Så här efter valet reflekterar jag ganska mycket på vad som har hänt, vad jag tycker om det, politik och makt mer generellt och mitt förhållande till dessa ord genom livet. Jag sa nog aldrig "när jag blir stor ska jag bli politiker" som liten, men att jag skulle vara politisk och jobba med politik, det stod nog klart ganska tidigt. Under många år trodde jag att det skulle ske genom journalistiken och media. Jag ville granska makten. Och så ville jag skriva.
Jag insåg dock i tid att det inte var något för mig, då jag tvingades erkänna för mig själv att jag varken tyckte om att ställa frågor eller ringa folk. Jag tyckte mer om att tycka, och det behövde jag hitta ett annat forum för. Det finns visserligen lysande journalister i Sverige som tycker massor och som inte låter sig köpas av de stora nyhetskanalernas liberalism, men journalistiken var ändå inget för mig.
Ett tag trodde jag att Sida var drömmålet och att jag där skulle kunna få jobba med internationella frågor, solidaritet, rättvisefrågor etc. Men på myndighet hamnar man ganska långt ifrån de som man jobbar för eller vill hjälpa och det går dessutom inte alltid att vara så politisk och jag upplevde att det ibland var lägre i tak än vad jag hade väntat mig, särskilt om man som jag var ung och kvinna. Det finns visserligen många väldigt politiska Sidaiter, men det var ändå dags för mig att dra vidare.
Civila samhället och folkrörelser blev nästa steg och vad befriande det är att få vara politisk! Att få tycka saker och stå för principer om rättvisa, solidaritet, hållbarhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet. Att få arbeta med och för andra människor som också vill kämpa för dessa principer, både i Sverige och internationellt. Att få bli inspirerad av vanliga människors engagemang och gränslöshet. Idealist, ja visst! Det finns visserligen även många inom det civila samhället som är knepiga, fyrkantiga, snåla, egocentrerade och arroganta. Men civila samhället blev ändå mitt hem.
Det finns dock en rastlöshet som gör att det kliar i fingrarna och jag tittar mig omkring och undrar: hur är det att inte bara jobba med politik utan faktiskt vara "politiker"? Jag är nyfiken och undrar om även detta skulle passa mig. Rädslorna är att jag måste kompromissa för mycket med mina åsikter för att passa in, att det inte ska vara högt i tak för debatt och alla mina tankar. Det finns visserligen mängder av politiker som inte kompromissar med sina principer....
måndag 20 september 2010
En önskelista
Kära moder jord, jultomten, alla världens gudar, stjärnorna, eller vem som kan tänkas lyssna: jag skriver i dag en önskelista. Förutom att jag förstås önskar mig fred på jorden, rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten och en cykel, så har jag några särskilda önskningar för de kommande fyra åren:
1. Att Sverige ska ramla bort från listan på världens största vapenexportörer.
2. Att båda blocken var ärliga när de sa att de inte tänker ge SD något politiskt inflytande. Inget alls under de kommande fyra åren.
3. Att den blivande minoritetsregeringen blir så svag att den inte klarar av att fortsätta montera ned Sverige och den välfärd vi borde vara stolta över (vilket hör ihop med önskan nummer 2).
4. Att oppositionen blir oöverkomliga bromsklossar framför denna nedmontering och säger ett starkt och tydligt NEJ
5. Att solidaritet och inte frihandel återigen ska bli en ledstjärna i hur vi relaterar till resten av världen. Och att företag som Lundin Oil inte ska få härja fritt på bekostnad av människors liv (varken i Sudan, Palestina, eller på andra platser)
6. Att alla de som jobbat så hårt inför det här valet och som nu känner sig svikna av sina medmänniskor inte ger upp utan kämpar vidare. Om fyra år är det val igen.
7. Att Naomi Klein’s Chockdoktrinen blir obligatorisk läsning i samhällskunskapen på gymnasiet istället för att Svenskt Näringsliv skriver skolböcker om klimatkrisen, vilket de ändå inte tar på allvar.
8. Och att Äppelkriget går upp på alla biografer i landet. Minst en gång i halvåret. Gratis.
9. Att människor inte fortsätter att vara lojala mot de politiker eller partier som uppenbarligen inte ser som ett egenintresse att vara lojala mot dem (exempel: Att Centerpartiet överger kärnkraftsfrågan) utan börjar rösta med fötterna.
10. Att människor på egen hand börjar leva den politik som vi inte ser hos regeringen: klimatsmarta, solidariska, jämställda för en hållbar framtid för kommande generationer.
11. Att människor på riktigt förstår innebörden av ubuntu: ”I am because you are – and therefore we are.”
1. Att Sverige ska ramla bort från listan på världens största vapenexportörer.
2. Att båda blocken var ärliga när de sa att de inte tänker ge SD något politiskt inflytande. Inget alls under de kommande fyra åren.
3. Att den blivande minoritetsregeringen blir så svag att den inte klarar av att fortsätta montera ned Sverige och den välfärd vi borde vara stolta över (vilket hör ihop med önskan nummer 2).
4. Att oppositionen blir oöverkomliga bromsklossar framför denna nedmontering och säger ett starkt och tydligt NEJ
5. Att solidaritet och inte frihandel återigen ska bli en ledstjärna i hur vi relaterar till resten av världen. Och att företag som Lundin Oil inte ska få härja fritt på bekostnad av människors liv (varken i Sudan, Palestina, eller på andra platser)
6. Att alla de som jobbat så hårt inför det här valet och som nu känner sig svikna av sina medmänniskor inte ger upp utan kämpar vidare. Om fyra år är det val igen.
7. Att Naomi Klein’s Chockdoktrinen blir obligatorisk läsning i samhällskunskapen på gymnasiet istället för att Svenskt Näringsliv skriver skolböcker om klimatkrisen, vilket de ändå inte tar på allvar.
8. Och att Äppelkriget går upp på alla biografer i landet. Minst en gång i halvåret. Gratis.
9. Att människor inte fortsätter att vara lojala mot de politiker eller partier som uppenbarligen inte ser som ett egenintresse att vara lojala mot dem (exempel: Att Centerpartiet överger kärnkraftsfrågan) utan börjar rösta med fötterna.
10. Att människor på egen hand börjar leva den politik som vi inte ser hos regeringen: klimatsmarta, solidariska, jämställda för en hållbar framtid för kommande generationer.
11. Att människor på riktigt förstår innebörden av ubuntu: ”I am because you are – and therefore we are.”
fredag 17 september 2010
Bildt och Lundin Oil
Det känns dags att äntligen skriva bloggen om Unpaid Debt, den rapport som gavs ut i början av juni av ECOS (European Coalition on Oil in Sudan) och vars lansering jag jobbade med. Vad hände egentligen i det område som Lundin Oil var verksamma i, i Sudan och varför är det kontroversiellt och högst problematiskt?
När Lundin Oil började utvinna olja i Block 5A, skrev man kontrakt med regeringen i Sudan om att säkra utvinningen av olja i området. Regimen i Khartoum hade dock inte kontrollen i detta område utan man gick in med trupper, helikoptrar och bombplan för att "säkra området". Tiotusentals människor tvångsförflyttades eller tvingades fly för sina liv (man uppskattar att det var fler än 160 000 personer), uppskattningsvis 12 000 personer dog och 500 000 boskap förlorades när byar och jordbruksmark brändes eller övergavs.
Man kan se en tydlig eskalering av våldet i den här regionen när Lundin Oil kliver in på arenan, tillsammans med de andra företagen i Lundin-konsortiet. Detta har varit känt länge och var uppe i media ganska mycket runt 2000-2001, och det fick extra mycket uppmärksamhet då Carl Bildt, tidigare statsminister, satt i styrelsen i Lundin Oil. Många krävde hans avgång. Andra försökte vara mer pragmatiska och sa: nej, avgå inte, använd din kompetens i konflikt och folkrätt, och se till att rätta till det som gått snett och sätta press på företaget att förbättra sin verksamhet så att sådana här saker inte ska kunna ske.
Detta förutsätter ju dock att Carl Bildt tyckte att något var problematiskt med Lundin Oils verksamhet i Sudan. Då hade hans kompetens och erfarenhet inom dessa områden kommit väl till pass. Nu var det ju dock inte så utan Bildt menade att all internationell närvaro i en konflikt är bra då det hjälper till att lyfta konflikten på den internationella arenan, och därmed bidra till att skynda på en fredlig lösning av konflikten, oavsett om det är humanitära organisationer eller oljeföretag.
Så vad säger folkrätten om företags och staters ansvar? Stater är ansvariga att utreda om det finns misstankar om att folkrättsbrott har begåtts. Företag kan anses skyldiga om de har varit delaktiga i eller medverkat eller t o m samarbetat med de aktörer som begått brotten, ifall det finns en misstanke om att de vetat om detta (eller borde ha vetat om detta!).
Lundin Oil har hela tiden hävdat att de inte känt till något av dessa påstådda brott. Vilket inte går att ta på allvar. Lundin Oil hade varit verksamma i Sudan sedan tidigt nittiotal och då det som hände i Block 5A inte var nytt utan samma historier finns från andra oljefält, där andra företag varit verksamma, så var det ingen nyhet. Andra oljeföretag lämnade också Sudan pga detta, t ex kanadensiska Talisman. I den här vevan sålde dessutom Lundin Oil av alla sina andra tillgångar för att endast satsa på utvinningen i Block 5A, vilket inget företag med självbevarelsedrift gör utan att göra någon form av riskanalys el dyl. De måste alltså ha vetat vad som pågick, och detta inberäknar alltså vår nuvarande utrikesminister tillika f d statsminister Carl Bildt.
Staters ansvar då? Varför utreddes inte dessa misstankar av dåvarande regering? Bra fråga. Anna Lindh sade att det skulle utredas: den 10 september 2001. Och vi alla vet vad som hände dagen efter det.
Vad är det då som är nytt i denna rapport? Rapporter har som sagt funnits tidigare, liksom vittnesmål från överlevande. I rapporten har man använt sig bland annat av satellitbilder där man tydligt kan se förändringar i jordbruksmark och betesmark och befolkningsmängd, som ett resultat av krigföringen i detta område. Dessutom finns det sedan 9 januari 2005 ett fredsavtal i Sudan som säger att "the parties to the oil industry", alltså både den sudanesiska regimen och oljeföretagen, har en skyldighet att kompensera de drabbade. Det står inte hur de ska kompenseras, dock att det ska utredas vidare juridiskt. Ingen kompensering har betalats ut och då fredsprocessen är inne på sitt "sista" år är det oerhört viktigt att det avtal som finns implementeras och att människor känner att rättvisa har skipats. Utan detta är chanserna till en hållbar fred i Sudan små, och både oljeföretag och stater måste ta ansvar för detta.
Som jag många gånger skrivit om här: stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Alltså, vi kan inte bara lämna den drabbade civilbefolkningen i Sudan till dess öde.
När det gäller Lundin Oil eller Carl Bildt har jag ingen som helst lust att hänga ut enskilda företag eller individer, däremot vill jag att de tar sitt ansvar för att bidra till våldseskaleringen i ett av Afrikas längsta och mest brutala krig. Och jag vill att vi i framtiden ser ett större ansvarstagande så att den här typen av rapporter inte ens behöver skrivas. Men då varken Lundin Oils nuvarande ledning eller Carl Bildt ens kan erkänna att verksamheten i Sudan var problematiskt... ja, vad säger man... då är de antingen helt okänsliga för människors lidande eller så arroganta att de aldrig kan erkänna fel, eller göra bot.
Och då vill jag hänga ut dem. Och jag vill definitivt inte ha sådana personer som utrikesminister eller på andra viktiga poster. Det spelar ingen roll hur kompetent han annars anses vara. När det gäller Sudan är Bildt ute på djupt vatten, och på ett ganska smutsigt sådant. Och jag vill inte att Lundin Oil eller deras dotterbolag fortsätter med liknande verksamhet i Etiopien eller i Somalia, där man kan misstänka att liknande brott begås.
Just nu ligger ärendet hos riksåklagaren och jag inväntar hans utlåtande. Rapporten har fått stor genomslagskraft även internationellt, många av länkarna kan hittas på Facebook-gruppen med samma namn: Unpaid Debt.
När Lundin Oil började utvinna olja i Block 5A, skrev man kontrakt med regeringen i Sudan om att säkra utvinningen av olja i området. Regimen i Khartoum hade dock inte kontrollen i detta område utan man gick in med trupper, helikoptrar och bombplan för att "säkra området". Tiotusentals människor tvångsförflyttades eller tvingades fly för sina liv (man uppskattar att det var fler än 160 000 personer), uppskattningsvis 12 000 personer dog och 500 000 boskap förlorades när byar och jordbruksmark brändes eller övergavs.
