Är det vansinnigt att koppla vanliga vardagliga erfarenheter till den ökade individualiseringen av samhället? Kanske är det långsökt, kanske är det mitt i prick. Det exempel på vardags-ohyfs som jag just nu tänker på är bristen på hänsyn gentemot äldre och höggravida på tunnelbana och bussar i Stockholm. Under de senaste sex veckorna har endast två personer ställt sig upp och erbjudit mig sin sittplats. Under samma tid har jag rest mig upp för de som verkar ha svårare att gå eller stå än jag flera gånger i veckan.
Hittills har jag kunnat stå och gå bekvämt, och mest ägnat tiden under resorna åt att studera fenomenet. Jag har flera gånger fått gå två vagnar eller mer för att komma till mitten där det finns lediga platser att sitta på, innan jag kan sätta mig ner. Och rusningstrafik försöker jag härmed undvika. Och nästan alla jag pratar med säger samma sak, väldigt få visar hänsyn till sina medmänniskor. Eller som en god vän sa härom dagen: det bästa med att ha fått kryckor för smärtor är att jag får sitta mer. Hon ska föda om en vecka.
Jag vägrar dock att tro att folk generellt sätt är fulla av illvilja eller fullblodade egoister. Men en ökad individualisering bygger ju på en grundprincip om att man ska sköta sig själv och skita i andra.Och något måste denna trend bero på. Som i så många andra sammanhang handlar relationer mellan "mainstream" och "margins" om att mainstream inte har en aning om margins livssituation, behov eller önskningar. Som om man går genom vardagen med skygglappar för ögonen, idag tar det sig bland annat uttryck i det kraftiga användandet av smartphones.
Ju fler Appar jag har att kolla på, desto mindre behöver jag se människorna i min omgivning. Och resa sig, hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens ser att det finns människor som står alldeles bredvid och behöver sittplatsen bättre än jag. Och ärligt talat, det är inte lika lätt att spela golf på telefonen om jag står upp, det vinglar så mycket....
Tyvärr säger ju historien att mainstream inte kommer uppmärksamma margins förrän de blir tillräckligt högljudda i sina protester. Vilket i dagsläget betyder att jag inte ser fram emot de kommande månaderna. Men å andra sidan, jag och flera jag känner ställer ju oss alltid upp. Man kan ju hoppas på att jag börjar hamna bredvid de människor som faktiskt har lärt sig att se sina medmänniskor och deras behov och som bryr sig om allmänt vardagshyfs. För jag vet att ni finns därute. Bara inte tillräckligt mycket på 3:ans buss eller linje 19.
Hittills har jag kunnat stå och gå bekvämt, och mest ägnat tiden under resorna åt att studera fenomenet. Jag har flera gånger fått gå två vagnar eller mer för att komma till mitten där det finns lediga platser att sitta på, innan jag kan sätta mig ner. Och rusningstrafik försöker jag härmed undvika. Och nästan alla jag pratar med säger samma sak, väldigt få visar hänsyn till sina medmänniskor. Eller som en god vän sa härom dagen: det bästa med att ha fått kryckor för smärtor är att jag får sitta mer. Hon ska föda om en vecka.
Jag vägrar dock att tro att folk generellt sätt är fulla av illvilja eller fullblodade egoister. Men en ökad individualisering bygger ju på en grundprincip om att man ska sköta sig själv och skita i andra.Och något måste denna trend bero på. Som i så många andra sammanhang handlar relationer mellan "mainstream" och "margins" om att mainstream inte har en aning om margins livssituation, behov eller önskningar. Som om man går genom vardagen med skygglappar för ögonen, idag tar det sig bland annat uttryck i det kraftiga användandet av smartphones.
Ju fler Appar jag har att kolla på, desto mindre behöver jag se människorna i min omgivning. Och resa sig, hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens ser att det finns människor som står alldeles bredvid och behöver sittplatsen bättre än jag. Och ärligt talat, det är inte lika lätt att spela golf på telefonen om jag står upp, det vinglar så mycket....
Tyvärr säger ju historien att mainstream inte kommer uppmärksamma margins förrän de blir tillräckligt högljudda i sina protester. Vilket i dagsläget betyder att jag inte ser fram emot de kommande månaderna. Men å andra sidan, jag och flera jag känner ställer ju oss alltid upp. Man kan ju hoppas på att jag börjar hamna bredvid de människor som faktiskt har lärt sig att se sina medmänniskor och deras behov och som bryr sig om allmänt vardagshyfs. För jag vet att ni finns därute. Bara inte tillräckligt mycket på 3:ans buss eller linje 19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar