Att Sverige anordnar en internationell konferens om Irak är i sig inte ett problem. Att bjuda in det internationella samfundet för att tillsammans lösa de akuta problemen och förhoppningsvis även leta efter långsiktiga och hållbara lösningar är förstås bra. Irak behöver allt stöd de kan få, fred, stabilitet och utveckling är oerhört viktigt för vanliga människor, civilbefolkningen, och för hela regionen.
Däremot kritiserar jag Sveriges helt okritiska inställning till problemen och till USAs roll. Jag kritiserar det faktum att Sverige inte står upp för folkrätten och därmed är med och underminerar hela det internationella ramverk som reglerar staters och andra aktörers skyldigheter och rättigher i relation till varandra. Oavsett om det är fred eller krig.
Jag kritiserar även att det civila samhället helt har uteslutits från konferensen, från diskussionerna och processen om att hitta hållbara lösningar för Irak och dess befolkning. Som i så många andra konflikter. Jag kritiserar oviljan att lära sig från tidigare erfarenheter, om oförmågan att lösa konflikter med militära medel, om behovet av att inkludera civilbefolkningen i fredsprocesser, om oviljan att lösa konflikter innan de exploderat och därmed blivit tiofalt dyrare. Allt detta visar på att kortsiktiga intressen sätter agendan, istället för den irakiska befolknigens behov.
Jag kritiserar att man inte erkänner den akuta humanitära katastrofen i Irak för vad den är utan tjurskalligt fortsätter att upprepa Bushs mantra om att "det inte pågår någon väpnad konflikt i Irak." Vad är det då jag förväntar mig, jag som uppenbarligen har väldigt många åsikter om detta? Lite raka ryggar, tydlighet, klarsynthet och principer om fred och rättvisa skulle inte skada. Lite skön attityd, helt enkelt.
torsdag 29 maj 2008
Kvinnor och fred i rapporteringen av krig
Härom veckan var jag på ett väldigt intressant seminarium som Kvinna till Kvinna anordnade, om svensk medias krigsrapportering och vilket utrymme kvinnor och fred får i denna rapportering. Som ni säkert kan gissa är det framförallt män som syns i rapporteringen, som subjekt, medan kvinnorna kanske syns och då nästan alltid som objekt. Och det skrivs förstås mycket mer om krig än om fred, troligen för att krig har ett större nyhetsvärde en fred, som faktiskt är normaltillståndet för de flesta länder. Och då kanske det inte är så konstigt. Däremot är det intressant att studera, som Kvinna till Kvinna har gjort, vad som skrivs om de konflikter som pågår, och då är fredsinitiativ eller fredsaktörer tyvärr väldigt osynliga.
"Vi måste ju prioritera att skriva om det som händer. Det är vårt huvudansvar som journalister." svarade de som kom från media och satt med i den panel som Kvinna till Kvinna inbjudit till. Företrädare för Svenska Dagbladet, TT och Sveriges Radio, som alla arbetar just med internationella nyheter. Gustav Fridolin från Kalla Fakta var den enda av paneldeltagarna som kunde och var intresserad av att problematisera detta ytterligare, men det kanske främst ha att göra med hans bakgrund inom politiken, mer än med Kalla Faktas inställning till detta fenomen.
Jag håller med om att medias uppgift är att, till stor del, rapportera om det som händer. Men problemet som Kvinna till Kvinna och flera av oss i publiken pekade på, är definitionen av "vad som händer". Enligt media generellt så definieras händelser i konflikt utifrån blod, död och bomber och lämnar väldigt lite utrymme för allt det andra som också händer i konflikter.
Som de flesta förhoppningsvis vet händer det mycket mer i konflikter, både "bra" och "dåliga" för konfliktdynamiken. Det finns t ex alltid individer och människor på alla sidor i en konflikt som arbetar för fred och dialog, och det finns alltid mötesplatser där människor möts utan att ha ihjäl varandra. En viktig del i fredsarbete handlar ju om hur dessa människor, grupper, platser och andra "connectors" kan stärkas och hur det som är "dividers" i ett samhälle kan försvagas eller marginaliseras.
Och jag skulle verkligen uppskatta en viktning av "händelser" i konflikt, gjord av media, där de har en förmåga och vilja att lyfta upp händelser som har en större betydelse för konfliktdynamiken än enbart våldsamma attacker, som tyvärr inte ger oss mer kunskap om en konflikt än antalet döda på en specifik plats under en specifik dag. Ytterligare ett exempel från Sudan är den folkräkning som genomfördes i april och som knappt nämndes över huvud taget i svensk media, men som har en oerhört viktig roll för ett framtida fredligt och demokratiskt Sudan. Istället rapporterades det om en regim-understödd attack i Darfur med sju döda. Dessa sju döda är sju döda för mycket, men om inte omvärlden förstår konflikten i Darfur och hur den är ihopkopplad med övriga landet så kan det internationella samfundet heller inte förväntas ta sitt ansvar för att avsluta den här konflikten. Och då kommer vi tyvärr få många fler döda än de som redan har fallit offer för våldet. Ur det här perspektivet vill jag att media rapporterar om vad som "händer" i konflikter.
"Vi måste ju prioritera att skriva om det som händer. Det är vårt huvudansvar som journalister." svarade de som kom från media och satt med i den panel som Kvinna till Kvinna inbjudit till. Företrädare för Svenska Dagbladet, TT och Sveriges Radio, som alla arbetar just med internationella nyheter. Gustav Fridolin från Kalla Fakta var den enda av paneldeltagarna som kunde och var intresserad av att problematisera detta ytterligare, men det kanske främst ha att göra med hans bakgrund inom politiken, mer än med Kalla Faktas inställning till detta fenomen.
Jag håller med om att medias uppgift är att, till stor del, rapportera om det som händer. Men problemet som Kvinna till Kvinna och flera av oss i publiken pekade på, är definitionen av "vad som händer". Enligt media generellt så definieras händelser i konflikt utifrån blod, död och bomber och lämnar väldigt lite utrymme för allt det andra som också händer i konflikter.
Som de flesta förhoppningsvis vet händer det mycket mer i konflikter, både "bra" och "dåliga" för konfliktdynamiken. Det finns t ex alltid individer och människor på alla sidor i en konflikt som arbetar för fred och dialog, och det finns alltid mötesplatser där människor möts utan att ha ihjäl varandra. En viktig del i fredsarbete handlar ju om hur dessa människor, grupper, platser och andra "connectors" kan stärkas och hur det som är "dividers" i ett samhälle kan försvagas eller marginaliseras.
Och jag skulle verkligen uppskatta en viktning av "händelser" i konflikt, gjord av media, där de har en förmåga och vilja att lyfta upp händelser som har en större betydelse för konfliktdynamiken än enbart våldsamma attacker, som tyvärr inte ger oss mer kunskap om en konflikt än antalet döda på en specifik plats under en specifik dag. Ytterligare ett exempel från Sudan är den folkräkning som genomfördes i april och som knappt nämndes över huvud taget i svensk media, men som har en oerhört viktig roll för ett framtida fredligt och demokratiskt Sudan. Istället rapporterades det om en regim-understödd attack i Darfur med sju döda. Dessa sju döda är sju döda för mycket, men om inte omvärlden förstår konflikten i Darfur och hur den är ihopkopplad med övriga landet så kan det internationella samfundet heller inte förväntas ta sitt ansvar för att avsluta den här konflikten. Och då kommer vi tyvärr få många fler döda än de som redan har fallit offer för våldet. Ur det här perspektivet vill jag att media rapporterar om vad som "händer" i konflikter.
onsdag 28 maj 2008
Min naivitet botas med myrsteg
Jag måste erkänna att jag faktiskt blev förvånad när jag härom veckan läste att Sverige planerade en Irakkonferens som infaller imorgon. En konferens om ett krig som ingen gillar förutom vår utrikesminister. Om ett land varifrån vi tar emot mer flyktingar än något annat land i Europa eller USA. I ett land vars Migrationsverk hävdar att det inte pågår en väpnad konflikt och därför har börjat skicka till flyktingar till. Och vår statsminister pratar om att konferensen är ett "myrsteg" i rätt riktning. Hm, jag kanske inte alls borde bli förvånad, möjligen över min egen naivitet.
Sverige ska arbeta för fred och säkhert i världen, samtidigt som vi är en av världens största vapenexportörer, vilket förstås rimmar illa. Trots denna motsättning, åtnjuter Sverige ett relativt stort förtroende runtom i världen. Kanske beror det på den långa freden eller minnet av Olof Palmes starka kritik mot USAs krig i Vietnam. Vi borde värna mer om detta förtroende och höga anseende.
Det förtroendet kan knappast vara ett resultat av rådande politik, där regeringen verkar närma sig USA när det gäller utrikespolitiken: analysen att det nu inte pågår en väpnad konflikt där, Carl Bildts öppna stöd för USAs invasion i Irak, vissa folkpartister som inför invasionen gick ett steg längre och förespråkade ett svenskt deltagande i invasionen.
Med tanke på läget i Irak känns det minst sagt konstigt att ordna en konferens, med Condoleezza Rice som en av huvudtalarna, visserligen bredvid FNs generalsekreterare och Iraks premiärminister, som risker att "bidra till att ge legitimitet åt USAs agerande" som socialdemokraterna Urban Ahlin och Peter Weiderud skriver i Svenska Dagbladet idag, den 28 maj. "Den svenska regeringens tystnad inför våldet i Irak och USAs ansvar är fullständigt oacceptabel."
Vidare skriver de i debattinlägget att "Sverige ska inte medverka till att USAs sätt att karaktärisera läget i Irak får internationellt erkännande. Motståndet mot USA-koalitionen i Irak är så stort och så utbrett att det inte på ett trovärdigt sätt kan avfärdas enbart som terrorism." Även de våldshandlingar som ibland kan ses som legitima inom ramen för folkrätten måste karaktäriseras av "nödvändighet" och "proportionalitet", där nödvändighet syftar på att alla andra alternativ ska vara uttömda innan våld kan användas och vad man menar med proportionalitet borde vara ganska uppenbart.
Dessutom, är fredsopinionen i Sverige såpass stark att det tillsammans med i sig borde vara tillräckligt för våra politiker att ta en tydlig ställning emot kriget, påtala de regionala och globala risker som är en konsekvens av kriget och uppmana koalitionen att ta ansvar för den humanitära katastrofen och den framtida demokratiska utvecklingen i Irak.
Konferensen betalas dessutom bland annat av biståndspengar och jag undrar förstås, som vanligt hur man motiverar detta som en effektivisering av biståndet, samtidigt som de jämförelsevis väldigt kostnadseffektiva folkrörelserna ständigt har fått mindre att röra sig med, sedan den här regeringens tillträde. Men det är en annan diskussion...
Sverige ska arbeta för fred och säkhert i världen, samtidigt som vi är en av världens största vapenexportörer, vilket förstås rimmar illa. Trots denna motsättning, åtnjuter Sverige ett relativt stort förtroende runtom i världen. Kanske beror det på den långa freden eller minnet av Olof Palmes starka kritik mot USAs krig i Vietnam. Vi borde värna mer om detta förtroende och höga anseende.
Det förtroendet kan knappast vara ett resultat av rådande politik, där regeringen verkar närma sig USA när det gäller utrikespolitiken: analysen att det nu inte pågår en väpnad konflikt där, Carl Bildts öppna stöd för USAs invasion i Irak, vissa folkpartister som inför invasionen gick ett steg längre och förespråkade ett svenskt deltagande i invasionen.
Med tanke på läget i Irak känns det minst sagt konstigt att ordna en konferens, med Condoleezza Rice som en av huvudtalarna, visserligen bredvid FNs generalsekreterare och Iraks premiärminister, som risker att "bidra till att ge legitimitet åt USAs agerande" som socialdemokraterna Urban Ahlin och Peter Weiderud skriver i Svenska Dagbladet idag, den 28 maj. "Den svenska regeringens tystnad inför våldet i Irak och USAs ansvar är fullständigt oacceptabel."
Vidare skriver de i debattinlägget att "Sverige ska inte medverka till att USAs sätt att karaktärisera läget i Irak får internationellt erkännande. Motståndet mot USA-koalitionen i Irak är så stort och så utbrett att det inte på ett trovärdigt sätt kan avfärdas enbart som terrorism." Även de våldshandlingar som ibland kan ses som legitima inom ramen för folkrätten måste karaktäriseras av "nödvändighet" och "proportionalitet", där nödvändighet syftar på att alla andra alternativ ska vara uttömda innan våld kan användas och vad man menar med proportionalitet borde vara ganska uppenbart.
Dessutom, är fredsopinionen i Sverige såpass stark att det tillsammans med i sig borde vara tillräckligt för våra politiker att ta en tydlig ställning emot kriget, påtala de regionala och globala risker som är en konsekvens av kriget och uppmana koalitionen att ta ansvar för den humanitära katastrofen och den framtida demokratiska utvecklingen i Irak.
Konferensen betalas dessutom bland annat av biståndspengar och jag undrar förstås, som vanligt hur man motiverar detta som en effektivisering av biståndet, samtidigt som de jämförelsevis väldigt kostnadseffektiva folkrörelserna ständigt har fått mindre att röra sig med, sedan den här regeringens tillträde. Men det är en annan diskussion...
torsdag 15 maj 2008
Sudan gillar inte...
Israel. Surprise surprise! Efter helgens attack på Omdurman följer nu uttalade hot, anklagelser, massarresteringar, konspirationsteorier och annat, där den ständige fienden Israel utmålas som den bakomliggande aktören för attacken.
Enligt Sudans president, Omar Al Bashir, ligger Israel och "sionisterna" bakom JEMs attack. Förstås. Hur hade vi någonsin kunnat tro något annat? Särskilt med tanke på att Al Bashir samtidigt utmålar Tschads president som ansvarig och avbryter de diplomatiska relationerna med grannlandet i väster. Och intensifierar på kuppen det proxy-krig som grannländerna sysslat med sedan Darfur-konfliktens början. Och särskilt med tanke på att Khalil Ibrahim, ledaren för JEM, är en politisk islamist som åtminstone tidigare haft nära relationer till och stött Turabi, islamisten framför andra i Sudan. Al Bashirs slutledningsförmåga är verkligen fenomenal och djupt analytisk.
Tänk vad mycket makt han tillskriver det lilla landet Israel (stort som Småland, eller Kirunas kommun till ytan, Sudan är stort som hela västeuropa), detta land som inte ens existerar enligt densamme. Imponerande, faktiskt. Vilket erkännande! Eller..?
I övrigt känns läget i Sudan ganska osäkert just nu, med väldigt mycket som händer i olika delar av landet, och som alla kan få allvarliga konsekvenser för Sudan och fredsprocesserna där. Bland annat: intensifierade stridigheter i Abyei, Sudans "Kashmir", som Alex de Waal, Sudan-expert, kallar det oljerika gränslandet mellan nord och syd. SPLM:s kongress som inleds nu, där man bl a ska välja partiets framtida president. Fram till igår trodde väl de flesta att sittande president, Salva Kiir, var den enda kandidaten, men så lätt ska det inte gå. Varför förvänta sig det?!
Nu har Riek Machar, nuvarande vice president i södra Sudan (Emma's man, för alla er som läst tidigare bloggar), och Nhial Deng Nhial, tydligen en tidigare minister som bott i exil i London tills nu (?), sagt att de funderar på att ställa upp i valet. Och det kan ju bli intressant. SPLM har en historia av intern splittring, där just Dr Riek tidigare utmanat makten, då under brinnande krig. Det ledde knappast till mindre stridigheter den gången. Å andra sidan, ska ju SPLM nu vara ett demokratiskt, politiskt parti och då ska ju olika kandidater rimligtvis kunna utmana makten utan blodspillan eller annan oro. Så, jag önskar kongressen lycka till, är optimistisk och väntar mig en snygg process.
Enligt Sudans president, Omar Al Bashir, ligger Israel och "sionisterna" bakom JEMs attack. Förstås. Hur hade vi någonsin kunnat tro något annat? Särskilt med tanke på att Al Bashir samtidigt utmålar Tschads president som ansvarig och avbryter de diplomatiska relationerna med grannlandet i väster. Och intensifierar på kuppen det proxy-krig som grannländerna sysslat med sedan Darfur-konfliktens början. Och särskilt med tanke på att Khalil Ibrahim, ledaren för JEM, är en politisk islamist som åtminstone tidigare haft nära relationer till och stött Turabi, islamisten framför andra i Sudan. Al Bashirs slutledningsförmåga är verkligen fenomenal och djupt analytisk.
Tänk vad mycket makt han tillskriver det lilla landet Israel (stort som Småland, eller Kirunas kommun till ytan, Sudan är stort som hela västeuropa), detta land som inte ens existerar enligt densamme. Imponerande, faktiskt. Vilket erkännande! Eller..?
I övrigt känns läget i Sudan ganska osäkert just nu, med väldigt mycket som händer i olika delar av landet, och som alla kan få allvarliga konsekvenser för Sudan och fredsprocesserna där. Bland annat: intensifierade stridigheter i Abyei, Sudans "Kashmir", som Alex de Waal, Sudan-expert, kallar det oljerika gränslandet mellan nord och syd. SPLM:s kongress som inleds nu, där man bl a ska välja partiets framtida president. Fram till igår trodde väl de flesta att sittande president, Salva Kiir, var den enda kandidaten, men så lätt ska det inte gå. Varför förvänta sig det?!
Nu har Riek Machar, nuvarande vice president i södra Sudan (Emma's man, för alla er som läst tidigare bloggar), och Nhial Deng Nhial, tydligen en tidigare minister som bott i exil i London tills nu (?), sagt att de funderar på att ställa upp i valet. Och det kan ju bli intressant. SPLM har en historia av intern splittring, där just Dr Riek tidigare utmanat makten, då under brinnande krig. Det ledde knappast till mindre stridigheter den gången. Å andra sidan, ska ju SPLM nu vara ett demokratiskt, politiskt parti och då ska ju olika kandidater rimligtvis kunna utmana makten utan blodspillan eller annan oro. Så, jag önskar kongressen lycka till, är optimistisk och väntar mig en snygg process.
tisdag 13 maj 2008
Kent + Thåström = sommar
Mitt i min oro över vad som händer i Sudan och hur mina vänner där har det ploppade det ner en riktigt positiv nyhet: Joakim Thåström spelar tillsammans med Kent på några av deras inplanerade spelningar i sommar, inklusive den som jag ska på den 28 juni på Zinkensdamm IP. Helt lysande. Vad härligt att några förstår hur den här sommaren kan göras komplett.
Till skillnad från Erykah Badu som spelar på Berns två dagar tidigare. Jag höll på att storkna när jag var inne på Ticnets hemsida för att beställa biljetter och de kostade sjukt mycket. För det facila priset av 625 kronor får du lyssna på en visserligen fantastisk sångerska, och om du lägger på ytterligare 300 kr får du även en bento-tallrik att avnjuta tillsammans med musiken. What the...!!?!?!
Sommar i Stockholm ska, enligt mig, innehålla gärna både mycket och bra musik, för att sommaren ska kännas sådär fantastisk som den bara kan här. Men delar av nöjet försvinner med dessa summor. Snopet, minst sagt. Så det blev ingen Badu-biljett även om jag har velat se henne i massor av år utan jag får ta med min lilla ipod ut i det gröna och lyssna på henne nere på bryggan i Green Valley istället.
Till skillnad från Erykah Badu som spelar på Berns två dagar tidigare. Jag höll på att storkna när jag var inne på Ticnets hemsida för att beställa biljetter och de kostade sjukt mycket. För det facila priset av 625 kronor får du lyssna på en visserligen fantastisk sångerska, och om du lägger på ytterligare 300 kr får du även en bento-tallrik att avnjuta tillsammans med musiken. What the...!!?!?!
Sommar i Stockholm ska, enligt mig, innehålla gärna både mycket och bra musik, för att sommaren ska kännas sådär fantastisk som den bara kan här. Men delar av nöjet försvinner med dessa summor. Snopet, minst sagt. Så det blev ingen Badu-biljett även om jag har velat se henne i massor av år utan jag får ta med min lilla ipod ut i det gröna och lyssna på henne nere på bryggan i Green Valley istället.
söndag 11 maj 2008
Strider i Omdurman
Jag hade tänkt att skriva något om hur fantastiskt Stockholm är den här tiden på året, med en grönska som fullkomligt exploderar och vackra människor som njuter av solen och de långa dagarna överallt, i parker, vid vattnet och på caféer. Så döm om min förvåning när jag precis lyssnade på nyheterna och får höra att det har varit strider i Omdurman nu i helgen.
Omdurman är Khartoums systerstad, som ligger på Nilens västra strand, medan Khartoum ligger på den östra stranden, precis där den vita och blå Nilen flyter ihop. Omdurman är staden där General Gordon belägrades och till slut dödades. Omdurman är den stad där vi håller våra långa kurser Training of Trainers in Nonviolence.
Under hela det långa inbördeskriget mellan nord och syd (det som jag oftast nämner när jag pratar om Sudan) nådde stridigheterna aldrig Khartoum, staden ansågs säker och flyktingar från hela landet har hela flockats här, även då det är här regimen sitter som i stort är ansvarig för de olika konflikterna i landet. Jag har aldrig känt mig otrygg där, t o m trafiken har känts OK för att vara en storstad i Afrika. Alla kör som galningar men det är inte så många bilar och vägarna är ganska ofta såpass dåliga att det helt enkelt inte går att köra för fort.
Nu är det JEM, Justice and Equality Movement, en av rebellgrupperna i Darfur (det finns ett gäng) som alltså har attackerat huvudstaden. Enligt Sudan har man redan lyckats köra bort dem och det utegångsförbud som infördes igår i hela stan har hävts i alla delar förutom just Omdurman. Flera rebellsoldater uppges har gripits, många tydligen pojkar i tonåren. Regimen i Sudan hävdar att attacken har skett med hjälp av Tchad, och har därför avbrutit alla diplomatiska förbindelser med grannlandet i väster. Tchad förnekar detta, vilket även JEM gör, ändå finns det stor risk av en upptrappning av våldet i regionen. Sverige har ca 200 soldater i Tchad, för att skydda flyktingbefolkningen där och min kompis Erik är där sedan några månader. Och Lotten sitter i Khartoum.
Det hela känns ganska overkligt och jag undrar hur alla mina Sudanesiska vänner har det. De flesta av dem bor ju i Khartoum, vissa t o m i Omdurman. Jag har redan skickat iväg ett dussin mail, men utgår från att jag inte kommer att höra något från någon förrän tidigast imorgon då jag kan ringa dem. Och jag som längtar dit och pratar om Sudan dagligen, om mina erfarenheter där och om människorna och de historier de berättar för mig. Overkligt var ordet.
Om ni vill läsa mer om utvecklingen i Sudan kan jag rekommendera Sudan Tribune, en sudanesisk nyhetssajt: www.sudantribune.com.
Omdurman är Khartoums systerstad, som ligger på Nilens västra strand, medan Khartoum ligger på den östra stranden, precis där den vita och blå Nilen flyter ihop. Omdurman är staden där General Gordon belägrades och till slut dödades. Omdurman är den stad där vi håller våra långa kurser Training of Trainers in Nonviolence.
Under hela det långa inbördeskriget mellan nord och syd (det som jag oftast nämner när jag pratar om Sudan) nådde stridigheterna aldrig Khartoum, staden ansågs säker och flyktingar från hela landet har hela flockats här, även då det är här regimen sitter som i stort är ansvarig för de olika konflikterna i landet. Jag har aldrig känt mig otrygg där, t o m trafiken har känts OK för att vara en storstad i Afrika. Alla kör som galningar men det är inte så många bilar och vägarna är ganska ofta såpass dåliga att det helt enkelt inte går att köra för fort.
Nu är det JEM, Justice and Equality Movement, en av rebellgrupperna i Darfur (det finns ett gäng) som alltså har attackerat huvudstaden. Enligt Sudan har man redan lyckats köra bort dem och det utegångsförbud som infördes igår i hela stan har hävts i alla delar förutom just Omdurman. Flera rebellsoldater uppges har gripits, många tydligen pojkar i tonåren. Regimen i Sudan hävdar att attacken har skett med hjälp av Tchad, och har därför avbrutit alla diplomatiska förbindelser med grannlandet i väster. Tchad förnekar detta, vilket även JEM gör, ändå finns det stor risk av en upptrappning av våldet i regionen. Sverige har ca 200 soldater i Tchad, för att skydda flyktingbefolkningen där och min kompis Erik är där sedan några månader. Och Lotten sitter i Khartoum.
Det hela känns ganska overkligt och jag undrar hur alla mina Sudanesiska vänner har det. De flesta av dem bor ju i Khartoum, vissa t o m i Omdurman. Jag har redan skickat iväg ett dussin mail, men utgår från att jag inte kommer att höra något från någon förrän tidigast imorgon då jag kan ringa dem. Och jag som längtar dit och pratar om Sudan dagligen, om mina erfarenheter där och om människorna och de historier de berättar för mig. Overkligt var ordet.
Om ni vill läsa mer om utvecklingen i Sudan kan jag rekommendera Sudan Tribune, en sudanesisk nyhetssajt: www.sudantribune.com.
onsdag 7 maj 2008
Ska Sverige sälja vapen till Colombia?
På Aftonbladet debatt finns det ett debattinlägg om Sveriges eventuella krigsmateriellexport till Colombia som jag tidigare skrivit om. Budskapet från debattörerna, där Kristna Freds är en av de organisationer som skrivit under, är: "Politikerna urholkar de etiska riktlinjerna för vapenexporten" läs hela artikeln på: http://www.aftonbladet.se/debatt/article2411589.ab.
I artikeln står det att den "interna väpnade konflikten i Colombia har pågått i mer än fyrtio år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med över tre miljoner internflyktingar. Konflikten har urholkat respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
Samtliga väpnade aktörer, det vill säga vänstergerillor såsom FARC och ELN, paramilitära grupper och säkerhetsstyrkor, har bidragit till ett utsuddande av gränsen mellan civila och stridande som dagligen skördar oskyldiga människors liv. Kvinnorna är särskilt utsatta."
Längre ner i artikeln står det: "Colombia är inte det enda fallet. Förra året gavs klartecken till Saab att offerera export av Erieye till Saudiarabien, en diktatur där systematiska och omfattande kränkningar förekommer.
2006 stod det klart att Saab fått igenom en jätteaffär av samma system till dåvarande militärdiktaturen i Pakistan, med exportkontrollrådets goda minne för hela 16 miljarder kronor inklusive kostnader för svenska statliga lån och exportkreditgarantier."
Mina kollegor Milosz och Håkan har varit drivande i författandet av artikeln, tillsammans med andra organisationer. Behöver jag skriva hur jag tycker att ni ska rösta i frågan om huruvida Sverige ska sälja vapen till Colombia?
I artikeln står det att den "interna väpnade konflikten i Colombia har pågått i mer än fyrtio år och skapat en av världens värsta humanitära kriser med över tre miljoner internflyktingar. Konflikten har urholkat respekten för mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt.
Samtliga väpnade aktörer, det vill säga vänstergerillor såsom FARC och ELN, paramilitära grupper och säkerhetsstyrkor, har bidragit till ett utsuddande av gränsen mellan civila och stridande som dagligen skördar oskyldiga människors liv. Kvinnorna är särskilt utsatta."
Längre ner i artikeln står det: "Colombia är inte det enda fallet. Förra året gavs klartecken till Saab att offerera export av Erieye till Saudiarabien, en diktatur där systematiska och omfattande kränkningar förekommer.
2006 stod det klart att Saab fått igenom en jätteaffär av samma system till dåvarande militärdiktaturen i Pakistan, med exportkontrollrådets goda minne för hela 16 miljarder kronor inklusive kostnader för svenska statliga lån och exportkreditgarantier."
Mina kollegor Milosz och Håkan har varit drivande i författandet av artikeln, tillsammans med andra organisationer. Behöver jag skriva hur jag tycker att ni ska rösta i frågan om huruvida Sverige ska sälja vapen till Colombia?
måndag 5 maj 2008
Debattinlägg om folkräkningen i Sudan
I fredags publicerades detta debattinlägg skrivet av mig och underskrivet av KrF:s generalsekreterare Anna Åkerlund i Dagen:
"För drygt treår sedan, i januari 2005, fick ett av Afrikas längsta och blodigaste krig ett slut. Fredsavtalet, Comprehensive Peace Agreement (CPA), förhandlades fram mellan regimen i Khartoum och Sudan Peoples Liberation Movement/Army (SPLM/A), rebellgruppen i södra Sudan.
I höstas drog sig SPLM tillfälligt ur samlingsregeringen som en protest mot att implementeringen av fredsprocessen haltar. Exempel på åtaganden som inte har uppfyllts är beslutet om gränsdragningen mellan nord och syd och den omtvistade regionen Abyei, där mycket av Sudans olja finns. Under de senaste månaderna har trupper mobiliserats både i nord och syd och sammandrabbningar har skett. SPLM återupptog regeringssamarbetet i december, men situationen är fortfarande oroande. Risken finns att fredsavtalet CPA bryter ihop och att konflikten bryter ut igen.
Sedan 2005 har flera milstolpar i CPA skjutits på framtiden utan att det internationella samfundet har höjt sin röst. En viktig sådan är folkräkningen som är en förutsättning för att nationella val ska kunna hållas 2009. Folkräkningen skulle ha påbörjats redan under 2007 och dess försening kan få stora konsekvenser för möjligheten att genomföra demokratiska och rättvisa val, och därmed även för fredsprocessen. Nu har parterna sagt att folkräkningen ska genomföras nu i april 2008, men risken för ytterligare förseningar är stor.
