffar på egen hand under utbildningen, med stöd av mentorer från Kristna Fredsrörelsen och Studieförbundet Bilda.
Läs mer på: http://www.krf.se/training-of-trainers-ickevald .

Fängelse för att försöka stoppa våld

Idag kom domen mot min kompis Martin och de andra medåtalade som bröt sig in på Saab där JAS-plan tillverkas. Det blev 4-6 månader fängelse, samt ett gemensamt skadestånd som ska betalas till Saab på 151 000 kr. De har alla suttit häktade sedan 22 mars, då aktionen skedde, och fördes efter domen idag återigen tillbaka till häktet.

Martin kommenterade domen idag: ”I Linköpings tingsrätt tog jag upp risken att JAS skulle användas för att avfyra kärnvapen. Något är snett när man döms till fängelse för försök att avstyra ett kärnvapenhot” (citat från www.ofog.org)

Under rättegången förra veckan menade åklagaren att sabotaget hade en "avsevärd betydelse för rikets försvar". Men de anklagade yrkade på ett frikännande "eftersom de agerat i nödvärn för att hindra det lidande och död Jas-plan från Sverige orsakar runt om i världen". (www.ofog.org) Som Martin skriver på www.avrusta.blogspot.com: "Våra advokater och vi tyckte inte att det var rimligt att det skulle bedömas som sabotage eftersom vi var ute efter exportplan som inte alls har med Sveriges försvar att göra. Vi sa visserligen att om vi inte hade lyckas hitta några exportplan skulle vi kunna tänka oss att hamra på ett eller flera Jas tillhörande försvarsmakten, eftersom dessa titt som tätt hyrs ut eller säljs till olika länder."

Och återigen ställer jag mig frågan om civil olydnad och när det är OK, och vem som har tolkningsföreträde att avgöra detta. Eller vem som tar sig tolkningsföreträde. Och hur civil olydnad skiljer sig mellan olika länder, till exempel Sverige och Sudan. Vilka risker tar man som aktivist och vad kan man uppnå. Jag har inga definitiva svar ännu, utan fortsätter att fundera över detta - försöker både att gå på magkänslan men också att basera funderingarna på logiskt resonemang och filosofi. Och jag måste ju erkänna att jag är glad att Martin & co driver den här frågan som jag tycker är oerhört viktig och att de tar risker som vi andra inte gör.

Ramverket inte alls lika intressant som innehållet

De senaste veckorna läser jag igen och igen om den nya regeringen i Israel, med Netanyahu, Barak och Lieberman i fronten. Jag har redan uttryckt mina åsikter och farhågor om dessa herrar, och tänker därför inte gå in på det igen. Vill ni läsa mer finns det flera bra artiklar på bland annat Maan News (www.maannews.com) som är väl värda att titta på.

Dessa herrars inmarsch på arenan får ju en osökt att tänka på möjligheterna till en lösning på den här konflikten. Just nu känns den ju mer avlägsen än någonsin, men alla konflikter blir lösta förr eller senare, och så kommer det även bli med denna. Frågan är hur mycket mer lidande vi måste stå ut med, hur många fler kränkningar av mänskliga rättigheter och folkrätten och hur många fler "fakta på marken" som måste göras ogjorda för att en riktigt rättvis fred ska kunna nås.

Egentligen är det inte speciellt svårt. Alla vet i princip vad som måste hända. Alltså, alla inblandade. Ett av de problem jag ofta hänvisar till är ju att andra människor inte alls vet vad konflikten handlar om eller vad som måste hända. Alltså, det är inte alls speciellt komplicerat, vad som måste hända, ur ett folkrättsperspektiv. Och jag hävdar att det är det enda perspektivet som är relevant i den här situationen. En bekant till mig (som inte direkt har samma syn på konflikten) sa "humanitarian law is just technicalities, it is clear what the Bible says" - och detta visar ju på det absurda att ens diskutera något annat än just folkrätten.

Så en lösning i linje med folkrätten måste till. Och sen då? Då fastnar man gärna i diskussioner, ibland oändliga, om det ska vara en enstatslösning eller en tvåstatslösning. Om jag ska vara helt ärlig tråkar den diskussionen ut mig. Det handlar ju endast om ramverket. Jag är mycket mer intresserad av innehållet. Och det är det jag vill se diskuteras: vilken typ av stat (singular eller plural efter smak) snackar vi om? En fundamentalistisk stat? Fascistisk? Nationalistisk? Demokratisk med lika rättigheter för alla? Total separation mellan stat och religion?

Jag vill se en diskussion om visioner. Jag vågar hoppas på att det kan leda till oväntade allianser.

Efter valet - varför denna kompakta tystnad?

Jag har undvikit att skriva om Mellanöstern ett tag då jag har känt mig alltför uppgiven. Efter att attackerna på Gaza upphörde fortsatte tystnaden som varit alltför kompakt i över fyrtio år. Omvärlden verkade vakna ett tag, det kändes som att det finns ett momentum att ta vara på. Särskilt inför att Sverige snart blir ordförandeland i EU och att EU är en av de viktigaste aktörerna med en stor möjlighet att påverka situationen. Om man vill. Vilket man hittills inte velat.

Efter valet i Israel kändes situationen ännu mer hopplös. Eller snarare - min första reaktion var att NU, om inte förr så NU kan inte omvärlden vara tysta. Och visst har det skrivits ett par artiklar och krönikor om den nya högerregeringen, men mest har det varit tyst. Artiklarna har mest synts i alternativ media, annars tyst. Hillary Clinton ringde upp och hälsade sin nya "kollega" välkommen till sin post och i övrigt så.... TYSTNAD. Det är så öronbedövande tyst.

När Jörgen Haider blev vald i Österrike reagerade övriga EU-länder direkt. Denna typ av åsikter kan vi inte acceptera. Detta gäller även risken att Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen i nästa val. Inte OK. Läskigt, ja! Jag tycker ju också att EU hade ju kunnat agera lite mer på Berlusconis framfart och särskilt i sitt beteende mot romerna i Italien. Oerhört läskigt att det är så tyst. Och så har vi då den här nya regeringen, med Netanyahu, Barak och Lieberman i spetsen. Och nu snackar vi verkligen om läskiga åsikter som jag helt enkelt väntade mig skulle framkalla någon form av reaktion. Men det är så öronbedövande tyst.

Jag tänker främst på Lieberman, och läser Uri Avnery's artikel "Who's the boss?" på www.maannews.net. Karln innehar en riktig vågmästarroll och vet om det. Avnery skriver något om det bisarra i den här regeringsformationen:

"But a government is no joke. And Lieberman is no joke. Far from it. Already on his first day he made clear that he – he and not Netanyahu or Barak – will set the style of the new government, both because of his strong political position and his massive personal presence and provocative character. He will maintain this government as long as it suits him and overthrow it the moment he feels that new elections will give him supreme power. His rude and violent style is both natural and calculated. It is intended to threaten, to appeal to the most primitive types in society, to draw public attention and to assure media coverage. All these are reminiscent of other countries and other regimes. The first one to congratulate him was - not by chance – the ex-fascist foreign minister of Italy."

Han gick till val med en plattform som går ut på att medborgarskap skulle kunna annulleras för den arabiska befolkningen om de inte svär en lojalitetsed till staten Israel. Han pratar även om transfer av den arabiska befolkningen i Israel. Han citerar romerska kejsare i sitt installationstal: Si vis pacem, para bellum. Om du vill ha fred, förbered för krig. Han förkastar Annapolis-mötet och den efterföljande processen. (Och visst har inget hänt sedan dess, men det var knappast anledningen till varför han tog avstånd från den).

Jag tror knappt att jag behöver säga något mer då det framgår ganska tydligt att den här karln i allra högsta grad är skitläskig. Och att han sitter på en position som gör honom ännu läskigare. Och att tystnaden från omvärlden gör hela situationen oändligt mycket läskigare. Och det är därför jag har undvikit ämnet Mellanöstern under ett tag.

Avrustning var det...

Jag har tidigare skrivit om min f d kollega Martin och hans försök att avrusta den svenska krigsindustrin. I mitten av mars fick han en fängelsedom och böter efter aktionen i höstas då han och hans kollegor bröt sig in på två vapenfabriker där vapnen var ämnade för export - bl a till Indien.

Bara några dagar senare, den 22 mars, bröt han sig in på JAS-fabriken i Linköping. Där finns plan som är beställda av både Sydafrika och Thailand, båda två problematiska länder att exportera vapen till - även för de som tycker att det är OK för Sverige att exportera vapen. Jag behöver väl knappast gå in på varför. Och om man tycker att det är problematiskt, bör man protestera. Som en av de häktade själv säger:

- När regeringen och företagsledningar samarbetar för att exportera vapen till fattiga länder och konflikthärdar är det upp till vanliga medborgare att ingripa. Den civila lydnaden är ett större problem än den civila olydnaden, sa författaren Pelle Strindlund, 37, från Sundsvall (www.ofog.org)

Sedan den 22 mars har Martin och de andra suttit häktade. Rättegången mot dem inleddes igår och tydligen ska domen fastställas redan nästa vecka. Efter rättegången återfördes de till häktet. Martin försöker att blogga från häktet, med viss försening då andra måste lägga upp texterna åt honom. Jag tycker att han är modig och är stolt över att känna honom. Och gissa vad jag har berättat om detta för alla våra gemensamma vänner i Sudan. Vill du veta mer, kolla in mer information på Kampanjen Avrusta-gruppen på Fejjan eller på www.avrusta.blogspot.com.

Avväpning var det...

En av de saker som vi försökte lära oss mer om i södra Sudan var avväpning. I CPA, Comprehensive Peace Agreement, från januari 2005, står det att avväpning är ett viktigt steg i implementeringen av freden. Och särskilt då i södra Sudan där stridigheterna under kriget var som värst och där man idag befarar att 80 procent av befolkningen är beväpnad.

Hittills har GoSS (Government of Southern Sudan) gjort några tappra men misslyckade försök till avväpning i vissa områden. Vilket inte var så svårt att räkna ut. Att de skulle bli misslyckade, alltså. Bland annat har man med våld försökt avväpna vissa grupper, vilket skickar ju ganska blandade budskap om behovet av att skydda sig och vapnens roll i detta. Hittills har försöken som sagt varit misslyckade. Grupperna har antingen bara lämnat ifrån sig de äldsta och mest slitna vapnen och behållit resten. En kalashnikov håller utan problem i 40 års tid. Och är alldeles för billig för de flestas bästa. Eller så har man helt enkelt gått ut och skaffat sig nya vapen veckan efter. Eller så har grannbyn attackerat - passat på då man vet att en viss grupp för tillfället är vapenlösa. I de mest misslyckade fallen har befolkningen känt att deras mänskliga rättigheter - rätten till säkerhet - har blivit kränkt och därför slagits tillbaka. Och blod har spillts, människor har både skadats och dödats.

Inte så lyckat, med andra ord. Och säkerhet är en rättighet. Och i ett område som Sudan, som har haft inbördeskrig större delen av tiden sedan självständigheten 1956, och där vissa etniska grupper traditionsenligt har rykt samman för att sno boskap från varandra och där LRA (Lord's Resistance Army) härjar i gränstrakterna, kan man inte bara gå in och avväpna folk. Oavsett hur fel man tycker det är med vapen. Och hur mycket man intellektuellt kan argumentera för skillnaderna mellan statlig säkerhet och mänsklig säkerhet och att vapen faktiskt rent statistiskt leder till större mänsklig osäkerhet.

Alternativ måste erbjudas. Om jag inte kan försvara mig själv när jag blir attackerad, vem gör det då? Om jag har varit soldat sedan barnsben och varken kan läsa eller skriva eller är tränad i någon form av yrke - vad betyder då mitt vapen för min identitet? Och vad ska jag göra istället, när mitt vapen tagits ifrån mig?

En avväpningsprocess i den här typen av kontext måste ske samtidigt som väldigt många andra processer i samhället. Bland annat måste reella alternativ erbjudas - både vad det gäller säkerhet och identitet. Civila samhället och de folkvalda (nåja, folkvalda blir de ju förstås först med nästa val - hittills är de "folkvalda" en produkt av CPA) kan samarbeta runt detta och stärka varandra. En "disarmament of the mind" måste ske. Och alla samhällen har ickevåldsliga metoder för att lösa konflikter som kan användas eller återupplivas ifall de fallit i träta - man behöver inte importera Gandhi hela tiden. Försoningsprocesser tjänar nog en funktion.

Dessutom, avväpning handlar i allra högsta grad om grundläggande ekonomi, om efterfrågan och utbud - och båda måste man förhålla sig till. När gränserna till Eritrea, Etiopien, Kenya och Uganda svämmar över av billiga vapen kommer inga avväpningskampanjer att fungera.

Sent en natt...

...försöker jag återigen samla mina tankar från senaste Sudan-resan och reflekterar över den enorma internationella närvaron i södra Sudan. Juba är "the it-place" just nu i biståndsvärlden. För tio år sedan var det Kambodja, därefter Afganistan... och nu Juba. Alla dessa vita jeepar med loggor som förstås har som mål att hjälpa.

Och så många frågor väcks i mitt huvud. Jag träffade en parlamentariker i utskottet för "regional and international cooperation" som berättade att vi var de enda khawajas ("vitingar" - mitt val av ord) som kommit till honom för att be honom om en behovsanalys och en prioriteringsordning på utmaningar. Vi, en liten fredsorganisation från Sverige, som definitivt inte i någon hög grad kan möta alla dessa utmaningar. Som inte har någon permanent eller ens temporär närvaro i Sudan. Är vi verkligen de enda som bett att de, sudaneserna själva, ska definiera sina behov?

Jag får ofta påminna min partnerorganisation om att vi inte är deras givare - utan att vi är precis det - en partnerorganisation. Jag får påminna dem om att jag inte är mer kvalificerad än de själva att definiera deras behov. Eller prioriteringar. Jag får ofta påminna dem om att det är de själva som ska sätta deras agenda - det är inte jag som har planer för dem. Jag får påminna dem om att allt jag kan om Sudan (nåja, mycket iallafall - och när det gäller sudanesiska flyktingar i norra Uganda har jag en av föreläsarna vid SOAS att tacka) har jag lärt mig av dem. Jag får påminna dem om att vi är jämlikar.

Om detta är biståndets baksida - hur tar vi oss ur detta? När de stora givarna fortfarande agerar helt top-down och när vi små organisationer som vill ha en så jämställd relation som möjligt till våra partnerorganisationer ändå fastnar i detta? Hur undviker vi det internationella samfundet agerar som imperialister i sitt förhållningssätt till Afrika?

Folkräkning och val

I senaste inlägget nämnde jag något om den undermåliga folkräkningen i Sudan som genomfördes i april förra året. Det står i CPA - Comprehensive Peace Agreement - att en folkräkning skulle hållas innan nationella val kan genomföras. Vilket låter ju klokt och i allra högsta grad genomtänkt. Särskilt i ett land som har haft krig större delen av tiden sedan självständigheten 1956. Och som aldrig har haft varken fria val eller folkräkning tidigare.

Och då tänker man ju per automatik att det är A och O att en sådan folkräkning går bra till - för att de första fria valen faktiskt ska bli fria, inklusiva och demokratiska. Eller? I april förra året genomfördes en folkräkning på två veckor i Afrikas största land. En av de viktigaste händelserna i fredsprocessen och något som det var nästan helt tyst om i media här hemma. Två veckor?!?! Är det en rimlig tid för en folkräkning i Afrika största land? Under regnperioden, då stora delar av södra landet är isolerade och många vägar är helt oframkomliga? I ett land där många människor fortfarande inte vet vad CPA innebär. Vissa områden besöktes inte alls. Och i Darfur fortgår ju kriget...

Dessutom vägrade regeringen i Khartoum att inkludera frågor om etnicitet och religion i folkräkningen. De menar att det inte är viktigt. Och det kanske det inte borde vara - men i ett land där konflikterna i allra högsta grad har etniska och religiösa förtecken (även om de som överallt annars handlar om makt, resurser och land) så blir det problematiskt att utelämna detta. Särskilt när alla som tillhör olika minoritetsgrupper eller marginaliserade grupper genast tolkar detta ur konspirationsteoretikerns perspektiv: "de försöker dölja fakta på marken". Denna känsla förstärks ytterligare då regeringen hittills har vägrat att släppa resultaten från folkräkningen.

"The possibility of the elections next year being democratic and fair is already lost due to the census", sade en person som jag träffade i Juba. Och jag är böjd att hålla med. Och följdfrågorna blir per automatik många. För många att jag ska börja rada upp dem nu. Om ni har några, hör av er så lägger jag till dem på listan och publicerar den i nästa inlägg. Typ.

Utmaningar i södra Sudan

Jag är nyss hemkommen från en vecka i Juba och försöker smälta alla intryck. Det är mitt andra besök i huvudstaden i det autonoma södra Sudan och det var på många sätt ett kärt återseende. En hel del har hänt under de 18 månader sedan jag senast var där. Bland annat har den största gatan (Airport road) asfalteras. Alla andra gator är fortfarande röda av jorden och blir till lervälling så fort regnen börjar. Och de behagade börja den här veckan. Tydligen tidigare än väntat och vår vanliga bil hade det inte alls lika lätt som alla vita fyrhjulsdrivna jeepar som fortfarande fyller gatorna.

