Att Nobelkommittén i Oslo tidigare idag meddelande årets fredspristagare kan väl inte ha undgått någon? Att EU fick det verkar anses tveksamt av de flesta, med tanke på att Alfred Nobel stödde nedrustning och militärindustrin har en framträdande roll inom EU. Och att några av de starkaste staterna inom unionen är kärnvapenkrafter och/eller med i den militära alliansen NATO. Och även om gemenskapen har lett till "förbrödrande" som Nobel skrev om i testamentet, så kan man ju endast hävda att så är fallet mellan medlemsstaterna, inte utåt sett. För i andra länder kan man minsann kriga, bara det inte är här.
Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.
Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.
Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).
Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.
Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.
Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!
Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra.
Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.
Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.
Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).
Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.
Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.
Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!
Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar