Hostile fighters.... who?

I januari i år bombade israeliska stridsflygplan en konvoy i Sudan och menade att konvoyen var på väg till Gaza med vapen. Detta har man inte alls hört så mycket om, även om det borde vara en hyfsat stor grej, kränkningar av andra staters territorium brukar uppmärksammas och kritiseras. Nåja, inte kränkningarna av det palestinska territoriet, då är det tyst, som jag så många gånger tidigare påpekat.

Nu var det dock kränkningen av Sudans territorium som jag tänkte skriva om. Israel anföll denna konvoy med F16-plan och droner och hade F15 plan på stand by ifall "hostile fighters" skulle närma sig, som tidningen Haaretz beskriver det hela.

Men vänta lite nu, vad är det egentligen som räknas som "hostile fighters"? Är det inte de som attackerar inne på en annan stats territorium som både de jure och de facto är den som är "the hostile fighter"?

Krig suger - så är det

De senaste dagarna har det strömmat in rapporter om vad som hände i Gaza under Israels tre veckor långa attack i vintras. Den vita fosforen kände vi redan till. Och det urskiljningslösa bombandet av byggnader och människor. Vittnesmål kom från internationella aktivister och sjukvårdspersonal som befann sig på området under attackerna .Amnesty International kom in i Gaza direkt efter att attackerna upphörde. Flera dagar innan internationella journalister släpptes in.

Nu kommer rapporterna om soldaternas agerande. Vittnesmål som bland annat samlas in av Breaking the Silence (www.breakingthesilence.org). Om användandet av mänskliga sköldar. Om sönderslagna hus och möblemang. Om rasistiskt och hatfyllt klotter i människors hem. Om avföring på golv, väggar och till och med i kylskåp. Om soldater som hindrar ambulanser och sjukvårdspersonal att komma fram. Som hindrar människor att ta sig till sjukhus. Som skjuter mot kvinnor och barn.

Och om t-shirts som olika "units" har tryckt upp efter attackerna, som stolt (?!) berättar om övergrepp och brott mot folkrätten. Det finns bl a att läsa på BBC http://news.bbc.co.uk/2/hi/middle_east/7960071.stm. Dessa t-shirts representerar för mig denna dehumanisering som alltid sker i krig. Och som går djupt i konflikter som pågår under generationer. Där den andre inte ses som mänsklig och därför kan behandlas hur som helst. Och denna dehumanisering får mig som vanligt att gråta.

Ojämlikhet det största problemet

En ny bok skriven av Richard Wilkinson and Kate Pickett, beskriver co-relationen mellan levnadsstandard och jämlikhet, och menar att även de rika(re) lever bättre i jämlika samhällen. För att få en lite mer utförlig beskrivning av The Spirit Level - Why More Equal Societies Almost Always Do Better (Allen Lane 2009), läs mer på: torepersson.blogspot.com.

Rafael goes Bollywood

Något av det roligaste på youtube-himlen den här veckan är utan tvekan den reklamfilm från den israeliska vapentillverkaren Rafael som i februari deltog i en stor vapenmässa i Indien. Filmen visades på stora filmskärmar vid deras monter. Att anpassa reklamen, dvs riktad reklam, är ju populärt, troligen för att det anses effektivt. Men hur mycket kan man göra detta utan att det slår över.

Rafael skulle alltså åka till Indien och då så många israeler hänger där under sin "post-army tour" vet de allt om saris och Bollywood-dans och smörsång. Och man undrar ju i sitt stilla sinne om den här typen av reklam gillas av indierna. Eller som bloggaren Noah Shachtman skriver: "Let's say you're a defense-company marketing executive. And you want to make a splash at the Indian defense ministry's annual air show. Do you: (a) buy expensive gifts for New Delhi's generals; (b) treat the press to Kingfishers and samosas; (c) produce a Bollywood-esque video featuring bare-midriff girls, flower-draped missiles, and the catch phrase "dinga dinga dee?"

Det trista är att det troligen fungerar. Rafael är ett av Israels största vapentillverkare och har bl a samarbeten med svenska försvaret. Israel är ett av världens största vapenexportörer. Ergo: Rafael borde rimligtvis vara ganska duktiga på det de gör.

Och även om jag skrattade mig fördärvad när jag såg filmklippet på youtube, och blev generad å Rafaels vägnar, borde jag egentligen gråta, för det hela är ju egentligen fruktansvärt. Om det är något som världen inte behöver mer av så är det ju vapen. Och om det är något som vi inte behöver är vapenförsäljning som säljs genom populärkultur vare sig det rör sig om B/Hollywood, Melodifestivalen (som så många av någon outgrundlig anledning gillar), eller annat.

Se, skratta, gråt och bedöm själva: http://www.youtube.com/watch?v=ktQOLO4U5iQ

Svensk vapenexport frodas

Svensk vapenexport är ett ämne som ofta dyker upp här. Just för att jag tycker att det är så vansinnigt att vi har en industri som stödjer krigsmakter runt om i världen samtidigt som vi nöjda lutar oss tillbaka och är stolta över 195 år av fred. Iallafall av fred i Sverige. Jag kan inte annat än tycka att det är hycklande att säga att vi är så fredliga när vi samtidigt stödjer andras dödande, och på ett så konkret sätt som att förse dem med vapen.

Om ni vill veta mer om läget just nu för svensk vapenexport, rekommenderar jag er att läsa min kollega J:s inlägg på fredsbloggen.blogg.se, en blogg där jag och några av mina kollegor skriver om ämnen som berör oss. Jag rekommenderar er också att läsa min fd kollega M:s blogg om behovet av avrustning och just nu om den pågående rättegången mot honom efter att han och en annan person i höstas bröt sig in i en vapenfabrik och förstörde vapen: avrusta.blogspot.com. Hans slutplädering ligger där och går minsann inte av för hackor. Go Martin, go Martin!

Häktningsorder mot Bashir

Alla som läser den här bloggen då och då vet att jag har en del av mitt hjärta i Sudan och det är med intresse jag därför följer den senaste utvecklingen där, och framförallt den Internationella Brottmålsdomstolens (ICC) häktningsorder mot Sudans president Omar Bashir. Det är så vitt jag vet första gången de utfärdar en häktningsorder mot ett sittande statshuvudet och Bashir själv har förstås gått i taket om anklagelserna och bett det internationella samfundet äta upp dem.

Anklagelserna som lett till denna häktningsorder gäller förstås konflikten i Darfur och Bashir anklagas för krigsbrott och för brott mot mänskligheten. Sedan häktningsordern gick ut i onsdags har flera stora och prominenta biståndsorgan blivit ombedda att lämna landet. Anti-västdemonstrationer har hållits i Khartoum och Bashir själv har talat till sina anhängare. Vad som händer nu närmast framöver känns i övrigt osäkert, men jag kan nog räkna stenhårt med att inte få visum i april.

ICC är ett av de verktyg för implementering av folkrätten som finns idag och jag tycker absolut att dessa verktyg och institutioner ska användas. Jag klagar ju annars ständigt på det internationella samfundets oförmåga eller ovilja att agera. Men det är inte så himla enkelt, som jag önskar att det vore. I Sudan pågår sedan fyra år en mer eller mindre skakig fredsprocess mellan nord och syd, och enligt fredsavtalet är det meningen att det ska hållas nationella val i Sudan. Hur (om) dessa val går till är oerhört viktigt för den fortsatta processen och vad innebär denna häktningsorder i relation till dem? Vad är oddsen att Bashir kommer att vara öppen för demokratiska och fria val om risken är att han kommer att förlora dem ökar risken för att hamna i Haag?

Och vad innebär ett mer spänt läge i Sudan för de lokala freds- och MR-grupper som under kriget agerade i det fördolda men som under de senaste åren kunnat agera öppet och även registrerats. Hur ser riskerna ut för dem?

Sedan är det ju återigen den känsliga frågan om opartiskhet och straffrihet på en global nivå. Förutom de speciella domstolar som satts upp i samband med konflikten i forna Jugoslavien och Rwanda, så är det hittills endast afrikanska ledare som har ställts inför rätta i Haag. Och visst pågår det en hel hög brutala konflikter i Afrika, men övriga världen då? Det andas som vanligt av ett samfund som fortfarande styrs av koloniala idéer om den vites överhöghet och kommer knappast göra folk i den fattigare delen av världen mer vänligt inställda till världssamfundet.

Det uppmuntrar snarare till lojalitet med sina grannar, som den som visas mot Mugabe när det gäller hans brott mot befolkningen i Zimbabwe. Det verkar dock som att övriga arabstater inte per automatik kommer att ställa sig på Bashirs sida, och det är ju positivt. Varför anklagas inte Bush för att ha lurat det amerikanska folket och resten av världen med sina intentioner för att gå in i Irak?

Komplicerat, minst sagt. Jag fortsätter att efterfråga konsekvens inom det internationella samfundet, konsekvens baserad på folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Och försöker så länge ta mig till Juba istället.

Mycket vill ha mer

De senaste dagarna har återigen bonus-debatten flammat upp och med all rätta. Det känns otroligt magstarkt att vissa företagsledningar fortsätter att ge sig själva pengar samtidigt som vanliga löntagare varslas. Samtidigt som flera företag handlar centralt med facken om sänkta löner för att undvika de värsta farhågorna om massarbetslöshet. Samtidigt som fackförbundens medlemsavgifter stiger och ökar på kostnaderna för vanliga arbetare. Samtidigt som staten fortsätter att sticka huvudet i sanden och se sin egen roll i krisen, bonuspaketen, ökade fackliga kostnader för individen och en osäkrare verklighet för de svagaste i samhället.

Hur motiveras dessa bonussystem? Jo, att utan dem så gör chefer och styrelseledamöter inte sitt jobb tillräckligt bra. De måste motiveras till att bidra med det där "lilla extra". Men förväntas det inte av alla löntagare att de gör sitt jobb så bra som möjligt? Och ska då inte de redan skyhöga lönerna för företagsledningar fungera som ett sådant incitament?

Ordet bonus – smaka på det – får det inte er att tänka på företag som det går bra för? En liten bonus när allting ligger på topp? Lite extra pengar lagom till jul? Som om just dessa personer har problem med att täcka sina kostnader och behöver det där tillskottet för att klara av både räkningar och julklappar. Och om de har problem med detta, då kanske de i all rimlighet ska se över sina utgifter. I kristider, då det är uppenbart att det går rent ut sagt skitdåligt för väldigt många företag, finns det i min föreställningsvärld inget som helst utrymme för extra små julklappar på några miljoner här och där.

Det som svider mest är de företagsledare som inte ens ser problematiken i kraven på bonusar och skyhöga löner då facken tvingas acceptera sänkta löner för sina medlemmar för att rädda så många jobb som möjligt. Med tanke på att det går ganska många industriarbetare på varje chefslön skulle en politiskt korrekt sänkning av de uppblåsta lönerna se snyggt ut. Det skulle inte rädda industrin ur krisen. Men det skulle onekligen se snyggt ut. Och om man inte fattar detta, vad har man då för verklighetsförankring?