Det står i beskrivningen av den här bloggen att jag har som mål att blogga om bra nyheter. För att väga upp den nattsvarta rapporteringen som vanligtvis drabbar oss i den vanliga nyhetsrapporteringen. Ännu en gång tvingas jag nog krypa till korset och erkänna att jag faktiskt inte är så himla bra på att leva upp till det målet.
Jag kan skylla på att de positiva nyheterna är få. Eller att det är ett "mål" och att vägen dit kan se annorlunda ut. Eller erkänna att jag helt enkelt är lat och inte alltid (väldigt sällan) har tid eller energi att faktiskt leta upp de där positiva nyheterna som jag åtminstone vill tro finns där ute någonstans.
Det står också i beskrivningen att Sudan och Mellanöstern kan komma att ligga i fokus. För att jag känner så många som inspirerar mig där. Förvisso. Oftast upplever jag dock det som att dessa regioner ligger i fokus för den rådande bristen på goda nyheter.
Nåja, jag har iallafall uppmärksammat det faktum att nya ministrar från södra Sudan har namngivits för att ta plats i GoNU (Government of National Unity) efter den kris som i oktober ledde till att sydsudaneserna valde att lämna samlingsregeringen i protest. Och detta förtjänar definitivt att nämnas inom ramen för "goda nyheter". Samlingsregeringen består av representanter från de två stora parterna i Sudan, nord och syd. Syd representeras nästan uteslutande av SPLM, den forna gerillarörelsen-numera-politiska parti som ledde kampen mot regeringen under det senaste inbördeskriget mellan nord och syd.
Den 9 januari firar CPA, the Comprehensive Peace Agreement (som inte alls är speciellt helomfattande eftersom det helt utesluter Darfur, till exempel), och det känns skönt att regeringskrisen lösts innan det datumet. I oktober när jag var nere i Sudan och bland annat träffade vice presidenten för det mer eller mindre autonoma södra Sudan, var han väldigt tydlig med att de krav man ställde på representanterna för nord-Sudan var samma krav som de redan hade accepterat i fredsfördraget. På frågan om vad som skulle hända om dessa krav inte verkställdes svarade Dr Machar, vice presidenten, väldigt undfallande. Så klart. Han är för mycket slipad politiker för att måla in sig i ett hörn genom att ställa ultimatum. Däremot låg det ett förtäckt hot i luften om man läste mellan raderna på de nyhetsrapporter som skickades ut från Afrikas största land. Om CPA inte implementeras finns det en risk för återgång till krig.
Så även om det fortfarande finns brister i implementeringen av CPA och alla krav ännu inte efterlevts, är det positivt att utnämningen av ministrar från SPLM till den nya samlingsregeringen är klar. Och att den är klar innan den 9 januari, det datum SPLM tidigare angett som deadline för motparten att visa att man menar allvar med CPA. Hittills allt gott. Implementeringen kvarstår, som sagt, och den är allt annat än enkel, men det känns som att parterna är överens om att kompromisser och tillmötesgående är mer värt än ultimatum, hot och flyktiga ord.
torsdag 27 december 2007
vänner med bil
OK, jag erkänner. Jag har faktiskt handlat på mellandagsrean. Nya stolar. Åtta (8) stycken. Planen att handla dem fanns redan för en månad sedan, liksom det rabatterade priset. Och lagom till jul erbjuds julklappar, surprise surprise, som för mig lite närmare målet. Nya stolar. Som ska hem till lägenheten i den vanligtvis gröna dalen.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Mellandagsrea någon?
Jag vågade mig som hastigast ut i vimlet på annandagen och insåg att ingenting har ändrats från tidigare år. Mellandagsrean suger fortfarande. Billiga priser, javisst! Billiga för att de inte redan lyckats bli sålda. Ergo, inte förtjänar att bli sålda. Ergo, inte bör bli köpta. Så varför dennna rusning?
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
söndag 23 december 2007
Inget vanligt jävla bröd
Har precis tagit ut två formar med bröd från ugnen och håller på att packa ihop klappar och annat som behövs för två dagars intensivt julfirande. Inget vanligt jävla bröd är som ni kanske anar ett väldigt gott bröd och det brukar vara mitt stående bidrag till julbordet. Ett recept som N en gång så generöst delade med sig av.
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Riksrevisionen ber om ursäkt
Efter ett år där svenskt bistånd har slaktats i en mängd forum, från Timbro, via Riksrevisionen till DNs ledarsidor känns det bra att Riksrevisionen går ut i senaste numret av Omvärlden och tar tillbaka en del av de anklagelser som de riktade mot svenska enskilda organisationers biståndsprojekt. Tyvärr citerades detta inte i dagspressen. Det hade varit passande att DN även skrev om detta, men har man en politisk agenda så har man. Personligen föredrar jag en media som står för sin agenda och inte försöker hävda någon form av icke-existerande neutralitet. Det är inte det som är problemet i sig.
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
onsdag 5 december 2007
Sviker Europa Afrika?
Idag var det en artikel i DN om att Europa (läs EU) sviker Afrika. Artikeln handlar förstås om mötet mellan afrikanska och europeiska ledare i Lissabon. Gordon Brown har dock tackat nej till inbjudan för att Robert Mugabe från Zimbabwe tänker närvara. Han menar att inte bara sviker vi Afrika, vi är fega också. Fega som inte vågar kritisera Mugabe ordentligt. Eller Sudan för den delen. Visst pratas det om hur illa läget är i dessa två länder, som ett resultat av deras ledare's maktmissbruk och vanstyre, men omvärlden gör ju faktiskt inget för att hindra det. We don't "walk the talk".
Såg igår kväll en dokumentär om Botswana, det land som ofta nämns som ett av undantagen i Afrika. En stat som sedan självständigheten har investerat i sin befolkning och som inte har drabbats av några våldsamma konflikter. Även om 17 procent av befolkningen är smittade av hiv erbjuds alla gratis bromsmediciner och rådgivning, till exempel. Många kanske säger att det beror på diamanterna. Att de har en möjlighet att investera i befolkningen, till skillnad från en del andra länder. Diamanter har de, det stämmer, några av de rikaste fyndigheterna i världen. Men så många av länderna i Afrika har enorma naturtillgångar. Södra Sudan är fullt av olja. Zimbabwe är en kornbord. Men ibland verkar tillgångar kunna stjälpa mer än hjälpa. I Sudan slåss man istället om oljan. I Zimbabwe delade Mugabe ut den bördiga jorden till fd frihetskämpar, och landreformen var därmed ett fullbordat fiasko. I bland annat Sierra Leone har diamanterna finansierat långa krig, s k "blood diamonds".
Problemet är inte bara det att vi INTE gör något ordentligt för att protestera mot de brott som begås i Zimbabwe eller Sudan mot den egna befolkningen. Vi är också dåliga på att stötta de fall där stater i Afrika efter självständigheten försöker skapa ett nytt land efter en vision som bygger på demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. En brist på förståelse för att det är en lång process. Istället tappar man intresset ganska snart efter att fred skrivits under och vapnen lagts ner.
Jag vet inte om jag är naiv men när jag var i södra delarna av Sudan, andades jag in alla visioner som jag fick höra överallt, om ett "New Sudan". Många nämnde problemen på vägen dit som måste överkommas, men från regeringen och parlamentets håll hördes stora ord om demokrati, mänskliga rättigheter, behovet av fred och försoning och utveckling. En stat utan korruption och nepotism, nåja, utan korruption iallafall. Kanske vill jag så gärna tro på en framtid utan krig för södra Sudan, att jag villigt suger i mig de politiska slagorden som bland annat vice presidenten radade upp när jag träffade honom i Juba.
Jag hoppas verkligen att befolkningen och deras politiker kan klara av den stora utmaningen att förverkliga visionen om ett nytt Sudan. Att ledarna inte faller i samma gropar som Mugabe, en ledare som en gång i tiden styrde i ett annat land i södra Afrika som sågs på med optimism och framtidsvisioner om utveckling för alla. När jag var där 1999 gick det redan utför med Zimbabwe, men läget var inte alls så desperat som nu. Med kraftfullare påtryckningar hade omvärlden kunnat göra något.
Europa sviker. Pga av det koloniala dåliga samvetet? Afrika sviker dock också. Afrika gör det genom att hålla Mugabe om ryggen och gadda ihop sig, de f d kolonierna mot de f d kolonisatörerna. Retoriken gör mig matt. Det är dags att slänga den i sjön.
Såg igår kväll en dokumentär om Botswana, det land som ofta nämns som ett av undantagen i Afrika. En stat som sedan självständigheten har investerat i sin befolkning och som inte har drabbats av några våldsamma konflikter. Även om 17 procent av befolkningen är smittade av hiv erbjuds alla gratis bromsmediciner och rådgivning, till exempel. Många kanske säger att det beror på diamanterna. Att de har en möjlighet att investera i befolkningen, till skillnad från en del andra länder. Diamanter har de, det stämmer, några av de rikaste fyndigheterna i världen. Men så många av länderna i Afrika har enorma naturtillgångar. Södra Sudan är fullt av olja. Zimbabwe är en kornbord. Men ibland verkar tillgångar kunna stjälpa mer än hjälpa. I Sudan slåss man istället om oljan. I Zimbabwe delade Mugabe ut den bördiga jorden till fd frihetskämpar, och landreformen var därmed ett fullbordat fiasko. I bland annat Sierra Leone har diamanterna finansierat långa krig, s k "blood diamonds".
Problemet är inte bara det att vi INTE gör något ordentligt för att protestera mot de brott som begås i Zimbabwe eller Sudan mot den egna befolkningen. Vi är också dåliga på att stötta de fall där stater i Afrika efter självständigheten försöker skapa ett nytt land efter en vision som bygger på demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. En brist på förståelse för att det är en lång process. Istället tappar man intresset ganska snart efter att fred skrivits under och vapnen lagts ner.
Jag vet inte om jag är naiv men när jag var i södra delarna av Sudan, andades jag in alla visioner som jag fick höra överallt, om ett "New Sudan". Många nämnde problemen på vägen dit som måste överkommas, men från regeringen och parlamentets håll hördes stora ord om demokrati, mänskliga rättigheter, behovet av fred och försoning och utveckling. En stat utan korruption och nepotism, nåja, utan korruption iallafall. Kanske vill jag så gärna tro på en framtid utan krig för södra Sudan, att jag villigt suger i mig de politiska slagorden som bland annat vice presidenten radade upp när jag träffade honom i Juba.
Jag hoppas verkligen att befolkningen och deras politiker kan klara av den stora utmaningen att förverkliga visionen om ett nytt Sudan. Att ledarna inte faller i samma gropar som Mugabe, en ledare som en gång i tiden styrde i ett annat land i södra Afrika som sågs på med optimism och framtidsvisioner om utveckling för alla. När jag var där 1999 gick det redan utför med Zimbabwe, men läget var inte alls så desperat som nu. Med kraftfullare påtryckningar hade omvärlden kunnat göra något.
Europa sviker. Pga av det koloniala dåliga samvetet? Afrika sviker dock också. Afrika gör det genom att hålla Mugabe om ryggen och gadda ihop sig, de f d kolonierna mot de f d kolonisatörerna. Retoriken gör mig matt. Det är dags att slänga den i sjön.
var kommer all kitsch ifrån?
I Jerusalem domineras souken av kristet kitsch, med självlysande madonna-statyer och hologram av Jesus. När man tittar från ena hållet ser man en helgonbild, med gloria och en blick som fromt tittar snett uppåt, mot himlen. När man ser bilden från det motsatta hållet är Jesus upphängd på korset, med en törnekrona fastnaglad på huvudet som river upp sår i huden så att blodet rinner. För att inte glömma hela stall som byggsatser, komplett med Josef och Maria, stjärna och åsna. Nere i de muslimska kvarteren hittar man modeller av Kaban i Mecka eller Klippmoskén som blinkar som någon form av julgransbelysning.
I Sudan finns det sjukt mycket kitsch, och jag upphör aldrig att förvånas av nya nivåer av kitsch som slår emot mig. Om man tittar upp i taket i ankomsthallen på flygplatsen i Khartoum skiner taket ner mot en, guldfärgad mässing i stjärnmönster. Spegelblankt och fantastiskt. Landet översållas också av helt meningslösa plastprydnader, alla "made in China". Jag tänker bland annat på de presenter som jag och min kollega Martin fick med oss hem förra året. Martin fick en fantastisk grej som snurrar, ca 2 dm i diameter, med ett par palmer och två små figurer som står mot varandra. Mellan palmerna hänger en skylt som det står "happy time" på. När man sätter i ett batteri spelar dosan kinesisk musik och figurerna böjer sig fram emot varandra och pussas samtidigt som plattformen som de står på snurrar. Självklart funkar den inte, inte ens med batteri, utan får tyst pryda vårt lunchbord på kansliet.
Eftersom allt kitsch i Sudan verkar vara tillverkat i Kina, betyder det alltså att kineser gillar kitsch mer än andra? Eller gör sudaneserna det? Blir man mer sugen på kitsch om det framförallt är det som säljs? Alla souvenirer i Jerusalem riktar sig främst till en massa pilgrimer. Hör kitsch därför ihop med religion?
Och om någon vid tillfälle kommer över en spansktalande digitalklocka på någon marknad i Latinamerika, så bjuds det också på middag.
tisdag 4 december 2007
Sista chansen?
Är jag den enda som känner en försiktig optimism om Annapolismötet som ska vara "startskottet" på nya förhandlingar mellan Israel och Palestina? Startskott och startskott, möten har Olmert och Abbas haft i genomsnitt varannan vecka de senaste 8 månaderna typ., men först nu outar de sig. När ledare har målat in sig i ett hörn kan de tvingas att fatta obekväma beslut. När status quo eller konflikter blir för kostsamma så tvingas man byta taktik. Strategiska människor gör det tidigare. Andra målar in sig i hörnet och plötsligt står man inför valet: sitta kvar vid makten eller bli utbytt. Och eftersom makten ofta anses som intressant och eftersträvansvärd, kan det faktiskt hända att man då tar det där obekväma beslutet.... mot fred.
Inte så konstigt. Det är mest synd att det har tagit så himla lång tid för dem att nå hit. Men förr eller senare tar alla konflikter slut. De flesta länder i Europa låg mer eller mindre i konflikt med varandra under århundraden, innan man insåg att det kostade för mycket. Och idag ser gränsdragningen i princip densamma ut som 1648. Sverige och Danmark är några av de grannländer som varit flest år i krig med varandra. Historien säger att vi inte riktigt ännu ska tappa hoppet.
Och då undrar man ju vad det tjänar till att skriva som ledaren i Arenas webbupplaga skrev som kommentar till mötet i Annapolis härom veckan: att sista chansen redan har passerats, för ca 15 år sedan. Typ. Jaha, så vad föreslås? Ska man istället strunta i att försöka lösa konflikten? Ska man riva ner muren och bygga upp den igen runt hela området och låta dem fortsätta slå ihjäl varandra?
