Mer aktioner a la Nimis 2.0 tack!

Aktioner som genomförs med en stor dos intelligens och glimt i ögat vill jag se mer av. Vissa kallar det spratt, och varför inte. Jag gillar ordet spratt, det gör mig nyfiken och glad. Ett av det bästa jag har sett på länge kallas Nimis 2.0 och utspelar sig förstås vid Nimis, Lars Vilks konstinstallation i norra Skåne, i Kullabergs naturreservat, med utsikt över Öresund. Nimis byggdes 1980 och har sedan 1982 varit indragen i en rättsprocess då myndigheterna beslutat att konstverket ska rivas.


Idag är det inte många som har missat Vilks för hans teckning av profeten Muhammed som rondellhund, hans kontroversiella uttalanden om islam och nu senast för hans deltagande i en anti-muslimsk konferens i New York, organiserat av Sion - "Stop Islamization of Nations". Han menar själv att det är betraktaren som skapar verket och det kan ju tolkas som att han avskriver sig allt ansvar för de budskap han väldigt aktivt skriver ut. It takes two to tango, det finns alltså alltid en avsändare och en mottagare i all kommunikation, men det verkar han inte tycka är så relevant.

De som stödjer Vilks menar att han är en förkämpe för yttrandefriheten, dessutom finns det många andra som ger honom stöd då han utsatts för hot. Och Nimis ser han som en egen stat. Och det är här sprattet kommer in, Nimis 2.0 som iscensatts av en kompis, JP, och kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=clQSh0S-BXM&feature=youtu.be. På filmklippet ser man  drivvedsskapelsen med Öresunds vatten i bakgrunden och ur uppsatta högtalare hörs sjungande arabiska. JP har besökt Nimis för att rigga en solcellsdriven högtalare med inspelning av böneutrop.

Och jag tycker det är helt lysande: smart, roligt, tänkvärt, utmanande och fyndigt. Se filmen, jag låter den tala för sig själv, eller snarare, JP förklara det vidare. Mer sån't för att lysa upp regniga höstdagar där nyhetsrapporteringen annars berättar att Sverigedemokraterna i senaste opinionsundersökningarna nu är det fjärde största partiet i Sverige.

Klimatsmart land?

När jag läser Åsa Romsons och Helena Leanders debattartikel i Svenska Dagbladet idag, slås jag återigen (för det är inget nytt) att Alliansen verkar helt ointresserad av miljö- och klimatfrågorna. Och jag undrar hur det kommer sig att ointresset kan vara så stort? För vi har ju alla tillgång till mer eller mindre samma fakta. Vi har alla hört att vi måste inte bara få till en effektivare och miljövänligare energi, vi måste även totalt sänka våra utsläpp och satsa på miljö- och klimatsmarta tekniska lösningar.

Till exempel när det gäller transport, både för varor och människor. Där skatten idag är högre på tåg än på flygbränsle och där det gång på gång visar sig att vår järnväg är i undermåligt skick. Visserligen har regeringen sagt i årets budget-propp att man ska satsa på upprustning av järnvägen, men jag tror tyvärr inte att åtgärderna är tillräckliga. Och jag förstår inte att man samtidigt subventionerar och därmed uppmuntrar till inrikes flygresor.

OK, jag förstår att flyg kan vara det enda rimliga alternativet om man ska åka mellan Stockholm och Kiruna, då sist jag kollade så tog en tågresa utan byten ca 19 timmar. Men mellan Stockholm och Jönköping? Eller Stockholm och Göteborg? Den tid man vinner på att ta flyget måste ju vara ytterst marginell, om det ens handlar om att vinna tid. Jag har sagt det förut, men det måste sägas igen: jag förstår inte den svenska järnvägspolitiken.

Och inte heller den övriga klimatpolitiken. I debattartikeln pratar man om att Sverige kommer missa miljömålen med 150 år! Och ändå ligger det knappt något i budgeten från Alliansen som handlar om klimatåtgärder. Det verkar helt enkelt inte tas på särskilt stort allvar, det kan inte tolkas på så många andra sätt.

