De senaste dagarna har jag rest runt i Västergötland med tre gäster från Mellanöstern, Rafa från Ramallah, Daoud från Betlehem och Nava från Jerusalem. Vi har besökt skolor och församlingar och även blivit intervjuade i lokalpressen. Jag har även påstått att de skulle besöka Selma Lagerlöfs hemort när det i själva verket endast rörde sig om Vårgårda. Mårbacka och Vårgårda låter ju nästan likadant och tyvärr är både Västergötland och Värmland vita fläckar för mig. Gästerna lät imponerade dock, efter att ha läst eller sett Nils Holgersson. Och jag, jag fick en karta över regionen i present....
Vi genomför alltså någon form av föreläsningsturné för att prata om konflikten i Mellanöstern. Och varför är det viktigt? Den här konflikten är såpass internationell, att omvärldens agerande har en påverkan på den lokala situationen. Vi har alltså ett ansvar i hur vi agerar, om vi bidrar till fred, eller det motsatta. För att människor ska kunna välja att agera för fred, behöver de först och främst veta vad konflikten handlar. Det är först då vi kan börja prata om lösningar.
Men det är också viktigt att visa på att fredsaktivister på båda sidor oförtrutet arbetar för fred. Om vi begränsar vårt nyhetsintag till TV och tidningar är det lätt att tro att regionen är "a lost case", en konflikt som har pågått hur länge som helst där inga lösningar verkar finnas inom räckhåll. Så är det förstås inte. Alla konflikter har ett slut och även om den här konflikten är väldigt komplex så är lösningarna faktiskt inte det. Det är ganska tydligt vad som måste hända för att en rättvis fred ska vara möjlig. Det är inte komplexiteten som gör att konflikten fortgår.
Det är bristen på politisk vilja att lösa den. Alla därnere vet vad som behöver göras. Vad som behöver hända. Men viljan finns tyvärr inte. Inte än.
Våra gäster kommer nästa vecka besöka Norrköping, Linköping och Oxelösund.
fredag 28 november 2008
torsdag 20 november 2008
Peres i brittiska parlamentet
En annan nyhet från mitt kära gamla Mellanöstern är att Shimon Peres, numera Israels president, har besökt Storbritannien och dess parlament. Han är dessutom den första israeliska ledaren som talat inför båda husen. Och idag ska han tydligen träffa drottningen. OK, så vad sa han då?
Han pratade förstås en del om Balfour-deklarationen och Storbritanniens historiska roll nere i Mellanöstern, om att han själv kom dit när det fortfarande styrdes av britterna. Men det är inte det jag vill kommentera. Iallafall inte just nu.
Han kläcker däremot kommentaren, att Israel riskerar inbördeskrig vid en eventuell evakuering av bosättningar.
Borde inte de israeliska ledarna tänkt på det lite tidigare? Sedan 1967 har bosättningar byggts ofta med hjälp av regeringen och om inte annat med deras goda minne. Sedan Osloavtalet skrevs under 1993, då man lovade att frysa byggandet av bosättningar, har de fördubblats. Idag finns det över 500 000 bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Bosättningar som inte bara är folkrättsvidriga utan som försvårar alla initiativ till en lösning på konflikten.
Så kunde man inte tänkt på detta lite tidigare? Det är ju inte helt okänt att bosättarrörelsen redan när Sinai lämnades tillbaka ville skapa så mycket kaos och konflikter med militären och polisen att staten aldrig skulle våga sig på något liknande med bosättningar på Västbanken. Och det är ju inte helt okänt att de bosättare som drivs av religiösa eller ideologiska övertygelser om sin rätt till landet, inte har någon respekt för staten Israel eller dess rättsväsende.
Alltså, en ganska jobbig grupp människor att ha att göra med.
Så varför har man hela tiden gått dem till mötes?
Jag har inga förklaringar alls, men det skickar ju vissa signaler till omvärlden. Typ att det här med en rättvis fred egentligen inte är så intressant.
ps: för att läsa mer om bosättarrörelsen, läs boken The Lords of the Land, av Akiva Eldar och Idith Zertal, som kom ut 1997.
Han pratade förstås en del om Balfour-deklarationen och Storbritanniens historiska roll nere i Mellanöstern, om att han själv kom dit när det fortfarande styrdes av britterna. Men det är inte det jag vill kommentera. Iallafall inte just nu.
Han kläcker däremot kommentaren, att Israel riskerar inbördeskrig vid en eventuell evakuering av bosättningar.
Borde inte de israeliska ledarna tänkt på det lite tidigare? Sedan 1967 har bosättningar byggts ofta med hjälp av regeringen och om inte annat med deras goda minne. Sedan Osloavtalet skrevs under 1993, då man lovade att frysa byggandet av bosättningar, har de fördubblats. Idag finns det över 500 000 bosättare på Västbanken, inklusive östra Jerusalem. Bosättningar som inte bara är folkrättsvidriga utan som försvårar alla initiativ till en lösning på konflikten.
Så kunde man inte tänkt på detta lite tidigare? Det är ju inte helt okänt att bosättarrörelsen redan när Sinai lämnades tillbaka ville skapa så mycket kaos och konflikter med militären och polisen att staten aldrig skulle våga sig på något liknande med bosättningar på Västbanken. Och det är ju inte helt okänt att de bosättare som drivs av religiösa eller ideologiska övertygelser om sin rätt till landet, inte har någon respekt för staten Israel eller dess rättsväsende.
Alltså, en ganska jobbig grupp människor att ha att göra med.
Så varför har man hela tiden gått dem till mötes?
Jag har inga förklaringar alls, men det skickar ju vissa signaler till omvärlden. Typ att det här med en rättvis fred egentligen inte är så intressant.
ps: för att läsa mer om bosättarrörelsen, läs boken The Lords of the Land, av Akiva Eldar och Idith Zertal, som kom ut 1997.
