- När jag pratar med människor om fredligt motstånd får jag ofta höra att det inte fungerar eftersom man inte hör om det. De måste dock förstå att historieskrivningen fokuserar på krig, våld och materiell makt för att det inte är naturliga mänskliga beteenden. Historien beskriver det som bryter mot det normala livet.
Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.
Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.
På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.
Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.
- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.
En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.
- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.
Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?
- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.
Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.
söndag 1 juli 2007
girl power i Sudan, om några av mina vänner
- Genom ickevåldsträningen fick jag mod att sitta ner med min familj och hävda min rätt. Att jag som dotter, syster och kvinna också har samma rättigheter som männen i familjen. De lyssnade faktiskt på mig och det gav mig självförtroendet att bli en utbildare och hålla egna workshops om ickevåld, säger Yasmeen.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
Jag upplever Yasmeen som ganska blyg och tystlåten, men när hon pladdrar iväg på arabiska med personalen på en restaurang på Hornsgatan i Stockholm framstår det klart och tydligt att det inte är något fel på hennes självförtroende. Hon är i Stockholm i kallaste februari för att delta i en konferens, Exchanges on Nonviolence, med både svenska och sudanesiska deltagare. Den arrangeras av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med SONAD, Sudanese Organisation for Nonviolence and Development, vår partnerorganisation i Sudan. Båda organisationerna har en tydlig ickevåldsprofil där vi betonar den mobiliserande kraften som finns i ickevåldet för att förändra strukturer, utmana makten och både lösa och förebygga konflikter, ickevåldet som ett aktivt ställningstagande för fred och rättvisa och mot förtryck.
Idag hör man framförallt om Sudan i samband med konflikten i Darfur och Sudans regims vägran att släppa in FN-trupper i området. Ganska sällan nämns den fredsprocess som pågår sedan två och ett halvt år, mellan nord och syd. Fredsavtalet mellan nord och syd, skrevs under i januari 2005 och flera aktörer arbetar för att freden skall bli hållbar och rättvis. CPA, the Comprehensive Peace Agreement skrevs under av regimen i Khartoum, och rebellgruppen SPLA/M i södra Sudan och fick slut på decennier av inbördeskrig som främst pågick i södra delarna av landet. Freden är nära sammankopplad med konflikten i Darfur och riskeras om inte den konflikten får en lösning. Det finns dock andra faktorer som också är viktiga för förankringen av freden och som kan minska riskerna för en återgång till våld, till exempel ett livskraftigt civilt samhälle som arbetar för demokrati och respekt för de mänskliga rättigheterna. Kvinnor är en extra utsatt grupp som kan spela en viktig roll för framtiden i Sudan, om de tillåts delta på den politiska agendan och i beslutsfattandet.
Befolkningen i Sudan är uppdelade i runt 500 etniska stammar som skiljer sig mycket från varandra när det gäller språk, kultur och traditioner. Men gemensamt för flera av dem är att kvinnan anses vara mindre värd än mannen och att hennes plats är i hemmet med huvudansvaret för hushåll och barn. Våld i hemmet, förekomsten av hemgift och arrangerade äktenskap, ojämlik arvsrätt mellan män och kvinnor, könsstympning och svårigheten för kvinnor att delta i det offentliga rummet kan göra att många känner en stor maktlöshet och frustration över situationen. Många kvinnors utsatthet har dessutom förstärkts av det långa kriget där våldtäkt och kidnappningar var en del av krigföringen, något som fortfarande pågår i Darfur. Men människor är aldrig enbart offer utan har en otrolig potential att förbättra sin situation och jobba för förändring.
När jag träffar mina vänner från Sudan går det inte annat än att imponeras av deras företagsamhet och vilja att utmana traditioner, roller och sina medmänniskor för att berätta om ickevåldets kraft att lösa och förebygga konflikter och förändra maktstrukturer.
- Jag tror inte att människor kan förändras helt från en dag till en annan, de har redan ickevåldet inom sig. De behöver bara utmanas att släppa fram det, lite i taget, säger Enas, en ung läkare som är engagerad i flera olika organisationer.
Efter att Enas och 15 andra deltog i en Training of Trainers-kurs i ickevåld som KrF och SONAD arrangerade i augusti 2006 har flera av deltagarna startat the Sudanese Forum for Nonviolence för att hjälpa och stötta varandra i deras fredsarbete. De försöker till exempel alltid vara två workshops-ledare när de föreläser, en kristen och en muslim eller en person från norra och en från södra Sudan. För att visa i praktiken att broar kan byggas och att samarbete mellan grupper är fullt möjligt.
- Kriget är slut men vi måste bygga ett fredligt samhälle som kan garantera freden. Människor är så påverkade av kriget och våld har blivit en del av vår vardag, säger Flora som precis har gått med i ett nystartat parti. Hon tycker att utbildning i ickevåld, demokrati och konfliktlösning är oerhört viktigt i ett samhälle som Sudan, men det krävs också människor som blir aktivister för att samhället skall förändras.
- Vi är nu ”agents of change”, jag har en skyldighet att jobba för ett bättre samhälle.