Man kan se en tydlig eskalering av våldet i den här regionen när Lundin Oil kliver in på arenan, tillsammans med de andra företagen i Lundin-konsortiet. Detta har varit känt länge och var uppe i media ganska mycket runt 2000-2001, och det fick extra mycket uppmärksamhet då Carl Bildt, tidigare statsminister, satt i styrelsen i Lundin Oil. Många krävde hans avgång. Andra försökte vara mer pragmatiska och sa: nej, avgå inte, använd din kompetens i konflikt och folkrätt, och se till att rätta till det som gått snett och sätta press på företaget att förbättra sin verksamhet så att sådana här saker inte ska kunna ske.
Detta förutsätter ju dock att Carl Bildt tyckte att något var problematiskt med Lundin Oils verksamhet i Sudan. Då hade hans kompetens och erfarenhet inom dessa områden kommit väl till pass. Nu var det ju dock inte så utan Bildt menade att all internationell närvaro i en konflikt är bra då det hjälper till att lyfta konflikten på den internationella arenan, och därmed bidra till att skynda på en fredlig lösning av konflikten, oavsett om det är humanitära organisationer eller oljeföretag.
Så vad säger folkrätten om företags och staters ansvar? Stater är ansvariga att utreda om det finns misstankar om att folkrättsbrott har begåtts. Företag kan anses skyldiga om de har varit delaktiga i eller medverkat eller t o m samarbetat med de aktörer som begått brotten, ifall det finns en misstanke om att de vetat om detta (eller borde ha vetat om detta!).
Lundin Oil har hela tiden hävdat att de inte känt till något av dessa påstådda brott. Vilket inte går att ta på allvar. Lundin Oil hade varit verksamma i Sudan sedan tidigt nittiotal och då det som hände i Block 5A inte var nytt utan samma historier finns från andra oljefält, där andra företag varit verksamma, så var det ingen nyhet. Andra oljeföretag lämnade också Sudan pga detta, t ex kanadensiska Talisman. I den här vevan sålde dessutom Lundin Oil av alla sina andra tillgångar för att endast satsa på utvinningen i Block 5A, vilket inget företag med självbevarelsedrift gör utan att göra någon form av riskanalys el dyl. De måste alltså ha vetat vad som pågick, och detta inberäknar alltså vår nuvarande utrikesminister tillika f d statsminister Carl Bildt.
Staters ansvar då? Varför utreddes inte dessa misstankar av dåvarande regering? Bra fråga. Anna Lindh sade att det skulle utredas: den 10 september 2001. Och vi alla vet vad som hände dagen efter det.
Vad är det då som är nytt i denna rapport? Rapporter har som sagt funnits tidigare, liksom vittnesmål från överlevande. I rapporten har man använt sig bland annat av satellitbilder där man tydligt kan se förändringar i jordbruksmark och betesmark och befolkningsmängd, som ett resultat av krigföringen i detta område. Dessutom finns det sedan 9 januari 2005 ett fredsavtal i Sudan som säger att "the parties to the oil industry", alltså både den sudanesiska regimen och oljeföretagen, har en skyldighet att kompensera de drabbade. Det står inte hur de ska kompenseras, dock att det ska utredas vidare juridiskt. Ingen kompensering har betalats ut och då fredsprocessen är inne på sitt "sista" år är det oerhört viktigt att det avtal som finns implementeras och att människor känner att rättvisa har skipats. Utan detta är chanserna till en hållbar fred i Sudan små, och både oljeföretag och stater måste ta ansvar för detta.
Som jag många gånger skrivit om här: stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Alltså, vi kan inte bara lämna den drabbade civilbefolkningen i Sudan till dess öde.
När det gäller Lundin Oil eller Carl Bildt har jag ingen som helst lust att hänga ut enskilda företag eller individer, däremot vill jag att de tar sitt ansvar för att bidra till våldseskaleringen i ett av Afrikas längsta och mest brutala krig. Och jag vill att vi i framtiden ser ett större ansvarstagande så att den här typen av rapporter inte ens behöver skrivas. Men då varken Lundin Oils nuvarande ledning eller Carl Bildt ens kan erkänna att verksamheten i Sudan var problematiskt... ja, vad säger man... då är de antingen helt okänsliga för människors lidande eller så arroganta att de aldrig kan erkänna fel, eller göra bot.