Ett israeliskt NRA
En av de värsta nyheterna de senaste dygnen måste väl ändå vara bildandet av ett israeliskt NRA (National Rifle Association). Som om militarismen och vapenspridningen inte var tillräcklig. Som om en lobbygrupp för att öka vapenspridningen ytterligare och möjligheten att använda dem verkligen skulle behövas därnere. Som att en bättre organiserad vapenlobby skulle kunna bidra positivt till utvecklingen därnere.
Återigen är det säkerhet som anges som behov, och självförsvar: "the right to carry a firearm for all law abiding, military-serving Israeli citizens," som Haaretz citerar, läs hela artikeln på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1037295.html. Dessutom har det tillkommit en lag det senaste året som tillåter människor att skjuta i självförsvar vid inbrott. Innan dess var det faktiskt inte tillåtet, iallafall inte inne i "Israel proper". Hur bosättarna beter sig på ockuperat område är ju ett välkänt faktum. Och jag tänker inte ens gå in på debatten om utredningar runt soldater som skjuter... nu pratar jag endast om det civila rättssystemet.
Förutom att fler civila ska få bära vapen i självförsvar så vill det israeliska NRA också förstås ha tuffare straffskala för mördare, våldtäktsmän och terrorister och förstås bättre villkor för polis och säkerhetspersonnel.
När det är till exempel en skolskjutning i USA är den första frågan europeiska journalister ställer: kommer detta leda till hårdare vapenlagar? Vid varje tillfälle frågan ställs verkar intervjuoffret helt oförstående och svarar, som om det vore helt uppenbart, att snarare tvärtom. Hade fler av elever och lärare varit beväpnade hade detta aldrig hänt. Eller inte blivit så blodigt.
Detta tankesätt är så främmande och ologiskt att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå resonemanget. Säkerhetsparadigmet i Israel är i princip lika oförståeligt och jag vill inte ens börja fundera på vad ett israeliskt NRA kommer bidra med. En sak känns tyvärr säker, det blir ännu svårare för New Profile och andra att bryta igenom det här paradigmet och nå ut med andra sanningar.
Återigen är det säkerhet som anges som behov, och självförsvar: "the right to carry a firearm for all law abiding, military-serving Israeli citizens," som Haaretz citerar, läs hela artikeln på http://www.haaretz.com/hasen/spages/1037295.html. Dessutom har det tillkommit en lag det senaste året som tillåter människor att skjuta i självförsvar vid inbrott. Innan dess var det faktiskt inte tillåtet, iallafall inte inne i "Israel proper". Hur bosättarna beter sig på ockuperat område är ju ett välkänt faktum. Och jag tänker inte ens gå in på debatten om utredningar runt soldater som skjuter... nu pratar jag endast om det civila rättssystemet.
Förutom att fler civila ska få bära vapen i självförsvar så vill det israeliska NRA också förstås ha tuffare straffskala för mördare, våldtäktsmän och terrorister och förstås bättre villkor för polis och säkerhetspersonnel.
När det är till exempel en skolskjutning i USA är den första frågan europeiska journalister ställer: kommer detta leda till hårdare vapenlagar? Vid varje tillfälle frågan ställs verkar intervjuoffret helt oförstående och svarar, som om det vore helt uppenbart, att snarare tvärtom. Hade fler av elever och lärare varit beväpnade hade detta aldrig hänt. Eller inte blivit så blodigt.
Detta tankesätt är så främmande och ologiskt att jag inte i min vildaste fantasi kan förstå resonemanget. Säkerhetsparadigmet i Israel är i princip lika oförståeligt och jag vill inte ens börja fundera på vad ett israeliskt NRA kommer bidra med. En sak känns tyvärr säker, det blir ännu svårare för New Profile och andra att bryta igenom det här paradigmet och nå ut med andra sanningar.
tisdag 18 november 2008
Apropå förtroende
Alliansen anses ha ganska stort förtroende hos allmänheten i hur de hittills har hanterat finanskrisen. Själv är jag inte alls lika imponerad. Dels handlar det om att det var först den här veckan som Anders Borg presenterade en reviderad ekonomisk prognos för det kommande året. Och prognosen och nästa års budget innehåller hittills inte något åtgärdsprogram att prata om. De menar att de först ska få budgeten godkänd i riksdagen, och först efter det börja se över hur krisen ska hanteras.
What?!?! Hur ska riksdagen kunna rösta om något som de vet kommer att (och måste!) revideras bara om ett par veckor och då måste innehålla ett åtgärdsprogram? När till och med Milton Friedmans hemland USA, som när det gäller ekonomiska åtgärdsprogram brukar se rött om det inte handlar om IMF:s strukturanpassningsprogram, pratar öppet om behovet av åtgärder i bästa Keynes-anda, borde väl alliansen åtminstone erkänna att behovet finns. På ett program som går utöver att rädda finansvalparna.
Och hur mycket på allvar kan vi ta regeringens nya kritik till höga bonusar inom bankvärlden (som det uppenbarligen känt till i åratal) när det visar sig att Postens nya chef har 900 000 kr i lön, i månaden? På en statligt tillsatt tjänst inom ett statligt bolag. Och då har jag inte ens räknat in hans feta pension från Nordea på 5 miljoner kr om året eller arvoden för diverse styrelseuppdrag....
Jag måste erkänna att det på sätt och vis känns skönt att den fria kapitalismen inte kan fixa finanskriser av det här slaget. När dess förespråkare tvingas byta ideologi, om ändå bara tillfälligt, och se på världen med lite mer socialistiska ögon. De exempel som finns på Friedman-anhängarnas hantering av tidigare kriser visar uteslutande på ödesdigra resultat. Hur värdefull är en ekonomisk ideologi som inte ens kan ge svar på hur finanskriser ska hanteras egentligen?
