Det är dags att börja skriva här igen. Den senaste tiden har det varit så många saker som upprört, som får mig att känna mig arg, frustrerad, besviken, ledsen.... som ibland till och med får mig att tappa hoppet. Det har varit så mycket att jag inte ens har vetat hur jag ska ta mig an allt, var jag ska börja någonstans, vem jag ska skriva för. REVA, barnmorskeupproret, ökat utanförskap, Zarembas artikelserie om sjukvården, vinster i välfärden, skolans sönderfall, ökad (öppen) rasism, REVA igen.
Och då har jag inte ens börjat tänka på allt det som upprör utanför Sveriges gränser, plastsoporna som flyter runt i haven, det globala våldet mot kvinnor, den ekonomiska krisen i Europa (och bristen på vettiga åtgärder, förutom på Island) de smältande isarna i Arktis och den ökade medeltemperaturen, kriget i Syrien, alla mina vänner som tvingats fly från Sudan de senaste åren, den nytillträdda högerregeringen i Israel och Barack Obamas besök i Mellanöstern...
Men det är dags att börja igen. Kanske finns det någon som läser, som också som jag längtar efter en annan verklighet och en annan framtid och som tror att det är möjligt. Även om hoppet ibland uteblir. Det som fick mig att reagera idag var Selimovics artikel i DN idag: "Jonas, min vän" (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van) som svar på Jonas Hassen Khemiris fantastiska brev för några dagar sedan till Beatrice Ask (http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask). Han försöker förringa Khemiris erfarenhet av rasism och diskriminering genom att skriva att alla någon gång, ibland eller till och med ofta upplever utanförskap. Ja, så klart, vi är alla "margins" i vissa sammanhang.
Det betyder inte att rasism och diskriminering ska förminskas till en personlig upplevelse, och därmed förlora sin strukturella karaktär. Justitieminister Beatrice Ask försökte göra samma sak när hon bemötte kritiken mot att polisen letade efter papperslösa genom kontroller i tunnelbanan inom ramen för REVA.
Det betyder heller inte att "mainstream" ska ta sig tolkningsföreträdet om vad som är rasism eller diskriminering. Därför blir det så fel när en massa "etniska svenskar mitt i livet" länkar till Selimovics text lite tacksamt, för då betyder det nog att Jonas text var lite överdriven. Så illa är det nog inte, puh, då kan vi fortsätta leva som förut. Det är inget vi behöver reagera på. Selimovic jobbar dock åt integrationsminister Erik Ullenhag (se: http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2013/03/jasenko-min-van#.UVLDlC1jJeU.facebook) och när jag läser hans text är "useful idiot" de första ord jag tänker på. Vad kan han möjligtvis tjäna på att förminska de upplevelser av utanförskap som han också med all säkerhet bär på till något personligt, någon "upplevd känsla" som vi alla då och då har?
Det är förstås bekvämt att förminska strukturer till personliga upplevelser. Då behöver vi ju inte göra något åt dem. Och som makthavare som inte vill ändra på några strukturer är det förstås oerhört tacksamt om de som utsätts för strukturell rasism inte själva ens tycker att det är ett samhällsproblem utan kanske mer ett problem med den egna självkänslan. På så sätt får mainstream fortsätta att definiera samhället och vad som behöver göras, där de tar (eller får) tolkningsföreträde utifrån en maktposition. "Vi" kan aldrig riktigt förstå upplevelsen av att utsättas för rasism, "mainstream" förstår sällan "margins" men det är vår förbannade skyldighet att med en stor dos ödmjukhet försöka.
Och återigen blir jag sugen på att plocka upp Howard Zinns bok Det amerikanska folkets historia, som beskriver landets historia utifrån de andra perspektiven, inte maktens. Och då beskrivs verkligheten lite annorlunda. Den kan lära oss en hel del.
Och då har jag inte ens börjat tänka på allt det som upprör utanför Sveriges gränser, plastsoporna som flyter runt i haven, det globala våldet mot kvinnor, den ekonomiska krisen i Europa (och bristen på vettiga åtgärder, förutom på Island) de smältande isarna i Arktis och den ökade medeltemperaturen, kriget i Syrien, alla mina vänner som tvingats fly från Sudan de senaste åren, den nytillträdda högerregeringen i Israel och Barack Obamas besök i Mellanöstern...
Men det är dags att börja igen. Kanske finns det någon som läser, som också som jag längtar efter en annan verklighet och en annan framtid och som tror att det är möjligt. Även om hoppet ibland uteblir. Det som fick mig att reagera idag var Selimovics artikel i DN idag: "Jonas, min vän" (http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/jonas-min-van) som svar på Jonas Hassen Khemiris fantastiska brev för några dagar sedan till Beatrice Ask (http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask). Han försöker förringa Khemiris erfarenhet av rasism och diskriminering genom att skriva att alla någon gång, ibland eller till och med ofta upplever utanförskap. Ja, så klart, vi är alla "margins" i vissa sammanhang.
Det betyder inte att rasism och diskriminering ska förminskas till en personlig upplevelse, och därmed förlora sin strukturella karaktär. Justitieminister Beatrice Ask försökte göra samma sak när hon bemötte kritiken mot att polisen letade efter papperslösa genom kontroller i tunnelbanan inom ramen för REVA.
Det betyder heller inte att "mainstream" ska ta sig tolkningsföreträdet om vad som är rasism eller diskriminering. Därför blir det så fel när en massa "etniska svenskar mitt i livet" länkar till Selimovics text lite tacksamt, för då betyder det nog att Jonas text var lite överdriven. Så illa är det nog inte, puh, då kan vi fortsätta leva som förut. Det är inget vi behöver reagera på. Selimovic jobbar dock åt integrationsminister Erik Ullenhag (se: http://www.bokforlagetatlas.se/blogg/mattiashagberg/2013/03/jasenko-min-van#.UVLDlC1jJeU.facebook) och när jag läser hans text är "useful idiot" de första ord jag tänker på. Vad kan han möjligtvis tjäna på att förminska de upplevelser av utanförskap som han också med all säkerhet bär på till något personligt, någon "upplevd känsla" som vi alla då och då har?
Det är förstås bekvämt att förminska strukturer till personliga upplevelser. Då behöver vi ju inte göra något åt dem. Och som makthavare som inte vill ändra på några strukturer är det förstås oerhört tacksamt om de som utsätts för strukturell rasism inte själva ens tycker att det är ett samhällsproblem utan kanske mer ett problem med den egna självkänslan. På så sätt får mainstream fortsätta att definiera samhället och vad som behöver göras, där de tar (eller får) tolkningsföreträde utifrån en maktposition. "Vi" kan aldrig riktigt förstå upplevelsen av att utsättas för rasism, "mainstream" förstår sällan "margins" men det är vår förbannade skyldighet att med en stor dos ödmjukhet försöka.
Och återigen blir jag sugen på att plocka upp Howard Zinns bok Det amerikanska folkets historia, som beskriver landets historia utifrån de andra perspektiven, inte maktens. Och då beskrivs verkligheten lite annorlunda. Den kan lära oss en hel del.