Det finns en energi och drivkraft hos mina sudanesiska vänner som jag beundrar men också avundas. De har klara och tydliga mål, de vill skapa ett demokratiskt och rättvist Sudan som kan leva i fred och där mänskliga rättigheter respekteras. Där deras rättigheter respekteras jämte männens. Där de får fortsätta att vara viktiga aktörer i det civila samhället och själva välja sin framtid. En målmedvetenhet som jag inte ser så ofta i Stockholm, hos mig själv eller de flesta jag känner. Varje gång jag träffar det här gänget undrar jag vad det är som skiljer oss åt, som ger dem all den här kraften och viljan, den som jag inte ser här. Jag vill så gärna tro att viljan att förbättra världen, och inte bara min egen situation, ska vara allmänmänsklig, att man inte ska ha behövt genomlida decennier av konflikt för att förstå värdet av solidaritet. Men någonstans verkar andra värden i samhället att ta över.
När ni ser rapporteringen från Darfur i media, med det fruktansvärt stora antalet döda och fördrivna, glöm inte bort att det även finns en annan verklighet i Sudan, med människor och företeelser som är värda att avundas. Suzan, en tjej från södra Sudan som bor i Wad el Bashir, ett flyktingläger utanför Khartoum, säger med eftertryck:
- Efter att jag deltog i ickevåldskursen kan jag inte sitta tyst och stilla längre. Jag behöver prata om ickevåld. Jag har gjort workshops med gatubarn och de ringer mig fortfarande och ber mig hjälpa dem lösa sina konflikter och problem. Jag har blivit en mentor för dem.
small scale love of life
Klockan är nästan elva på kvällen, himlen är blå och solen ligger nära horisonten men, som det ser ut, inga tankar på att faktiskt försvinna. Jag har precis gått hem från Liljeholmen och slogs av hur fantastiskt livet kan vara när himlen fortfarande är ljus och fåglarna är vakna. Vår generation är uppvuxna med att ständigt jaga kickar och ibland håller våra liv ett sådant högt tempo att vi glömmer bort att njuta av det lilla i vardagen.
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
Som när jag igår gick över Liljeholmsbron på väg till Hornstull och blev fast på grund av broöppning. Den extra tiden på bron gav mig möjligheten att njuta av den fantastiska utsikten över vattnet och bort mot Gröndal, Reimersholme och Essingeöarna. Och av alla båtar som passerade under bron. I Gröndal, där jag bor, finns det ett litet båtvarv med många vackra träbåtar som kärleksfullt blir omhändertagna av sina ägare och glänser i solen. Tja, inte då eftersom sommaren inte visar sig från sin bästa sida just nu... Innan jag kom upp på bron hade jag precis gått förbi ett gäng som höll på att lära sig cykla på enhjulingar. Det såg svårt ut och de strålade av skratt. Väl på andra sidan bron styrde jag stegen mot Dello Sport, för latte och en av världens godaste ricottabullar.
Sverige har precis firat midsommar, den ljusaste helgen på året, och även om regnet öste ner stundtals så var det även i år en vansinnigt trevlig helg. En helg då jag får chans att träffa kära gamla vänner som jag annars träffar alldeles för sällan. Att ha lite mer tid att prata med dem än om man bara ses för en after work-öl på Mosebacke eller dylikt, vilket i och för sig är väldigt trevligt men aldrig ger tid för längre och djupare samtal. De senaste helgerna har jag hunnit med en massa kvalitetstid med både mig själv och med mina vänner, som att bara sitta på mitt tak och njuta av solen och en bra bok, med musik i högtalarna. Härom veckan var det stand up comedy festival på Långholmen, så Stockholmskt som det kan bli. Och en av sommarkvällarna spelade The Academy, som några kompisar till mig spelar i, på Tantogården. Samtidigt som jag älskar att resa till andra delar får jag kickar av att människor i min omgivning är så jäkligt bra på olika saker. Efter spelningen sneddade några av oss genom Tanto, en genväg enligt Basse, för att ta oss till vansinnigt trevliga Judit & Bertil i Hornstull. Basse är storebror till Martin, en av bandmedlemmarna, och med världens näst sämsta lokalsinne. Martin innehar för övrigt första platsen på den listan.
Annars älskar jag att läsa på somrarna. Böcker, massor av böcker. Jag älskar att läsa, har alltid gjort det, men känner väldigt sällan att jag har ro nog att göra det i veckorna, under terminerna. Men sommaren är den tiden på året då jag tar igen det. Igår kväll började jag äntligen! läsa Pol Pots leende, av Peter Fröberg Idling och jag måste här börja med att be både honom och mig själv om ursäkt att jag inte börjat läsa den tidigare. Den kom ju faktiskt ut för ca 15 månaders sedan. Det var väldigt längesedan jag sträckläste en bok på det sättet, och den kommer vara utläst inom två dygn från att jag började. Har svårt att lägga den ifrån mig och har idag tagit varenda liten chans att läsa den. Istället för att gå till Hornstull, vilket jag brukar göra, tog jag tvärbanan och tunnelbanan dit, till exempel.
Eftersom boken är utläst imorgon får ni gärna tipsa mig om fler böcker som jag kan sträckläsa. Som det nästan gör ont att lägga ifrån mig. Och med dessa ord slutar jag för den här gången. Inga världsnyheter, inga stora ord, bara livsnjutning i liten skala.
mycket kärlek från Gröndal,
Sara
1 juli 2007
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
