regn och rusk

Har nu varit hemma i Stockholm igen i nästan en vecka, och det har varit en ganska svår omställning tillbaka till novemberregn och höstrusk. Är det så här varje höst ska kännas resten av livet? Måste jag fortsätta jaga resor och äventyr för att inte helt gå under den här tiden på året?

Allt är dock inte ruskigt: Selam African Festival var som vanligt lysande, det var superkul att hänga med det gamla Selam-gänget, dansa, lyssna på bra musik (både välkänd och ny) och till och med fixa käk till artisterna var roligt. Det blev lite sömn men många kära återseenden och nästa år hoppas jag att fler av er hittar dit. Och november har ju en ytterligare fördel, att jag fyller år. Och alla er som känt mig en längre tid vet ju mer än väl (sorry för allt plågande tjat!) att jag älskar att fylla år. Dock inte bli äldre. Jag tycker att den här åldern faktiskt är alldeles lagom. Iallafall om jag får ljuga om den ibland.

Försöker i övrigt smälta Sudan-resan. Jag har hört så många spännade historier från inspirerande personer och önskar att jag kunde dela med mig av dem till er. Jag önskar att jag hade haft chansen att skriva ner alla. . Som Tahani, en 21-årig liten tjej (kortare än jag) från Darfur som arbetar i läger för internflyktingar med att organisera kvinnorna där. Ett stort problem är ju det sexualiserade våldet som är en del av den taktiska krigföringen och som främst drabbar kvinnor och barn. När kvinnorna organiserar sig är det lättare för dem att skydda sig mot sådant. En av Tahanis kollegor, Abdel Rahman, var också med på utbildningen vi haft i Khartoum, men var tvungen att hoppa av efter två dagar och återvända hem. Det hade utbrutit stridigheter i de flyktingläger han arbetar i, och dessa läger hade även beskjutits, både från luften och av marktrupper. Den dagen som Abdel Rahman berättade om detta var jobbig. Förutom att det var tråkigt att han inte kunde fortsätta utbildningen så var det den plötsliga insikten om att Darfur handlar om människor, inte statistik.

Som mina kompisar Enas eller Arij (båda läkare) berättar om deras arbete mot kvinnlig könsstympning, FGM (Female Genital Mutilation). FGM är förbjudet i Sudan men praktiseras ändå, framförallt på landsbygden. Ingreppet kallas för "purification" men leder till en livslång tortyr för de kvinnor som utsätts för det, med bland annat infektioner och ibland en för tidig död som konsekvens. Jag tänker inte gå in på detaljer eftersom jag blir fysiskt illamående av att ens tänka på dem, men jag skickar tjejerna tankar och kärlek och hoppas att deras drivkraft håller i sig.

Andra personer som inspirerar: Joseph, som har startat ett upprop mot leksaksvapen. Ambrose som börjat skriva en bok om ickevåld i Sudan. Randa som började jobba med gatubarn efter att ha träffat Yusria (en tjej från förra årets kurs) på bussen och blivit inspirerad. Flora som gått med i ett nytt politiskt parti och Saleh som arbetar för att utbilda SPLM-medlemmar i Khartoum i ickevåld. En svår uppgift eftersom flera av dem är fd barnsoldater och analfabeter, och har ingen annan identitet än soldatens, inga andra referensramar. Yasmeen som är ordförande i nätverket Sudanese Forum of Nonviolence, Fatima som har hållit 32 workshops på ett år... listan kan göras lång. Om ni vill se bilder på Rafat, journalisten som arresterades i somras, kan ni kolla in www.sida.se/zenit, där texten om honom nu finns med bilder. I den demonstration där han arresterades, var det ett drygt trettiotal personer som arresterades och fyra som sköts till döds. Tills vidare har arbetet med dammen stoppats.