Det hade ju förstås varit roligare om konflikten löstes för att den politiska viljan för en rättvis fred (den enda möjliga!) och försoning fanns hos ledarna. Men om så vore fallet skulle konflikten inte pågått så här länge. Föds den politiska viljan av klaustrofobin inne i hörnet är det fortfarande bättre än att inget händer.
Inte så konstigt. Det är mest synd att det har tagit så himla lång tid för dem att nå hit. Men förr eller senare tar alla konflikter slut. De flesta länder i Europa låg mer eller mindre i konflikt med varandra under århundraden, innan man insåg att det kostade för mycket. Och idag ser gränsdragningen i princip densamma ut som 1648. Sverige och Danmark är några av de grannländer som varit flest år i krig med varandra. Historien säger att vi inte riktigt ännu ska tappa hoppet.
Och då undrar man ju vad det tjänar till att skriva som ledaren i Arenas webbupplaga skrev som kommentar till mötet i Annapolis härom veckan: att sista chansen redan har passerats, för ca 15 år sedan. Typ. Jaha, så vad föreslås? Ska man istället strunta i att försöka lösa konflikten? Ska man riva ner muren och bygga upp den igen runt hela området och låta dem fortsätta slå ihjäl varandra?
Det hade ju förstås varit roligare om konflikten löstes för att den politiska viljan för en rättvis fred (den enda möjliga!) och försoning fanns hos ledarna. Men om så vore fallet skulle konflikten inte pågått så här länge. Föds den politiska viljan av klaustrofobin inne i hörnet är det fortfarande bättre än att inget händer.
måndag 3 december 2007
bloggsport?
Hela idén med att blogga verkar att man skriver ofta, och då har jag ju varit helt fel ute från början. Tänkte snällt att jag inte skulle plåga mina vänner med alltför många inlägg, som de förstås inte behöver läsa men iallafall... och att jag de gånger jag skrev skulle ha något vettigt/viktigt/intressant att berätta. Vad det nu är som kvalificerar som det?
Istället skrattar jag högt när jag läser mina kompisars bloggar, snabba, ögonblickliga texter som jag gärna skickar vidare eller läser igen. Och som jag längtar till. Och frågan blir ju oundvikligen hur jag i fortsättningen själv ska förhålla mig till den nya folksporten?
Första iakttagelsen jag gör är att jag nog ändå vill fortsätta att skriva om det som jag tycker är vettigt/viktigt/intressant. Andra iakttagelsen är att det isåfall nog måste fortsätta handla om politik, eftersom jag är "a politican junkie, am totally hooked, preferable world politics, development, peace and conflict, saving the world sort of stuff" som jag själv beskriver det på allas vårt Facebook.
Tredje iakttagelsen blir ju att jag isåfall borde lägga lite mer tid på detta, och kanske bredda mig att prata om något mer än bara Mellanöstern och Sudan, och inte bara genom att då och då blanda ut den MÖ-Sudanesiska sörjan med citat från Elins klimatblogg. Det är väl förresten ingen som har missat att man faktiskt kan avbeställa telefonkatalogen?! Produktionen av den står tydligen för 7 procent av Sveriges pappersanvändning på ett år och är det mest utdaterade fenomenet i svensk historia.
Istället skrattar jag högt när jag läser mina kompisars bloggar, snabba, ögonblickliga texter som jag gärna skickar vidare eller läser igen. Och som jag längtar till. Och frågan blir ju oundvikligen hur jag i fortsättningen själv ska förhålla mig till den nya folksporten?
Första iakttagelsen jag gör är att jag nog ändå vill fortsätta att skriva om det som jag tycker är vettigt/viktigt/intressant. Andra iakttagelsen är att det isåfall nog måste fortsätta handla om politik, eftersom jag är "a politican junkie, am totally hooked, preferable world politics, development, peace and conflict, saving the world sort of stuff" som jag själv beskriver det på allas vårt Facebook.
Tredje iakttagelsen blir ju att jag isåfall borde lägga lite mer tid på detta, och kanske bredda mig att prata om något mer än bara Mellanöstern och Sudan, och inte bara genom att då och då blanda ut den MÖ-Sudanesiska sörjan med citat från Elins klimatblogg. Det är väl förresten ingen som har missat att man faktiskt kan avbeställa telefonkatalogen?! Produktionen av den står tydligen för 7 procent av Sveriges pappersanvändning på ett år och är det mest utdaterade fenomenet i svensk historia.
http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestallning/
Fjärde iakttagelsen blir att det inte behöver bli så jädrans långt varje gång. Romaner kan jag skriva vid annat tillfälle. Därför slutar jag nu med ett tips: Coolooloosh på Södra Teatern nu på torsdag, ca 21.00. Lysande band från Israel som spelade här i maj och redan nu återvänder. 60 kr förköp, 100 i dörren. Ses där!
Fjärde iakttagelsen blir att det inte behöver bli så jädrans långt varje gång. Romaner kan jag skriva vid annat tillfälle. Därför slutar jag nu med ett tips: Coolooloosh på Södra Teatern nu på torsdag, ca 21.00. Lysande band från Israel som spelade här i maj och redan nu återvänder. 60 kr förköp, 100 i dörren. Ses där!
onsdag 7 november 2007
regn och rusk
Har nu varit hemma i Stockholm igen i nästan en vecka, och det har varit en ganska svår omställning tillbaka till novemberregn och höstrusk. Är det så här varje höst ska kännas resten av livet? Måste jag fortsätta jaga resor och äventyr för att inte helt gå under den här tiden på året?
Allt är dock inte ruskigt: Selam African Festival var som vanligt lysande, det var superkul att hänga med det gamla Selam-gänget, dansa, lyssna på bra musik (både välkänd och ny) och till och med fixa käk till artisterna var roligt. Det blev lite sömn men många kära återseenden och nästa år hoppas jag att fler av er hittar dit. Och november har ju en ytterligare fördel, att jag fyller år. Och alla er som känt mig en längre tid vet ju mer än väl (sorry för allt plågande tjat!) att jag älskar att fylla år. Dock inte bli äldre. Jag tycker att den här åldern faktiskt är alldeles lagom. Iallafall om jag får ljuga om den ibland.
Försöker i övrigt smälta Sudan-resan. Jag har hört så många spännade historier från inspirerande personer och önskar att jag kunde dela med mig av dem till er. Jag önskar att jag hade haft chansen att skriva ner alla. . Som Tahani, en 21-årig liten tjej (kortare än jag) från Darfur som arbetar i läger för internflyktingar med att organisera kvinnorna där. Ett stort problem är ju det sexualiserade våldet som är en del av den taktiska krigföringen och som främst drabbar kvinnor och barn. När kvinnorna organiserar sig är det lättare för dem att skydda sig mot sådant. En av Tahanis kollegor, Abdel Rahman, var också med på utbildningen vi haft i Khartoum, men var tvungen att hoppa av efter två dagar och återvända hem. Det hade utbrutit stridigheter i de flyktingläger han arbetar i, och dessa läger hade även beskjutits, både från luften och av marktrupper. Den dagen som Abdel Rahman berättade om detta var jobbig. Förutom att det var tråkigt att han inte kunde fortsätta utbildningen så var det den plötsliga insikten om att Darfur handlar om människor, inte statistik.
Som mina kompisar Enas eller Arij (båda läkare) berättar om deras arbete mot kvinnlig könsstympning, FGM (Female Genital Mutilation). FGM är förbjudet i Sudan men praktiseras ändå, framförallt på landsbygden. Ingreppet kallas för "purification" men leder till en livslång tortyr för de kvinnor som utsätts för det, med bland annat infektioner och ibland en för tidig död som konsekvens. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på dem, men jag skickar tjejerna tankar och kärlek och hoppas att deras drivkraft håller i sig.
Andra personer som inspirerar: Joseph, som har startat ett upprop mot leksaksvapen. Ambrose som börjat skriva en bok om ickevåld i Sudan. Randa som började jobba med gatubarn efter att ha träffat Yusria (en tjej från förra årets kurs) på bussen och blivit inspirerad. Flora som gått med i ett nytt politiskt parti och Saleh som arbetar för att utbilda SPLM-medlemmar i Khartoum i ickevåld. En svår uppgift eftersom flera av dem är fd barnsoldater och analfabeter, och har ingen annan identitet än soldatens, inga andra referensramar. Yasmeen som är ordförande i nätverket Sudanese Forum of Nonviolence, Fatima som har hållit 32 workshops på ett år... listan kan göras lång. Om ni vill se bilder på Rafat, journalisten som arresterades i somras, kan ni kolla in www.sida.se/zenit, där texten om honom nu finns med bilder. I den demonstration där han arresterades, var det ett drygt trettiotal personer som arresterades och fyra som sköts till döds. Tills vidare har arbetet med dammen stoppats.
Allt är dock inte ruskigt: Selam African Festival var som vanligt lysande, det var superkul att hänga med det gamla Selam-gänget, dansa, lyssna på bra musik (både välkänd och ny) och till och med fixa käk till artisterna var roligt. Det blev lite sömn men många kära återseenden och nästa år hoppas jag att fler av er hittar dit. Och november har ju en ytterligare fördel, att jag fyller år. Och alla er som känt mig en längre tid vet ju mer än väl (sorry för allt plågande tjat!) att jag älskar att fylla år. Dock inte bli äldre. Jag tycker att den här åldern faktiskt är alldeles lagom. Iallafall om jag får ljuga om den ibland.
Försöker i övrigt smälta Sudan-resan. Jag har hört så många spännade historier från inspirerande personer och önskar att jag kunde dela med mig av dem till er. Jag önskar att jag hade haft chansen att skriva ner alla. . Som Tahani, en 21-årig liten tjej (kortare än jag) från Darfur som arbetar i läger för internflyktingar med att organisera kvinnorna där. Ett stort problem är ju det sexualiserade våldet som är en del av den taktiska krigföringen och som främst drabbar kvinnor och barn. När kvinnorna organiserar sig är det lättare för dem att skydda sig mot sådant. En av Tahanis kollegor, Abdel Rahman, var också med på utbildningen vi haft i Khartoum, men var tvungen att hoppa av efter två dagar och återvända hem. Det hade utbrutit stridigheter i de flyktingläger han arbetar i, och dessa läger hade även beskjutits, både från luften och av marktrupper. Den dagen som Abdel Rahman berättade om detta var jobbig. Förutom att det var tråkigt att han inte kunde fortsätta utbildningen så var det den plötsliga insikten om att Darfur handlar om människor, inte statistik.
Som mina kompisar Enas eller Arij (båda läkare) berättar om deras arbete mot kvinnlig könsstympning, FGM (Female Genital Mutilation). FGM är förbjudet i Sudan men praktiseras ändå, framförallt på landsbygden. Ingreppet kallas för "purification" men leder till en livslång tortyr för de kvinnor som utsätts för det, med bland annat infektioner och ibland en för tidig död som konsekvens. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på dem, men jag skickar tjejerna tankar och kärlek och hoppas att deras drivkraft håller i sig.
Andra personer som inspirerar: Joseph, som har startat ett upprop mot leksaksvapen. Ambrose som börjat skriva en bok om ickevåld i Sudan. Randa som började jobba med gatubarn efter att ha träffat Yusria (en tjej från förra årets kurs) på bussen och blivit inspirerad. Flora som gått med i ett nytt politiskt parti och Saleh som arbetar för att utbilda SPLM-medlemmar i Khartoum i ickevåld. En svår uppgift eftersom flera av dem är fd barnsoldater och analfabeter, och har ingen annan identitet än soldatens, inga andra referensramar. Yasmeen som är ordförande i nätverket Sudanese Forum of Nonviolence, Fatima som har hållit 32 workshops på ett år... listan kan göras lång. Om ni vill se bilder på Rafat, journalisten som arresterades i somras, kan ni kolla in www.sida.se/zenit, där texten om honom nu finns med bilder. I den demonstration där han arresterades, var det ett drygt trettiotal personer som arresterades och fyra som sköts till döds. Tills vidare har arbetet med dammen stoppats.
söndag 4 november 2007
under mitt myggnät
Utdrag ur resedagbok från torsdagen den 25 oktober, 2007.
Sitter under mitt myggnät på ett guest house i Juba. Det är varmt, jag tror inte att jag behöver mer än ett lakan i natt. Men det är inte kvävande hett som i Khartoum och det har varit härligt att spendera större delen av dagarna här utomhus. Det är mycket grönska, så mycket att det gröna nästan sticker i ögonen, och jorden är röd, så som jag alltid tänker på Afrika. Utanför är det tyst nu på kvällen, så när som på syrsorna. Det hoppar omkring små grodor utanför huset vi bor i. Himlen är sådär stjärnklar som den bara kan vara på landet, långt bort från stadens pulserande, störande ljus, med en enorm fullmåne som lyser upp. Under den har jag suttit och druckit en kall öl ikväll, vid Nilens strand.
Juba är huvudstad i det delvis autonoma södra Sudan, en liten håla som översvämmats av FN, UNICEF, UNMIS, OCHA, UNHCR, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser, Act, CARE, NCA, Röda Korset, WFP etc etc. I övrigt syns en mängd uniformerade soldater och poliser överallt, har sällan sett en sådan mångfald av uniformsstilar. Allt från sand-kamouflerade uniformer med rosa i dem, till de gröna fatigues som jag föreställer mig gerillasoldater runt jorden använder. Några barn på väg hem från skolan har skolväskor från UNICEF och stora vita fyrhjulsdrivna jeepar syns överallt, med olika logotyper. Idag insåg jag att gamla UNHCR-presenningar kan återanvändas till nästan vad som helst.
Alla vill vara med på ett hörn här i Juba, det trendigaste stället att vara på just nu enligt biståndsvärldens fältarbetare. För några år sedan var det Afganistan, som säkert står sig ganska bra fortfarande, innan dess Kambodja. Redan under det långa inbördeskriget var Juba ett center för humanitära insatser, idag är även de som jobbar med utveckling här. Och allt behövs! Bristerna är enorma.
Det finns inga asfalterade vägar i Juba, utan den röda jorden lyser mot oss full av gropar där vi, som alla andra, skumpar fram i en fyrhjulsdriven jeep. Dock ingen logga på vår hyrda bil. Andra tar sig fram på motorcykel och det verkar nästan ännu smartare. Lättare att manövrera runt alla gropar, getter, lera och vattenpölar. Enligt Isaac, en av SONADs medlemmar som bor här fanns det endast 26 bilar i Juba innan CPA skrevs under, för drygt två och ett halvt år sedan. Det fanns också bara en restaurang då, Kololo, som vi åt lunch på idag och som ligger nära parlamentet och de olika ministerierna.
En bieffekt av all internationell närvaro är raskt stigande priser där hotellrum motsvarar eller överstiger internationella nivåer (dock inte standarden), där man har slutat pruta på marknaden för att de som har råd är villiga att betala vilket pris som helst. Detta skapar förstås nya klyftor där återvändande flyktingar eller de som har bott här under hela kriget får allt svårare att försörja sig och utlänningarna eller de som lyckas få anställning vid en stor organisation pressar priserna uppåt.