What?!?! Hur ska riksdagen kunna rösta om något som de vet kommer att (och måste!) revideras bara om ett par veckor och då måste innehålla ett åtgärdsprogram? När till och med Milton Friedmans hemland USA, som när det gäller ekonomiska åtgärdsprogram brukar se rött om det inte handlar om IMF:s strukturanpassningsprogram, pratar öppet om behovet av åtgärder i bästa Keynes-anda, borde väl alliansen åtminstone erkänna att behovet finns. På ett program som går utöver att rädda finansvalparna.
Och hur mycket på allvar kan vi ta regeringens nya kritik till höga bonusar inom bankvärlden (som det uppenbarligen känt till i åratal) när det visar sig att Postens nya chef har 900 000 kr i lön, i månaden? På en statligt tillsatt tjänst inom ett statligt bolag. Och då har jag inte ens räknat in hans feta pension från Nordea på 5 miljoner kr om året eller arvoden för diverse styrelseuppdrag....
Jag måste erkänna att det på sätt och vis känns skönt att den fria kapitalismen inte kan fixa finanskriser av det här slaget. När dess förespråkare tvingas byta ideologi, om ändå bara tillfälligt, och se på världen med lite mer socialistiska ögon. De exempel som finns på Friedman-anhängarnas hantering av tidigare kriser visar uteslutande på ödesdigra resultat. Hur värdefull är en ekonomisk ideologi som inte ens kan ge svar på hur finanskriser ska hanteras egentligen?
Förbrukat förtroende
Sitter och kollar på Debatt som handlar om finanskriserna och bankernas förbrukade förtroende. Bankerna verkar inte ta detta förbrukade förtroende på allvar, beter sig allmänt arrogant gentemot kunderna och kan inte ens ställa upp att ta debatten. De menar att svenska banker ligger bra till internationellt sätt, för att de inte spekulerat lika fritt och galet som i andra länder, men den ursäkt räcker tyvärr inte. De menar också att de lärt sig mycket från bankkrisen i Sverige från tidigt nittiotal.
Sorry. Guilty until proven innocent är ingen form av rättsväsende som jag förespråkar men när det gäller bankvärlden och hur de och alliansen och alla andra inblandade skyller ifrån med varandra så ställer jag mig väldigt skeptisk till deras ursäkter och väntar på något bättre innan jag ändrar min "verdict".
Både löner för toppchefer och deras bonusar sticker förstås i ögonen, otroligt mycket. Det har sagts förut och just nu sägs det mest hela tiden. Äntligen verkar sådana som tidigare inte sett det som ett problem nu ändra inställning och kanske kanske kan detta leda till en ny nivå i debatten och en ny utveckling i bankväsendet. Så även om det har sagts förut, måste jag ändå säga det igen.
Enligt en av deltagarna i Debatt fick chefer för multinationella företag för trettio år sedan i genomsnitt 35 gånger så mycket lön som de som gick på fabriksgolvet. Idag tjänar de 350 gånger så mycket. Och då har vi inte ens räknat med bonusarna. Som betalas ut till och med när det går dåligt. Ja, till och med när personen ifråga avskedas för att de inte har klarat av att axla sitt jobb på ett bra sätt.
Den första frågan som jag tänker på varje gång när det här ämnet kommer upp är hur i helvete man har mage att förhandla till sig sådana bonusar. Vilken typ av person är det som på fullaste allvar tycker att man förtjänar 150 miljoner i pensionsavtal, oavsett hur länge man stannar på jobbet eller om man har ett annat jobb att gå vidare eller om man gör ett bra jobb?? Jag kan inte för mitt liv tro att en sådan person har kvar någon form av verklighetsförankring. Och hur ska isåfall en sådan person kunna leda en verksamhet som främst riktar sig till människor som i allra högsta grad lever i verkligheten?
Och jag ska inte ens gå in på problematiken då man går in och stöttar upp företag som Carnegie ur ett "systemperspektiv" men inte alla de industrier och andra branscher som nu varslar tusentals människor. Vissa arbeten är uppenbart mer värda att rädda än andra och erfarenheterna från de senaste veckan visar att det är de som har försatt oss i detta "fritt fall" som ska räddas. Är det av omsorg för den livskris de kan hamna i ifall de tvingas ändra livsstil?
Sorry. Guilty until proven innocent är ingen form av rättsväsende som jag förespråkar men när det gäller bankvärlden och hur de och alliansen och alla andra inblandade skyller ifrån med varandra så ställer jag mig väldigt skeptisk till deras ursäkter och väntar på något bättre innan jag ändrar min "verdict".
Både löner för toppchefer och deras bonusar sticker förstås i ögonen, otroligt mycket. Det har sagts förut och just nu sägs det mest hela tiden. Äntligen verkar sådana som tidigare inte sett det som ett problem nu ändra inställning och kanske kanske kan detta leda till en ny nivå i debatten och en ny utveckling i bankväsendet. Så även om det har sagts förut, måste jag ändå säga det igen.
Enligt en av deltagarna i Debatt fick chefer för multinationella företag för trettio år sedan i genomsnitt 35 gånger så mycket lön som de som gick på fabriksgolvet. Idag tjänar de 350 gånger så mycket. Och då har vi inte ens räknat med bonusarna. Som betalas ut till och med när det går dåligt. Ja, till och med när personen ifråga avskedas för att de inte har klarat av att axla sitt jobb på ett bra sätt.
Den första frågan som jag tänker på varje gång när det här ämnet kommer upp är hur i helvete man har mage att förhandla till sig sådana bonusar. Vilken typ av person är det som på fullaste allvar tycker att man förtjänar 150 miljoner i pensionsavtal, oavsett hur länge man stannar på jobbet eller om man har ett annat jobb att gå vidare eller om man gör ett bra jobb?? Jag kan inte för mitt liv tro att en sådan person har kvar någon form av verklighetsförankring. Och hur ska isåfall en sådan person kunna leda en verksamhet som främst riktar sig till människor som i allra högsta grad lever i verkligheten?