Om det är något som skrämmer mig så är det just detta. Att Anders Borg kan undvika att nämna klimat under en hel budgetdebatt. Att regeringen inte verkar bry sig. Hur kan våra politiker driva en sådan kortsiktig politik? Troligen för att vi inte kräver annat. Iallafall inte tillräckligt många av oss. 

Roligt med svar

Jag har alltid uppskattat debatt, men ibland hållit mig borta från debattillfällen online just på grund av kommentatorsfältens pajkastning som alltför ofta färgas av hat, med brist på ett bättre ord. Härom året skrev jag ett inlägg om hur chockad och illa berörd jag blivit efter att ha läst inlägg och kommentarer på andra bloggar. Just då handlade det om helt grundlösa men vansinnigt fördomsfulla attacker på människor som jag känner. Och jag upplevde att folk inte hade några problem att säga nästan vad som helst med lite distans mellan sig själva och de som attackerades. Jag anar att detta problem kvarstår.

Därför blir jag glad när jag får intressanta och konstruktiva svar på det jag skriver, som kommentaren senast från Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet härom dagen. Även när jag ifrågasätter någon av deras aktiviteter. Särskilt när båda aktiviteterna gällde svåra och känsliga frågor, Mellanöstern-konflikten och Lundin Oil i Sudan - där åtminstone den första brukar generera mindre fina ordkombinationer på helt osakliga grunder. Men med sådana här kommentarer, då känns regnet utanför fönstret inte lika höstigt och min söndag i sängen störs inte. Och debatt känns fortfarande kul.

Finding common ground

Jag såg just någon annans inlägg på Facebook som hänvisade till en föreläsning som Dalai Lama hade hållit med titeln "Finding common ground". Så enkelt men så svårt att göra. I majoriteten av debatter som jag försöker hålla mig uppdaterad i, förekommer nästan alltid ett "vi-och-dom"tänk, även om det inte skrivs eller sägs rakt ut. Som om åsikter bara blir giltiga om det finns någon som tycker tvärtemot.

Det får mig osökt att tänka på Samuel Huntingtons bok: Clash of Civilizations" som kom på 90-talet när västvärlden som mest behövde en ny "fiende" för att ersätta ryssen och hans allierade. Då pratades det om en ny världsordning, den globala kartan ritades om. Fukuyama spekulerade runt historiens slut i den kända artikeln "The end of history?" från 1992, och menade att nu fanns det inte några ideologiska kamper att utkämpa längre, den liberala demokratin hade vunnit.

Huntington flyttade bara perspektivet mot Mellanöstern och pekade tydligt ut den "nya fienden", en profetia som har blivit en politisk agenda hos ett antal aktörer över hela världen. Med risk att det blir en självuppfyllande profetia. Hos högerextremistiska grupper i Europa som lyckas samla nya anhängare med det här språket, liksom olika presidentkandidater i USA och allt däremellan. Även människor som försöker motarbeta den här riktningen.

Varför behövs det en extern fiende över huvud taget? Är det för att fortsätta motivera och driva igenom obekväma beslut. Är det för att flytta agendan från frågor som egentligen borde ligga vanliga människor närmare? Som får oss att godta att världens gemensamma militära utgifter motsvarar 600 (eller var det till och med 6000? kan inte hitta referensen nu) år av FN:s totala budget. Som alltså skulle ha kunnat utrota fattigdom för längesen om vi bara prioriterade annorlunda. Men clash of civilization-paradigmet och kriget mot terrorismen som kom i dess kölvatten får oss att acceptera en helt annan och galen prioritering istället.

Men det svarar ju ändå inte på frågan om varför fienden behövs? För att vissa människor med makt ska kunna hålla kvar sig vid makten och andra ska kunna fortsätta och bli ofantligt rika, på bekostnad av övriga 99 procenten av världens befolkning? Kan det verkligen vara så enkelt?

I så fall borde det vara minst lika enkelt att ändra den världsordningen. 

Fred, frihet och försoning?

Att Nobelkommittén i Oslo tidigare idag meddelande årets fredspristagare kan väl inte ha undgått någon? Att EU fick det verkar anses tveksamt av de flesta, med tanke på att Alfred Nobel stödde nedrustning och militärindustrin har en framträdande roll inom EU. Och att några av de starkaste staterna inom unionen är kärnvapenkrafter och/eller med i den militära alliansen NATO. Och även om gemenskapen har lett till "förbrödrande" som Nobel skrev om i testamentet, så kan man ju endast hävda att så är fallet mellan medlemsstaterna, inte utåt sett. För i andra länder kan man minsann kriga, bara det inte är här.

Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.

Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.

Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).

Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.

Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.

Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!

Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra. 

En miljon goda gärningar

Efter bloggen igår om folks vardags-ohyfs, skickade min Filip en artikel om amerikanen Bob Votruba, som driver kampanjen The One Million Acts of Kindness. Som en reaktion mot våld och hat vill han påminna och uppmana människor att istället agera för sina medmänniskor, utifrån sitt hjärta. Han åker land och rike runt med sin minibuss, sin hund Bogart och en cykel.

En miljon goda gärningar låter ju mycket, men är fullt genomförbart. Om jag börjar idag - utan att räkna in gamla gärningar - och lever i ca 50 år till (japp, jag planerar att bli gammal!), så handlar det visserligen om mer än 50 goda gärningar per dag. Och som sagt, det låter ju onekligen mycket. Men om vi börjar definiera vad som klassas som en god gärning så kanske är det inte så farligt ändå. Ganska mycket är så lätt att det borde komma naturligt och kan göras dagligen...

Le mot busschauffören och säga hej/god morgon eller dylikt
Ställa sig upp för att erbjuda sittplatser till de som bättre behöver det
Gratulera de du känner som fyller år (Facebook har ju revolutionerat våra chanser att göra just detta, så inga ursäkter...)
Skriv ett brev/e-mail till någon du inte varit i kontakt med på länge och säg att du saknar dem
Ring mormor! (Annan äldre släkting eller bekant funkar också)
Håll upp dörren till de som kommer efter (kan göras flera gånger om dagen!)
Skänk några kronor till gatumusikanter
Ge bort gamla saker eller kläder istället för att kasta dem - det finns så många som inte har
etc etc etc...

CSR, Utrikespolitiska föreningen och Lundin

Igår kväll anordnade Utrikespolitiska föreningen (UI) vid Stockholms universitet ett seminarium om "corporate social responsibility" (CSR), vilket är något som har fått mer och mer utrymme under det senaste decenniet. FN har till exempel ett speciellt sändebud, John Ruggie, tillsatt för att arbeta fram riktlinjer för företag, framförallt sådana som verkar i konfliktområden. Och det finns fall av företag som fått mycket medial uppmärksamhet för deras inblandning i konflikter.

Veolia har fått mycket kritik för deras inblandning i byggandet av spårvägar på ockuperad mark i östra Jerusalem. Efter att ha förlorat kontraktet för Stockholms tunnelbana för några år sedan, har man till stor del avslutat sin verksamhet där. G4S, världens största säkerhetsföretag, får titt som tätt kritik för deras inblandning i Israels militära ockupation, men även för aktiviteter i andra områden. De har vansinnigt tjusiga etiska riktlinjer, som de uppenbarligen inte följer.

Det företag som jag skrivit mest om är förstås Lundin Oil, eller Lundin Petroleum som de faktiskt heter. Det kan ju knappast ha undgått någon. Ett företag som över huvud taget inte har velat ta till sig av kritiken mot deras verksamhet i framförallt Sudan men även i Ogaden, Etiopien.

Döm om min förvåning då jag hörde att UI hade bjudit in Christine Batruch från just Lundin Petroleum för att prata om just corporate social responsibility. Visserligen var hon inte ensam talare, utan med på seminariet var också en CSR-konsult, från någon Business School (som jag inte känner till), och en professor i juridik. Så lite bättre upplägg än det seminarium som NIR (Näringslivets Internationella Råd) planerade förra året men sedan valde att ställa in på grund av all kritik som de fick motta.

Så upplägget är visserligen bättre, men jag ställer mig ändå tvekande till att bjuda in representanter för företag utan att problematisera vad det innebär att finnas i ett konfliktområde. Fokus på UI:s seminarium var nämligen närvaro i svaga stater, fri marknad och vad det finns för regleringsmekanismer tillgängliga. Ämnet är förvisso intressant, på vilket sätt kan företag bidra till utveckling i svaga stater. Men att bjuda in ett företag som utreds för krigsbrott sedan två år tillbaka och fokusera på företags roll för utveckling i svaga stater, inte på riskerna med att företag blir delaktiga och medskyldiga till brott och kränkningar mot mänskliga rättigheter i de konfliktområden de verkar, är faktiskt konstigt.

Men med den rubriceringen förstår jag att Lundin Petroleum ställer upp på att medverka, de får ju en chans att upprepa det de alltid sagt, att deras närvaro i Sudan ledde till utveckling (bland annat en allväders-väg som intensifierade stridigheterna i området, varifrån åtminstone 160 000 människor tvångsförflyttades).

Nu måste jag erkänna att jag faktiskt inte var på seminariet, så man kan ju hoppas på att dessa frågor kom upp under kvällen, om inte annat från publiken. I övrigt blir jag nyfiken över hur UI tänkte - och hur de internt diskuterade sin etiska kompass i relation till Lundin Petroleum. På samma aningslösa (?) sätt som när man valde att lägga sin senaste studieresa i maj 2012 till "den statsvetenskapliga hot-spoten Tel Aviv", som det som det står på deras hemsida?

Man behöver inte veta så mycket om Mellanöstern för att ana att väldigt få delegationsresor (särskilt inte med ett utrikespolitiskt fokus) ens inkluderar Tel Aviv i programmet. Det finns liksom annat att fokusera på där nere.... 

Vardags-ohyfs och skygglappar

Är det vansinnigt att koppla vanliga vardagliga erfarenheter till den ökade individualiseringen av samhället? Kanske är det långsökt, kanske är det mitt i prick. Det exempel på vardags-ohyfs som jag just nu tänker på är bristen på hänsyn gentemot äldre och höggravida på tunnelbana och bussar i Stockholm. Under de senaste sex veckorna har endast två personer ställt sig upp och erbjudit mig sin sittplats. Under samma tid har jag rest mig upp för de som verkar ha svårare att gå eller stå än jag flera gånger i veckan.

Hittills har jag kunnat stå och gå bekvämt, och mest ägnat tiden under resorna åt att studera fenomenet. Jag har flera gånger fått gå två vagnar eller mer för att komma till mitten där det finns lediga platser att sitta på, innan jag kan sätta mig ner. Och rusningstrafik försöker jag härmed undvika. Och nästan alla jag pratar med säger samma sak, väldigt få visar hänsyn till sina medmänniskor. Eller som en god vän sa härom dagen: det bästa med att ha fått kryckor för smärtor är att jag får sitta mer. Hon ska föda om en vecka.

Jag vägrar dock att tro att folk generellt sätt är fulla av illvilja eller fullblodade egoister. Men en ökad individualisering bygger ju på en grundprincip om att man ska sköta sig själv och skita i andra.Och något måste denna trend bero på. Som i så många andra sammanhang handlar relationer mellan "mainstream" och "margins" om att mainstream inte har en aning om margins livssituation, behov eller önskningar. Som om man går genom vardagen med skygglappar för ögonen, idag tar det sig bland annat uttryck i det kraftiga användandet av smartphones.

Ju fler Appar jag har att kolla på, desto mindre behöver jag se människorna i min omgivning. Och resa sig, hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens ser att det finns människor som står alldeles bredvid och behöver sittplatsen bättre än jag. Och ärligt talat, det är inte lika lätt att spela golf på telefonen om jag står upp, det vinglar så mycket....

Tyvärr säger ju historien att mainstream inte kommer uppmärksamma margins förrän de blir tillräckligt högljudda i sina protester. Vilket i dagsläget betyder att jag inte ser fram emot de kommande månaderna. Men å andra sidan, jag och flera jag känner ställer ju oss alltid upp. Man kan ju hoppas på att jag börjar hamna bredvid de människor som faktiskt har lärt sig att se sina medmänniskor och deras behov och som bryr sig om allmänt vardagshyfs. För jag vet att ni finns därute. Bara inte tillräckligt mycket på 3:ans buss eller linje 19.

Inför 2014

I söndags var det partiledardebatt på TV. Debatt med åtta partiledare kan inte vara lätt att moderera, och ingen får ju egentligen det utrymme som skulle behövas för att verkligen fördjupa analys och budskap. Å andra sidan, med tanke på hur mycket av den lilla tid som tilldelades som lades på pajkastning, så undrar man försynt om de är intresserade av analys eller av att sälja in sitt eget program. Man undrar nästan om de ens tror på sina egna program, med tanke på hur mycket tid som istället lades på att förvränga motståndarnas budskap.

Och jag menar verkligen förvränga. Här lades det ord i varandras munnar, till höger och vänster. Och det är väl min sammanfattning av debatten, två huvuddrag stod ut: Att lägga ord i någon annans mun som sätter dem i försvarsställning - att försvara något de INTE har sagt. Och att inte svara på frågorna.

Ett par exempel: Göran Hägglund säger till Jonas Sjöstedt att han är emot överskott i välfärden. Vilket han INTE sa. Han sa att han var emot att man skapar ett överskott i välfärden för att ta ut det som aktievinster, samt skatteflykten där många företag genom skatteplanering för ut vinsterna ur Sverige. Däremot kan överskott användas till återinvesteringar, t ex i form av mer personal, så att kvaliteten ökar, liksom arbetsmiljön för de redan anställda som idag går på knän på grund av hög arbetsbelastning.

Som förstås kan ske på arbetsplatser som drivs av kommun eller landsting också (min kommentar).

Frågan om riskkapitalaktörer och om det fanns problem med dem i välfärden möttes konsekvent av alliansens företrädare av: "Vi är för valfrihet". Vilket inte är ett svar på den frågan. Inte hur mycket man än försöker. Istället idiotförklarar det väljarna, som mycket väl fattar att det finns en enorm bredd mellan "ingen valfrihet" och den mest avreglerade marknaden i Europa. Men ärligt talat, hur många gånger har jag inte själv fått de kommentarerna från kompisar eller bekanta när jag kritiserat ohämmade vinster i välfärden: "du är ju helt emot företag", "fattar du inte att folk aldrig skulle driva företag om de inte får ta ut vinst" etc etc.

Lägg inte ord i min mun. Att vara kritisk till och emot att skattepengar betalas ut till aktiebolag som genom skatteflykt och aktieutdelning använder mina skattepengar till något annat än de var ämnade för, betyder INTE att man per automatik är emot "valfrihet". Istället får jag känslan av att dessa kategoriska uttalanden bygger på en ganska begränsad förståelse för vad som är drivkraften bakom företagande och att många INTE startar företag för att pumpa systemet på pengar. Utan för att kunna driva en kompetent verksamhet inom något de brinner för, att få/kunna syssla med det som de älskar. Att kunna försörja sig och sin familj.

Och ett förtydligande som kanske är på sin plats: de skandaler som blossat upp de senaste åren går definitivt inte att enbart skylla på företagen, och det har jag aldrig gjort. Grunden är i allra högsta politiska beslut som prioriterat ohämmad utförsäljning och låga kostnader framför tydliga kvalitetsdirektiv och upphandlingar som lyfter fram och prioriterar kompetens och kvalitet. Hur svårt kan det vara? Och hur är det egentligen när skattepengar används till annat än de var ämnade för, det måste ju finnas en benämning för detta som indikerar att det inte är helt ok, förskingring kanske? Hjälp mig, någon.

Och jag väntar fortfarande spänt på vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet tänker säga om detta.... För om det var ett annat huvuddrag som jag glömt nämna, så var det väl just detta, otydligheten om vad man faktiskt vill.

Två år kvar.