Isaac arbetar för GoSS (Government of Southern Sudan) som jurist och assisterar bland annat vice presidenten i GoSS, Dr Riek Machar, som han har känt väldigt länge. Han hade ordnat ett möte med honom på eftermiddagen idag. Och vi fick prata med honom i drygt 45 minuter, allt medan ett gäng viktigare dignitärer som väntat mycket längre än oss på audiens satt i väntrummet utanför. Det var väldigt spännande. Inte bara för att han är vice president i södra Sudan. Ni som har läst ”Emma’s war” kanske kommer ihåg att Riek Machar var den gerillaledare som Emma gifte sig med. Numera alltså vice-president i södra Sudan, och huvudmedlare mellan regeringen i Kampala och LRA (Lord’s Resistance Army, och en av alla de som försöker medla i Darfurkonflikten inför helgens fredssamtal i Tripoli. Bra bok, för öv rigt, som jag kan rekommendera er andra, om ni vill få lite mer insikt i Sudan, och framförallt i konflikterna här, och om ni vill veta mer om den enorma maskin som kallas ”humanitär hjälp”. Ni som har läst den kommer säkert ihåg de ”lost boys”, pojkar som lämnade sina familjer för att få skolgång i flyktingläger i Etiopien, enligt SPLM/A (gerillarörelsen) men som istället sattes i militära träningsläger och blev barnsoldater. Isaac är en av dem. Riek Machar tog sig dock an honom och tvingade honom att börja studera igen när han var femton år gammal, då han redan missat tre eller fyra år av skolgång. Något han själv inte ville, men förstås är tacksam för idag. Under tiden i Khartoum som student träffade han några av de andra tidiga medlemmarna i SONAD (innan det blev SONAD, då det fortfarande var en underjordisk organisation).
Light, generalsekreteraren för SONAD, har som vanligt fixat ett jättebra program åt oss. Vi, min chef Anna och jag, har alltså åkt hit för att lära oss mer om kontexten i södra Sudan och vilka möjligheter det finns för SONAD att genomföra aktiviteter här nere. En ordentlig analys av läget är alltså nödvändig, och för att kunna göra den måste vi prata med en mängd olika aktörer. Och vi har fått fantastiska möjligheter att träffa intressanta personer genom SONADs kontakter. Igår hade vi bland annat haft ett möte med talmannen i parlamentet i södra Sudan. Och ”The Committee for Peace and Reconciliation” inom Ministry of Parlamentary Affairs, som bland annat arbetar med utbildning av parlamentsledamöter i frågor som rör demokrati, good governance, MR, försoning etc. Ledamöterna har idag väldigt ol ika bakgrund där flera har utbildning från toppuniversitet runt om i världen, medan andra kom direkt från bushen och har precis lagt ner vapen. De sistnämnda kan troligen varken läsa eller skriva och har ofta varit soldater sedan de var barn, och har alltså ingen annan identitet, inga andra kunskaper eller erfarenheter.
Det har varit en otroligt spännande tid här i Juba och jag hoppas att få återvända hit någon gång. Vi åker tillbaka till Khartoum i morgon eftermiddag. Syrsorna låter utanför mitt fönster, och sömnen smyger sig på. Har i kväll suttit nere vid Nilens strand och druckit en kall öl. Ville bara skriva ner intrycken från idag så snabbt som möjligt eftersom de är så starka. Landskapet här är väldigt vackert och vädret är skönt. Jag kan fotografera mer obehindrat ute på stan här, till skillnad från Khartoum, och lutar mig halvt ut ur nedvevade rutor i jeepen för att fotografera medan vi skumpar fram utmed de röda vägarna. Det både låter och ser ut som det Afrika jag tidigare har träffat på söderut, och kanske därför så känner jag mig välkommen.
Sitter under mitt myggnät på ett guest house i Juba. Det är varmt, jag tror inte att jag behöver mer än ett lakan i natt. Men det är inte kvävande hett som i Khartoum och det har varit härligt att spendera större delen av dagarna här utomhus. Det är mycket grönska, så mycket att det gröna nästan sticker i ögonen, och jorden är röd, så som jag alltid tänker på Afrika. Utanför är det tyst nu på kvällen, så när som på syrsorna. Det hoppar omkring små grodor utanför huset vi bor i. Himlen är sådär stjärnklar som den bara kan vara på landet, långt bort från stadens pulserande, störande ljus, med en enorm fullmåne som lyser upp. Under den har jag suttit och druckit en kall öl ikväll, vid Nilens strand.
Juba är huvudstad i det delvis autonoma södra Sudan, en liten håla som översvämmats av FN, UNICEF, UNMIS, OCHA, UNHCR, Rädda Barnen, Läkare utan Gränser, Act, CARE, NCA, Röda Korset, WFP etc etc. I övrigt syns en mängd uniformerade soldater och poliser överallt, har sällan sett en sådan mångfald av uniformsstilar. Allt från sand-kamouflerade uniformer med rosa i dem, till de gröna fatigues som jag föreställer mig gerillasoldater runt jorden använder. Några barn på väg hem från skolan har skolväskor från UNICEF och stora vita fyrhjulsdrivna jeepar syns överallt, med olika logotyper. Idag insåg jag att gamla UNHCR-presenningar kan återanvändas till nästan vad som helst.
Alla vill vara med på ett hörn här i Juba, det trendigaste stället att vara på just nu enligt biståndsvärldens fältarbetare. För några år sedan var det Afganistan, som säkert står sig ganska bra fortfarande, innan dess Kambodja. Redan under det långa inbördeskriget var Juba ett center för humanitära insatser, idag är även de som jobbar med utveckling här. Och allt behövs! Bristerna är enorma.
Det finns inga asfalterade vägar i Juba, utan den röda jorden lyser mot oss full av gropar där vi, som alla andra, skumpar fram i en fyrhjulsdriven jeep. Dock ingen logga på vår hyrda bil. Andra tar sig fram på motorcykel och det verkar nästan ännu smartare. Lättare att manövrera runt alla gropar, getter, lera och vattenpölar. Enligt Isaac, en av SONADs medlemmar som bor här fanns det endast 26 bilar i Juba innan CPA skrevs under, för drygt två och ett halvt år sedan. Det fanns också bara en restaurang då, Kololo, som vi åt lunch på idag och som ligger nära parlamentet och de olika ministerierna.
En bieffekt av all internationell närvaro är raskt stigande priser där hotellrum motsvarar eller överstiger internationella nivåer (dock inte standarden), där man har slutat pruta på marknaden för att de som har råd är villiga att betala vilket pris som helst. Detta skapar förstås nya klyftor där återvändande flyktingar eller de som har bott här under hela kriget får allt svårare att försörja sig och utlänningarna eller de som lyckas få anställning vid en stor organisation pressar priserna uppåt.
Isaac arbetar för GoSS (Government of Southern Sudan) som jurist och assisterar bland annat vice presidenten i GoSS, Dr Riek Machar, som han har känt väldigt länge. Han hade ordnat ett möte med honom på eftermiddagen idag. Och vi fick prata med honom i drygt 45 minuter, allt medan ett gäng viktigare dignitärer som väntat mycket längre än oss på audiens satt i väntrummet utanför. Det var väldigt spännande. Inte bara för att han är vice president i södra Sudan. Ni som har läst ”Emma’s war” kanske kommer ihåg att Riek Machar var den gerillaledare som Emma gifte sig med. Numera alltså vice-president i södra Sudan, och huvudmedlare mellan regeringen i Kampala och LRA (Lord’s Resistance Army, och en av alla de som försöker medla i Darfurkonflikten inför helgens fredssamtal i Tripoli. Bra bok, för öv rigt, som jag kan rekommendera er andra, om ni vill få lite mer insikt i Sudan, och framförallt i konflikterna här, och om ni vill veta mer om den enorma maskin som kallas ”humanitär hjälp”. Ni som har läst den kommer säkert ihåg de ”lost boys”, pojkar som lämnade sina familjer för att få skolgång i flyktingläger i Etiopien, enligt SPLM/A (gerillarörelsen) men som istället sattes i militära träningsläger och blev barnsoldater. Isaac är en av dem. Riek Machar tog sig dock an honom och tvingade honom att börja studera igen när han var femton år gammal, då han redan missat tre eller fyra år av skolgång. Något han själv inte ville, men förstås är tacksam för idag. Under tiden i Khartoum som student träffade han några av de andra tidiga medlemmarna i SONAD (innan det blev SONAD, då det fortfarande var en underjordisk organisation).
Light, generalsekreteraren för SONAD, har som vanligt fixat ett jättebra program åt oss. Vi, min chef Anna och jag, har alltså åkt hit för att lära oss mer om kontexten i södra Sudan och vilka möjligheter det finns för SONAD att genomföra aktiviteter här nere. En ordentlig analys av läget är alltså nödvändig, och för att kunna göra den måste vi prata med en mängd olika aktörer. Och vi har fått fantastiska möjligheter att träffa intressanta personer genom SONADs kontakter. Igår hade vi bland annat haft ett möte med talmannen i parlamentet i södra Sudan. Och ”The Committee for Peace and Reconciliation” inom Ministry of Parlamentary Affairs, som bland annat arbetar med utbildning av parlamentsledamöter i frågor som rör demokrati, good governance, MR, försoning etc. Ledamöterna har idag väldigt ol ika bakgrund där flera har utbildning från toppuniversitet runt om i världen, medan andra kom direkt från bushen och har precis lagt ner vapen. De sistnämnda kan troligen varken läsa eller skriva och har ofta varit soldater sedan de var barn, och har alltså ingen annan identitet, inga andra kunskaper eller erfarenheter.
Det har varit en otroligt spännande tid här i Juba och jag hoppas att få återvända hit någon gång. Vi åker tillbaka till Khartoum i morgon eftermiddag. Syrsorna låter utanför mitt fönster, och sömnen smyger sig på. Har i kväll suttit nere vid Nilens strand och druckit en kall öl. Ville bara skriva ner intrycken från idag så snabbt som möjligt eftersom de är så starka. Landskapet här är väldigt vackert och vädret är skönt. Jag kan fotografera mer obehindrat ute på stan här, till skillnad från Khartoum, och lutar mig halvt ut ur nedvevade rutor i jeepen för att fotografera medan vi skumpar fram utmed de röda vägarna. Det både låter och ser ut som det Afrika jag tidigare har träffat på söderut, och kanske därför så känner jag mig välkommen.
onsdag 29 augusti 2007
säkerhet och hälsa
Hej,
De senaste dagarna har jag planerat höstens jobbresor och inser att vårt försäkringsbolag, Europeiska, klassar hela Västbanken, inklusive östra Jerusalem som en krigszon, riskgrupp A. I Sudan däremot är det endast Darfur som klassas som krigszon (och dit ska jag inte), övriga landet klassas som riskzon, riskgrupp B. Khartoum finns inte ens med på listan. Listan är baserad på UD’s rekommendationer. Visst pågår en konflikt på Västbanken, men att klassa det som krigszon för mig, för svenskar som åker ner dit, känns lite ”over kill”. Och det känns definitivt överdrivet i jämförelsen med Sudan, eller för den delen andra delar av världen som jag rent spontant skulle vara mer orolig för att åka till. Framförallt i östra Jerusalem och Betlehem-regionen känner jag mig väldigt trygg. Min ställning som utlänning (läs: västerlänning) skyddar mig förstås. Dessa klassificeringar får mig verkligen att tänka över begreppet säkerhet, något som jag då och då återkommer till här. Vad är det som får mig att känna mig säker? Vilka vaneföreställningar har jag om säkerhet? När känner jag mig rädd? Som svensk, som kvinna, som ung (nåja)… som människa? Och jag hatar verkligen att vara rädd.
Varken i Israel eller Palestina skulle jag till exempel oroa mig för att lifta. Alla gör det ju. Jag har gjort det otaliga gånger. Inte i alla situationer förstås, jag har låtit ”magkänslan” styra. Och lifta skulle jag aldrig göra här hemma. Vilket är synd egentligen, eftersom det ofta är väldigt trevligt. När jag bodde i Frankrike för en herrans massa år sedan plockade jag och Niklas då och då upp liftare och tvingade dem att lära oss en massa obskyra ord på franska.
Apropå våra (vane?)föreställningar om säkerhet: i Israel dör fler folk i trafikolyckor varje år än i terrorattacker och ändå är ingen rädd för att sätta sig i bilen. Dessutom kör alla som galningar. Där finns det också beväpnade säkerhetsvakter överallt, som bland annat vaktar ingångar till affärer och restauranger. Runt 150 000 privatanställda, lågavlönade, beväpnade vakter i tron att de skyddar civilbefolkningen mot terrorattacker. Faktum är att de inte stoppar attacker, möjligtvis är vakterna de första som skadas. Däremot begås nio av tio våldsbrott i hemmen med dödlig utgång av beväpnade säkerhetsvakter. Så vem skyddas av alla dessa vapen undrar den nyfikne.
Jag är väldigt fascinerad av ”säkerhet”, ett begrepp som traditionellt på staters säkerhet. Begreppet "mänsklig säkerhet" prioriterar istället människors rätt till säkerhet, oavsett om det är fattigdom, naturkatastrofer eller militära hot mot landet som orsakar osäkerhet. Det är något som vi arbetar mycket med både i Europa och i Latinamerika och som vi nu i september även ska diskutera i ett seminarium tillsammans med israeliska fredsorganisationer. Har jag sagt det här förut? Kan inte hjälpas i så fall, och det tål att upprepas.
Jag måste tacka Elin för att du tillför så pass mycket material om klimat och miljö så att jag då och då kan släppa Mellanöstern och Sudan och hela freds- och konfliktgrejen som säkert kan upplevas som lite tjatig ibland. Elin är även bättre på att lyfta fram de här positiva nyheterna som jag snackar mig varm om men inte lika ofta levererar.
Enligt henne ska Coop/Konsum i både Stockholm och Göteborg endast sälja ekobananer sedan vecka 34, till samma pris som de tidigare sålde ”vanliga” bananer för. De menar att dessa prissänkningar är möjliga för att efterfrågan har ökat så pass mycket att kostnadseffektiviteten har blivit bättre. Våra val gör alltså skillnad och vi behöver inte nödvändigtvis sitta och vänta på subventioner el dyl för att bra varor ska bli billigare.
Coop/Konsum ska även arbeta för att bli så klimatneutrala som möjligt genom att t ex byta ut bränslet för deras transporter. Detta är förstås en lång process, men den måste starta, och det är bra att de tar alla dessa initiativ. Enligt deras tidning Mersmak (enligt Elin, vars blogg jag citerar) står konstgödsel för de största koldioxidutsläppen i matproduktionen och genom att köpa ekologiskt kan vi alltså minska koldioxidutsläppen med upp till 30 procent. Dessutom slipper våra arma kroppar ta emot så mycket gifter, som omöjligt kan vara bra för vår hälsa på lång sikt.
Elin skriver också om köpta vattenflaskor, något som har uppmärksammats i media den senaste tiden, och jag kan inte annat än hålla med om idiotin att köpa vattenflaskor när vi har världens renaste kranvatten. Transporterna av vattnet släpper ut 34 000 TON koldioxid per år, är och vattnet innehåller även ofta för höga halter av flour och natrium, vilket inte heller är bra, varken för oss eller miljön.
Ganska ofta i debatten om miljö blir det ju uppenbart att det inte bara handlar om jordens hälsa utan även vår egen. Vi stoppar i oss så mycket konstiga saker och använder så mycket olika kemikalier på kroppen, och det kan omöjligt vara bra. En av de viktigaste sakerna for god hälsa dock, är god sömn. Så det ska jag göra nu, gå och sova. God natt.
Kramar,
Sara
De senaste dagarna har jag planerat höstens jobbresor och inser att vårt försäkringsbolag, Europeiska, klassar hela Västbanken, inklusive östra Jerusalem som en krigszon, riskgrupp A. I Sudan däremot är det endast Darfur som klassas som krigszon (och dit ska jag inte), övriga landet klassas som riskzon, riskgrupp B. Khartoum finns inte ens med på listan. Listan är baserad på UD’s rekommendationer. Visst pågår en konflikt på Västbanken, men att klassa det som krigszon för mig, för svenskar som åker ner dit, känns lite ”over kill”. Och det känns definitivt överdrivet i jämförelsen med Sudan, eller för den delen andra delar av världen som jag rent spontant skulle vara mer orolig för att åka till. Framförallt i östra Jerusalem och Betlehem-regionen känner jag mig väldigt trygg. Min ställning som utlänning (läs: västerlänning) skyddar mig förstås. Dessa klassificeringar får mig verkligen att tänka över begreppet säkerhet, något som jag då och då återkommer till här. Vad är det som får mig att känna mig säker? Vilka vaneföreställningar har jag om säkerhet? När känner jag mig rädd? Som svensk, som kvinna, som ung (nåja)… som människa? Och jag hatar verkligen att vara rädd.
Varken i Israel eller Palestina skulle jag till exempel oroa mig för att lifta. Alla gör det ju. Jag har gjort det otaliga gånger. Inte i alla situationer förstås, jag har låtit ”magkänslan” styra. Och lifta skulle jag aldrig göra här hemma. Vilket är synd egentligen, eftersom det ofta är väldigt trevligt. När jag bodde i Frankrike för en herrans massa år sedan plockade jag och Niklas då och då upp liftare och tvingade dem att lära oss en massa obskyra ord på franska.
Apropå våra (vane?)föreställningar om säkerhet: i Israel dör fler folk i trafikolyckor varje år än i terrorattacker och ändå är ingen rädd för att sätta sig i bilen. Dessutom kör alla som galningar. Där finns det också beväpnade säkerhetsvakter överallt, som bland annat vaktar ingångar till affärer och restauranger. Runt 150 000 privatanställda, lågavlönade, beväpnade vakter i tron att de skyddar civilbefolkningen mot terrorattacker. Faktum är att de inte stoppar attacker, möjligtvis är vakterna de första som skadas. Däremot begås nio av tio våldsbrott i hemmen med dödlig utgång av beväpnade säkerhetsvakter. Så vem skyddas av alla dessa vapen undrar den nyfikne.
Jag är väldigt fascinerad av ”säkerhet”, ett begrepp som traditionellt på staters säkerhet. Begreppet "mänsklig säkerhet" prioriterar istället människors rätt till säkerhet, oavsett om det är fattigdom, naturkatastrofer eller militära hot mot landet som orsakar osäkerhet. Det är något som vi arbetar mycket med både i Europa och i Latinamerika och som vi nu i september även ska diskutera i ett seminarium tillsammans med israeliska fredsorganisationer. Har jag sagt det här förut? Kan inte hjälpas i så fall, och det tål att upprepas.
Jag måste tacka Elin för att du tillför så pass mycket material om klimat och miljö så att jag då och då kan släppa Mellanöstern och Sudan och hela freds- och konfliktgrejen som säkert kan upplevas som lite tjatig ibland. Elin är även bättre på att lyfta fram de här positiva nyheterna som jag snackar mig varm om men inte lika ofta levererar.
Enligt henne ska Coop/Konsum i både Stockholm och Göteborg endast sälja ekobananer sedan vecka 34, till samma pris som de tidigare sålde ”vanliga” bananer för. De menar att dessa prissänkningar är möjliga för att efterfrågan har ökat så pass mycket att kostnadseffektiviteten har blivit bättre. Våra val gör alltså skillnad och vi behöver inte nödvändigtvis sitta och vänta på subventioner el dyl för att bra varor ska bli billigare.
Coop/Konsum ska även arbeta för att bli så klimatneutrala som möjligt genom att t ex byta ut bränslet för deras transporter. Detta är förstås en lång process, men den måste starta, och det är bra att de tar alla dessa initiativ. Enligt deras tidning Mersmak (enligt Elin, vars blogg jag citerar) står konstgödsel för de största koldioxidutsläppen i matproduktionen och genom att köpa ekologiskt kan vi alltså minska koldioxidutsläppen med upp till 30 procent. Dessutom slipper våra arma kroppar ta emot så mycket gifter, som omöjligt kan vara bra för vår hälsa på lång sikt.
Elin skriver också om köpta vattenflaskor, något som har uppmärksammats i media den senaste tiden, och jag kan inte annat än hålla med om idiotin att köpa vattenflaskor när vi har världens renaste kranvatten. Transporterna av vattnet släpper ut 34 000 TON koldioxid per år, är och vattnet innehåller även ofta för höga halter av flour och natrium, vilket inte heller är bra, varken för oss eller miljön.
Ganska ofta i debatten om miljö blir det ju uppenbart att det inte bara handlar om jordens hälsa utan även vår egen. Vi stoppar i oss så mycket konstiga saker och använder så mycket olika kemikalier på kroppen, och det kan omöjligt vara bra. En av de viktigaste sakerna for god hälsa dock, är god sömn. Så det ska jag göra nu, gå och sova. God natt.
Kramar,
Sara
tisdag 21 augusti 2007
fantastisk semester är slut
Kära vännerSå ännu en gång är man tillbaka på jobbet från en lång semester nästan helt utan nyheter, och jag undrar nyfiket vad som har hänt i världen sedan sist. Attans vad skönt det har varit med en paus från världsnyheterna. Istället har jag paddlat kajak och ätit kräftor i skärgården, haft kvalitetstid med åtminstone några av alla mina fantastiska vänner, rest runt i the Highlands i Skottland, njutit av Londons storstadspuls, ställt in resor till översvämmat Skåne, kollat på ståtliga skepp under Tall Ship Race och förundrats, och förfasats, över hur fort tiden går när man har roligt. Fem veckor har känts som två, så för att komma upp till den rekommenderade semestertiden om fyra veckor borde jag rimligtvis få fem veckor till ledigt.
Israel ockuperar fortfarande Palestina och den humanitära situationen i framförallt Gaza är värre än någonsin. Media tenderar att främst skriva om våldet mellan palestinska grupper eller riktat mot israeler, och pratar inte tillräckligt mycket om orsakerna till den här konflikten, eller realistiska och rättvisa lösningar för den delen. Missförstå mig rätt, allt våld är fel, oavsett av vem eller var det sker, jag stör mig bara på den ensidiga rapporteringen. Jag tycker i och för sig att svensk media börjar bli bättre på att ge en balanserad bild av situationen i Israel/Palestina, vilket kan ha att göra med de eminenta journalistresor som Svenska Kyrkan anordnar. Om jag kunde skulle jag ta med er allihop dit för att försöka visa en sådan rättvis bild som möjligt av situationen och samtidigt försöka förmedla den inte helt lätta känslan av att samtidigt älska och ogilla en plats som denna. Själv ska jag ner dit under några veckor för att bl a arbeta tillsammans med några lokala fredsorganisationer.
När det gäller ”min” andra region, Sudan, så har ju FN faktiskt beslutat om FN-trupper till Darfur och Jan Eliasson medlar som en galning. Det ser bra ut, men det är naivt att tro att problemen på plats ska lösas av FN-trupper om man inte samtidigt arbetar med fredsbyggande insatser (alltså, till skillnad från ”fredsframtvingande”). I längden är det ju så mycket effektivare, både ekonomiskt, politiskt och humanitärt, att arbeta med att förebygga konflikter och skapa långvarig positiv fred. Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, sa tidigare i somras att om Darfur-konflikten inte får en lösning, så äventyras fredsprocessen mellan nord och syd som nu pågått i två och ett halvt år. Detta har hon ju förstås helt rätt i, men om fredsavtalet (CPA – Comprehensive Peace Agreement) inte implementeras, riskeras freden också. Det internationella samfundet verkar ha glömt in det ansvar som skrivits in i CPA, att de ska övervaka och följa upp implementeringen av detta avtal. Ju närmare vi kommer rösträkningen och de nationella valen som ska hållas under 2009 och folkomröstningen om södra Sudans framtid 2011, desto tydligare blir det att det internationella samfundet måste se till att avtalet efterlevs och att ett rättvist demokratiskt land byggs upp, annars är risken för en återgång till våld överhängande. Oavsett vad som händer i Darfur.
På tal om effektivt bistånd, så har ju moderaternas största kritik mot biståndet varit att det inte är effektivt nog. Nu när de själva fått chansen att göra något åt detta, sedan regeringsskiftet för snart ett år sedan, visar de sin stora okunskap om utveckling, och satsar framförallt på just det biståndet som är mest ineffektivt. Att använda skattebetalarnas pengar till skuldavskrivningar känns inte speciellt hett och humanitär hjälp, hur viktigt det än är, är framförallt kortsiktigt och leder inte till utveckling. Så medan regeringen säger att de ska sätta både Israel/Palestina och Sudan på agendan, så kan man med rätta fråga sig om man ärligt tror att detta innebär att situationen i dessa regioner på lång sikt kommer att förbättras utifrån de strategier Sverige har för att hjälpa. Humanitär hjälp utan fredsbyggande åtgärder som sker parallellt tenderar tyvärr att upprätthålla status quo och för oss inte ett dugg närmare fred.
Om ni ännu inte vet vad ni ska göra med skatteåterbäringen, kan jag rekommendera er att inspireras av Filip som varje år skänker en procent av sin inkomst till någon form av välgörenhet. Eller gå med som stödmedlem i en massa organisationer som gör gott. Min organisation har haft en sommarinsamling till förmån för vårt Sudanarbete bland våra medlemmar och det har gett oss över 20 000 kr hittills. Själv har jag precis skickat in en anmälan om att bli ”månadsclown” hos Clowner utan Gränser, och betalar därmed en summa pengar i månaden till deras verksamhet. Det går även bra att köpa skrattogram genom deras hemsida, www.skratt.nu. Det är en fantastiskt inspirerande organisation med sköna människor som bland annat arbetar i just Sudan och Mellanöstern och skänker skratt och glädje åt framförallt barn som växer upp mitt i brinnande konflikt och under väldigt tuffa förhållanden.
Såhär i början av arbetshösten gör jag återigen en djupdykning ner i världspolitiken och försöker snoka upp lite positivt som jag kan dela med mig av. Veckan inleddes med beskedet att Karl Rove lämnat in sin avskedsansökan, vilket absolut hamnar på listan över positiva nyheter. Inte en dag för sent. Jag vet att jag har en tendens att fastna i Mellanöstern/Sudan-regionen i den här bloggen, men det blir lätt så med lite tid över eftersom det är det jag kan bäst. Men jag vet att världen är större än så. Uppmuntrar er därför att hjälpa mig bredda bloggen.
Kramar,Sara
"You can turn the world upside-down but fail to change it. To change the world you need to break out of the world view of not just the cat but the rat, not just the settler but the native." Mahmood Mamdani
Israel ockuperar fortfarande Palestina och den humanitära situationen i framförallt Gaza är värre än någonsin. Media tenderar att främst skriva om våldet mellan palestinska grupper eller riktat mot israeler, och pratar inte tillräckligt mycket om orsakerna till den här konflikten, eller realistiska och rättvisa lösningar för den delen. Missförstå mig rätt, allt våld är fel, oavsett av vem eller var det sker, jag stör mig bara på den ensidiga rapporteringen. Jag tycker i och för sig att svensk media börjar bli bättre på att ge en balanserad bild av situationen i Israel/Palestina, vilket kan ha att göra med de eminenta journalistresor som Svenska Kyrkan anordnar. Om jag kunde skulle jag ta med er allihop dit för att försöka visa en sådan rättvis bild som möjligt av situationen och samtidigt försöka förmedla den inte helt lätta känslan av att samtidigt älska och ogilla en plats som denna. Själv ska jag ner dit under några veckor för att bl a arbeta tillsammans med några lokala fredsorganisationer.
När det gäller ”min” andra region, Sudan, så har ju FN faktiskt beslutat om FN-trupper till Darfur och Jan Eliasson medlar som en galning. Det ser bra ut, men det är naivt att tro att problemen på plats ska lösas av FN-trupper om man inte samtidigt arbetar med fredsbyggande insatser (alltså, till skillnad från ”fredsframtvingande”). I längden är det ju så mycket effektivare, både ekonomiskt, politiskt och humanitärt, att arbeta med att förebygga konflikter och skapa långvarig positiv fred. Gunilla Carlsson, vår biståndsminister, sa tidigare i somras att om Darfur-konflikten inte får en lösning, så äventyras fredsprocessen mellan nord och syd som nu pågått i två och ett halvt år. Detta har hon ju förstås helt rätt i, men om fredsavtalet (CPA – Comprehensive Peace Agreement) inte implementeras, riskeras freden också. Det internationella samfundet verkar ha glömt in det ansvar som skrivits in i CPA, att de ska övervaka och följa upp implementeringen av detta avtal. Ju närmare vi kommer rösträkningen och de nationella valen som ska hållas under 2009 och folkomröstningen om södra Sudans framtid 2011, desto tydligare blir det att det internationella samfundet måste se till att avtalet efterlevs och att ett rättvist demokratiskt land byggs upp, annars är risken för en återgång till våld överhängande. Oavsett vad som händer i Darfur.
På tal om effektivt bistånd, så har ju moderaternas största kritik mot biståndet varit att det inte är effektivt nog. Nu när de själva fått chansen att göra något åt detta, sedan regeringsskiftet för snart ett år sedan, visar de sin stora okunskap om utveckling, och satsar framförallt på just det biståndet som är mest ineffektivt. Att använda skattebetalarnas pengar till skuldavskrivningar känns inte speciellt hett och humanitär hjälp, hur viktigt det än är, är framförallt kortsiktigt och leder inte till utveckling. Så medan regeringen säger att de ska sätta både Israel/Palestina och Sudan på agendan, så kan man med rätta fråga sig om man ärligt tror att detta innebär att situationen i dessa regioner på lång sikt kommer att förbättras utifrån de strategier Sverige har för att hjälpa. Humanitär hjälp utan fredsbyggande åtgärder som sker parallellt tenderar tyvärr att upprätthålla status quo och för oss inte ett dugg närmare fred.
Om ni ännu inte vet vad ni ska göra med skatteåterbäringen, kan jag rekommendera er att inspireras av Filip som varje år skänker en procent av sin inkomst till någon form av välgörenhet. Eller gå med som stödmedlem i en massa organisationer som gör gott. Min organisation har haft en sommarinsamling till förmån för vårt Sudanarbete bland våra medlemmar och det har gett oss över 20 000 kr hittills. Själv har jag precis skickat in en anmälan om att bli ”månadsclown” hos Clowner utan Gränser, och betalar därmed en summa pengar i månaden till deras verksamhet. Det går även bra att köpa skrattogram genom deras hemsida, www.skratt.nu. Det är en fantastiskt inspirerande organisation med sköna människor som bland annat arbetar i just Sudan och Mellanöstern och skänker skratt och glädje åt framförallt barn som växer upp mitt i brinnande konflikt och under väldigt tuffa förhållanden.
Såhär i början av arbetshösten gör jag återigen en djupdykning ner i världspolitiken och försöker snoka upp lite positivt som jag kan dela med mig av. Veckan inleddes med beskedet att Karl Rove lämnat in sin avskedsansökan, vilket absolut hamnar på listan över positiva nyheter. Inte en dag för sent. Jag vet att jag har en tendens att fastna i Mellanöstern/Sudan-regionen i den här bloggen, men det blir lätt så med lite tid över eftersom det är det jag kan bäst. Men jag vet att världen är större än så. Uppmuntrar er därför att hjälpa mig bredda bloggen.
Kramar,Sara
"You can turn the world upside-down but fail to change it. To change the world you need to break out of the world view of not just the cat but the rat, not just the settler but the native." Mahmood Mamdani
söndag 1 juli 2007
om Rafat, en vän i Sudan
- När jag pratar med människor om fredligt motstånd får jag ofta höra att det inte fungerar eftersom man inte hör om det. De måste dock förstå att historieskrivningen fokuserar på krig, våld och materiell makt för att det inte är naturliga mänskliga beteenden. Historien beskriver det som bryter mot det normala livet.
Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.
Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.
På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.
Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.
- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.
En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.
- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.
Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?
- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.
Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.
Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.
Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.
På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.
Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.
- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.
En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.
- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.
Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?
- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.
Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.
girl power i Sudan, om några av mina vänner
- Genom ickevåldsträningen fick jag mod att sitta ner med min familj och hävda min rätt. Att jag som dotter, syster och kvinna också har samma rättigheter som männen i familjen. De lyssnade faktiskt på mig och det gav mig självförtroendet att bli en utbildare och hålla egna workshops om ickevåld, säger Yasmeen.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
small scale love of life
Klockan är nästan elva på kvällen, himlen är blå och solen ligger nära horisonten men, som det ser ut, inga tankar på att faktiskt försvinna. Jag har precis gått hem från Liljeholmen och slogs av hur fantastiskt livet kan vara när himlen fortfarande är ljus och fåglarna är vakna. Vår generation är uppvuxna med att ständigt jaga kickar och ibland håller våra liv ett sådant högt tempo att vi glömmer bort att njuta av det lilla i vardagen.
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
fredag 15 juni 2007
strålande stockholm
Kära vänner,
Jag spenderade nationaldagen ute i skärgården, närmare bestämt på Camp Talludden, premiärbadade i Östersjön, grillade lax, drack champagne och slog de andra i När och Fjärrans frågespel med hästlängder. Och njöt av Sveriges seger mot Island, 5-0. Livet leker alltså. Och det är den här tiden på året som jag inser hur underbart Stockholm med omnejd är. Och hur den här årstiden kan väga upp den mörka årstiden då jag bara längtar utomlands. Den här känslan infinner sig varje år, och det vet jag, men jag blir lika överväldigad ändå.
Nu är jag tillbaka i Gröndal och sla snart bege mig till Mosebacke för att dricka öl i kvällssolen med några kollegor och egentligen har jag inte alls tid att skriva. Men jag var bara tvungen att skriva av mig lyckoruset. Som alla andra också verkar ha, med mycket tid och energi för kall öl, grillning, glass i solen och glada vänner. Inbjudningarna strömmar in och alla verkar ha samma mål i sikte. Att umgås i solen! Så mycket det bara går.
Hur ser det ut i övriga världen då? Alla har ju inte låååånga ljusa nätter, ett överflöd av vatten och öar eller glass. Det är väl ingen som har missat att G8-mötet pågår i Tyskland där Bush lovat att man ska överväga att kanske minska sina utsläpp. Det bästa vi hade kunnat vänta sig, hävdar Merkel. Själv är jag inte lika imponerad. Det känns också konstigt att ett nytt internationellt avtal som kanske ersätter Kyoto, ska tas fram i ett forum där varken Indien eller Kina är närvarande. Däremot har man enats om att avsätta 60 miljarder dollar för att bekämpa HIV/Aids, malaria och TBC i Afrika, där Bush har sagt att USA ska stå för halva kostnaden. Det låter ju fantastiskt bra, men av erfarenhet är jag ännu inte imponerad. Tidigare sådana satsningar har slagit tillbaka på den drabbade befolkningen då USAs Aids-pengar hittills inte fått användas av några organisationer som förespråkar säker sex och kondomer.
Antiglobaliseringsdemonstrationerna då...? Det är otroligt viktigt att människor använder sina demokratiska rättigheter att visa sitt missnöje med folkvalda ledare. Tyvärr så verkar det inte bättre än att våldet kidnappar mediautrymmet, både några demonstranters stenkastande och polisens övervåld som i sådana här sammanhang mer och mer verkar påminna om diktatur- och polisstater... Makten måste utmanas med ickevåldsliga metoder, först då kan demonstranternas budskap tränga igenom till de massor som inte åkt till Tyskland utan bevakar händelser runt om i världen hemifrån.
Israels ockupation av Palestina har nu i veckan pågått i fyrtio (40!) år, och situationen både i Palestina och Israel förvärras dagligen av ockupation. Värst är det förstås i Palestina, som känner av konsekvenserna av ockupationen mest, i form av bland annat vägspärrar, mur, soldater, hög arbetslöshet, husdemoleringar, uppryckta olivträd och förstörda åkermarker. Konflikten märks dock även i Israel, där en allt större del av statsbudgeten finansierar ockupationen på bekostnad av de fattiga i Israel och ökade klyftor. En förlamande rädsla och traumatiska erfarenheter av krig, ockupation och terrordåd gör att människor även där påverkas väldigt negativt av konflikten. Förra helgen gick årets Sjöviksseminarium av stapeln, som jag var med och arrangerade, en återkommande konferens om Mellanöstern. Årets tema var "Kan EU ha en påverkan på Mellanösternkonflikten? Kan vi påverka EU?"Jag längtar efter den dag då jag kan berätta som en glad nyheten att ockupationen har upphört och att nu en rättvis fred för båda folken kan byggas. Jag hoppas det inte dröjer för länge.....
Den där konflikten är ständigt närvarande men nu ska jag faktiskt lägga den på en mental hylla längst bak i huvudet och förundras över att sommaren återigen är här. Själv kommer jag spendera en stor del av sommaren på husets brygga i Gröndal. Och övrig tid med olika vänner, både i Sverige och England/Skottland. Ni är alla välkomna till Gröndal och hör av er när ni vill dricka en islatte under Almarna i Kungsträdgården, ta en kall öl på Mosebacke eller bara äta en glass...
mycket kärlek,
Sara
Jag spenderade nationaldagen ute i skärgården, närmare bestämt på Camp Talludden, premiärbadade i Östersjön, grillade lax, drack champagne och slog de andra i När och Fjärrans frågespel med hästlängder. Och njöt av Sveriges seger mot Island, 5-0. Livet leker alltså. Och det är den här tiden på året som jag inser hur underbart Stockholm med omnejd är. Och hur den här årstiden kan väga upp den mörka årstiden då jag bara längtar utomlands. Den här känslan infinner sig varje år, och det vet jag, men jag blir lika överväldigad ändå.
Nu är jag tillbaka i Gröndal och sla snart bege mig till Mosebacke för att dricka öl i kvällssolen med några kollegor och egentligen har jag inte alls tid att skriva. Men jag var bara tvungen att skriva av mig lyckoruset. Som alla andra också verkar ha, med mycket tid och energi för kall öl, grillning, glass i solen och glada vänner. Inbjudningarna strömmar in och alla verkar ha samma mål i sikte. Att umgås i solen! Så mycket det bara går.
Hur ser det ut i övriga världen då? Alla har ju inte låååånga ljusa nätter, ett överflöd av vatten och öar eller glass. Det är väl ingen som har missat att G8-mötet pågår i Tyskland där Bush lovat att man ska överväga att kanske minska sina utsläpp. Det bästa vi hade kunnat vänta sig, hävdar Merkel. Själv är jag inte lika imponerad. Det känns också konstigt att ett nytt internationellt avtal som kanske ersätter Kyoto, ska tas fram i ett forum där varken Indien eller Kina är närvarande. Däremot har man enats om att avsätta 60 miljarder dollar för att bekämpa HIV/Aids, malaria och TBC i Afrika, där Bush har sagt att USA ska stå för halva kostnaden. Det låter ju fantastiskt bra, men av erfarenhet är jag ännu inte imponerad. Tidigare sådana satsningar har slagit tillbaka på den drabbade befolkningen då USAs Aids-pengar hittills inte fått användas av några organisationer som förespråkar säker sex och kondomer.
Antiglobaliseringsdemonstrationerna då...? Det är otroligt viktigt att människor använder sina demokratiska rättigheter att visa sitt missnöje med folkvalda ledare. Tyvärr så verkar det inte bättre än att våldet kidnappar mediautrymmet, både några demonstranters stenkastande och polisens övervåld som i sådana här sammanhang mer och mer verkar påminna om diktatur- och polisstater... Makten måste utmanas med ickevåldsliga metoder, först då kan demonstranternas budskap tränga igenom till de massor som inte åkt till Tyskland utan bevakar händelser runt om i världen hemifrån.
Israels ockupation av Palestina har nu i veckan pågått i fyrtio (40!) år, och situationen både i Palestina och Israel förvärras dagligen av ockupation. Värst är det förstås i Palestina, som känner av konsekvenserna av ockupationen mest, i form av bland annat vägspärrar, mur, soldater, hög arbetslöshet, husdemoleringar, uppryckta olivträd och förstörda åkermarker. Konflikten märks dock även i Israel, där en allt större del av statsbudgeten finansierar ockupationen på bekostnad av de fattiga i Israel och ökade klyftor. En förlamande rädsla och traumatiska erfarenheter av krig, ockupation och terrordåd gör att människor även där påverkas väldigt negativt av konflikten. Förra helgen gick årets Sjöviksseminarium av stapeln, som jag var med och arrangerade, en återkommande konferens om Mellanöstern. Årets tema var "Kan EU ha en påverkan på Mellanösternkonflikten? Kan vi påverka EU?"Jag längtar efter den dag då jag kan berätta som en glad nyheten att ockupationen har upphört och att nu en rättvis fred för båda folken kan byggas. Jag hoppas det inte dröjer för länge.....
Den där konflikten är ständigt närvarande men nu ska jag faktiskt lägga den på en mental hylla längst bak i huvudet och förundras över att sommaren återigen är här. Själv kommer jag spendera en stor del av sommaren på husets brygga i Gröndal. Och övrig tid med olika vänner, både i Sverige och England/Skottland. Ni är alla välkomna till Gröndal och hör av er när ni vill dricka en islatte under Almarna i Kungsträdgården, ta en kall öl på Mosebacke eller bara äta en glass...
mycket kärlek,
Sara
tisdag 29 maj 2007
vart tog all min tid vägen?
Kära vänner,
När livet känns så där stressigt att man inte har tid för sig själv, ännu mindre för sina vänner, så är det skönt att veta att sommaren står för dörren och att jag om ungefär en vecka kan pusta ut ordentligt. Ansökningstider i bistånds- och fredsorganisationer är som upplagda för magkatarrer och inte blir det bättre av att man är medarrangör på en konferens som går av stapeln dagen efter deadline och samtidigt står som värd för ett par av de utländska gästerna som ska delta på konferensen. George, en av dem, anlände idag. Att igår komma på att boende inte fixats i ett överfyllt Stockholm var inte så roligt. Men jag upprepade mina två mantran mumlandes för mig själv:"if it's got a solution, why do you worry? if it hasn't, you shouldn't worry at all" och "everything will be ok in the end, and if it is not ok, then it is not the end." Ni har hört dem förut men jag förundras ständigt av hur bra de fungerar på mig. Hur bra jag är att manipulera mina egna tankar, komma bort från deprimerande eller andra dåliga tankemönster och fokusera på annat. Jag upphör heller inte att förvånas över hur mina vänner kan få mig att slappna av och tänka på annat i några timmar.
Sommar och semester står alltså för dörren och ansökningarna för mina projekt i Mellanöstern och Sudan är, hör och häpna, klara. Alla branscher verkar ha perioder då medarbetarna får tunnelseende och blir onåbara och i för mig infaller den i vackra maj. Då man helst av allt vill vara ledig och dricka öl på Mosebacke i solnedgången. Och samma sak blir det nästa år. Mellanösternprojektet har hittills fokuserat på informations- och påverkansarbete i Sverige men regeringen ska troligen ändra reglerna för att söka pengar för sådana projekt och därför fick vi bara söka för ett år den här gången. De är tveksamma till den typen av stöd och jag antar att det är en högst berättigad fråga att ställa: varför ska vi ge stöd för påverkansarbete i Sverige inom ramen för biståndsbudgeten. Det är definitivt en relevant fråga att ställa och ställs säkert ofta av de som inte arbetar med frågorna. Den ställs av oss varje gång vi skriver ansökningar och gör utvärderingarna och uppföljningar av vårt arbete.
Frågan går dock rätt lätt att svara på i en globaliserad värld där vår livsstil, konsumentvanor och politiska val har en påverkan på övriga världen. Faktiskt. Särskilt när det gäller fred, krig, fattigdom och utveckling. Många skurkaktiga aktörer i den här världen bryr sig faktiskt om vad vi tycker. Och vad vi tycker kan vi visa genom våra vardagsval. För att vi ska kunna tycka något måste vi ha lite omvärldskoll och lite åsikter om vad som är rätt och fel. Våra vanligaste informationskanaler är nyhetssändningarna i TV, radio, tidningar och på internet. Där ges det dock väldigt lite utrymme för analys eller reflektion och mycket av mediebevakningen är både ensidig och vinklad. Genom påverkansarbete ges människor förutsättningar för att "göra gott", enkelt uttryckt.
Är det dock tillräckligt viktigt för att det skall läggas skattepengar på detta? Jag tycker ju uppenbarligen det, eftersom jag jobbar med de här frågorna. Det handlar inte bara om våra egna privata vardagsval, utan även på våra politikers val och agenda. Och om hur de lever upp till det förtroende som vi har gett dem, vare sig vi röstade på dem eller ej, inom ramen för våra demokratiska strukturer. Det finns både nationella och internationella regelverk och lagar som vårt land har förbundit sig att följa och då fyller påverkansarbetet en kontrollfunktion där vi inte bara får reda på hur våra folkvalda efterlever de lagar och regelverk som de ska följa, utan också kan uttrycka vår önskan över hur Sverige skall agera i vissa frågor. Sverige har i PGU, Politik för Global Utveckling, fastställt att vi ska arbeta för fred, utveckling och säkerhet inom alla politikerområden. Vi har även skrivit under olika konventioner där vi bland annat inte bara har förbundit oss att respektera folkrätten utan även arbeta för att andra aktörer respekterar folkrätten (läs mer om folkrätten på www.diakonia.se/ihl).
Härom veckan hade vi ett väldigt tydligt exempel på detta. Norge hade tagit initiativet till ett internationellt förbud mot klusterbomber, liknande det förbud som redan finns mot landminor. Sverige bestämde sig för att rösta emot ett sådant förbud för att vi själva tillverkar och säljer sådana vapen. Efter påtryckningar från det civila samhället ändrade dock moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet (de partier som tänkte rösta emot ett förbud) sig." Tolkningen av vad riksdagsbeslutet innebär visar att det är för tidigt att ta ut segern. Försvarsminister Mikael Odenberg hävdade på torsdagskvällen att svenska företag kommer att kunna fortsätta tillverka klustervapnet "Bombkapsel 90" eftersom det enligt honom inte åstadkommer "oacceptabel skada på civila", vilket är den formulering som användes vid konferensen i Oslo." (www.krf.se) En övertro på svensk neutralitet eller en dålig lögn för att föra allmänheten bakom ljuset med klustervapnens effekt i krig och för att främja svensk vapenexport?
Jag ondgör mig ju över medias nattsvarta mediebevakning där de fokuserar på krig, katastrof och elände utan att lämna utrymme för analys. Däremot har jag inte tipsat om alternativ media eller andra informationskällor, där man kan få en mer balanserad och analytisk mediabevakning. Detta blev jag påmind om när jag återigen läste min kompis Elins miljöblogg för ett tag sedan, där hon bland annat nämnde The Ecologist, www.theecologist.org, en lysande tidning. Jag kan också nämna Democracy Now, en amerikansk radiokanal vars program man kan prenumerera på i form av podcasts. www.aldaily.com har mycket intressanta artiklar om kultur och samhällsfrågor och rekommenderas också gärna. Jag ska försöka bli bättre på källhänvisning och lägger även upp lite länkar på hemsidan där man kan hitta mer spännande information om framförallt rädda världen-karaktär.
kramar i massor,
Sara
När livet känns så där stressigt att man inte har tid för sig själv, ännu mindre för sina vänner, så är det skönt att veta att sommaren står för dörren och att jag om ungefär en vecka kan pusta ut ordentligt. Ansökningstider i bistånds- och fredsorganisationer är som upplagda för magkatarrer och inte blir det bättre av att man är medarrangör på en konferens som går av stapeln dagen efter deadline och samtidigt står som värd för ett par av de utländska gästerna som ska delta på konferensen. George, en av dem, anlände idag. Att igår komma på att boende inte fixats i ett överfyllt Stockholm var inte så roligt. Men jag upprepade mina två mantran mumlandes för mig själv:"if it's got a solution, why do you worry? if it hasn't, you shouldn't worry at all" och "everything will be ok in the end, and if it is not ok, then it is not the end." Ni har hört dem förut men jag förundras ständigt av hur bra de fungerar på mig. Hur bra jag är att manipulera mina egna tankar, komma bort från deprimerande eller andra dåliga tankemönster och fokusera på annat. Jag upphör heller inte att förvånas över hur mina vänner kan få mig att slappna av och tänka på annat i några timmar.
Sommar och semester står alltså för dörren och ansökningarna för mina projekt i Mellanöstern och Sudan är, hör och häpna, klara. Alla branscher verkar ha perioder då medarbetarna får tunnelseende och blir onåbara och i för mig infaller den i vackra maj. Då man helst av allt vill vara ledig och dricka öl på Mosebacke i solnedgången. Och samma sak blir det nästa år. Mellanösternprojektet har hittills fokuserat på informations- och påverkansarbete i Sverige men regeringen ska troligen ändra reglerna för att söka pengar för sådana projekt och därför fick vi bara söka för ett år den här gången. De är tveksamma till den typen av stöd och jag antar att det är en högst berättigad fråga att ställa: varför ska vi ge stöd för påverkansarbete i Sverige inom ramen för biståndsbudgeten. Det är definitivt en relevant fråga att ställa och ställs säkert ofta av de som inte arbetar med frågorna. Den ställs av oss varje gång vi skriver ansökningar och gör utvärderingarna och uppföljningar av vårt arbete.
Frågan går dock rätt lätt att svara på i en globaliserad värld där vår livsstil, konsumentvanor och politiska val har en påverkan på övriga världen. Faktiskt. Särskilt när det gäller fred, krig, fattigdom och utveckling. Många skurkaktiga aktörer i den här världen bryr sig faktiskt om vad vi tycker. Och vad vi tycker kan vi visa genom våra vardagsval. För att vi ska kunna tycka något måste vi ha lite omvärldskoll och lite åsikter om vad som är rätt och fel. Våra vanligaste informationskanaler är nyhetssändningarna i TV, radio, tidningar och på internet. Där ges det dock väldigt lite utrymme för analys eller reflektion och mycket av mediebevakningen är både ensidig och vinklad. Genom påverkansarbete ges människor förutsättningar för att "göra gott", enkelt uttryckt.
Är det dock tillräckligt viktigt för att det skall läggas skattepengar på detta? Jag tycker ju uppenbarligen det, eftersom jag jobbar med de här frågorna. Det handlar inte bara om våra egna privata vardagsval, utan även på våra politikers val och agenda. Och om hur de lever upp till det förtroende som vi har gett dem, vare sig vi röstade på dem eller ej, inom ramen för våra demokratiska strukturer. Det finns både nationella och internationella regelverk och lagar som vårt land har förbundit sig att följa och då fyller påverkansarbetet en kontrollfunktion där vi inte bara får reda på hur våra folkvalda efterlever de lagar och regelverk som de ska följa, utan också kan uttrycka vår önskan över hur Sverige skall agera i vissa frågor. Sverige har i PGU, Politik för Global Utveckling, fastställt att vi ska arbeta för fred, utveckling och säkerhet inom alla politikerområden. Vi har även skrivit under olika konventioner där vi bland annat inte bara har förbundit oss att respektera folkrätten utan även arbeta för att andra aktörer respekterar folkrätten (läs mer om folkrätten på www.diakonia.se/ihl).
Härom veckan hade vi ett väldigt tydligt exempel på detta. Norge hade tagit initiativet till ett internationellt förbud mot klusterbomber, liknande det förbud som redan finns mot landminor. Sverige bestämde sig för att rösta emot ett sådant förbud för att vi själva tillverkar och säljer sådana vapen. Efter påtryckningar från det civila samhället ändrade dock moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet (de partier som tänkte rösta emot ett förbud) sig." Tolkningen av vad riksdagsbeslutet innebär visar att det är för tidigt att ta ut segern. Försvarsminister Mikael Odenberg hävdade på torsdagskvällen att svenska företag kommer att kunna fortsätta tillverka klustervapnet "Bombkapsel 90" eftersom det enligt honom inte åstadkommer "oacceptabel skada på civila", vilket är den formulering som användes vid konferensen i Oslo." (www.krf.se) En övertro på svensk neutralitet eller en dålig lögn för att föra allmänheten bakom ljuset med klustervapnens effekt i krig och för att främja svensk vapenexport?
Jag ondgör mig ju över medias nattsvarta mediebevakning där de fokuserar på krig, katastrof och elände utan att lämna utrymme för analys. Däremot har jag inte tipsat om alternativ media eller andra informationskällor, där man kan få en mer balanserad och analytisk mediabevakning. Detta blev jag påmind om när jag återigen läste min kompis Elins miljöblogg för ett tag sedan, där hon bland annat nämnde The Ecologist, www.theecologist.org, en lysande tidning. Jag kan också nämna Democracy Now, en amerikansk radiokanal vars program man kan prenumerera på i form av podcasts. www.aldaily.com har mycket intressanta artiklar om kultur och samhällsfrågor och rekommenderas också gärna. Jag ska försöka bli bättre på källhänvisning och lägger även upp lite länkar på hemsidan där man kan hitta mer spännande information om framförallt rädda världen-karaktär.
kramar i massor,
Sara
tisdag 15 maj 2007
livet är gott
Systrar och bröder,
jag sitter hemma vid kökdsbordet och knappar på den lilla vita och känner mig ganska nöjd, med allt. Jag lade upp den här bloggen härom veckan och får nu chansen att återanvända mina gamla bloggar, med förhoppningsvis nya läsare. Att återanvända är bra. Att minska sin konsumption är ännu bättre.
Livet känns bra idag. Ingen ilska över vad som händer i världen tar över, även om världen fortfarande har samma gamla brister som tidigare. Istället tänker jag på de där små stegen som människor runt om i världen tar varje dag, små steg för att göra vår närvaro på den här planeten lite mer hållbar. När det gäller miljö, men också när det gäller fred, utveckling och säkerhet. Begrepp som är sammankopplade på ett intrikat sätt.
Fler och fler som jag känner beställer hem ekologisk frukt och grönsaker en gång i veckan, det finns flera leverantörer i Stockholm, det går att läsa mer om detta på www.arstiderna.se, www.ekoladan.se eller www.gardendirekt.se (som även levererar ekologiskt kött, fisk, kyckling och ost). På www.ekotorget.se kan du även se vilka affärer i din omgivning som säljer ekologiska varor. Det enda problemet är väl utkörningen av mat med bil, men det kanske inte går att komma ifrån att maten faktiskt måste forslas en viss sträcka för att nå våra magar. Jag har ännu inte själv gjort det för med tanke på hur sällan jag äter hemma skulle det troligen leda mest till resursslöseri och utvecklandet av nya organismer i mitt kylskåp. Fler och fler byter även till förnybar el.
Nu är det dags att även börja investera våra tillgångar hållbart, om du inte redan börjat göra det. Se över ditt aktieinnehav och varför inte dina pensionsfonder. Väldigt många, om inte de flesta, av de stora fonderna investerar dina pengar i företag som bland annat tillverkar och säljer vapen. Sverige är idag en av världens största vapenexportörer även om Propositionen om Global Utveckling (PGU) tydligt klargör att alla politikerområden i Sverige, inklusive näringslivet, skall sträva efter att stödja fred och säkerhet i världen. PGU fastställer att en koherens inom Sverige inte bara är önskvärt utan även rimligt. En så stor vapenexport är inte förenligt med detta, inte på något sätt. Vapen dödar, så är det. Och även om inte alla länder som köper vapen inte är inblandade i pågående konflikter så läggs stora pengar på vapen som annars skulle kunna användas för att bygga upp länder och säkra deras utveckling.
Det finns etiska fonder men flera av de som kallar sig etiska tillåter fortfarande att en viss procent av pengarna investeras i vapenindustrin. KPA är en av de fonder som lever upp till sitt etiska ställningstagande. Om ni känner till flera får ni gärna skriva till mig om det. Om ni vill ta reda på hur det ligger till med era fonder, fråga dem! Konsumentmakt är ett sätt att påverka vår omvärld. Berätta för fonderna att era val är baserade på grundläggande etiska principer!
På Just Vision's hemsida hittade jag idag intervjuer med vanliga människor i både Palestina och Israel som alla är fredsaktivister. Kvinnor och män i blandade åldrar, med olika bakgrund, olika religioner och olika erfarenheter i bagaget. Gemensamt för dem är att de inte har gett upp hoppet om att en bättre värld är möjlig och att de ganska ofta kämpar i motvind för att uppnå fred. En av dem, Eliyahu Mclean, har fått titeln Rodef Shalom, fredssökare, av rabbi Zalman, men alla dessa människor borde få den titeln. Rodef shalom. Jag tycker om att säga de orden. Eliyahu är för övrigt en av mina verkliga idoler och jag ska någon gång skriva hans biografi åt honom, för han har verkligen något att säga som är värt att lyssna på.
Jag hade tidigare i våras besök av tio vänner från SONAD, Kristna Freds partnerorganisation i Sudan, och de är också en enorm inspirationskälla för mig. Flera av dem arbetar heltid med andra saker och ägnar näst intill all sin fritid till sitt fredsengagemang. Som Enas sa, "på tiden som blir över arbetar jag som läkare". Jag önskar att jag kunde stötta dem mer i deras arbete än vad jag idag kan. Bland annat saknas det datorer och annan kontorsutrustning. Om det är någon av er som planerar att byta bärbar dator och inte vet vad ni ska göra med er gamla: jag åker ner till Sudan i oktober igen och skulle kunna göra någon av dessa aktivisters aktivism lite lättare.
Alla dessa vardagshjältar förtjänar en eloge och många bra tankar, och idag ägnar jag kvällen åt att skicka bra tankar till alla möjliga håll.
fred /Sara
jag sitter hemma vid kökdsbordet och knappar på den lilla vita och känner mig ganska nöjd, med allt. Jag lade upp den här bloggen härom veckan och får nu chansen att återanvända mina gamla bloggar, med förhoppningsvis nya läsare. Att återanvända är bra. Att minska sin konsumption är ännu bättre.
Livet känns bra idag. Ingen ilska över vad som händer i världen tar över, även om världen fortfarande har samma gamla brister som tidigare. Istället tänker jag på de där små stegen som människor runt om i världen tar varje dag, små steg för att göra vår närvaro på den här planeten lite mer hållbar. När det gäller miljö, men också när det gäller fred, utveckling och säkerhet. Begrepp som är sammankopplade på ett intrikat sätt.
Fler och fler som jag känner beställer hem ekologisk frukt och grönsaker en gång i veckan, det finns flera leverantörer i Stockholm, det går att läsa mer om detta på www.arstiderna.se, www.ekoladan.se eller www.gardendirekt.se (som även levererar ekologiskt kött, fisk, kyckling och ost). På www.ekotorget.se kan du även se vilka affärer i din omgivning som säljer ekologiska varor. Det enda problemet är väl utkörningen av mat med bil, men det kanske inte går att komma ifrån att maten faktiskt måste forslas en viss sträcka för att nå våra magar. Jag har ännu inte själv gjort det för med tanke på hur sällan jag äter hemma skulle det troligen leda mest till resursslöseri och utvecklandet av nya organismer i mitt kylskåp. Fler och fler byter även till förnybar el.
Nu är det dags att även börja investera våra tillgångar hållbart, om du inte redan börjat göra det. Se över ditt aktieinnehav och varför inte dina pensionsfonder. Väldigt många, om inte de flesta, av de stora fonderna investerar dina pengar i företag som bland annat tillverkar och säljer vapen. Sverige är idag en av världens största vapenexportörer även om Propositionen om Global Utveckling (PGU) tydligt klargör att alla politikerområden i Sverige, inklusive näringslivet, skall sträva efter att stödja fred och säkerhet i världen. PGU fastställer att en koherens inom Sverige inte bara är önskvärt utan även rimligt. En så stor vapenexport är inte förenligt med detta, inte på något sätt. Vapen dödar, så är det. Och även om inte alla länder som köper vapen inte är inblandade i pågående konflikter så läggs stora pengar på vapen som annars skulle kunna användas för att bygga upp länder och säkra deras utveckling.
Det finns etiska fonder men flera av de som kallar sig etiska tillåter fortfarande att en viss procent av pengarna investeras i vapenindustrin. KPA är en av de fonder som lever upp till sitt etiska ställningstagande. Om ni känner till flera får ni gärna skriva till mig om det. Om ni vill ta reda på hur det ligger till med era fonder, fråga dem! Konsumentmakt är ett sätt att påverka vår omvärld. Berätta för fonderna att era val är baserade på grundläggande etiska principer!
På Just Vision's hemsida hittade jag idag intervjuer med vanliga människor i både Palestina och Israel som alla är fredsaktivister. Kvinnor och män i blandade åldrar, med olika bakgrund, olika religioner och olika erfarenheter i bagaget. Gemensamt för dem är att de inte har gett upp hoppet om att en bättre värld är möjlig och att de ganska ofta kämpar i motvind för att uppnå fred. En av dem, Eliyahu Mclean, har fått titeln Rodef Shalom, fredssökare, av rabbi Zalman, men alla dessa människor borde få den titeln. Rodef shalom. Jag tycker om att säga de orden. Eliyahu är för övrigt en av mina verkliga idoler och jag ska någon gång skriva hans biografi åt honom, för han har verkligen något att säga som är värt att lyssna på.
Jag hade tidigare i våras besök av tio vänner från SONAD, Kristna Freds partnerorganisation i Sudan, och de är också en enorm inspirationskälla för mig. Flera av dem arbetar heltid med andra saker och ägnar näst intill all sin fritid till sitt fredsengagemang. Som Enas sa, "på tiden som blir över arbetar jag som läkare". Jag önskar att jag kunde stötta dem mer i deras arbete än vad jag idag kan. Bland annat saknas det datorer och annan kontorsutrustning. Om det är någon av er som planerar att byta bärbar dator och inte vet vad ni ska göra med er gamla: jag åker ner till Sudan i oktober igen och skulle kunna göra någon av dessa aktivisters aktivism lite lättare.
Alla dessa vardagshjältar förtjänar en eloge och många bra tankar, och idag ägnar jag kvällen åt att skicka bra tankar till alla möjliga håll.
fred /Sara
Det våras för världen
Glad vår,
Min lilla vita är räddad! På Långfredagen fick verkligen uppleva vad årets sorgedag bör kännas som, när jag spillde ut en hel latte över datorn. Nu kan jag dock pusta ut. De som jobbar på Café Dello Sport, där olyckan inträffade, var väldigt hjälpsamma även om de sedan dess säkert har uppskattat ett och annat gott skratt vid minnet, men det var riktigt plågsamt att inse att enda sättat att kanske lyckas rädda datorn var att hålla den under en kran och låta vattnet skölja ur den ordentligt. Jag har lovat mig själv att detta aldrig ska hända igen, ett misstag man inte lär sig av är ett dubbelt misstag, men om det händer någon av er, kom ihåg att ta loss batteriet först!
I övrigt känns det i både kropp och själ att det våras för världen, på mer än ett sätt. Jag håller med Elin, som bloggar om klimat, att det känns som att världen äntligen börjar få upp ögonen för det här med klimatfrågor. Äntligen. Live Earth-galorna runt om i världen i sommar lär dra sitt strå till stacken när det gäller att få upp ögonen för dessa frågor. Tyvärr lär de dra mer än sitt strå till stacken i elförbrukning under eventen dock, men det kanske det är värt. När jag var på en musikfestival över nyår i Australien, Peats Ridge Festival, drevs hela festivalen av förnybar el, så kanske även Live Earth-artisterna har tänkt. På samma festival gällde också att minst hälften av all mat som fanns till försäljning skulle vara ekologisk. Vattnet i duschar och handfat renades och återanvändes och endast nedbrytbara produkter användes som tvål, schampoo o dyl, för att inte vattnet som rann ut skulle förstöra den vackra dalgången som anses vara en helig plats för aboriginerna. De erbjöd till och med mobiltelefonladdning genom solceller.
Jag måste nog fortsätta att referera till Elins blogg, som nämner att det säljs väldigt mycket lokalodlat och lokalproducerat på Gotland. Och tar man bara båten dit så blir resan nog inte så farlig när det gäller utsläpp. Till skillnad mot flygalternativet. Hon nämner även Fritidsresors initiativ med tågcharter till platser i Europa, som sålde slut som smör i solsken efter lanseringen. På mitt jobb reser flera av oss ganska mycket och vi håller nu på att ta fram en bättre miljöpolicy för kanslipersonalen, för resa måste vi faktiskt göra för att kunna genomföra våra arbetsuppgifter. Och tåg funkar inte till andra kontinenter, vilket är dit vi oftast reser. Men vi vill undersöka hur vi kan flyga bättre, t ex går det åt mest utsläpp vid start och landning så kanske kan vi minska antalet mellanlandningar och byten? Och när det gäller att bli miljövänligare är nog det mest rimliga att tänka att "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" som det står på ett vykort som jag hittade härom veckan från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Och jag tror ingen på vårt kansli kör bil till exempel.
Elin påminde också om att vi kan köpa strömbrytare för våra elprodukter i hemmet som annars står på stand-by (enklaste sättet att spara el i hemmet!). Jag har haft sådana eluttag med av- och påknapp i säkert 15 år. Det är också bra för att minska brandrisken och man slipper dra ur varenda sladd varje gång man åker hemifrån. Och på Miljöpartiets hemsida hittar du länken rattattveta.nu där du kan läsa om miljövänlig mat.
När det gäller fredsarbetet så brukar den här tiden på året fyllas av projektansökningar, så även detta år. Kul att Svenskan har haft en serie om volontärarbete både i Sverige och i världen och äntligen en ganska kritisk artikel om den offerbild av världen som stödgalorna sprider. Det ryktas också om att Utrikespolitiska Institutet ska göra en forskningsstudie om civila samhällets roll i freds- och försoningsprocesser. Vilket också betyder att de kommer att börja titta mer på skapandet och förankrandet av positiv fred, inte bara på skrivandet av fredsavtal. Som Noah, en fredsaktivist i Palestina, sa till mig härom dagen, "peace is a state of mind, not just a signed agreement". Inte en dag för sent. Hoppas nu bara att de involverar oss som jobbar med just dessa frågor.
Och så måste jag bara gratulera kongressen i USA för deras beslut om tidsbegränsning av USAs inblandning i Irak. Även om presidenten kan lägga in ett veto så säger ett sådant beslut ganska mycket om att en kursomvändning är på väg. Sedan vill jag beklaga de tragiska dödskjutningarna i Virginia som hände för ett par veckor sedan. Men kanske denna gång lyfts frågan om strängare vapenkontroll upp på dagordningen på riktigt, till skillnad från när liknande händelser tidigare har inträffat. Som sagt, ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Och även då vapen inte dödar människor, som vissa verkar hävda, så finns det enbart i USA 193 miljoner lätta vapen som människor kan använda för att skjuta andra människor.
Pollenallergiska och solstrålande fredskramar till er alla!
Sara
Min lilla vita är räddad! På Långfredagen fick verkligen uppleva vad årets sorgedag bör kännas som, när jag spillde ut en hel latte över datorn. Nu kan jag dock pusta ut. De som jobbar på Café Dello Sport, där olyckan inträffade, var väldigt hjälpsamma även om de sedan dess säkert har uppskattat ett och annat gott skratt vid minnet, men det var riktigt plågsamt att inse att enda sättat att kanske lyckas rädda datorn var att hålla den under en kran och låta vattnet skölja ur den ordentligt. Jag har lovat mig själv att detta aldrig ska hända igen, ett misstag man inte lär sig av är ett dubbelt misstag, men om det händer någon av er, kom ihåg att ta loss batteriet först!
I övrigt känns det i både kropp och själ att det våras för världen, på mer än ett sätt. Jag håller med Elin, som bloggar om klimat, att det känns som att världen äntligen börjar få upp ögonen för det här med klimatfrågor. Äntligen. Live Earth-galorna runt om i världen i sommar lär dra sitt strå till stacken när det gäller att få upp ögonen för dessa frågor. Tyvärr lär de dra mer än sitt strå till stacken i elförbrukning under eventen dock, men det kanske det är värt. När jag var på en musikfestival över nyår i Australien, Peats Ridge Festival, drevs hela festivalen av förnybar el, så kanske även Live Earth-artisterna har tänkt. På samma festival gällde också att minst hälften av all mat som fanns till försäljning skulle vara ekologisk. Vattnet i duschar och handfat renades och återanvändes och endast nedbrytbara produkter användes som tvål, schampoo o dyl, för att inte vattnet som rann ut skulle förstöra den vackra dalgången som anses vara en helig plats för aboriginerna. De erbjöd till och med mobiltelefonladdning genom solceller.
Jag måste nog fortsätta att referera till Elins blogg, som nämner att det säljs väldigt mycket lokalodlat och lokalproducerat på Gotland. Och tar man bara båten dit så blir resan nog inte så farlig när det gäller utsläpp. Till skillnad mot flygalternativet. Hon nämner även Fritidsresors initiativ med tågcharter till platser i Europa, som sålde slut som smör i solsken efter lanseringen. På mitt jobb reser flera av oss ganska mycket och vi håller nu på att ta fram en bättre miljöpolicy för kanslipersonalen, för resa måste vi faktiskt göra för att kunna genomföra våra arbetsuppgifter. Och tåg funkar inte till andra kontinenter, vilket är dit vi oftast reser. Men vi vill undersöka hur vi kan flyga bättre, t ex går det åt mest utsläpp vid start och landning så kanske kan vi minska antalet mellanlandningar och byten? Och när det gäller att bli miljövänligare är nog det mest rimliga att tänka att "ingen kan göra allt, men alla kan göra något" som det står på ett vykort som jag hittade härom veckan från Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet. Och jag tror ingen på vårt kansli kör bil till exempel.
Elin påminde också om att vi kan köpa strömbrytare för våra elprodukter i hemmet som annars står på stand-by (enklaste sättet att spara el i hemmet!). Jag har haft sådana eluttag med av- och påknapp i säkert 15 år. Det är också bra för att minska brandrisken och man slipper dra ur varenda sladd varje gång man åker hemifrån. Och på Miljöpartiets hemsida hittar du länken rattattveta.nu där du kan läsa om miljövänlig mat.
När det gäller fredsarbetet så brukar den här tiden på året fyllas av projektansökningar, så även detta år. Kul att Svenskan har haft en serie om volontärarbete både i Sverige och i världen och äntligen en ganska kritisk artikel om den offerbild av världen som stödgalorna sprider. Det ryktas också om att Utrikespolitiska Institutet ska göra en forskningsstudie om civila samhällets roll i freds- och försoningsprocesser. Vilket också betyder att de kommer att börja titta mer på skapandet och förankrandet av positiv fred, inte bara på skrivandet av fredsavtal. Som Noah, en fredsaktivist i Palestina, sa till mig härom dagen, "peace is a state of mind, not just a signed agreement". Inte en dag för sent. Hoppas nu bara att de involverar oss som jobbar med just dessa frågor.
Och så måste jag bara gratulera kongressen i USA för deras beslut om tidsbegränsning av USAs inblandning i Irak. Även om presidenten kan lägga in ett veto så säger ett sådant beslut ganska mycket om att en kursomvändning är på väg. Sedan vill jag beklaga de tragiska dödskjutningarna i Virginia som hände för ett par veckor sedan. Men kanske denna gång lyfts frågan om strängare vapenkontroll upp på dagordningen på riktigt, till skillnad från när liknande händelser tidigare har inträffat. Som sagt, ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Och även då vapen inte dödar människor, som vissa verkar hävda, så finns det enbart i USA 193 miljoner lätta vapen som människor kan använda för att skjuta andra människor.
Pollenallergiska och solstrålande fredskramar till er alla!
Sara
måndag 14 maj 2007
Du kan alltid lämna afrika
Kära vänner,
Vi går mot ljusare tider, på mer än bara ett sätt. Härom kvällen var jag och såg filmen Blood Diamonds som handlar om de diamanter som till stora delar finansierar krig runtom i världen. Den var väldigt intensiv och bra och värd att rekommendera. Och det är skönt att veta att diamantindustrin, genom Kimberleyprocessen, har försökt stävja handeln av dessa blodsdiamanter. De finns fortfarande på marknaden men inte i lika stora tal som tidigare. När eftertexterna rullar uppmanar filmen oss tittare att använda oss av vår konsumentmakt även när vi köper diamanter (som om vi gjorde det lika ofta som vi handlade rättvisemärkt kaffe!).
Jag känner att jag vill prata mer om Afrika. Den där jättelika kontinenten söder om oss med dess röda jord och enorma rikedomar. Jag har fått förmånen att återvända igen och igen och igen. Första gången åkte jag till Sydafrika 1995, ett år efter självständigheten. Nelson Mandela var ny president i regnbågsnationen och även då det fanns tillräckligt med problem kvar att lösa så genomsyrades luften av ubuntu, vilket Win, en person jag träffade där en annan gång översatte till "I am because you are, and therefore we are". Då visste jag inte vad det var, men känslan av att vara på en speciell plats var stark och jag hoppades att jag en dag skulle få återvända dit. "Of course you will", sa en av de som bodde i huset jag bodde i, "you can always leave Africa, but Africa will never leave you."
Vackra Sydafrika är en del av kontinenten som jag alltid kommer att vilja återvända till och som jag varmt kan rekommendera till andra som turistland. Men om ni ska åka dit vill jag uppmärksamma er på det avtal som finns mellan Saab och Sydafrika, där Sydafrika köper JAS Gripen (för miljarder pengar som istället skulle kunna investeras i hälsa och utbildning) och Saab i sin tur föörbinder sig att investera i Sydafrika. Och uppmuntra andra att investera i Sydafrika. I det finstilta står det att varje nordisk turist som reser in i Sydafrika ses som en del av det här avtalet, av det motköpsprogram som skapades inom ramen för JAS-affären. Saab får tillgodoräkna sig 30 500 kr per turist som en del av de investeringar de lovat att göra i landet. Hittills har de kunnat kunnat räkna in 218 miljoner dollar i sina utlovade investeringar. Oroa er dock inte, på Afrikagruppernas hemsida kan man gå in och anmäla att man inte vill att ens egna resor räknas in i motköpsprogrammet. Skriv på lista innan ni åker! http://www.afrikagrupperna.se/cgi-bin/afrika.cgi?d=s&w=2606. Tyvärr har jag inte ännu lyckats ta reda på hur det här går till i praktiken, men jag har skrivit på deras lista.