Och jag ska inte ens gå in på problematiken då man går in och stöttar upp företag som Carnegie ur ett "systemperspektiv" men inte alla de industrier och andra branscher som nu varslar tusentals människor. Vissa arbeten är uppenbart mer värda att rädda än andra och erfarenheterna från de senaste veckan visar att det är de som har försatt oss i detta "fritt fall" som ska räddas. Är det av omsorg för den livskris de kan hamna i ifall de tvingas ändra livsstil?
fredag 14 november 2008
schysst julmarknad - TIPS
Jag fick precis ett nyhetsbrev från Forum Syd som bland annat tipsar om en julmarknad den 6-7 december i ABF-huset: Schysst jul - den rättvisa julmarknaden. Där kan du köpa julklappar som är tillverkade med respekt för mänskliga rättigheter. Det anordnas även filmvisnar, seminarer, utställningar etc. Det är 20 organisationer som anordnar julmarknaden, tillsammans med lika många småföretag. ABF-huset, Sveavägen 41 i Stockholm
Jag kan även rekommendera helgens evenemang i samma hus: Socialistiskt Forum, med bokbord och framförallt massor av spännande seminarier. Själv tänkte jag bland annat gå på ett seminarium om Mellanöstern och Sudan, med bland annat Jan Eliasson och Pierre Schori som talare.
Fullständigt program hittas på www.abfstockholm.se/socforum.
Jag kan även rekommendera helgens evenemang i samma hus: Socialistiskt Forum, med bokbord och framförallt massor av spännande seminarier. Själv tänkte jag bland annat gå på ett seminarium om Mellanöstern och Sudan, med bland annat Jan Eliasson och Pierre Schori som talare.
Fullständigt program hittas på www.abfstockholm.se/socforum.
Gideon Levy summerar året som gått
I en artikel som passande heter "Twilight Zone / Blindfolded" summerar den israeliska journalisten Gideon Levy det senaste året av ockupation. Antalet döda, men också historier om attacker från bosättare, kidnappningar, nattliga arresteringar, förstörda hus etc. Bland annat skriver han:
"This was a routine year, another year of the occupation of which no end is in sight. From Rosh Hashana 5768 to Rosh Hashana 5769, our forces killed 584 Palestinians, 95 of them minors. Many fewer than in 2002, when 989 were killed; many more than in 2005, with 190 killed. Eighteen Israelis were also killed in the past year, many more than in the previous year, when just five were killed, and much less than in 2002, when 184 Israelis were killed. All in all, an average year for bloodshed.
All of this was observed by Israeli society with eyes covered."
Jag måste anta att han har rätt, att människorna som har en möjlighet att påverka den här konflikten och ett slut på ockupationen, inte ser vad som händer. Att om de såg vad som hände, skulle de aldrig acceptera det. Men att inte se, det är ett val. Lika mycket som det är att val att se, och agera för att stoppa detta. Den stora passiva massan som tillåter övergrepp kritiseras alltid i historieskrivningen. Utan deras tysta medgivande skulle övergreppen aldrig kunnat begås.
Men jag är trött på att vänta på historieskrivningen, i alla konflikter som just nu pågår runt om i världen! Jag är trött på att det alltid är civilbefolkningen som drabbas hårdast och att det alltid finns människor som tjänar så mycket på att upprätthålla status quo att de sålt sin själ. Och att det alltid finns den stora passiva massan som skulle kunna ändra historien om de bara ville och orkade. Det är meningen att vi ska lära oss av tidigare erfarenheter, både misstag och hjältedåd. Ett misstag som vi inte lär oss av är ett dubbelt misstag. Har vi inte fått nog av detta snart?
"This was a routine year, another year of the occupation of which no end is in sight. From Rosh Hashana 5768 to Rosh Hashana 5769, our forces killed 584 Palestinians, 95 of them minors. Many fewer than in 2002, when 989 were killed; many more than in 2005, with 190 killed. Eighteen Israelis were also killed in the past year, many more than in the previous year, when just five were killed, and much less than in 2002, when 184 Israelis were killed. All in all, an average year for bloodshed.
All of this was observed by Israeli society with eyes covered."
Jag måste anta att han har rätt, att människorna som har en möjlighet att påverka den här konflikten och ett slut på ockupationen, inte ser vad som händer. Att om de såg vad som hände, skulle de aldrig acceptera det. Men att inte se, det är ett val. Lika mycket som det är att val att se, och agera för att stoppa detta. Den stora passiva massan som tillåter övergrepp kritiseras alltid i historieskrivningen. Utan deras tysta medgivande skulle övergreppen aldrig kunnat begås.
Men jag är trött på att vänta på historieskrivningen, i alla konflikter som just nu pågår runt om i världen! Jag är trött på att det alltid är civilbefolkningen som drabbas hårdast och att det alltid finns människor som tjänar så mycket på att upprätthålla status quo att de sålt sin själ. Och att det alltid finns den stora passiva massan som skulle kunna ändra historien om de bara ville och orkade. Det är meningen att vi ska lära oss av tidigare erfarenheter, både misstag och hjältedåd. Ett misstag som vi inte lär oss av är ett dubbelt misstag. Har vi inte fått nog av detta snart?
Heja Schweiz!!
För mig är det självklart att det internationella samfundet ska använda sig av de verktyg de själva har satt upp för att minska krigsbrott, kränkningar av mänskliga rättigheter och annat otyg. De olika konventioner som stater har skrivit under, ratificerat och alltså lovat att respektera, t ex Genèvekonventionerna om hur stater ska agera i krig, skyldigheter och rättigheter etc. Det är en ständig frustration att så inte görs, iallafall inte lika ofta som önskat. Och inte på lika villkor.
Eftersom världspolis saknas så är det upp till de enskilda staterna att respektera dessa konventioner och institutioner, samt att kräva att andra respekterar dem. Tycker ni att jag tjatar?
