Israels militär, IDF, har sagt att de ska riva och bygga om delar av murens dragning vid byn Jayyous, på Västbanken. Israeliska högsta domstolen dömde redan för två år sedan att dragningen av muren måste ändras, sedan dess har ingenting hänt då man tydligen inte kunnat enas om den nya dragningen. Härom dagen kom det dock ett uttalande om att man, militären, nu är redo att göra ändringar.
Det är bra att man nu anser sig villiga att ändra dragningen. Problemet är ju förstås att den nya dragningen inte heller kommer att följa gränsen utan fortfarande inkludera palestinsk mark på den västra sidan av muren. Endast en fjärdedel av marken som nu är på "fel" sida av muren kommer med omdragningen hamna på den palestinska sidan. Ca 6000 dunams och flera vattenkällor kommer fortfarande att vara på västra sidan av muren.
Muren, eller säkerhetsbarriären, byggs enligt Israel för att skydda landet mot terrorattacker från det palestinska området. Kritiker menar att det mer, eller åtminstone minst lika mycket, handlar om att roffa åt sig mark och vattenkällor. Murens dragning är nämligen nästan tre gånger så lång som själva gränsen och byggs i stort inne på ockuperat område.
I juli 2004 gjorde den Internationella Domstolen i Haag ett uttalande om muren, som kan sammanfattas såhär: All israelisk bebyggelse på ockuperat palestinskt område bryter mot folkrätten. Långa sträckor av muren går långt inne på palestinskt område. Byggandet av muren riskerar att skapa ett oåterkalleligt faktum där muren kommer att ses som den faktiska gränsen mellan Israel och Västbanken. Byggandet av muren hindrar även allvarligt palestiniernas rätt till självbestämmande.
Har man något sinne för konspirationsteorier ligger det nära till hands att se landstöld som den verkliga anledningen till byggandet av muren, annars borde det rimligtvis inte varit så svårt att bygga den på gränsen. Att bygga murar på din egen mark eller på själva gränsen är ju faktiskt tillåtet även om det är sorgligt och trist och fult. Inte folkrättsvidrigt som nu.
Risken med detta beslut, att dra om muren, är att debatten och kritiken tystnar. Att man tycker att byborna i Jayyous vunnit en seger. Risken är att omvärlden nu tycker att Israel tagit sitt ansvar genom att ändra dragningen, utan att inse hur minimal förändringen faktiskt är och hur mycket av palestiniernas mark som fortfarande hamnat på andra sidan...
torsdag 31 juli 2008
torsdag 24 juli 2008
Jag vill att ni läser...
Gideon Levys artikel Worse than Apartheid, om den sydafrikanska delegationen som spenderade några dagar på Västbanken och i Jerusalem för ett par veckor sedan. Delegationen bestod av 21 människorättsaktivister som alla varit aktiva i motståndet mot apartheid i sitt hemland: idag är de parlamentledamöter, domare från högsta domstolen, journalister, författare... både svarta och vita, varav hälften judar.
Artikeln beskriver deras besök i Nablus, den största staden tillika den mest avstängda på Västbanken. De passerade Huwarra-vägspärren, en av de sex vägspärrar som stänger av staden från omvärlden, där de människor som har rätt att lämna staden ändå förnedras dagligen. De reste även på de s k bypass-roads, som bara är till för armén och bosättarna, som skär sönder Västbanken och inte får användas av palestinier. De besökte den gamla stan, Casban, med flera hundra år gamla hus som sprejats fulla av kulhål och där hus raserats av bulldozers eller bombats.
Kanske känns artikeln extra stark eftersom jag själv besökte Nablus för två veckor sedan. Jag var på semester i Israel/Palestina för att träffa släkt och vänner och besökte bland annat Yanoun, den by jag var följeslagare i för två och ett halvt år. En av dagarna besökte jag Nablus och fick en guidad tur genom gamla stan av en student vid Al Najah-universitetet och jag var tvungen att passera Huwarra. Kanske kändes artikeln så stark för att den lyckas beskriva verkligheten och precis hur illa det är.
Jag vill inte skriva om de sydafrikanska delegaternas respons till vad de såg, utan föredrar att ni läser artikeln. Därför vidarebefordrar jag gärna artikeln till intresserade.
Artikeln beskriver deras besök i Nablus, den största staden tillika den mest avstängda på Västbanken. De passerade Huwarra-vägspärren, en av de sex vägspärrar som stänger av staden från omvärlden, där de människor som har rätt att lämna staden ändå förnedras dagligen. De reste även på de s k bypass-roads, som bara är till för armén och bosättarna, som skär sönder Västbanken och inte får användas av palestinier. De besökte den gamla stan, Casban, med flera hundra år gamla hus som sprejats fulla av kulhål och där hus raserats av bulldozers eller bombats.
Kanske känns artikeln extra stark eftersom jag själv besökte Nablus för två veckor sedan. Jag var på semester i Israel/Palestina för att träffa släkt och vänner och besökte bland annat Yanoun, den by jag var följeslagare i för två och ett halvt år. En av dagarna besökte jag Nablus och fick en guidad tur genom gamla stan av en student vid Al Najah-universitetet och jag var tvungen att passera Huwarra. Kanske kändes artikeln så stark för att den lyckas beskriva verkligheten och precis hur illa det är.
Jag vill inte skriva om de sydafrikanska delegaternas respons till vad de såg, utan föredrar att ni läser artikeln. Därför vidarebefordrar jag gärna artikeln till intresserade.
onsdag 16 juli 2008
Ny svensk strategi för stöd till Palestina
UD har tagit fram en ny svensk strategi för stödet till Palestina, som gäller från 1 juli 2008 till 31 december 2011. De specifika målen för den här strategin är att "främja fredsbyggande och fredsprocessen, samt att främja ett demokratiskt palestinskt statsbyggande." Inledningsvis skriver man att "ett framgångsrikt utvecklingssamarbete med Västbanken och Gaza förutsätter en politisk fredsprocess som baseras på folkrätten och syftar till en permanent lösning på den israelisk-palestinska konflikten och upprättandet av en palestinsk stat."
So far so good, eller hur. En ganska bra analys hittills, enligt de flesta, skulle jag tro. Tyvärr genomsyras inte övrig text av andemeningen i dessa stora ord. Till exempel så nämns ordet "ockupation" endast fyra gånger i det 21 sidor långa dokumentet:
1. De utvecklingsmål som den palestinska myndigheten har tagit fram som prioriterade (demokratisk samhällsstyrning, social utveckling, ekonomisk utveckling och infrastruktur) "förutsätter framsteg i fredsprocessen, och lättnader i den israeliska ockupationsmakten" (s. 4). Lättnader? Den ska väl avslutas?
2. "Begränsningarna i rörelsefrihet och tillträde för personer och gods, och andra effekter av ockupationen är för närvarande de främsta hindren för handel, produktion och investeringsvilja." No shit, Sherlock! Därför ska "konkreta insatser ... göras för att utveckla kapaciteten inom det privata näringslivet och öka palestinskt deltagande i internationell handel"... Det står något mer i samma stycke om att Sverige ska sträva efter att "uppnå ökat kvinnligt deltagande i näringslivet"... (s. 8) Så vad är det Sverige säger att vi ska göra, minska begränsningarna i rörelsefriheten? Ta bort en vägspärr?
3. Under rubriken "sammanfattande landanalys" står det informerande om att "folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten som reglerar förhållandet mellan en ockupationsmakt och den ockuperande befolkningen, är de jure fullt tillämplig i de ockuperade palestinska områdena" (s. 14). (OK, orättvist av mig att säga att ordet ockupation nämns bara fyra gånger när de faktiskt fick med "ockuperade" två gånger i den här meningen. Det ordet nämns faktiskt ytterligare två gånger i texten, samt ytterligare en gång i en fotnot. Inte illa pinkat.)
4. Sist men inte minst, under rubriken "sammanfattande landanalys" står det också: "Som ockupationsmakt har Israel, enligt den fjärde Genèvekonventionen, inte bara skyldighet att ombesörja den palestinska befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska behov, utan även tillåta humanitär verksamhet inom ockuperat område." (s. 14) Här nämns ingenting om att det internationella samfundet, dvs bland annat Sverige, har en skyldighet att respektera och även garantera respekten för att folkrätten efterlevs. I hela världen, inte bara i vårt eget land.
Det grundläggande problemet med den här texten är att det inte framgår klart och tydligt att ockupationen är det stora hindret till en positiv utveckling i Palestina och att huvudmålet med den svenska strategin därför rimligtvis bör vara att arbeta för ett upphörande av ockupationen och en rättvis fred genom förhandlingar. I den förklarande texten om att "främja fredsprocessen och fredsbyggande" är målen att stärka den palestinska förhandlingskapaciteten, stärkta freds- och försoningsprocesser baserade på folkrätten, "ökat förtroende och samarbetstillfällen mellan israeler och palestinier" och ökat kvinnligt deltagande (s. 6).
Det står vad jag kan se ingenting om vårt ansvar att sätta press på Israel som ockupationsmakt. Det står heller inte någonting om att en stor satsning på humanitärt stöd, utan effektivt fredsbyggande, de facto bidrar till att upprätthålla status quo, även om detta inte är syftet med stödet. Det står att man ska sträva efter att öka biståndets effektivitet, vilket rimligtvis borde resultera i ett större engagemang för att avsluta konflikten.
Sverige har aldrig tidigare gett så här stort stöd till Västbanken och Gaza och jag uppskattar engagemanget. Vad jag ifrågasätter är den politiska viljan att faktiskt bidra till en rättvis fred i regionen, för alla parter. Jag hoppas att Sverige i handling under de kommande tre åren inte förblir lika tandlöst som det här dokumentet indikerar.
So far so good, eller hur. En ganska bra analys hittills, enligt de flesta, skulle jag tro. Tyvärr genomsyras inte övrig text av andemeningen i dessa stora ord. Till exempel så nämns ordet "ockupation" endast fyra gånger i det 21 sidor långa dokumentet:
1. De utvecklingsmål som den palestinska myndigheten har tagit fram som prioriterade (demokratisk samhällsstyrning, social utveckling, ekonomisk utveckling och infrastruktur) "förutsätter framsteg i fredsprocessen, och lättnader i den israeliska ockupationsmakten" (s. 4). Lättnader? Den ska väl avslutas?
2. "Begränsningarna i rörelsefrihet och tillträde för personer och gods, och andra effekter av ockupationen är för närvarande de främsta hindren för handel, produktion och investeringsvilja." No shit, Sherlock! Därför ska "konkreta insatser ... göras för att utveckla kapaciteten inom det privata näringslivet och öka palestinskt deltagande i internationell handel"... Det står något mer i samma stycke om att Sverige ska sträva efter att "uppnå ökat kvinnligt deltagande i näringslivet"... (s. 8) Så vad är det Sverige säger att vi ska göra, minska begränsningarna i rörelsefriheten? Ta bort en vägspärr?
3. Under rubriken "sammanfattande landanalys" står det informerande om att "folkrätten, inklusive den internationella humanitära rätten som reglerar förhållandet mellan en ockupationsmakt och den ockuperande befolkningen, är de jure fullt tillämplig i de ockuperade palestinska områdena" (s. 14). (OK, orättvist av mig att säga att ordet ockupation nämns bara fyra gånger när de faktiskt fick med "ockuperade" två gånger i den här meningen. Det ordet nämns faktiskt ytterligare två gånger i texten, samt ytterligare en gång i en fotnot. Inte illa pinkat.)