Och då vill jag hänga ut dem. Och jag vill definitivt inte ha sådana personer som utrikesminister eller på andra viktiga poster. Det spelar ingen roll hur kompetent han annars anses vara. När det gäller Sudan är Bildt ute på djupt vatten, och på ett ganska smutsigt sådant. Och jag vill inte att Lundin Oil eller deras dotterbolag fortsätter med liknande verksamhet i Etiopien eller i Somalia, där man kan misstänka att liknande brott begås.
Just nu ligger ärendet hos riksåklagaren och jag inväntar hans utlåtande. Rapporten har fått stor genomslagskraft även internationellt, många av länkarna kan hittas på Facebook-gruppen med samma namn: Unpaid Debt.
torsdag 9 september 2010
JAS-affären polisanmäls
Det är mycket åsikter jag har om JAS-försäljning utomland. Jag tenderar ju att ha ganska kraftiga åsikter om typ all vapenexport, så det kanske inte kommer som en överraskning. Men när det gäller JAS-försäljningen till Sydafrika på nittiotalet finns det en mängd saker som har kritiserats från olika håll och som alla förtjänar att uppmärksammas. Och nu äntligen börjar det hända lite saker...
Det har länge funnits misstankar om mutbrott och korruption i samband med den här affären, misstankar som nu mer och mer övergår till att bli bevis. Nya fakta har nu lagts fram och nu har Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gjort en officiell polisanmälan mot JAS. För att citera:
"Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta", säger Anna Ek ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (www.svenskafreds.se).
"Vi har hela tiden varnat för att Jas-affären med Sydafrika har undergrävt fattigdomsbekämpningen i landet och att motköpen inte kommit de fattiga till del. Nu kan vi också konstatera att hela affären genomförts på ett korrupt sätt", säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.
"Vi kräver nu också en oberoende medborgarkommission som utreder statens roll i dessa vapenaffärer. Det råder en skrämmande tystnad, där beslutsfattare verkar skydda och hålla varandra om ryggen", säger Elisabeth Lundgren, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen.
Att dessutom sälja vapen till det land i världen med störst klyftor mellan fattiga och rika, en ohanterlig HIV/Aids-epidemi, enorm arbetslöshet och en eftersatt infrastruktur, som dessutom hanterar arvet efter apartheid, kan aldrig någonsin vara OK. Istället för att använda skattepengarna och andra statliga resurser till utveckling, hälsa, utbildning, infrastruktur och annat så köper man vapen för pengarna, och räknar benhårt med att bistånd ska täcka upp i de andra sektorerna. Gör en Do No Harm-analys på den försäljningen och jag lovar att det är mer som behöver göras än att konstatera att "the devil's in the details".
Och detta blir ju om möjligt ännu mer problematiskt när landet ifråga inte ens kan uppvisa en reell extern fiende, som de eventuellt någon gång skulle behöva använda de här planen mot.
"Använda planen? Men inte kan väl svenska vapen användas i strid? Svenska vapen kan väl inte döda? Eller ens strida?" Jo, för tänk att de kan det.
Inte för att jag vill förstärka tron på att säkerhetspolitik måste handla om realpolitik och mobilisering och terrorbalans. Men inte ens enligt den säkerhetspolitiska definitionen har Sydafrika någon verklig hotbild mot sig. Iallafall inte utifrån.Nåja.
Det ska bli oerhört intressant att följa polisanmälan mot Saab. Och som ni förstår är jag grymt stolt över att ha jobbat för en av organisationerna, jobba för en andra, och ha varit medlem i den tredje i en massa år. Det här kan bli stort. Förhoppningsvis lika stort som rapporten mot Lundin Oils agerande i Sudan som jag var med och släppte och som nu ligger hos riksåklagaren.
Corporate Social Responsibility handlar inte om att sätta dit enskilda företag eller individer i bolagsstyrelser. Det handlar om att förbättra verksamheten inom företag (och även andra aktörer förstås) så att sådana här anmälningar inte ens behöver göras. Och som, framförallt, inte drabbar människor negativt och bidrar till krig, fattigdom och miljförstörelser.
Bra jobbat!
Det har länge funnits misstankar om mutbrott och korruption i samband med den här affären, misstankar som nu mer och mer övergår till att bli bevis. Nya fakta har nu lagts fram och nu har Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gjort en officiell polisanmälan mot JAS. För att citera:
"Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta", säger Anna Ek ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (www.svenskafreds.se).