Det byggs också en hel del i stan och framförallt hotellen och restaurangerna känns delvis nya, med europeiska priser. Anpassat efter de hundratals, ja, troligen tusentals, expats som befinner sig i Juba. Hur vanliga sudaneser klarar sig, är en helt annan fråga. Och en väldigt viktig sådan. När vi pratade med medlemmarna i vår partnerorganisation Sonad (Sudanese Organisation for Nonviolence and Development) om deras största rädslor i vardagen var de stigande matpriserna ett av dem.

Södra Sudan är troligen ett av världens bördigaste områden med enorma möjligheter att inte bara försörja sin egen befolkning utan även exportera produkter, till norra delarna av landet men även till andra länder. Idag importeras dock den mesta maten från Uganda och Kenya. Och när fd soldater och krigsveteraner, som inte fått sin lön eller ersättning utbetald på flera månader, blockerade vägarna runt gränsen till Uganda syntes det direkt då de redan höga matpriserna ökade ytterligare.

En annan rädsla är närvaron av lätta vapen. Enligt beräkningar av Small Arms Survey äger 80 procent av befolkningen i södra Sudan vapen. 80 procent! Och eftersom staten ännu inte är stark och stabil nog att erbjuda befolkningen skydd, finns det idag ingen vilja att låta sig avväpnas. För att en avväpning ska kunna bli hållbar måste alternativ erbjudas. Men när hoten om attacker fortfarande är så reella, kommer det inte funka. Vissa grupper har avväpnats med våld av staten, och vad skickar det för signaler!? Många därnere anser att deras rättigheter kränks och våldsamheter har utbrytit vid dessa avväpningskampanjer. Dessutom har de åter skaffat nya vapen så fort avväpningen avslutats. Och så länge det fortfarande pågår en mängd lokala väpnade konflikter mellan olika grupper i södra Sudan lär det inte gå att komma längre i den här frågan.

Därför är vikten av freds- och försoningsarbete enormt viktigt, som bland annat kan fokusera på lokala konfliktlösningsmekanismer och återuppliva dem. Varenda samhälle i världen har sådana mekanismer men ibland handlar de i skuggan av krig och måste putsas av. Tyvärr har givare världen över en tendens att överge områden när ett fredsavtal skrivits. Som om allt då skulle vara "fine and dandy". As if. Fredsavtal sluts mellan ledare. Fred implementeras av människorna. Och idag finns det fortfarande grupper i södra Sudan som knappt vet om att ett fredsavtal skrevs under för fyra år sedan, ännu mindre vad det innehåller.

Och ur det perspektivet, och den slarvigt och direkt odemokratiska folkräkning som genomfördes förra året, undrar man ju med rätta hur det kommer att gå när de första nationella valen ska hållas i februari nästa år. Uppförsbacken dit är lång. Samtidigt som jag känner mig matt av alla dessa utmaningar känner jag mig hoppfull efter alla möten med människor, både gräsrotsaktivister och parlamentariker, som har en otroligt stark vilja att fortsätta försöka skapa ett nytt Sudan.

Snarstucken?

Ok, jag erkänner att jag känner mig ganska besviken på arabländerna som nu har sagt att de ska stödja Al Bashir och därmed fördöma Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) arresteringsorder. Jag kanske inte borde vara förvånad, men definitivt besviken. Särskilt då Al Bashir samtidigt menar att han tänker försöka tona ner Palestina-frågan på det Arab League-möte som pågår nu. För att palestinierna kräver att Israel ställs inför ICC för de krigsbrott och brott mot folkrätten som begicks under kriget mot Gaza nu i vintras.

Dubbelmoral är alltid vidrigt och det här måste väl räknas som den värsta typen. Riktigt cynisk dubbelmoral.

Återigen visar man att Palestina-frågan faktiskt inte är så viktig för arabvärlden, det verkar bra mycket viktigare för dem att Israel fortsätter att vara den stora fienden. Återigen visar man att människorna i Darfur inte är viktiga. Fast flera hundra tusen har dött de senaste fem åren, och flera miljoner nu hotas att drabbas av svält efter att Al Bashir kastat ut de internationella humanitära organisationer som funnits på plats i Darfur. Det är tydligen mycket viktigare att hålla goda relationer till Al Bashir.

Karln är uppenbarligen en skurk, i ordets rätta benämning. Men hur ska man då se på ICC:s arresteringsorder gentemot Al Bashir. I relation till fredsprocessen i landet. I relation till den attityden gentemot andra aktörer. I relationen mellan fred och rättvisa. ICC och andra folkrättsverktyg bör användas och användas oftare. De bör användas mindre selektivt och se till att alla behandlas lika inför lagen. Men då "världspolis" inte finns och då stater alla har sin egen agenda ser det inte ut att bli på det sättet inom en snar framtid. Inte ens inom en överskådlig långsiktig framtid.

Hostile fighters.... who?

I januari i år bombade israeliska stridsflygplan en konvoy i Sudan och menade att konvoyen var på väg till Gaza med vapen. Detta har man inte alls hört så mycket om, även om det borde vara en hyfsat stor grej, kränkningar av andra staters territorium brukar uppmärksammas och kritiseras. Nåja, inte kränkningarna av det palestinska territoriet, då är det tyst, som jag så många gånger tidigare påpekat.

Nu var det dock kränkningen av Sudans territorium som jag tänkte skriva om. Israel anföll denna konvoy med F16-plan och droner och hade F15 plan på stand by ifall "hostile fighters" skulle närma sig, som tidningen Haaretz beskriver det hela.

Men vänta lite nu, vad är det egentligen som räknas som "hostile fighters"? Är det inte de som attackerar inne på en annan stats territorium som både de jure och de facto är den som är "the hostile fighter"?

Krig suger - så är det

De senaste dagarna har det strömmat in rapporter om vad som hände i Gaza under Israels tre veckor långa attack i vintras. Den vita fosforen kände vi redan till. Och det urskiljningslösa bombandet av byggnader och människor. Vittnesmål kom från internationella aktivister och sjukvårdspersonal som befann sig på området under attackerna .Amnesty International kom in i Gaza direkt efter att attackerna upphörde. Flera dagar innan internationella journalister släpptes in.

Nu kommer rapporterna om soldaternas agerande. Vittnesmål som bland annat samlas in av Breaking the Silence (www.breakingthesilence.org). Om användandet av mänskliga sköldar. Om sönderslagna hus och möblemang. Om rasistiskt och hatfyllt klotter i människors hem. Om avföring på golv, väggar och till och med i kylskåp. Om soldater som hindrar ambulanser och sjukvårdspersonal att komma fram. Som hindrar människor att ta sig till sjukhus. Som skjuter mot kvinnor och barn.

Och om t-shirts som olika "units" har tryckt upp efter attackerna, som stolt (?!) berättar om övergrepp och brott mot folkrätten. Det finns bl a att läsa på BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7960071.stm. Dessa t-shirts representerar för mig denna dehumanisering som alltid sker i krig. Och som går djupt i konflikter som pågår under generationer. Där den andre inte ses som mänsklig och därför kan behandlas hur som helst. Och denna dehumanisering får mig som vanligt att gråta.

Ojämlikhet det största problemet

En ny bok skriven av Richard Wilkinson and Kate Pickett, beskriver co-relationen mellan levnadsstandard och jämlikhet, och menar att även de rika(re) lever bättre i jämlika samhällen. För att få en lite mer utförlig beskrivning av The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane 2009), läs mer på: torepersson.blogspot.com.

Rafael goes Bollywood

Något av det roligaste på youtube-himlen den här veckan är utan tvekan den reklamfilm från den israeliska vapentillverkaren Rafael som i februari deltog i en stor vapenmässa i Indien. Filmen visades på stora filmskärmar vid deras monter. Att anpassa reklamen, dvs riktad reklam, är ju populärt, troligen för att det anses effektivt. Men hur mycket kan man göra detta utan att det slår över.

Rafael skulle alltså åka till Indien och då så många israeler hänger där under sin "post-army tour" vet de allt om saris och Bollywood-dans och smörsång. Och man undrar ju i sitt stilla sinne om den här typen av reklam gillas av indierna. Eller som bloggaren Noah Shachtman skriver: "Let's say you're a defense-company marketing executive. And you want to make a splash at the Indian defense ministry's annual air show. Do you: (a) buy expensive gifts for New Delhi's generals; (b) treat the press to Kingfishers and samosas; (c) produce a Bollywood-esque video featuring bare-midriff girls, flower-draped missiles, and the catch phrase "dinga dinga dee?"