Tidigare i våras var mitt kontor på studiebesök på SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute, som forskar om bland annat vapenhandel och militära utgifter. Visste ni att världen spenderade 1118 miljarder dollar på militära utgifter under 2006! Det är 8 148 miljarder kronor! 2,5 procent av världens BNP, 173 dollar per capita. USA står för 48 procent av utgifterna, medan hela Afrika står för två procent. Samtidigt satsade världen ca 50 miljarder dollar på utveckling, inklusive humanitära insatser. FN har kommit fram till att det skulle behövas ca 121 miljarder dollar för att uppnå milleniummålen, halverad fattigdom. Vilka prioriteringar vi gör! Vill ni läsa mer kan ni kolla in SIPRIs hemsida, www.sipri.org. Det finns massor av spännande statistisk där.
Så vad var det där om ljusare tider? Varje dag som människor blir lite mer medvetna om världen omkring dem och deras plats i det sammanhanget är leder oss mot ljusare tider. Och jag har en känsla av att folk långsamt börjar bli upplysta, trots allt det hemska vi ständigt hör om.
mycket kärlek,
Sara
Vi går mot ljusare tider, på mer än bara ett sätt. Härom kvällen var jag och såg filmen Blood Diamonds som handlar om de diamanter som till stora delar finansierar krig runtom i världen. Den var väldigt intensiv och bra och värd att rekommendera. Och det är skönt att veta att diamantindustrin, genom Kimberleyprocessen, har försökt stävja handeln av dessa blodsdiamanter. De finns fortfarande på marknaden men inte i lika stora tal som tidigare. När eftertexterna rullar uppmanar filmen oss tittare att använda oss av vår konsumentmakt även när vi köper diamanter (som om vi gjorde det lika ofta som vi handlade rättvisemärkt kaffe!).
Jag känner att jag vill prata mer om Afrika. Den där jättelika kontinenten söder om oss med dess röda jord och enorma rikedomar. Jag har fått förmånen att återvända igen och igen och igen. Första gången åkte jag till Sydafrika 1995, ett år efter självständigheten. Nelson Mandela var ny president i regnbågsnationen och även då det fanns tillräckligt med problem kvar att lösa så genomsyrades luften av ubuntu, vilket Win, en person jag träffade där en annan gång översatte till "I am because you are, and therefore we are". Då visste jag inte vad det var, men känslan av att vara på en speciell plats var stark och jag hoppades att jag en dag skulle få återvända dit. "Of course you will", sa en av de som bodde i huset jag bodde i, "you can always leave Africa, but Africa will never leave you."
Vackra Sydafrika är en del av kontinenten som jag alltid kommer att vilja återvända till och som jag varmt kan rekommendera till andra som turistland. Men om ni ska åka dit vill jag uppmärksamma er på det avtal som finns mellan Saab och Sydafrika, där Sydafrika köper JAS Gripen (för miljarder pengar som istället skulle kunna investeras i hälsa och utbildning) och Saab i sin tur föörbinder sig att investera i Sydafrika. Och uppmuntra andra att investera i Sydafrika. I det finstilta står det att varje nordisk turist som reser in i Sydafrika ses som en del av det här avtalet, av det motköpsprogram som skapades inom ramen för JAS-affären. Saab får tillgodoräkna sig 30 500 kr per turist som en del av de investeringar de lovat att göra i landet. Hittills har de kunnat kunnat räkna in 218 miljoner dollar i sina utlovade investeringar. Oroa er dock inte, på Afrikagruppernas hemsida kan man gå in och anmäla att man inte vill att ens egna resor räknas in i motköpsprogrammet. Skriv på lista innan ni åker! http://www.afrikagrupperna.se/cgi-bin/afrika.cgi?d=s&w=2606. Tyvärr har jag inte ännu lyckats ta reda på hur det här går till i praktiken, men jag har skrivit på deras lista.
Tidigare i våras var mitt kontor på studiebesök på SIPRI, Stockholm International Peace Research Institute, som forskar om bland annat vapenhandel och militära utgifter. Visste ni att världen spenderade 1118 miljarder dollar på militära utgifter under 2006! Det är 8 148 miljarder kronor! 2,5 procent av världens BNP, 173 dollar per capita. USA står för 48 procent av utgifterna, medan hela Afrika står för två procent. Samtidigt satsade världen ca 50 miljarder dollar på utveckling, inklusive humanitära insatser. FN har kommit fram till att det skulle behövas ca 121 miljarder dollar för att uppnå milleniummålen, halverad fattigdom. Vilka prioriteringar vi gör! Vill ni läsa mer kan ni kolla in SIPRIs hemsida, www.sipri.org. Det finns massor av spännande statistisk där.
Så vad var det där om ljusare tider? Varje dag som människor blir lite mer medvetna om världen omkring dem och deras plats i det sammanhanget är leder oss mot ljusare tider. Och jag har en känsla av att folk långsamt börjar bli upplysta, trots allt det hemska vi ständigt hör om.
mycket kärlek,
Sara
allt kommer att bli bra
Kära vänner,
Sommarvärmen är här och Stockholm visar sig från sin bästa sida. Just nu har jag svårt att se vad mer man kan önska sig av livet. Ja, förutom världsfred förstås. Så hur går det egentligen med världsfreden, undrar den nyfikne. Jag tänkte ta upp ett exempel där någon form av fred kanske kan urskönjas.
Uganda och rebellerna i norra delarna av landet med kanske den minst definierade agendan i världen, LRA (Lord Resistance Army) ska sätta sig vid förhandlingsbordet i södra Sudan och förhoppningsvis få ett slut på det meningslösa dödandet som pågått i 20 år. Jo förresten, de har en agenda påstår de: att införa de tio budorden som lag i Uganda. Undrar om de någonsin har hört talas om att leva som du lär, behandla andra som du själv vill bli behandlad, walk the talk?
Att den här konflikten får ett slut är av fundamental betydelse för utvecklingen i södra Sudan (dit jag ska resa i oktober), där en fredsprocess pågår sedan drygt två år men där mycket återstår innan en positiv fred har nåtts. Idag är det ett av världens minst utvecklade områden (medan Khartoumregionen har Afrikas högsta tillväxt, typ, tack vare alla oljepengar som kommer in från bland annat Kina), och det finns väldigt många vapen i omlopp som försvårar utvecklingen. För att södra Sudan ska kunna avväpnas måste konflikten i norra Uganda få ett slut. Hur ska annars folk våga lämna ifrån sig sina vapen, om de inte kan känna sig säkra? LRA har ständigt gått över gränsen och attackerat byar i södra Sudan. Jo, en sak till, mycket av LRAs vapen har tidigare kommit från regimen i Khartoum....
Det finns hur mycket bevis som helst på att vapeninnehav ökar risken för dödligt våld, och de 680 miljoner lätta vapen som är i omlopp i världen är de stora massförstörelsevapnen i vår tid, och ändå finns det så många människor runt om i världen som på fullt allvar menar att de känner sig tryggare med vapen.
Det här med säkerhet är ett intressant begrepp. Ofta när man pratar om säkerhet internationellt sett så menar man staters säkerhet. Vi på Kristna Fredsrörelsen, tillsammans med andra organisationer, menar dock att det är ett delvis förlegat sätt att se på säkerhetsproblematiken. För att citera vår hemsida, www.krf.se:
"Världen står inför en lång rad hot och problem som orsakar enormt lidande. Det finns naturligtvis olika åsikter om vilka de största hoten är, men de som oftast brukar nämnas är klimatförändringar, HIV-AIDS, massförstörelsevapen, etnisk konflikt, folkmord, massvåldtäkt, terrorism, fattigdom och svält. De här hoten kan knappast tacklas genom traditionell säkerhetspolitik som betonar försvaret av ett lands territorium. För den enskilda människan är det viktigare att ha tillräckligt med mat att äta, att leva i en god miljö, att slippa sjukdomar och den otrygghet som krig skapar. Begreppet "mänsklig säkerhet" vidgar alltså definitionen av säkerhet och sätter människan och miljön i centrum."
Vapen är farliga inte bara för att folk dör av att de används. Folk dör också för att stater i världen hellre lägger sina pengar på militära utgifter än på fattigdomsbekämpning, alltså på mänsklig säkerhet. Det dör idag 30 000 barn dagligen på grund av fattigdom. Dessa dödsfall är onödiga, de skulle kunna motverkas. Det dör också fler folk i Guatemala per år idag än under inbördeskriget, pga av tillgången av vapen. Detta visar ju tydligt att staters säkerhet inte nödvändigtvis är samma sak som mänsklig säkerhet.
Hur kan vi ändra den här utvecklingen, undrar förstås den nyfikne som är bra på följdfrågor. Ett sätt att påverka denna verklighet är att uppmana våra folkvalda beslutsfattare att omrusta genom brev. Du kan även skriva en insändare till din lokala tidning eller anordna en temakväll med föreläsning om ämnet för att upplysa dina medmänniskor om denna problematik. Jag och mina kollegor kommer gärna och föreläser. Du kan också bli medlem i olika fredsrörelser och stötta vår verksamhet på så sätt. Vi är en stark röst i samhället på grund av våra medlemmar. Ju fler medlemmar desto starkare röst. Vi har rabatt på medlemsavgiften om du blir medlem nu fram till september, 95 kr istället för 250 kr, som en del av vår kampanj "omrusta nu!". Du kan även se över dina fonder, pensionssparande och aktier och se till att du inte investerar pengar i vapenindustrin. Det finns etiska fonder som du kan välja istället. Använd din konsumentmakt för att påverka världen!
Och när det nästan svartnar för ögonen på mig av alla dessa negativa siffror och fakta tänker jag på vad Charlotte sa till mig när jag senast var i London: "everything will be OK in the end, and if it is not OK, then it is not the end". Äsch, jag kan lika gärna passa på att citera Nico också: "if it's got a solution, why do you worry? If it hasn't, you shouldn't worry at all."
God natt och njut av de underbart ljusa sommarkvällarna,
Sara
Sommarvärmen är här och Stockholm visar sig från sin bästa sida. Just nu har jag svårt att se vad mer man kan önska sig av livet. Ja, förutom världsfred förstås. Så hur går det egentligen med världsfreden, undrar den nyfikne. Jag tänkte ta upp ett exempel där någon form av fred kanske kan urskönjas.
Uganda och rebellerna i norra delarna av landet med kanske den minst definierade agendan i världen, LRA (Lord Resistance Army) ska sätta sig vid förhandlingsbordet i södra Sudan och förhoppningsvis få ett slut på det meningslösa dödandet som pågått i 20 år. Jo förresten, de har en agenda påstår de: att införa de tio budorden som lag i Uganda. Undrar om de någonsin har hört talas om att leva som du lär, behandla andra som du själv vill bli behandlad, walk the talk?
Att den här konflikten får ett slut är av fundamental betydelse för utvecklingen i södra Sudan (dit jag ska resa i oktober), där en fredsprocess pågår sedan drygt två år men där mycket återstår innan en positiv fred har nåtts. Idag är det ett av världens minst utvecklade områden (medan Khartoumregionen har Afrikas högsta tillväxt, typ, tack vare alla oljepengar som kommer in från bland annat Kina), och det finns väldigt många vapen i omlopp som försvårar utvecklingen. För att södra Sudan ska kunna avväpnas måste konflikten i norra Uganda få ett slut. Hur ska annars folk våga lämna ifrån sig sina vapen, om de inte kan känna sig säkra? LRA har ständigt gått över gränsen och attackerat byar i södra Sudan. Jo, en sak till, mycket av LRAs vapen har tidigare kommit från regimen i Khartoum....
Det finns hur mycket bevis som helst på att vapeninnehav ökar risken för dödligt våld, och de 680 miljoner lätta vapen som är i omlopp i världen är de stora massförstörelsevapnen i vår tid, och ändå finns det så många människor runt om i världen som på fullt allvar menar att de känner sig tryggare med vapen.
Det här med säkerhet är ett intressant begrepp. Ofta när man pratar om säkerhet internationellt sett så menar man staters säkerhet. Vi på Kristna Fredsrörelsen, tillsammans med andra organisationer, menar dock att det är ett delvis förlegat sätt att se på säkerhetsproblematiken. För att citera vår hemsida, www.krf.se:
"Världen står inför en lång rad hot och problem som orsakar enormt lidande. Det finns naturligtvis olika åsikter om vilka de största hoten är, men de som oftast brukar nämnas är klimatförändringar, HIV-AIDS, massförstörelsevapen, etnisk konflikt, folkmord, massvåldtäkt, terrorism, fattigdom och svält. De här hoten kan knappast tacklas genom traditionell säkerhetspolitik som betonar försvaret av ett lands territorium. För den enskilda människan är det viktigare att ha tillräckligt med mat att äta, att leva i en god miljö, att slippa sjukdomar och den otrygghet som krig skapar. Begreppet "mänsklig säkerhet" vidgar alltså definitionen av säkerhet och sätter människan och miljön i centrum."
Vapen är farliga inte bara för att folk dör av att de används. Folk dör också för att stater i världen hellre lägger sina pengar på militära utgifter än på fattigdomsbekämpning, alltså på mänsklig säkerhet. Det dör idag 30 000 barn dagligen på grund av fattigdom. Dessa dödsfall är onödiga, de skulle kunna motverkas. Det dör också fler folk i Guatemala per år idag än under inbördeskriget, pga av tillgången av vapen. Detta visar ju tydligt att staters säkerhet inte nödvändigtvis är samma sak som mänsklig säkerhet.
Hur kan vi ändra den här utvecklingen, undrar förstås den nyfikne som är bra på följdfrågor. Ett sätt att påverka denna verklighet är att uppmana våra folkvalda beslutsfattare att omrusta genom brev. Du kan även skriva en insändare till din lokala tidning eller anordna en temakväll med föreläsning om ämnet för att upplysa dina medmänniskor om denna problematik. Jag och mina kollegor kommer gärna och föreläser. Du kan också bli medlem i olika fredsrörelser och stötta vår verksamhet på så sätt. Vi är en stark röst i samhället på grund av våra medlemmar. Ju fler medlemmar desto starkare röst. Vi har rabatt på medlemsavgiften om du blir medlem nu fram till september, 95 kr istället för 250 kr, som en del av vår kampanj "omrusta nu!". Du kan även se över dina fonder, pensionssparande och aktier och se till att du inte investerar pengar i vapenindustrin. Det finns etiska fonder som du kan välja istället. Använd din konsumentmakt för att påverka världen!
Och när det nästan svartnar för ögonen på mig av alla dessa negativa siffror och fakta tänker jag på vad Charlotte sa till mig när jag senast var i London: "everything will be OK in the end, and if it is not OK, then it is not the end". Äsch, jag kan lika gärna passa på att citera Nico också: "if it's got a solution, why do you worry? If it hasn't, you shouldn't worry at all."
God natt och njut av de underbart ljusa sommarkvällarna,
Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
