Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
tisdag 16 februari 2010
torsdag 11 februari 2010
En hjälpande hand
I höstas sade Göran Persson på ett seminarium i riksdagen att "ingen har gjort så mycket för svensk vapenexport som jag" och verkade allmänt ganska stolt över detta. Och härom året uttalade sig Birgitta Ohlsson i Östgötakorren om att folkpartiet inte hade något emot att bli "hela den fria världens vapensmedja" (korrekt citat borde finnas på något tidigare blogginlägg). Också med en viss stolthet i rösten. Konstigt nog. Att Sverige är en av världens största vapenexportörer tycker de flesta människor som jag pratar med är vansinnigt.
I år är det valrörelse och nu försöker flera grupper i Sverige att föra upp frågan om vår vapenexport på agendan i valrörelsen. Som menar att det är problematiskt att vår vapenexport har gått upp med närmare 30 procent bara under den senaste mandatperioden.
"En hjälpande hand" är precis just detta i den här kampanjen, en seriebok som blandar satir och fakta och kan ses som en dokumentär serietidning om just svensk vapenexport. Hjälten i dramat är Zven Johansson som har insett möjligheterna att tjäna en fet kosing i den här branschen. Att mottagarna är länder som Indien, Saudiarabien, Pakistan, USA, Colombia, Sydafrika hindrar inte honom från att se gröna dollartecken vart han än tittar. Fri företagssamhet kombinerat med effektivt "fredsarbete" - vad mer kan man begära?!
Boken släpps i slutet av februari men går redan nu att beställa på bl a KrF:s hemsida: www.krf.se där man förstås också kan läsa mer om den.
ETC har en artikel om den på: http://www.etc.se/artikel/25767/en-stjaelpande-hand-foer-vapenindustrin/
Zven Johansson är, som alla sanna nätverkare (nåja) väldigt öppen för nya vänner på Fejjan. Han är också en flitig bloggare: www.enhjalpandehand.biz är också värt ett och annat besök.
onsdag 10 februari 2010
Snart är det val
Snart är det val i Sverige och valrörelsen är redan i gång. Men innan dess kommer det vara val i Sudan, i april, och det känns som att ännu mer står på spel där än här. Med bara ett år kvar till folkomröstningen i södra Sudan om huruvida de ska bli en självständig stat eller fortsätta vara en del av Sudan, kan valutgången få stora konsekvenser för freden i Sudan.
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
onsdag 3 februari 2010
Tillbaka i Khartoum
Jag är tillbaka i Khartoum för första gången sedan oktober 2007 då SPLM drog sig ur den nationella samlingsregeringen som protest mot den långsamma och i allra högsta grad bristfälliga implementeringen av fredsavtalet, CPA. I avtalet kom man överens om att de viktigaste frågorna skulle behandlas under en interimperiod på sex år, bland annat folkräkning och nationella val. I slutet av interimperioden ska södra Sudan folkomrösta om huruvida de vill fortsätta vara en del av Sudan eller bli självständiga.
Sex år skulle alltså ledarna få på sig att visa sin goda vilja och fredsönskan, helt enkelt göra "unity attractive".
Det internationella samfundets roll i det hela är förstås att stödja implementeringen av CPA, ett för övrigt väldigt bra avtal, och förhoppningsvis få ett slut på kriget i Darfur. Dock inte uttala sig om utkomsten av folkomräkningen, det är nämligen södra Sudans angelägenhet.
Så Ban Ki-Moons uttalande i Addis Abeba, på Afrikanska unionens toppmöte, har redan kritiserats högljutt här i Sudan, bland annat i Khartoum Monitor, som jag läste i morse till frukosten på Acropole hotel. "The UN has a big responsibility with the African Union to maintain peace in Sudan and make unity attractive."
So far so good. Helt inom ramen för vad FN's roll borde vara här. Det har också varit den officiella linjen även från representanterna i Södra Sudan, ett nytt enat "Sudan for all". Om implementeringen gått som planerat skulle enighet troligen ses som attraktivt. Självständighet först om det visar sig att problemen i Sudan inte går att lösa. Man har menat att problemen i Sudan inte blir lösta ifall södra Sudan blir självständigt, då de flesta regioner har liknande problem med Khartoum, centralregeringen. Men som sagt, ledarna skulle få tid på sig att visa för omvärlden och framförallt för den egna befolkningen att den politiska viljan för fred fanns. Ju längre i interimperioden desto tydligare blir det dock att den politiska viljan inte finns.
Men tillbaka till Ban Ki-Moons tal: fortsättningen lämnar tyvärr mycket att önska, helst att det inte sagts alls: "We will work hard to avoid a possible secession." Way out of line! Särskilt med tanke på situationen nu. Den utveckling, avväpning och demokratisering som så desperat behövs, är idag fortfarande utom räckhåll för en stor del av befolkningen.
Darfurkonflikten är inte löst. Det pågår ett ökat förtryck,arresteringar och hot mot oliktänkande, med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten. Presidenten har vid något tillfälle sagt att han kommer respektera självständighet för södra Sudan om det blir utgången på folkomröstningen, samtidigt som spänningarna och förtrycket ökar ju närmare vi kommer datumet för det nationella valen som ska hållas i april, och många betvivlar hans "smooth-talk".
Sex år skulle alltså ledarna få på sig att visa sin goda vilja och fredsönskan, helt enkelt göra "unity attractive".
Det internationella samfundets roll i det hela är förstås att stödja implementeringen av CPA, ett för övrigt väldigt bra avtal, och förhoppningsvis få ett slut på kriget i Darfur. Dock inte uttala sig om utkomsten av folkomräkningen, det är nämligen södra Sudans angelägenhet.
Så Ban Ki-Moons uttalande i Addis Abeba, på Afrikanska unionens toppmöte, har redan kritiserats högljutt här i Sudan, bland annat i Khartoum Monitor, som jag läste i morse till frukosten på Acropole hotel. "The UN has a big responsibility with the African Union to maintain peace in Sudan and make unity attractive."
So far so good. Helt inom ramen för vad FN's roll borde vara här. Det har också varit den officiella linjen även från representanterna i Södra Sudan, ett nytt enat "Sudan for all". Om implementeringen gått som planerat skulle enighet troligen ses som attraktivt. Självständighet först om det visar sig att problemen i Sudan inte går att lösa. Man har menat att problemen i Sudan inte blir lösta ifall södra Sudan blir självständigt, då de flesta regioner har liknande problem med Khartoum, centralregeringen. Men som sagt, ledarna skulle få tid på sig att visa för omvärlden och framförallt för den egna befolkningen att den politiska viljan för fred fanns. Ju längre i interimperioden desto tydligare blir det dock att den politiska viljan inte finns.
Men tillbaka till Ban Ki-Moons tal: fortsättningen lämnar tyvärr mycket att önska, helst att det inte sagts alls: "We will work hard to avoid a possible secession." Way out of line! Särskilt med tanke på situationen nu. Den utveckling, avväpning och demokratisering som så desperat behövs, är idag fortfarande utom räckhåll för en stor del av befolkningen.
Darfurkonflikten är inte löst. Det pågår ett ökat förtryck,arresteringar och hot mot oliktänkande, med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten. Presidenten har vid något tillfälle sagt att han kommer respektera självständighet för södra Sudan om det blir utgången på folkomröstningen, samtidigt som spänningarna och förtrycket ökar ju närmare vi kommer datumet för det nationella valen som ska hållas i april, och många betvivlar hans "smooth-talk".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