Det trista är att det troligen fungerar. Rafael är ett av Israels största vapentillverkare och har bl a samarbeten med svenska försvaret. Israel är ett av världens största vapenexportörer. Ergo: Rafael borde rimligtvis vara ganska duktiga på det de gör.

Och även om jag skrattade mig fördärvad när jag såg filmklippet på youtube, och blev generad å Rafaels vägnar, borde jag egentligen gråta, för det hela är ju egentligen fruktansvärt. Om det är något som världen inte behöver mer av så är det ju vapen. Och om det är något som vi inte behöver är vapenförsäljning som säljs genom populärkultur vare sig det rör sig om B/Hollywood, Melodifestivalen (som så många av någon outgrundlig anledning gillar), eller annat.

Se, skratta, gråt och bedöm själva: http://www.youtube.com/watch?v=ktQOLO4U5iQ

Svensk vapenexport frodas

Svensk vapenexport är ett ämne som ofta dyker upp här. Just för att jag tycker att det är så vansinnigt att vi har en industri som stödjer krigsmakter runt om i världen samtidigt som vi nöjda lutar oss tillbaka och är stolta över 195 år av fred. Iallafall av fred i Sverige. Jag kan inte annat än tycka att det är hycklande att säga att vi är så fredliga när vi samtidigt stödjer andras dödande, och på ett så konkret sätt som att förse dem med vapen.

Om ni vill veta mer om läget just nu för svensk vapenexport, rekommenderar jag er att läsa min kollega J:s inlägg på fredsbloggen.blogg.se, en blogg där jag och några av mina kollegor skriver om ämnen som berör oss. Jag rekommenderar er också att läsa min fd kollega M:s blogg om behovet av avrustning och just nu om den pågående rättegången mot honom efter att han och en annan person i höstas bröt sig in i en vapenfabrik och förstörde vapen: avrusta.blogspot.com. Hans slutplädering ligger där och går minsann inte av för hackor. Go Martin, go Martin!

Häktningsorder mot Bashir

Alla som läser den här bloggen då och då vet att jag har en del av mitt hjärta i Sudan och det är med intresse jag därför följer den senaste utvecklingen där, och framförallt den Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) häktningsorder mot Sudans president Omar Bashir. Det är så vitt jag vet första gången de utfärdar en häktningsorder mot ett sittande statshuvudet och Bashir själv har förstås gått i taket om anklagelserna och bett det internationella samfundet äta upp dem.

Anklagelserna som lett till denna häktningsorder gäller förstås konflikten i Darfur och Bashir anklagas för krigsbrott och för brott mot mänskligheten. Sedan häktningsordern gick ut i onsdags har flera stora och prominenta biståndsorgan blivit ombedda att lämna landet. Anti-västdemonstrationer har hållits i Khartoum och Bashir själv har talat till sina anhängare. Vad som händer nu närmast framöver känns i övrigt osäkert, men jag kan nog räkna stenhårt med att inte få visum i april.

ICC är ett av de verktyg för implementering av folkrätten som finns idag och jag tycker absolut att dessa verktyg och institutioner ska användas. Jag klagar ju annars ständigt på det internationella samfundets oförmåga eller ovilja att agera. Men det är inte så himla enkelt, som jag önskar att det vore. I Sudan pågår sedan fyra år en mer eller mindre skakig fredsprocess mellan nord och syd, och enligt fredsavtalet är det meningen att det ska hållas nationella val i Sudan. Hur (om) dessa val går till är oerhört viktigt för den fortsatta processen och vad innebär denna häktningsorder i relation till dem? Vad är oddsen att Bashir kommer att vara öppen för demokratiska och fria val om risken är att han kommer att förlora dem ökar risken för att hamna i Haag?

Och vad innebär ett mer spänt läge i Sudan för de lokala freds- och MR-grupper som under kriget agerade i det fördolda men som under de senaste åren kunnat agera öppet och även registrerats. Hur ser riskerna ut för dem?

Sedan är det ju återigen den känsliga frågan om opartiskhet och straffrihet på en global nivå. Förutom de speciella domstolar som satts upp i samband med konflikten i forna Jugoslavien och Rwanda, så är det hittills endast afrikanska ledare som har ställts inför rätta i Haag. Och visst pågår det en hel hög brutala konflikter i Afrika, men övriga världen då? Det andas som vanligt av ett samfund som fortfarande styrs av koloniala idéer om den vites överhöghet och kommer knappast göra folk i den fattigare delen av världen mer vänligt inställda till världssamfundet.

Det uppmuntrar snarare till lojalitet med sina grannar, som den som visas mot Mugabe när det gäller hans brott mot befolkningen i Zimbabwe. Det verkar dock som att övriga arabstater inte per automatik kommer att ställa sig på Bashirs sida, och det är ju positivt. Varför anklagas inte Bush för att ha lurat det amerikanska folket och resten av världen med sina intentioner för att gå in i Irak?

Komplicerat, minst sagt. Jag fortsätter att efterfråga konsekvens inom det internationella samfundet, konsekvens baserad på folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Och försöker så länge ta mig till Juba istället.

Mycket vill ha mer

De senaste dagarna har återigen bonus-debatten flammat upp och med all rätta. Det känns otroligt magstarkt att vissa företagsledningar fortsätter att ge sig själva pengar samtidigt som vanliga löntagare varslas. Samtidigt som flera företag handlar centralt med facken om sänkta löner för att undvika de värsta farhågorna om massarbetslöshet. Samtidigt som fackförbundens medlemsavgifter stiger och ökar på kostnaderna för vanliga arbetare. Samtidigt som staten fortsätter att sticka huvudet i sanden och se sin egen roll i krisen, bonuspaketen, ökade fackliga kostnader för individen och en osäkrare verklighet för de svagaste i samhället.

Hur motiveras dessa bonussystem? Jo, att utan dem så gör chefer och styrelseledamöter inte sitt jobb tillräckligt bra. De måste motiveras till att bidra med det där "lilla extra". Men förväntas det inte av alla löntagare att de gör sitt jobb så bra som möjligt? Och ska då inte de redan skyhöga lönerna för företagsledningar fungera som ett sådant incitament?

Ordet bonus – smaka på det – får det inte er att tänka på företag som det går bra för? En liten bonus när allting ligger på topp? Lite extra pengar lagom till jul? Som om just dessa personer har problem med att täcka sina kostnader och behöver det där tillskottet för att klara av både räkningar och julklappar. Och om de har problem med detta, då kanske de i all rimlighet ska se över sina utgifter. I kristider, då det är uppenbart att det går rent ut sagt skitdåligt för väldigt många företag, finns det i min föreställningsvärld inget som helst utrymme för extra små julklappar på några miljoner här och där.

Det som svider mest är de företagsledare som inte ens ser problematiken i kraven på bonusar och skyhöga löner då facken tvingas acceptera sänkta löner för sina medlemmar för att rädda så många jobb som möjligt. Med tanke på att det går ganska många industriarbetare på varje chefslön skulle en politiskt korrekt sänkning av de uppblåsta lönerna se snyggt ut. Det skulle inte rädda industrin ur krisen. Men det skulle onekligen se snyggt ut. Och om man inte fattar detta, vad har man då för verklighetsförankring?

Waltz With Bashir på Folkets Bio

Detta e-postmeddelande trillade in igår och gjorde mig jätteglad:
"Folkets Bio bidrar till att etablera norra Västbankens enda biograf i samband med premiären av Ari Folmans film Waltz With Bashir 20 februari skänker Folkets Bios biografer i Stockholm, Malmö, Lund, Göteborg och Umeå samtliga biljettintäkter från premiärvisningarna till The Freedom Theatre i Jenins flyktingläger, där Folkets Bio bidrar till att etablera norra Västbankens enda biograf. Intäkterna går till Frihetsteaterns Vänner i Malmö som sedan oavkortat vidarebefordrar pengarna till barnkulturcentret The Freedom Theatre (www.thefreedomtheatre.org) i Jenins flyktingläger, Palestina. Intäkterna skall gå till biografutrustning för att etablera norra Västbankens enda biograf. Projektet är initierat av Frihetsteaterns Vänner i samarbete med Folkets Bio."

The Freedom Theatre är ett fantastiskt projekt som drivs av vänner och de förtjänar och behöver allt stöd de kan få.

Så gå på bio ikväll!

Baristan

Det är kallt, oerhört kallt ute. Jag vägrar inse att vi fortfarande bara är i februari och sätter envist på mig tunnare kläder. Och fryser. Så in i helvete. Och längtar bort, till någon plats där solen faktiskt skiner. Så vad göra när livet är fullt av mössor, raggsockor, rapporter, budgetuppföljningar, nedskärningar, fackklubbar, räkningar, lån och annat som inte direkt muntrar upp?