Igår anklagade Schweiz Israel för att bryta mot den fjärde Genèvekonventionen, som fastställer agerandet vid militär ockupation, genom sina godtyckliga rivningar av palestinska hus i östra Jerusalem och på andra platser på Västbanken.
Taleskvinnan på Israels ambassad menar att rivningarna följde ett domstolsbeslut. Så kanske det var, men domstolsbeslut kan fortfarande bryta mot internationell rätt, som rimligtvis borde stå över nationell lagstiftning. Och fjärde Genèvekonventionen fastslår väldigt tydligt att ockupationsmakten måste respektera och skydda den ockuperade civilbefolkningens egendom. Sedan 2000 har mer än 600 hem förstörts bara i östra Jerusalem.
Schweiz har nu lämnat in en formell protest till israeliska UD. De hänvisar till paragrafen i Genèvekonventionen som säger att förestår en direkt militär nödvändighet kan egendom förstöras och menar att så inte är fallet med några av de här husrivningarna, och därmed är de ett tydligt brott mot folkrätten.
ICAHD, Israeli Committee Against House Demolitions, som jag samarbetar med en hel del, menar att det finns domstolsbeslut från israeliska domstolar på åtminstone ytterligare 90 husrivningar bara i östra Jerusalem. För att detta ska kunna stoppas krävs att fler länder gör som Schweiz och protesterar. Påtalar de uppenbara brotten mot folkrätten. Och kräver en rättvis fred genom förhandlingar för att en gång för alla få slut på den här konflikten.
Eftersom världspolis saknas så är det upp till de enskilda staterna att respektera dessa konventioner och institutioner, samt att kräva att andra respekterar dem. Tycker ni att jag tjatar?
Igår anklagade Schweiz Israel för att bryta mot den fjärde Genèvekonventionen, som fastställer agerandet vid militär ockupation, genom sina godtyckliga rivningar av palestinska hus i östra Jerusalem och på andra platser på Västbanken.
Taleskvinnan på Israels ambassad menar att rivningarna följde ett domstolsbeslut. Så kanske det var, men domstolsbeslut kan fortfarande bryta mot internationell rätt, som rimligtvis borde stå över nationell lagstiftning. Och fjärde Genèvekonventionen fastslår väldigt tydligt att ockupationsmakten måste respektera och skydda den ockuperade civilbefolkningens egendom. Sedan 2000 har mer än 600 hem förstörts bara i östra Jerusalem.
Schweiz har nu lämnat in en formell protest till israeliska UD. De hänvisar till paragrafen i Genèvekonventionen som säger att förestår en direkt militär nödvändighet kan egendom förstöras och menar att så inte är fallet med några av de här husrivningarna, och därmed är de ett tydligt brott mot folkrätten.
ICAHD, Israeli Committee Against House Demolitions, som jag samarbetar med en hel del, menar att det finns domstolsbeslut från israeliska domstolar på åtminstone ytterligare 90 husrivningar bara i östra Jerusalem. För att detta ska kunna stoppas krävs att fler länder gör som Schweiz och protesterar. Påtalar de uppenbara brotten mot folkrätten. Och kräver en rättvis fred genom förhandlingar för att en gång för alla få slut på den här konflikten.
torsdag 13 november 2008
Upprop: avrusta nu!
Den 15 oktober iår genomförde fem aktivister ett par aktioner mot Bofors, både i Karlskoga (BAE Systems) och i Eskilstuna (Saab Bofors Dynamics). Två personer på vardera stället och en person som var ansvarig att hålla kontakt med media och andra ifall aktivisterna inne på vapenfabrikerna blev arresterade. De var inte så säkra på att de ens skulle komma in, som en av dem säger i sin blogg: "visst vore det märkligt om det var möjligt att bryta sig in på två av Sveriges största vapenfabriker endast med hjälp av en kofot och några skruvmejslar.Till saken hör också att vi i gruppen har extremt lite erfarenhet i användandet av en kofot eller andra inbrytarverktyg. Vad jag vet med mig så har jag aldrig tidigare ens hållit i en kofot och nu förväntades det av mig att jag skulle bryta upp en ståldörr!"
Men in kom de och arresterade blev de. Men först efter att ha gett sig på några av vapnen inne i fabrikerna och filmat det. En av aktivisterna, en f d kollega, kom förbi kontoret härom dagen för att berätta mer om deras civil olydnadsaktion mot den svenska vapenexporten. Efter ca 25 minuters inbrytningsförsök på fabriken i Eskilstuna och ytterligare lika lång tid inne i fabriken hade varken väktare eller polis dykt upp. Då ringde de själva polisen, berättade vad de gjort och satte sig mitt på fabriksgolvet för att vänta.
Och för mig är det så här civil olydnad ska gå till. I ett demokratiskt land som Sverige, ska tilläggas. Jag tänker inte påstå att jag vet hur man bör agera i mindre charmiga stater. Civil olydnad i Sverige som jag ser det är att medvetet bryta mot den rådande lagstiftningen för att protestera mot något, t ex vapenexporten (där riksdagen för övrigt också bryter mot svensk lagstiftning genom att sälja vapen till länder i krig och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter!). Och att vara öppen med sin aktion och ta sitt straff. Tydligt visa att man respekterar det demokratiska systemet. En tydlig agenda. Ett kampanjarbete som lyfter frågan och försöker påverka på andra sätt också. Som involverar fler personer. Och inga ansiktsmaskar.
De två som bröt sig in på vapenfabriken i Karlskoga har suttit häktade sedan dess och fick härom dagen sin dom, 3 månaders fängelse och 220 000 kr vardera i skadestånd. De andra två inväntar fortfarande rättegång. På http://avrusta.blogspot.com/ kan ni följa allt som händer och även gå tillbaka i tiden till den 16 oktober då min kompis släpptes ur häktet.