"Vi har hela tiden varnat för att Jas-affären med Sydafrika har undergrävt fattigdomsbekämpningen i landet och att motköpen inte kommit de fattiga till del. Nu kan vi också konstatera att hela affären genomförts på ett korrupt sätt", säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.
"Vi kräver nu också en oberoende medborgarkommission som utreder statens roll i dessa vapenaffärer. Det råder en skrämmande tystnad, där beslutsfattare verkar skydda och hålla varandra om ryggen", säger Elisabeth Lundgren, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen.
Att dessutom sälja vapen till det land i världen med störst klyftor mellan fattiga och rika, en ohanterlig HIV/Aids-epidemi, enorm arbetslöshet och en eftersatt infrastruktur, som dessutom hanterar arvet efter apartheid, kan aldrig någonsin vara OK. Istället för att använda skattepengarna och andra statliga resurser till utveckling, hälsa, utbildning, infrastruktur och annat så köper man vapen för pengarna, och räknar benhårt med att bistånd ska täcka upp i de andra sektorerna. Gör en Do No Harm-analys på den försäljningen och jag lovar att det är mer som behöver göras än att konstatera att "the devil's in the details".
Och detta blir ju om möjligt ännu mer problematiskt när landet ifråga inte ens kan uppvisa en reell extern fiende, som de eventuellt någon gång skulle behöva använda de här planen mot.
"Använda planen? Men inte kan väl svenska vapen användas i strid? Svenska vapen kan väl inte döda? Eller ens strida?" Jo, för tänk att de kan det.
Inte för att jag vill förstärka tron på att säkerhetspolitik måste handla om realpolitik och mobilisering och terrorbalans. Men inte ens enligt den säkerhetspolitiska definitionen har Sydafrika någon verklig hotbild mot sig. Iallafall inte utifrån.Nåja.
Det ska bli oerhört intressant att följa polisanmälan mot Saab. Och som ni förstår är jag grymt stolt över att ha jobbat för en av organisationerna, jobba för en andra, och ha varit medlem i den tredje i en massa år. Det här kan bli stort. Förhoppningsvis lika stort som rapporten mot Lundin Oils agerande i Sudan som jag var med och släppte och som nu ligger hos riksåklagaren.
Corporate Social Responsibility handlar inte om att sätta dit enskilda företag eller individer i bolagsstyrelser. Det handlar om att förbättra verksamheten inom företag (och även andra aktörer förstås) så att sådana här anmälningar inte ens behöver göras. Och som, framförallt, inte drabbar människor negativt och bidrar till krig, fattigdom och miljförstörelser.
Bra jobbat!
måndag 6 september 2010
Väntar på mitt röstkort...
Efter min hittills åtta dagar långa karriär som "utlandssvensk" väntar jag på att mitt röstkort ska dimpa in på kontoret. Sedan ska jag marschera iväg till svenska konsulatet ca 20 minuters promenad bort och rösta. Både i riksdagsvalet, kommunalvalet och landstingsvalet. Och sällan har det känts så viktigt.
Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.
Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.
Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?
Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?
Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.
Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?
Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)
Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.
Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.
Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...
Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.
Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.
Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?
Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?
Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.
Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?
Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)
Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.
Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.
Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...
söndag 5 september 2010
För vi vill väl se en förändring?
Under de pågående förhandlingarna mellan Israel och de palestinska ledarna, som Barak Obama står värd för, pratas det en hel massa. Men ingen här verkar riktigt tro på det som sägs eller på aktörerna som är där. Tro att förhandlingarna kommer leda till en förändring. Tro på att det finns en politisk vilja att verkligen skapa fred. En fred som bygger på rättvisa, förstås, då det är den enda fred som kan bli hållbar. Och allt annat måste ju anses ganska ointressant, eller?
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
torsdag 2 september 2010
Utlandssvensk - jag?
Härom dagen fick jag en förfrågan via e-post om jag skulle kunna svara på lite frågor om hur jag ställer mig till valet hemma som utlandssvensk. Va, jag kom ju först hit i måndags?! Här går det undan. Och jag befinner mig visserligen utomlands och tänkte göra det det kommande året men jag undrar om jag tekniskt sett kan anses vara en utlandssvensk, då jag fortfarande är skriven hemma och minsann tänker rösta både i kommun-, landstings- och riksdagsvalet. Och fortfarande betalar skatt hemma.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