Jo, man gläds över konserter på Debaser med goda vänner. Och man gläds över att Baristan har börjat blogga igen! Och att tidigare bloggar nu finns utgivna i bokform. Och att jag härom dagen, när jag skulle beställa stans godaste semlor till hela vårt kansli, fick ett alldeles eget signerat exemplar. Det är verkligen överdrift att påstå att ett gott skratt förlänger livet. Och det är helt klart att det gör februari-månader mycket lättare. Läs själva på: baristasnack.blogspot.com.

PS: en weekend i ett gummistövel-fyllt Venedig var inte heller fy skam, utan helt enkelt lysande.

Spritt språngande galna

Jag vet att det kan upplevas som tjatigt, det här att jag tenderar att racka ner på folkpartiet. Men när man så fundamentalt missuppfattat innebörden av ordet "liberal" så förtjänar man ju faktiskt att bli om inte kritiserad så iallafall rejält ifrågasatt. Under de senaste tio åren har jag en stark känsla av att folkpartiet är det parti som föreslår flest regleringar och regler, och gärna sådana som slår mot de redan svaga och marginaliserade i samhället.

Det handlar åtminstone delvis om en sned självuppfattning, liknande den som finns i Danmark där folk i allmänhet skrattar lite nedlåtande åt regel-tokiga Sverige men där man egentligen har ett par hundra fler restriktioner av alla dess slag inskrivna i lagen.

Åter till folkpartiet och dess senaste anti-liberala idé: att förbjuda undervisning i vissa ämnen på hemspråk för nya invandrare. Eftersom svenska språket är nyckeln till det svenska samhället. Som är nyckel till lyckad integration. Som är nyckel till välbefinnnande och lycka åt alla. Med andra ord, så länge du är tillräckligt svensk och pratar tillräckligt bra svenska så ler livet mot dig.

Som om svenska språket är den enda nyckeln till framgång och ska framhävas på bekostnad av annan kunskap som matte, fysik eller kemi. Som då kanske inte kan läras in lika bra för att man inte får stöd av läraren. I min gamla grundskola integrerades nyanlända gradvis i de vanliga klasserna och hade till att börja med nästan all undervisning för sig. Sakta men säkert deltog de mer och mer i vår undervisning, först syslöjd och gympa, sedan matte, fysik, geografi, samhällskunskap och till sist även svenska.

Så varför inte se hemspråket i sig som en viktig kunskap? Det borde ses som en styrka i den globaliserade värld vi lever i. Hur ointressant är man inte på jobbmarknaden när man bara kan svenska och engelska tillräckligt bra. Fler språk åt folket!

ps: även om folkpartiet var liberala skulle de nog fortsätta få en hel del kängor från mig, men iallafall inte för att vara totalt inkonsekventa.

Skadestånd - ska inte det kopplas till skadan?

Min f d kollega och numera heltidsaktivisten Martin klättrade i november över ett staket. Detta staket utsattes även för klättring i september. Inte bara Martin har klättrat utan även andra aktivister från nätverket Ofog. Staketet ligger runt vapenfabriken Aimpoint i Malmö. Staketet gick inte sönder. Ingenting annat hände heller. Martin greps redan på andra sidan staketet.

Jag kan förstå att Aimpoint blir irriterade. Det finns ju en ganska stor opinion mot svensk vapenexport och ämnet är känsligt. Att folk därtill bryter sig in... tja, inte kul helt enkelt. Nu har Aimpoint kommit in med en stämningsansökan och där tar de i så det smäller. De menar att kostnaderna för klättrandet uppskattas till en miljon kronor. Japp, ni läste rätt: 1 000 000 kr.

Företaget menar att intrånget, alltså klättringen över staketet, ledde till att produktionen avstannade. Men det är ju deras val, och kan väl knappast bevisas att det beror på lite staketklättring?

Intrång på en fabriks område är säkert olagligt. Och de aktivister som klättrade var väl medvetna om det och försökte inte smita utan lät sig arresteras. De var helt öppna med sina identiteter och menar att export av vapen till krigförande länder också är olagligt. Aimport tillverkar bl a kikarsikten som har använts i Irak. Att protestera är vår demokratiska rättighet. Och när en sådan protest innebär att lagar bryts så väljer dessa personer att ta sitt straff. Civil olydnad kallas det.

Martin & co är inte det minsta intresserade av att ge skadestånd till en vapentillverkare. De är ju emot vapenproduktionen. Så den där miljonen känns ju avlägsen. Men det var inte vad denna blogg skulle handla om.... utan frågan var om skadestånd inte ska ställas i relation till skadan skedd? Och att klättra över staket....... vad baseras miljonbeloppet på? Sveda och värk? Ett kränkt staket?

Hur går det med utmaningen?

Nå, hur går det med utmaningen om att stödköpa palestinsk olivolja?? I mitt lilla gäng är vi nu 22 personer som tillsammans har beställt 52 flaskor. Och detta på mindre än en vecka. Kan för övrigt nämna att nästa leverans med olivolja lämnade regionen igår och troligen är de igenom tull och andra eventuella hinder framåt slutet av februari.

Det går fortfarande att beställa: gå in på www.jordfrihet.org

Lite mer Martin Luther King...

Jag fortsätter att inspireras av Martin Luther King och läser just nu det nypublicerade utbildningsmaterialet "Ickevåld & Konflikthantering" som tagits fram inom ramen för samverkansprojektet Fred i Våra Händer.

Citat: "Violence is a descending spiral ending in destruction for all. The old law of eye for an eye leaves everybody blind. Violence is immoral because it seeks to humiliate the opponent rather than win his or her understanding; it seeks to annihilate rather than convert. Violence is immoral because it thrives on hatred rather than love. It destroys community and makes brotherhood and sisterhood impossible. It leaves society in monologue rather than dialogue. Voilence ends by defeating itself. It creates bitterness in the surrounding and brutality in the destroyers." (MLK)

Vad mer behövs sägas?

Förtal i media

Idag hedras traditionsenligt förintelsens offer runt om i världen. Jag och alla andra i min generation har vuxit upp med andra världskrigets historia och känslan av att en sådan händelse aldrig, aldrig någonsin får hända igen. Inte i Europa, inte på andra håll i världen. Vetskapen om vad som hände, om vad människor är kapabla till, har lett många av oss att engagera oss i frågor som rör antirasism, fred, solidaritet och förstås antisemitism.

För mig var detta engagemang en av anledningarna till varför jag engagerar mig för vad som idag händer i Mellanöstern. Önskan om en fredlig lösning av konflikten bottnar bland annat i denna vetskap om vad människor är kapabla till. Den bottnar också i vetskapen att civila har varit de flesta offren i alla krig sedan första världskriget (det sista stora kriget då arméer stod mot varandra på slagfält och civila mest drabbades indirekt). Och vetskapen att militära medel bara leder till mer lidande, inte till fred och säkerhet för några inblandade.

Om man har förstått detta, borde man rimligen per automatik protestera mot Israels militära ockupation av Palestina. När vi nu protesterar mot Israels attacker på Gaza och ropar på att brott mot folkrätten måste utredas och dömas, baserar vi det på de folkrättsliga ramar som byggdes upp efter andra världskriget, som ett sätt att undvika att liknande brott aldrig någonsin ska kunna hända igen.

Att då, i detta sammanhang, få ordet "antisemit" kastat i ansiktet på en är förstås väldigt kränkande och rent förtal. Ingenting annat. Och att media mer än gärna citerar eller själva tolkar antisionism som antisemitism på ett otroligt slarvigt sätt är förstås djupt problematiskt.

I dagens Expressen publiceras en artikel av författaren och journalisten Magnus Sandelin om just detta - om hur kritiken mot Israel ibland tar sig antisemitiska uttryck då människor inte kan skilja på judar och på Israel. Bland annat nämner han Anna Wester på Palestinagrupperna som en av dem som legitimerar denna typ av antisemitiska kritik av Israel. Utan någon som helst källa förstås.

Jag ifrågasätter den redaktör som tar in artiklar med sådana anklagelser mot individer utan några som helst källgranskningar. Det är kränkande och totalt felaktigt. För en person som Anna, som hämtar sitt engagemang från antirasism-rörelsen, är det förstås helt otänkbart att acceptera någon form av antisemitism eller att inte vara tydlig i att sin kritik av Israels ockupation inte riktar sig mot judar. En offentlig ursäkt är det minsta man kan begära!

Förra veckan följde en israelisk bekant med mig till demonstrationen mot Israels attacker här i Stockholm. Han har precis flyttat till Sverige och försöker fortfarande känna sig för hur saker och ting fungerar här. I Israel är han en vapenvägrare och anses vara supervänster. Här är han orolig för den antisemitism han ständigt får höra talas om. Han frågade mig därför om människorna på demonstrationen och anledningen till deras engagemang. Jag berättade att det visst finns antisemiter i Sverige men att de knappast besöker en sådan demonstration, då de troligen tycker minst lika illa om personer från övriga Mellanöstern. Detta tyckte han lät rimligt. Och det borde ju även vår media kunna förstå. Ergo, vi kritiserar Israel för deras militära ockupation och dess brott mot folkrätten och kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter. Punkt. Say no more.

Lucifer ljusbäraren

Min kollega Jesper bloggar om vit fosfor, dess fruktansvärda konsekvenser för dem som drabbas av det, med sår där lågorna inte går att släcka, och dess lingvistiska ursprung. Bilderna i DN härom dagen, som följde på Lotta Schüllerkvists starka artikel om ämnet, fick mig att må fysiskt illa. Och på kontoret har vi förstås diskuterat situationen i Gaza från alla möjliga perspektiv. Läs mer om detta på: fredsbloggen.blogg.se.

Olivolja i solidaritet

Att visa solidaritet med andra människor känns oerhört viktigt för mig och det finns många sätt att göra det på. Demonstrera, skriva på namnlistor, manifestera etc. Under de senaste åren har solidaritet genom konsumtion vuxit och genomslagskraften för rättvisemärkta varor växer kontinuerligt. Ett tydligt tecken på solidaritet som värmer hjärtat.

Bland annat vill jag berätta om ett hyfsat nystartat kooperativ i västra Jerusalem. Sedan fyra månader kan man genom att bli medlem i kooperativet prenumerera på "ekolådor" med grönsaker och frukt. Det är inte bara ekologiska varor utan de produceras helt i palestinska byar på Västbanken. Varje vecka kan medlemmarna hämta sin solidaritetslåda. Det går också att köpa olivolja, ost, mjöl och andra råvaror. Än så länge är kooperativet litet med det växer varje vecka, sakta men säkert.

Jag efterfrågar mer solidarisk konsumtion och skickar därför nu ut en utmaning till er. Nästa vecka tänker jag solidaritetsköpa palestinsk olivolja. Olivoljan importeras av föreningen Jord & Frihet som inriktar sig på solidarisk handel. Olivoljan som de importerar från Palestina är inte den billigaste olivoljan som går att få tag i (men den billigaste vill ni ändå inte köpa!), men jag kan lova att olivolja från den här delen av Västbanken håller väldigt hög kvalitet. En flaska på 75 cl kostar 85 kr och man kan minst beställa 5 flaskor.

Min olivolja är slut och jag ville göra en beställning, men inte köpa fem flaskor själv. Därför frågade jag i fredags kollegor och vänner att beställa palestinsk olivolja tillsammans med mig. För att komma upp i minst fem flaskor så att en beställning kan göras. Idag, måndag morgon, är vi redan 14 personer som tillsammans ska beställa 27 flaskor. Och fler lär trilla in. Lycka!

Beställ palestinsk olivolja du med!
För att läsa mer om Jord och Frihet eller om olivoljan; www.jordfrihet.org

Dan Eliasson och barnkonventionen

Två gånger den här veckan har jag hört Dan Eliasson, generaldirektör för Migrationsverket, säga att Sverige inte har skrivit in barnkonventionen i svensk lagstiftning och att den därför inte gäller här. Båda gångerna har han stått oemotsagd på den punkten, även om han i övrigt fått mycket kritik för det vansinniga beslutet att utvisa den 17-åriga Lollo till ett land hon inte har bott i. Båda gångerna tänkte jag: Skicka karln på fortbildning.

Det stämmer att Sverige inte direkt har inkorporerat barnkonventionen i svensk lagstiftning. Men det betyder INTE att den inte gäller. Sverige har ratificerat barnkonventionen vilket betyder att den är juridiskt bindande. Svensk lagstiftning ska därmed ligga i linje med det som konventionen säger, om man inte väljer att direkt inkorporera den i vår lagstiftning. I vilket fall som helst är svensk lagstiftning underställd en ratificerad FN-konvention.

Lollo är född i Sverige och fram till härom dagen levde i skyddat boende pga av hot från hennes pappa som under lång tid misshandlat henne. Nu ska hon utvisas till Kroatien där hon aldrig har bott, tillsammans med hennes pappa som har hotat att döda henne. Barnkonvention eller ej, att utvisa henne är vansinne och vara ett omöjligt beslut för alla med någon form av moral. Lollo rymde efter att dagen för utvisningen fastställts och befinner sig nu gömd. Vänsterpartiets Lars Ohly sa igår på nyheterna att hon måste fortsätta hålla sig gömd. Att bryta mot Migrationsverkets tolkning av lagen kan inte ses på något annat sett än en högst relevant civil olydnad-aktion. Och i Lollos fall, desperation.

Enligt en intervju med Eliasson i dagens DN menar han att det faktum att tjejen är född i Sverige och levt större delen av sitt liv här inte är tillräcklig anledning att få stanna. Att romer diskrimineras å det grövsta i flera länder i sydöstra Europa, nämns inte ens. "Att utlänningslagen säger att man ska se till barnets bästa ger inte i sig rätt till uppehållstillstånd. Det är bara en allmän programförklaring." enligt Dan Eliasson. Hur ska man då tolka programförklaringar? Anses det inte vara otroligt godtyckligt att tolka lagen så vitt och brett att man agerar tvärtemot den?

En sista fråga: betyder detta att Sverige även kan ignorera andra FN-konventioner som vi ratificerat?

Defining moments....

Jag gillade alltid Kofi Annan, FN:s förre generalsekreterare, och har väl hittills tyckt att den nuvarande inte hade lika mycket karisma. Att han inte riktigt ännu gjort något avtryck. Ställde mig nästan frågande till utnämningen. Vad är det han vill åstadkomma och hur? Jag kan ju inte ens komma ihåg hans namn. Typ. Om jag ska vara ärlig kan jag inte riktigt komma ihåg Kofi Annans agenda heller, förutom att jag tyckte han var "bra" och att han hade ett problem med Bushs marginalisering av FN och unilaterala syn på USA:s plats i världen.

Det här citatet av Kofi hittade jag igår morse på Dagens Arena webbupplaga: "Dagens gränser går inte mellan olika nationer. De går mellan de maktlösa och de maktfulla. mellan fria och fängslade, mellan privilegierade och förtryckta. Inga murar kan i dag separera en humanitär kris i en del av världen från en säkerhetspolitisk kris i en annan del." Och det säger väl ganska mycket om hur världen ser ut. Om att Bush-doktrinens bekräftelse av "the clash of civilisations" inte stämmer utan bara hetsar till fördomar, rasism, våld och militarism och möjligtvis blir till en självuppfyllande profetia. Och att den världssynen bara leder till mer våld och militarism och för oss längre bort från målet en fredlig och rättvis värld.

Med Barak Obama i Vita Huset är förväntningarna stora på en annan världsordning och redan idag kan vi glädjas åt budskapen om att Guantanamo ska läggas ner inom ett år och att tortyr återigen ska ses som förbjudet för den amerikanska armén. Magkänslan säger att det kommer bli många "defining moments" för den nytillträdde presidenten.

När det gäller Ban Ki-Moon, har jag väntat på hans "defining moment" sedan han tillträdde. Utan att ha någon direkt uppfattning om Kofi Annans defining moment, så är min känsla att han iallafall hade flera stycken sådana. Nu i början av veckan såg jag något som kan liknas vid ett sådant, när Ban Ki-Moon besökte det sönderbombade Gaza. Han använde ordet "heartbreaking" för det han såg och krävde att en utredning skulle göras om detta krig. När jag hörde honom säga det ordet, insåg jag vad otroligt emotionellt laddat det ordet är. Smaka på det: heart breaking. Jag har svårt att hitta ett ord som bättre beskriver känslan inför övervåldet i Gaza. Heart breaking.

Obama hedrar Martin Luther King

Som jag tidigare nämnt är det Martin Luther King-dagen idag och den firas på en mängd platser i världen. I år känns det extra speciellt eftersom Barak Obama svärs in som president imorgon och det är många som drar paralleller mellan dessa män. Och jag vill väldigt gärna också göra dessa paralleller men vet inte om jag vågar. Det finns ett sådant stort behov av förändring och av visioner, men hur annorlunda och radikal kan en amerikansk president egentligen vara. Han är ju ändå president i USA. Även om Jesse Jackson, och många med honom, grät på valnatten när segern stod klar.