Men in kom de och arresterade blev de. Men först efter att ha gett sig på några av vapnen inne i fabrikerna och filmat det. En av aktivisterna, en f d kollega, kom förbi kontoret härom dagen för att berätta mer om deras civil olydnadsaktion mot den svenska vapenexporten. Efter ca 25 minuters inbrytningsförsök på fabriken i Eskilstuna och ytterligare lika lång tid inne i fabriken hade varken väktare eller polis dykt upp. Då ringde de själva polisen, berättade vad de gjort och satte sig mitt på fabriksgolvet för att vänta.
Och för mig är det så här civil olydnad ska gå till. I ett demokratiskt land som Sverige, ska tilläggas. Jag tänker inte påstå att jag vet hur man bör agera i mindre charmiga stater. Civil olydnad i Sverige som jag ser det är att medvetet bryta mot den rådande lagstiftningen för att protestera mot något, t ex vapenexporten (där riksdagen för övrigt också bryter mot svensk lagstiftning genom att sälja vapen till länder i krig och länder som grovt kränker mänskliga rättigheter!). Och att vara öppen med sin aktion och ta sitt straff. Tydligt visa att man respekterar det demokratiska systemet. En tydlig agenda. Ett kampanjarbete som lyfter frågan och försöker påverka på andra sätt också. Som involverar fler personer. Och inga ansiktsmaskar.
De två som bröt sig in på vapenfabriken i Karlskoga har suttit häktade sedan dess och fick härom dagen sin dom, 3 månaders fängelse och 220 000 kr vardera i skadestånd. De andra två inväntar fortfarande rättegång. På http://avrusta.blogspot.com/ kan ni följa allt som händer och även gå tillbaka i tiden till den 16 oktober då min kompis släpptes ur häktet.
söndag 9 november 2008
Återförening i Selamfamiljen
Det som är mest positivt med det faktum att jag inte fått något visum till Sudan (där jag egentligen skulle spendera höst-mörka och regniga november) är att jag återigen kunde vara med på Selam African Festival, denna gång på Kägelbanan, Södra Teatern. Det är mitt fjärde år men festivalen har pågått nu i nio år, och genom Selam har jag fått uppleva sjukt mycket bra musik som jag annars inte skulle kommit i kontakt med. Och i höstmörkret behövs det verkligen. Musik som får mig att känna mig riktigt levande. Dessutom att träffa kära vänner och gamla kollegor.
I fredags deltog jag i ett seminarium som hette: "360 degrees of Africa, Women, Culture & Entrepreneurship" på Dieselverkstan, i Sickla. När jag trillade in dit, sömndrucken och med Sudan på luren för besked om ytterligare förseningar (avslag?) på visumansökan, var det fantastiskt att ändå få prata om Afrika och om kultur, istället för krig och konflikt. Och träffa bekanta och vänner och inbjudna gäster. Otroligt spännande talare men alldeles för kort tid. Diskussioner om bilden av Afrika i världen. Om möjlighet att försörja sig och arbeta självständigt med kultur. Om biståndets roll att kanalisera stöd för kultur, kultur för kulturens egen skull men också kulturens roll i demokratiseringsprocesser. Detta följdes upp i samarbete med Cinemafrica dagen efter, med fokus på hiphopkulturen och dess politiska roll, med maratonfilmvisning och samtal på Kägelbanan.
Med tanke på hur mycket musik och kultur betyder för mig, och framförallt i höstregn och vintermörker, känns det ganska självklart att kultur är viktigt på så många plan och för alla samhällen. Och behöver uppmuntran och stöd och aktiva politiska beslut kopplat till budgetar som stödjer inte bara etablissemangets kultur i form av Operan (som jag fortfarande är sur på!) utan mer alternativa kulturinstitutioner eller kulturyttringar som t ex Selam.
Ikväll ska jag frossa i Amadou&Mariam på Konserthuset och jag ser väldigt mycket fram till deras nästa skivsläpp, den 19 november. En skiva där de har samarbetat med Damian Albarn, K'naan och en hel del andra...
I fredags deltog jag i ett seminarium som hette: "360 degrees of Africa, Women, Culture & Entrepreneurship" på Dieselverkstan, i Sickla. När jag trillade in dit, sömndrucken och med Sudan på luren för besked om ytterligare förseningar (avslag?) på visumansökan, var det fantastiskt att ändå få prata om Afrika och om kultur, istället för krig och konflikt. Och träffa bekanta och vänner och inbjudna gäster. Otroligt spännande talare men alldeles för kort tid. Diskussioner om bilden av Afrika i världen. Om möjlighet att försörja sig och arbeta självständigt med kultur. Om biståndets roll att kanalisera stöd för kultur, kultur för kulturens egen skull men också kulturens roll i demokratiseringsprocesser. Detta följdes upp i samarbete med Cinemafrica dagen efter, med fokus på hiphopkulturen och dess politiska roll, med maratonfilmvisning och samtal på Kägelbanan.
Med tanke på hur mycket musik och kultur betyder för mig, och framförallt i höstregn och vintermörker, känns det ganska självklart att kultur är viktigt på så många plan och för alla samhällen. Och behöver uppmuntran och stöd och aktiva politiska beslut kopplat till budgetar som stödjer inte bara etablissemangets kultur i form av Operan (som jag fortfarande är sur på!) utan mer alternativa kulturinstitutioner eller kulturyttringar som t ex Selam.
Ikväll ska jag frossa i Amadou&Mariam på Konserthuset och jag ser väldigt mycket fram till deras nästa skivsläpp, den 19 november. En skiva där de har samarbetat med Damian Albarn, K'naan och en hel del andra...
Rahmbo flyttar till Washington
Ok, i grund och botten är jag optimist och tänker så förbli även om Rahmbo flyttar med Obama till Washington. Obama är fortfarande det coolaste som har hänt USA på länge och mitt hjärta värms av det här valresultatet. Även om jag är väldigt skeptisk till Rahmbo. Jag säger det igen: väldigt skeptisk.
Läs mer om honom, Rahmbo alltså, och hans charm på: http://blog.foreignpolicy.com/node/10236, ett bloggtips från Filip i Boston.
