På väg hem från anusara yoga gick jag som vanligt förbi det blivande Toleransmuseet här i Jerusalem, och det slog mig åter hur illa jag tycker om ordet "tolerans". Jag har skrivit om det tidigare, vid åtminstone ett tillfälle. Senast var säkert för ett och ett halvt år sedan när de som bygger det här museet började förstöra gamla muslimska gravar, flera hundra år gamla, för att göra plats för toleransen.
Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.
Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.
När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.
Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.
Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.
Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.
torsdagen den 2:e februari 2012
onsdagen den 1:e februari 2012
Tvångsförflyttning, någon?
Med tanke på att jag har haft världens mest intressanta och roliga jobb det senaste ett och ett halvt året (förutom mitt tidigare jobb som också var fantastiskt!), har jag skrivit förvånansvärt lite här på bloggen om detta. När jag tänker efter skrev jag nog mer om mitt nuvarande jobb, alltså om folkrätten, innan jag började än under tiden här i Jerusalem. Vilket känns lite trist, men jag kanske kan ta igen det nu när jag snart är på väg hem igen.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".
Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.
När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.
Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.
Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.
För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.
lördagen den 28:e januari 2012
10 procent?
Under decennier har psykologer fascinerats över och studerat ondska och vad det är som gör att människor hemfaller åt olika former av ondska, sadism, mobbing, folkmord etc. En av de mest kända studierna är den av professor Milgram som undersöker människors benägenhet att lyda order som går emot deras moraliska kompass. Detta undersökte han genom att se hur villiga "försökspersonerna" var att ge elektriska stötar till personer som de trodde var med i ett "inlärningsexperiment" utan att förstå att de i själva verket var studieobjekten. Hans ursprungliga hypotes gick ut på att kanske en procent av personerna skulle vara villiga att ge elstötar som skulle ha varit dödliga. Experimentet visade att det var två tredjedelar.
En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.
Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."
Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.
Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.
Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.
Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?
En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.
Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."
Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.
Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.
Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.
Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?
söndagen den 25:e december 2011
Sörj inte! Organisera.
I en ganska grå och mörk vardag med ständigt nyheter om ökade klyftor, ökad fattigdom, och fler utslagna är det uppfriskande och hoppingivande att läsa Göran Greiders artikel: Hejdå, nyliberalismen, på Aftonbladets kultursidor den 19 december i år.
Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.
Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.
Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.
Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"
Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.
Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."
Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.
Nyliberalismen har varit den rådande politiken under de senaste tre decennierna, som förespråkats av högern men även till stor del implementerats av mitten-vänstern. Konsekvenserna kan inte bara skyllas på en part utan ansvaret faller tungt över en mycket bredare skara. Ansvaret att bryta ner det som mödosamt byggts upp av tidigare generationer. Ofta har man skyllt på att man inte har haft något val, i sann chockdoktrin-anda, de gånger där missnöjda har höjt sina röster i protest och ledarna tvingats försvara sig. I andra fall har reformerna smugit sig på, utan att skapa den uppmärksamhet som de troligtvis förtjänat. Ibland kanske "vi hade inte något val" stämmer, men ganska ofta är det likväl en tom ursäkt för att slippa ta ansvar.
Till exempel utförsäljningen av SJ, som har gjort att Sverige har en av de mest krångliga tågsystemen i Europa. Mikael Nyberg beskriver vidden av kaoset och förfallet i Det stora tågrånet, härom veckan recenserad i DN av Kajsa Ekis Ekman: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/mikael-nyberg-det-stora-tagranet. Jag kan inte se någon som helst anledning till att detta var ett val som man inte hade. Och jag kan inte se någon anledning till varför man inte snabbt som attan gör något åt det, om inte annat för att kollektivtrafiken i ett stort land som Sverige är avgörande för att vi ska kunna göra miljövänligare omställningar och därmed åtminstone visa på någon politisk vilja att göra det vi alla vet måste göras.
Ett annat förfall som kan skyllas på de nyliberala vindarna är förstås vård och framförallt äldreomsorgen, vilket har fått en del uppmärksamhet den senaste tiden. Att riskkapitalföretag ska få plocka ut skattepengar som vinst är en gåta som många brottas med. Ändå röstar majoriteten för partier som vill fortsätta denna praxis. Detta måste väljarna själva ta ansvar för. Och mellan valen måste man ta ansvar för att se till att det parti man röstade för faktiskt driver en politik som är sund och hållbar. Inte endast en bred skara ledare kan hållas ansvariga, vi väljare måste komma ihåg detta fram till nästa val.
Och i all denna frustration över ett välfärdssamhälle som dels faller samman, dels inte leder till ökad genuin valfrihet, är det som sagt befriande och upplyftande att läsa Greider: http://www.aftonbladet.se/kultur/article14099827.ab. Han skriver bland annat om den "solidariska genen och Frans de Vaals forskning på primater och som beskriver människan som en "genuint samarbetande och empatisk varelse, det är det som gjort henne framgångsrik i evolutionen. Det utesluter inte att hon också kan vara aggressiv, de Waal är inte naiv och har sett sina schimpanser anfalla varandra. Men hans världsbild får ljusa, optimistiska drag: Människan har överlevt genom att samarbeta!"
Och därför behövs samarbete och ett kollektivt tänkande för att alla ska få det bättre. Och som jag skrivit tidigare om i den här bloggen finns det forskning som visar att mer jämlika samhällen är bra för alla, inklusive för de rika: The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better.
Greiders uppmaning handlar därför precis om detta, om samarbete: "Frågan om hur nyliberalismen ska besegras är i första hand inte en ideologisk fråga – utan en organisatorisk. Sörj inte! Organisera! var ju Joe Hills sista ord till världen och de förblir vidunderligt sanna (...) Det är den stora frågan: Organisation. Folkrörelser. Aktivitet. Demonstrationer. Aktioner."
Och det minsta man kan vänta sig är kritiskt tänkande inför nästa val.
torsdagen den 22:e december 2011
Tyst diplomati?
Igår kom domen mot de två svenska journalister, Johan Persson och Martin Schibbye, som den 1 juli i år arresterades i den etiopiska provinsen Ogaden. De står anklagade för att illegalt ha tagit sig in i landet och för "terroristbrott". Anti-terrorism-lagstiftningen i Etiopien används flitigt för att tysta oppositionella och journalister, och nu även utländska journalister.
Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."
Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?
Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.
Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."
Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.
Enligt UD har man fört en linje om tyst diplomati sedan journalisterna arresterades i somras. Och självklart fattar man ju att UD inte alltid kan avslöja hur de arbetar och vad "tyst diplomati" verkligen betyder. Men man blir ju nyfiken.... har de verkligen gjort allt de kunnat inom ramen för "tyst diplomati" eller är det en ursäkt, en undanflykt, ett sätt att undvika att behöva erkänna att så mycket faktiskt inte har gjorts? Så länge vi inte vet mer, är det lätt att konstatera att det som har gjorts har uppenbarligen inte varit tillräckligt.
Som Jesper Bengtsson, ordförande för Reportrar utan Gränser skriver på Brännpunkt idag: "Nu står det dessutom klart att den strategi UD och Carl Bildt använt sig av inte har fungerat. Den tysta diplomatin gör att det är omöjligt för utomstående att avgöra vad som gjorts, men att det misslyckats är tydligt. Därmed måste man lägga om strategi."
Fredrik Reinfeldt har idag gjort ett s k "starkt uttalande", och det är väl visserligen inte dåligt, men är det inte dags att erkänna att uttalanden inte är likvärdigt med politiska påtryckningar. Uttalanden rinner av stater, uttalanden ställer inte stater till svars för sina brott mot mänskliga rättigheter eller folkrätten. Uttalanden klargör möjligtvis en position, men om den positionen inte omsätts i handling så var den väl inte så viktig?
Och då måste man återigen fråga sig, det här med tyst diplomati, vad väntar vi oss egentligen för resultat? Och varför tror UD att folk är så korkade att de inte ser kopplingen mellan Johan Perssons och Martin Schibbyes försök att få klarhet i oljeutvinningen i Ogaden, Lundin Oil och Carl Bildts roll och den etiopiska statens grova brott mot civilbefolkningen i framförallt den här regionen och journalisternas arrestering? Alla vet ju om denna koppling vid det här laget.
Jonas Sjöstedt skrev igår på sin blogg:
"...rättsprocessen är även politisk i Sverige. De bägge journalisterna var på plats för att skildra Lundin Oils verksamhet i Ogaden, det är en verksamhet som liksom Lundins aktiviteter i Sudan har fått mycket kritik för hur lokalbefolkningen har behandlats i spåren av oljebolagets verksamhet. I Lundin Oils styrelse satt Carl Bildt, Sveriges utrikesminister, när avtalet med Etiopien förhandlades fram. Det är samme Carl Bildt som har visat ett ganska ljummet intresse för att få de bägge svenskarna fria. I EU-nämnden där jag sitter har han direkt motsatt sig att försöka få EU att uttala sig till förmån för de bägge svenskarna."
Om det stämmer, det Jonas Sjöstedt skriver om EU-nämnden, är det skandal. Ytterligare en bland många tidigare. Finns det minsta misstanke om jäv, ska det tas på allvar och utredas. Det är en av grundstenarna för att skydda mot maktmissbruk, ministerstyre och korruption.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