I dagarna när det gärna och alltför ofta pratas om hat och extremister hit och dit, läser jag detta citat av MLK: "Frågan är inte om vi skall vara extremister, utan vad för slags extremister vi skall vara. Kommer vi att vara kärlekens eller hatets extremister?" Även MLK kritiserades i början för sin ickevåldskamp, om att bryta mot lagen, om att demonstrera, för det var bara sådant som extremister gjorde. Detta var hans svar till kritikerna.

För att citera årets MLK-material (läs mer på www.martinlutherking.se), "ickevåld som strategi och princip används framgångsrikt av freds-, rättvise- och miljörörelser världen över i allt större skala." Människor organiserar sig överallt för att skapa en bättre värld för sig själva men också i solidaritet för andra, och tillsammans blir vi starka. Och när vi är starka tillsammans så kan vi påverka.

"Vi vet av vår egen smärtsamma erfarenhet att förtryckare aldrig självmant ger frihet - det är något den förtryckta måste kräva" (också MLK). Det gällde för folkrörelserna som på 1800-talet började kräva ett annat samhälle och drev på den demokratiska utvecklingen här i Sverige. Det gällde under första intifadan i Palestina, och ledde fram till ett internationellt erkännande och förhandlingar. Jag hoppas att fredsrörelserna i Sudan ska bli så starka att de kan motsätta sig framtida krig och bygga ett "new Sudan for all". Och jag hoppas att det amerikanska folket inte bara nöjer sig med att ha valt Obama till president utan fortsätter att kräva att han följer folkets vilja. Och jag tycker att det ska bli hur spännande som helst att titta på TV imorgon, när Obama svärs in, då världen äntligen, äntligen, äntligen blir av med Bush.

Tillsammans för fred

Idag, måndagen den 19 januari, Martin Luther King-dagen, samlas representanter för judendomen, islam och kristendomen på Medborgarplatsen, i en gemensam fredsmanifestation och bön för situationen i Gaza.

Konflikten i Mellanöstern är inte en religiös konflikt, även om många tycks tro det, och även då många använder sig av religiös retorik och symboler för att motivera sitt stöd för endera den ena eller den andra sidan i konflikten. Att hävda att konflikten är religiös, spär på idéerna om en "clash of civilisations" som utgår från att vi är såpass olika att vi aldrig kan mötas. Det fokuserar på olikheterna istället för att se på likheterna hos människor. Konflikten i Mellanöstern är en politisk konflikt.

Deltagarna på manifestationen idag kommer från olika organisationer och trosuppfattningar och ingår bl a i fredsnätverket 2014 och vill visa på fredsbudskapet i de olika traditionerna, och samlas i detta. Kom och visa ditt stöd! Kl 18.00 på Medborgarplatsen i Stockholm

Vapenvila?

Två ensidiga vapenvilor påbörjades igår. Både Israel och Hamas. Båda hävdar också att de "vunnit" kriget. Och att de är villiga att bryta vapenvilan så fort den andra sidan gör något. Ergo, en hyfsat bräcklig vapenvila, minst sagt. Det kan vi nog alla enas om.

Men en vapenvila är det, och människorna i Gaza kanske kan pusta ut lite och börja skapa sig en överblick över förödelsen. Bilderna som visades från Gaza igår, när familjer vågade sig ut på gatorna igen, visar på total förödelse i vissa områden. På vissa platser finns det ingenting kvar. Situationen är katastrofal (ej att förglömma att den redan räknades som katastrofal ur ett humanitärt perspektiv även innan bomberna började falla). Men idag är det iallafall vapenvila.

Och vad kommer att hända nu? Just när omvärlden faktiskt verkade vakna lite och utropa sin bestörtning mot det urskiljningslösa dödandet, införs vapenvilan. Kommer det innebära att kritiken nu tystnar, att omvärlden dänker: vad skönt att dödandet upphört, nu kan vi "go back to normal"? Detta är min stora skräck. Att omvärlden återigen tystnar och att det anormala tillståndet av militär ockupation mer eller mindre anses vara "normal".

Glöm inte bort att åtta personer på Västbanken skjutits ihjäl i demonstrationer under de senaste tre veckorna, medan omvärldens ögon varit riktade mot Gaza. Att flera hundra palestinier på Västbanken har arresterats under dessa veckor. Glöm inte bort att ockupationen fortsätter, i Gaza och Västbanken inklusive östra Jerusalem. Glöm inte bort att så länge den militära ockupationen fortsätter så kan en hållbar och rättvis fred aldrig nås. Och så länge en fred inte uppnås fortsätter brotten mot folkrätten och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Och glöm inte bort att fred aldrig kan uppnås med militära medel - det leder bara till mer våld. Och bort från vägen mot fred. Glöm heller inte bort att fred kan inte uppnås utan rättvisa. Vi har en skyldighet att fortsätta vara bestörta över snart 42 år av ockupation. Och att protestera mot det och inte sluta förrän den har upphört.

Gideon Levy och Amira Hass

I dessa tider är Gideon Levy och Amira Hass två röster som behöver höras mycket mer. Och absolut läsas. Gå till wwww.haaretz.com för att hitta några av deras artiklar.

Hur många artiklar kan man bryta mot?

Jag lovade att ha ett inlägg som inte handlade om kriget i Gaza eller om Israel/Palestina i övrigt och det höll jag. Får jag fortsätta nu? De senaste dagarna har det börjat strömma in vittnesmål om att Israel har använt vit fosfor i attackerna på Gaza, antagligen för att maskera militära operationer enligt Human Rights Watch. De menar också att användandet av vit fosfor på detta sätt faktiskt inte bryter mot folkrätten, men med tanke på den överhängande risken att civila drabbas av det, är användandet under dessa omständigheter ändå folkrättsvidrigt.

Genèvekonventionerna tjatar jag mycket om, som reglerar vad som gäller i krig och under ockupation. Diakonias hemsida är ypperlig för vanliga dödliga som vill lära sig mer om folkrätt: www.diakonia.se. Jag skulle nog vilja påstå att det är omöjligt att driva krig utan att bryta mot konventionerna (jag är inte så naiv att jag vill påstå något annat) men de kan ju ändå ses som någon form av måttstock, om vad man ska sträva mot. Och under de senaste 18 dagarnas krig i Gaza har det brytits mot en hel hög artiklar, och här följer ett urval från GK IV (min översättning):
Art 1: alla stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten av folkrätten - vilket i praktiken betyder att inte bara Israel bryter mot folkrätten utan även alla andra länder som på något sätt accepterar eller understödjer detta krig.
Art 15-17: Neutrala platser där sårade kan vårdas och civila vistas ska inrättas och respekteras av alla parter. Sårade och sjuka, liksom gravida kvinnor, ska ges extra skydd. Parterna ska tillåta ambulanser och medicinsk personal att ta hand om och förflytta sårade och civila och de ska åtnjuta respekt och extra skydd.
Art 18: Sjukhus får under inga omständigheter attackeras utan alltid stå under extra skydd.
Art 33: ingen kollektiv bestraffning skall tillfogas befolkningen för individers handlingar.
Art 35: Civila som vill lämna krigsområdet har rätt att göra så.
Art 53: individers och familjers integritet och rättigheter, liv och privata egendom, liksom religiösa övertygelser och seder måste respekteras av ockupationsmakten.
Art 55-56: den ockuperande makten är ansvarig och skyldig att säkra den ockuperade befolkningens tillgång till mat och medicin, liksom tillhandahålla vård.

Jag skulle kunna fortsätta....

Här måste nog förtydligas att jag är mer än medveten om att mycket i det internationella systemet i sig är problematiskt då det helt är byggt upp enligt principen att stater är de viktiga aktörerna. Vilket innebär att stater alltid kommer undvika risken att instifta lagar som per automatik kraftigt inskränker deras handlingsutrymme. Det finns alltid ett visst utrymme för tolkningar inom folkrätten och det finns inga mekanismer för att hantera de som bryter mot folkrätten. Individens rättigheter får i princip alltid stå tillbaka för staters suveränitet. Ergo, folkrätten liksom det internationella systemet lämnar mycket att önska och är problematiskt i sig.

Muntras upp?

För att "snap out" ur det här chocktillståndet som jag befunnit mig i de senaste 17 dagarna, som många med mig, kan jag rekommendera en tillbakablick av året som gick på youtube. Ni kanske alla har verktyg för sådant, hantering av riktiga deppsituationer, men jag vill ändå slå ett slag för youtube. Höjdpunkterna levererades nog inför presidentvalet i USA, särskilt efter att republikanernas vice president-kandidat presenterades. Vilken julafton för USA:s alla komiker. Timmar av roliga citat att frossa i. Om och om igen.