Läs mer om honom, Rahmbo alltså, och hans charm på: http://blog.foreignpolicy.com/node/10236, ett bloggtips från Filip i Boston.
torsdag 6 november 2008
Och ytterligare en dag senare
Gick omkring hela dagen igår med ett leende på läpparna. Valet i USA och Obamas seger var dagens samtalsämne. Jag vet att allt inte kommer att ändras, som jag tycker behöver ändras, eller att det kommer att ske lika snabbt som jag skulle önska. Men ändå, det kändes plötsligt som att världen fick en ny chans och att denna seger verkligen betyder förändring.
Idag meddelade Obama vem han har utsett till sin chief-of-staff och det kändes lite som en kalldusch. Iallafall för alla oss som önskar och arbetar för fred i Mellanöstern.
I all välvilja måste jag fråga: var är den rådgivare som ska berätta för honom vilka signaler det skickar ut att utse en person som åker till Israel för att inställa sig som frivillig i armén under Gulfkriget 1991? Dessutom son till en som var aktiv i Irgun, en militant sionistisk grupp aktiv i Palestina på 30-40-talet.
Han kan vara hur bra strateg och taktiker som helst, och man kan inte rå för sina föräldrar eller övriga släktingar, och jag ska försöka att inte döma honom ohörd. Men om man menar allvar att fred i Mellanöstern står högt på agendan.... hm, ja... då skickar en sådan utnämning ganska motstridiga signaler. Minst sagt.
Så nu väntar jag, som många andra, på ett tydligt åtagande och ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern och framförallt om USA:s roll i (och vilja!) att lösa konflikten.
Idag meddelade Obama vem han har utsett till sin chief-of-staff och det kändes lite som en kalldusch. Iallafall för alla oss som önskar och arbetar för fred i Mellanöstern.
I all välvilja måste jag fråga: var är den rådgivare som ska berätta för honom vilka signaler det skickar ut att utse en person som åker till Israel för att inställa sig som frivillig i armén under Gulfkriget 1991? Dessutom son till en som var aktiv i Irgun, en militant sionistisk grupp aktiv i Palestina på 30-40-talet.
Han kan vara hur bra strateg och taktiker som helst, och man kan inte rå för sina föräldrar eller övriga släktingar, och jag ska försöka att inte döma honom ohörd. Men om man menar allvar att fred i Mellanöstern står högt på agendan.... hm, ja... då skickar en sådan utnämning ganska motstridiga signaler. Minst sagt.
Så nu väntar jag, som många andra, på ett tydligt åtagande och ställningstagande när det gäller konflikten i Mellanöstern och framförallt om USA:s roll i (och vilja!) att lösa konflikten.
onsdag 5 november 2008
Dagen efter
Vissa personer jag känner satt uppe hela natten och valvakade. Och det hade jag också gärna gjort, med glass, godis, en skön filt och mysiga ljus. Men valet är ju lite mer gastkramande än Oscarsgalan och gastkramande saker på TV vill jag sällan se ensam. Och somna kan jag oftast. Liksom igår kväll.
Kanske för att magkänslan sa något om förändring. Att ett sådant övertag inte lätt valfuskas bort. Och vilken fantastisk känsla att vakna i ett dimmigt och mörkt höstigt Stockholm och inse saker och ting faktiskt kan komma att förändras nu. Inte allt och inte tillräckligt. Det finns frågor som jag och en amerikansk president (oavsett vem det är) aldrig kommer att vara överens om. Och som en god vän i Sudan precis sa, att för dem i tredje världen kanske det inte innebär någon tydlig förändring alls. Men vi utbrister båda, vännen i Sudan och jag, i ett stort HURRA och jag måste erkänna att ögonen vattnades lite under vinnar-talet.
Och nu är det mindre än två år till vårt eget nästa val....
Kanske för att magkänslan sa något om förändring. Att ett sådant övertag inte lätt valfuskas bort. Och vilken fantastisk känsla att vakna i ett dimmigt och mörkt höstigt Stockholm och inse saker och ting faktiskt kan komma att förändras nu. Inte allt och inte tillräckligt. Det finns frågor som jag och en amerikansk president (oavsett vem det är) aldrig kommer att vara överens om. Och som en god vän i Sudan precis sa, att för dem i tredje världen kanske det inte innebär någon tydlig förändring alls. Men vi utbrister båda, vännen i Sudan och jag, i ett stort HURRA och jag måste erkänna att ögonen vattnades lite under vinnar-talet.
Och nu är det mindre än två år till vårt eget nästa val....
tisdag 4 november 2008
Den första tisdagen i november
Den första tisdagen i november som infaller vart fjärde år är därmed lika ovanlig som skottdagen och känns alltid ganska ödemättat. Och ännu mer så iår. Valet i USA fick man ju nog av redan innan demokraterna hade bestämt sig om det var den första kvinnan eller den första svarta som skulle leda dem till seger. Jag skriver seger, eftersom jag under hela tiden inte kunnat se något annat resultat än en demokratisk seger.
Det kunde jag ju inte heller förra gången iochförsig, eller gången innan den, för den delen. Och båda de gångerna hade jag ju fel. Så det borde rimligtvis kunna hända igen. Eller....? Nej, jag har varit förväntansfullt hoppfull, om dock nervös så det räcker och blir över. Särskilt med tanke på de två sista valen. Hur århundradets mest hjärndöda president kunde vinna två gånger över helt acceptabla kandidater är ju ungefär hur galet och läskigt som helst.
Men som sagt, trött på valet var jag redan i våras. Och nu sitter jag här ändå framför TV:n. Håller tummarna. Biter nästan på naglarna. Tar i trä varje gång tanken om att jag kan ha fel även i år tränger sig in i hjärnan. Följer varenda nyhetsrapportering och dokumentär (den om Lee Atwater som sändes igår på SVT var verkligen intressant och svarade på en hel del frågor om varför så många bra kandidater förlorar). Har tittat på otaliga klipp som skämtar om Sarah Palin på Youtube. Just nu är Bill Maher-inslagen oöverträffade.