Det hörs väldigt lite om denna utveckling. Om nyheter når oss om Sudan, gäller det nästan enbart konflikten i Darfur och den humanitära katastrof som är en följd av år av väpnad konflikt där. Det som händer i Darfur är den värsta humanitära katastrofen i världen just nu, men Darfur hänger ihop med resten av landet. En lösning där förutsätter relativ stabilitet i andra delar av landet, och i hela regionen. Att då ignorera det som pågår mellan nord och syd är ytterst riskabelt och kortsiktigt.
Kristna Fredsrörelsen uppmanar Sveriges regering att arbeta för att minska risken att den väpnade konflikten mellan nord och syd blossar upp igen. Det är hög tid att det internationella samfundet sätter press på de sudanesiska aktörerna, och då inte minst den sudanesiska regeringen, att respektera ingångna avtal. Sverige kan dessutom bidra till fred genom ökat stöd till implementeringen av fredsavtalet, bland annat repatrieringen av flyktingar till Sydsudan, avväpning, tillbakadragandet av trupper och stöd för att folkräkning och nationella val ska kunna genomföras på bästa sätt. Folkräkning i Afrikas största land kräver både medel och kapacitet. Sverige bör även ytterligare stödja och stärka det sudanesiska civila samhället såsom aktörer i det långsiktiga freds- och försoningsarbetet. Dessa åtgärder bidrar till att stärka utsikterna för fred i hela Sudan."
och jag är förstås nöjd och glad över publiceringen och måste därför dela med mig av detta....
"För drygt treår sedan, i januari 2005, fick ett av Afrikas längsta och blodigaste krig ett slut. Fredsavtalet, Comprehensive Peace Agreement (CPA), förhandlades fram mellan regimen i Khartoum och Sudan Peoples Liberation Movement/Army (SPLM/A), rebellgruppen i södra Sudan.
I höstas drog sig SPLM tillfälligt ur samlingsregeringen som en protest mot att implementeringen av fredsprocessen haltar. Exempel på åtaganden som inte har uppfyllts är beslutet om gränsdragningen mellan nord och syd och den omtvistade regionen Abyei, där mycket av Sudans olja finns. Under de senaste månaderna har trupper mobiliserats både i nord och syd och sammandrabbningar har skett. SPLM återupptog regeringssamarbetet i december, men situationen är fortfarande oroande. Risken finns att fredsavtalet CPA bryter ihop och att konflikten bryter ut igen.
Sedan 2005 har flera milstolpar i CPA skjutits på framtiden utan att det internationella samfundet har höjt sin röst. En viktig sådan är folkräkningen som är en förutsättning för att nationella val ska kunna hållas 2009. Folkräkningen skulle ha påbörjats redan under 2007 och dess försening kan få stora konsekvenser för möjligheten att genomföra demokratiska och rättvisa val, och därmed även för fredsprocessen. Nu har parterna sagt att folkräkningen ska genomföras nu i april 2008, men risken för ytterligare förseningar är stor.
Det hörs väldigt lite om denna utveckling. Om nyheter når oss om Sudan, gäller det nästan enbart konflikten i Darfur och den humanitära katastrof som är en följd av år av väpnad konflikt där. Det som händer i Darfur är den värsta humanitära katastrofen i världen just nu, men Darfur hänger ihop med resten av landet. En lösning där förutsätter relativ stabilitet i andra delar av landet, och i hela regionen. Att då ignorera det som pågår mellan nord och syd är ytterst riskabelt och kortsiktigt.
Kristna Fredsrörelsen uppmanar Sveriges regering att arbeta för att minska risken att den väpnade konflikten mellan nord och syd blossar upp igen. Det är hög tid att det internationella samfundet sätter press på de sudanesiska aktörerna, och då inte minst den sudanesiska regeringen, att respektera ingångna avtal. Sverige kan dessutom bidra till fred genom ökat stöd till implementeringen av fredsavtalet, bland annat repatrieringen av flyktingar till Sydsudan, avväpning, tillbakadragandet av trupper och stöd för att folkräkning och nationella val ska kunna genomföras på bästa sätt. Folkräkning i Afrikas största land kräver både medel och kapacitet. Sverige bör även ytterligare stödja och stärka det sudanesiska civila samhället såsom aktörer i det långsiktiga freds- och försoningsarbetet. Dessa åtgärder bidrar till att stärka utsikterna för fred i hela Sudan."
och jag är förstås nöjd och glad över publiceringen och måste därför dela med mig av detta....
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