Veckorna innan valet var Youtube mitt ständiga sällskap. Och nu med facit i hand kan vi ju hämningslöst skratta åt hennes galenskap. Det är ju inte hon som svärs in som vice president nästa vecka. Bland favoriterna av Sarah Palin-skämt ligger den amerikanska komikern Bill Maher i topp. Han går förresten hårt åt hela den kristna högern och menar att det är problematiskt när hans lands nuvarande president tillhör de 61 procent av befolkningen som bokstavligt talat tror på Noaks ark. Han brukar dessutom bjuda in sköna gäster till panelen, som t ex Naomi Klein och Salman Rushdie.

Om ni fortfarande är hjärtligt trötta på det amerikanska presidentvalet (och det kan jag verkligen inte klandra er för) föreslår jag äldre filmklipp med t ex Eddie Izzard, en av världens roligaste män. När han var i Stockholm för några år sedan pratade han konstant i 3-4 timmar och jag hade ont i magmusklerna i flera dagar. Några av klippen är ännu roligare. Eller varför inte ännu äldre klipp: Raw, från den tid då Eddie Murphy faktiskt var rolig. Eller var han verkligen det? Skrattar jag fortfarande åt den flinande snubben i röd läderdräkt för att han är rolig eller för att jag kommer ihåg hur rolig jag tyckte han var när jag gick på högstadiet. Lite 80-talsminnen som spökar? På samma sätt som att jag fortfarande skrattar när jag ser repriser på Allå Allå Emliga Armén?

Eller föredrar ni söta djur för att muntras upp? Kolla in alla klipp från Moholoholo, stället där jag gick rangerkursen i höstas. Särskilt de med savannens roligaste djur: honey badger (honungsgrävling heter det faktiskt på svenska). Funkar alltid i vinterdeppstider.

Golden Globe till Waltz with Bashir

En av förra årets filmer som jag verkligen sörjer att jag ännu inte sett är den animerade filmen Waltz with Bashir. Jag vet inte alltför mycket om den, men den handlar om massakrarna i de palestinska flyktinglägren Sabra och Shatila i Libanon. Den israeliska filmaren var 1982 soldat i den israeliska armén och denna film är enligt honom själv ett sätt att bearbeta sina upplevelser.

Det är lysande att en sådan film får en Golden Globe i USA för bästa utländska film. Jag har ju som sagt inte sett den ännu, men... Ett pris kan ju kännas fånigt men det kommer troligtvis göra att fler personer får upp ögonen för filmen. Och att fler alltså får lära sig mer om konflikten i Mellanöstern. Och kanske, kanske väljer att agera....

Letar jag efter halmstrån? Ja, kanske... men vad ska jag annars göra? När jag loggade in idag var planen att försöka skriva om någonting annat än Gaza, ja, om något annat än Mellanöstern. Hittills har jag tydligen inte lyckats. Befinner mig visst fortfarande i någon form av chocktillstånd.

Helle Klein på Aftonbladet

Läs också Helle Kleins urbra ledarkrönika på Aftonbladet.se idag!

Fredsbloggen.blogg.se

Vill tipsa om min vän Helenas blogginlägg på fredsbloggen.blogg.se, där olika KrF:are bloggar.

Allt i mitt huvud har de senaste två veckorna kretsat runt Mellanöstern och attackerna mot Gaza. Första veckan var jag fortfarande därnere. Nu är nära och kära kvar där medan jag försöker acklimatisera mig till Sverige och kontorslivet igen. I helgen var det minst 8000 som demonstrerade bara i Stockholm och flera demonstrationer och manifestationer har hållits runt om i landet. Och runt om i världen.

Det är viktigt att kräva ett slut på attackerna och att blockaden mot Gaza lyfts. Situationen är akut och människor dör hela tiden. I andra situationer skulle attackerna genererat stora flyktingströmmar. I det öppna fängelset Gaza finns det ingenstans att fly. Men det är också viktigt att fortsätta kräva ett slut på den militära ockupationen av både Gaza och Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Först då kan en rättvis och hållbar fred nås.

Manifestation för fred

Inbjudan är i sin helhet inklippt här, gå till respektive organisationer som arrangerar för original och för mer information:

Situationen i Gaza är katastrofal. Civilbefolkningen drabbas hårt. Hjälpen har svårt att nå fram. Befolkningen lever just nu i stor förtvivlan och skräck. Det finns ingenstans att fly och fler än 600 palestinier har dödats, över 100 av dem är barn. Fler än 2 000 människor är skadade.

I solidaritet med krigets offer inbjuder fem svenska organisationer, som alla arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter, till en gemensam manifestation i Stockholm. För en omedelbar vapenvila där alla parter respekterar den humanitära rätten, mänskliga rättigheter och skydd för civilbefolkningen.

Medverkar gör bland andra:
Barbara Hendricks, sång
Love Derwinger, piano
Lena Endre, uppläsning
Företrädare för arrangörerna.
Inbjudan har gått till partiledarna för samtliga svenska riksdagspartier.

Tid: Lördag 10 januari, kl 16.00
Plats: Immanuelskyrkan, Kungstensgatan 17, T-bana: Rådmansgatan
Konferencier: Bengt Westerberg, ordf. i svenska Röda Korset
Arrangörer: Amnesty, Diakonia, Kvinna till Kvinna, Rädda Barnen, Röda Korset och Immanuelskyrkan.

Äntligen en resolution

Igår kväll röstade faktiskt FN:s säkerhetsråd för en resolution mot attackerna i Gaza. 14 länder röstade för. USA lade ner sin röst. Och hellre det än att lägga in sitt veto, vilket jag lite hade räknat med då senaten igår enhälligt röstat för att stödja Israels rätt till att försvara sig. Jag väntar fortfarande på att höra röster som också erkänner palestiniernas rätt att försvara sig.... iallafall, detta handlar om resolutionen. Som tog 13 dagar att få fram, men som nu finns. Resolution 1860.

Resolutionen kräver en omedelbar vapenvila och att gränsövergångarna till Gaza ska öppnas för införsel av medicin, mat och andra humanitära förnödenheter. Samt att Israels armé ska lämna Gaza. Dessutom kräver man att vapensmugglingen in i Gaza ska stoppas. Enligt Haaretz motsätter sig Israel att resolution 1860 ska vara bindande. Och i mitt still sinne ställer jag mig frågande till hur implementeringen av tidigare bindande resolutioner har behandlats. Beroende på vilka aktörerna är. På grund av bristen av effektiva, fungerande mekanismer för att kräva eller framtvinga implementeringen av FN-resolutioner.

Men hoppas kommer jag inte sluta göra. Inte idag.

Eniga om en FN-resolution?

Rubriksättningar har alltid förbryllat, roat och irriterat mig. Mer ofta än inte verkar de inte hänga samman med artikeln som rubriken rör. Eller ifall de gör det, så sänder rubriken budskap som inte överensstämmer med det som verkligen står i texten. Ibland är de rent motsägelsefulla.

Jag var just inne på DN:s hemsida och såg då rubriken: "Enighet om FN-resolution" och bilden som medföljer visar Condoleezza Rice i samtal med Frankrikes och Libanons utrikesministrar. So far so good!

En sådan rubrik skulle jag tolka som att säkerhetsrådet äntligen satt sig ner och börjat prestera. Börjat leva upp till de principer FN påstås stå för. En sådan rubrik gör mig varm i hjärtat då jag mer än gärna vill tro, inte bara på principerna utan på att FN och andra aktörer faktiskt också tror på dem, och vill värma om dem. För alla människor. Oavsett religion, hudfärg, etnicitet, nationalitet, kön eller vad det nu kan vara för ytliga och egentligen oviktiga markörer vi använder för att identifiera och gruppera människor.

Nope, så glad ska jag inte få bli. Inte idag. "Enighet om FN-resolution" ska läsas: några västerländska och arabiska ministrar har enats om ett "kompromissvariant på en FN-resolution" som de ämnar lägga fram till säkerhetsrådet ikväll. Vilket än så länge inte betyder någonting. Faktiskt inte. Än så länge är det fortfarande arga brev som har skickats. Och demonstrationer som genomförts. Och Röda Korset som faktiskt riktat skarpare kritik än brukligt mot kränkningarna av folkrätten. Veto-rätten sätter stopp för allt annat på FN-nivå. Politisk ovilja sätter stopp för aktioner på andra nivåer eller inom andra fora.

Så jag väntar fortfarande på att tystnaden på allvar ska brytas. Och demonstrera ska jag. På lördag i Stockholm. Vi ses kl 13 på Sergels Torg.