Och är helt enkelt sjukt nervös.
Går det att byta planet om fel man vinner?
Det kunde jag ju inte heller förra gången iochförsig, eller gången innan den, för den delen. Och båda de gångerna hade jag ju fel. Så det borde rimligtvis kunna hända igen. Eller....? Nej, jag har varit förväntansfullt hoppfull, om dock nervös så det räcker och blir över. Särskilt med tanke på de två sista valen. Hur århundradets mest hjärndöda president kunde vinna två gånger över helt acceptabla kandidater är ju ungefär hur galet och läskigt som helst.
Men som sagt, trött på valet var jag redan i våras. Och nu sitter jag här ändå framför TV:n. Håller tummarna. Biter nästan på naglarna. Tar i trä varje gång tanken om att jag kan ha fel även i år tränger sig in i hjärnan. Följer varenda nyhetsrapportering och dokumentär (den om Lee Atwater som sändes igår på SVT var verkligen intressant och svarade på en hel del frågor om varför så många bra kandidater förlorar). Har tittat på otaliga klipp som skämtar om Sarah Palin på Youtube. Just nu är Bill Maher-inslagen oöverträffade.
Och är helt enkelt sjukt nervös.
Går det att byta planet om fel man vinner?
Just det, getterna
I förra veckan läste jag om en minst sagt annorlunda skönhetstävling. Det handlade inte om kvinnor som inte bara ska vara snygga och vaxade, utan även kränga kommentarer om att vilja se världen och förstås även rädda den. Det handlade heller inte om någon av alla de utställningar som finns av djur, där de ska bedömas utifrån avelspotential, svansföring etc. Nåja, kanske svansföring inkluderas...
I Saudiarabien har man skönhetstävlingar för getter. Det kanske inte alls låter så annorlunda, jag har ju precis påpekat att det finns många tävlingar där djur rankas. Och även här ska vackraste get utses, förstås. Både bock och tacka. Heter det tacka även för getter? 135 getter deltar i tävlingen och priserna är minst sagt väl tilltagna, lyxbilar och stora summor pengar.
Det som gör denna tävling speciell och som gör mig extra nyfiken är det tredje tävlingsmomentet. Det moment där den bästa get-dikten ska utses. Jag skulle ge ganska mycket för att få några av de bästa alstrerna upplästa för mig. För jag kan inte för mitt liv lista ut vad en getdikt bör innehålla för att vara ett vinnande bidrag. Är det en Limerick? En kärleksdikt? En dikt på klassisk hexameter? En dikt om getten som människans bästa vän? Om skillnaden mellan får och getter?
Om det är någon som kan lägga beslag på en kopia på den vinnande dikten lovar jag att få den översatt och sedan publicera den här.
I Saudiarabien har man skönhetstävlingar för getter. Det kanske inte alls låter så annorlunda, jag har ju precis påpekat att det finns många tävlingar där djur rankas. Och även här ska vackraste get utses, förstås. Både bock och tacka. Heter det tacka även för getter? 135 getter deltar i tävlingen och priserna är minst sagt väl tilltagna, lyxbilar och stora summor pengar.
Det som gör denna tävling speciell och som gör mig extra nyfiken är det tredje tävlingsmomentet. Det moment där den bästa get-dikten ska utses. Jag skulle ge ganska mycket för att få några av de bästa alstrerna upplästa för mig. För jag kan inte för mitt liv lista ut vad en getdikt bör innehålla för att vara ett vinnande bidrag. Är det en Limerick? En kärleksdikt? En dikt på klassisk hexameter? En dikt om getten som människans bästa vän? Om skillnaden mellan får och getter?
Om det är någon som kan lägga beslag på en kopia på den vinnande dikten lovar jag att få den översatt och sedan publicera den här.
Goda handlingar blir till ringar på vattnet
Redan för ett år sedan skrev jag om sajten God Handling, www.godhandling.se, och nu vill jag lyfta den igen, med uppdaterad hemsida. Den kvalar definitivt in som en god nyhet. Inte bara det att jag slipper trängas bland folk i julhandelshysterin ute på stan. Jag handlar också från nätbutiker som har förbundit sig att skänka en viss del av sina inkomster (om de kommer genom sajten God Handling) till en organisation som jag som kund valt att stödja. Vilken vinna-vinna-situation! Fantastisk affärsidé!
På sajten kan du välja en organisation som du vill stödja (t ex Kristna Fredsrörelsen) och sedan gå vidare till den av de hundratals nätbutiker som du vill handla från. Böcker, skivor, resor, linsvätska, Apple-produkter, kläder, kontorsmaterial etc etc etc... De olika nätbutikerna skänker antingen en fast summa per köp eller en procentsats av köpet till organisationen du har valt.
Detta är ett otroligt enkelt sätt att göra goda handlingar. De organisationer som kan få stöd på det här sättet har stor möjlighet att använda även ganska små medel på ett effektivt sätt. Och som sagt, man slipper trängas på stan så här på senhösten när julhandeln redan har börjat. Alldeles för tidigt som vanligt.
På sajten kan du välja en organisation som du vill stödja (t ex Kristna Fredsrörelsen) och sedan gå vidare till den av de hundratals nätbutiker som du vill handla från. Böcker, skivor, resor, linsvätska, Apple-produkter, kläder, kontorsmaterial etc etc etc... De olika nätbutikerna skänker antingen en fast summa per köp eller en procentsats av köpet till organisationen du har valt.
Detta är ett otroligt enkelt sätt att göra goda handlingar. De organisationer som kan få stöd på det här sättet har stor möjlighet att använda även ganska små medel på ett effektivt sätt. Och som sagt, man slipper trängas på stan så här på senhösten när julhandeln redan har börjat. Alldeles för tidigt som vanligt.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