4. Sist men inte minst, under rubriken "sammanfattande landanalys" står det också: "Som ockupationsmakt har Israel, enligt den fjärde Genèvekonventionen, inte bara skyldighet att ombesörja den palestinska befolkningens grundläggande sociala och ekonomiska behov, utan även tillåta humanitär verksamhet inom ockuperat område." (s. 14) Här nämns ingenting om att det internationella samfundet, dvs bland annat Sverige, har en skyldighet att respektera och även garantera respekten för att folkrätten efterlevs. I hela världen, inte bara i vårt eget land.
Det grundläggande problemet med den här texten är att det inte framgår klart och tydligt att ockupationen är det stora hindret till en positiv utveckling i Palestina och att huvudmålet med den svenska strategin därför rimligtvis bör vara att arbeta för ett upphörande av ockupationen och en rättvis fred genom förhandlingar. I den förklarande texten om att "främja fredsprocessen och fredsbyggande" är målen att stärka den palestinska förhandlingskapaciteten, stärkta freds- och försoningsprocesser baserade på folkrätten, "ökat förtroende och samarbetstillfällen mellan israeler och palestinier" och ökat kvinnligt deltagande (s. 6).
Det står vad jag kan se ingenting om vårt ansvar att sätta press på Israel som ockupationsmakt. Det står heller inte någonting om att en stor satsning på humanitärt stöd, utan effektivt fredsbyggande, de facto bidrar till att upprätthålla status quo, även om detta inte är syftet med stödet. Det står att man ska sträva efter att öka biståndets effektivitet, vilket rimligtvis borde resultera i ett större engagemang för att avsluta konflikten.
Sverige har aldrig tidigare gett så här stort stöd till Västbanken och Gaza och jag uppskattar engagemanget. Vad jag ifrågasätter är den politiska viljan att faktiskt bidra till en rättvis fred i regionen, för alla parter. Jag hoppas att Sverige i handling under de kommande tre åren inte förblir lika tandlöst som det här dokumentet indikerar.
lördag 12 juli 2008
The Heart of Jenin
On Thursday the Jerusalem film festival 2008 started and I have carefully looked through all the 200-something films that I won't be able to see, since I am going home already on Tuesday. However, there was on film that I am very happy I went to see yesterday: The Heart of Jenin.
Two and a half year ago, a 12 year old Palestinian boy, Ahmed Khatib, from Jenin was shot by an Israeli soldier when he was out playing with a toy gun. When he was found he was still alive and was rushed to a hospital in Israel, where he was declared dead. His parents then, after talking with a nurse at the hospital, decided to donate his organ. There were six recipients of his organs, all living inside Israel.
The story made the news when it happened and I have heard about it several times, from different sources. An Israeli documentary filmer contacted the family immediately and the film was shown for the first time in public yesterday, at the Cinemateque here in Jerusalem.
The documentary follows the family of Ahmed Khatib, mainly the father Ismael, as well as three of the children who received his organs, and their families. One of the recipients, the youngest, died during surgery and the other two decided to be anonymous. The father has kept in touch with all of them and in the film visits them inside Israel.
I really recommend everyone to see this film. I cried (which I always do) a lot, and I think it was very very beautiful and well made. At the screening yesterday, Ismael Khatib and two of the children were at the Cinemateque and they got a five minute standing ovation when they got up together with the producer and the director and others on stage. Thinking about all the hatred, suspicision and mistrust down here, this place needs more movies like this one.
Two and a half year ago, a 12 year old Palestinian boy, Ahmed Khatib, from Jenin was shot by an Israeli soldier when he was out playing with a toy gun. When he was found he was still alive and was rushed to a hospital in Israel, where he was declared dead. His parents then, after talking with a nurse at the hospital, decided to donate his organ. There were six recipients of his organs, all living inside Israel.
The story made the news when it happened and I have heard about it several times, from different sources. An Israeli documentary filmer contacted the family immediately and the film was shown for the first time in public yesterday, at the Cinemateque here in Jerusalem.
The documentary follows the family of Ahmed Khatib, mainly the father Ismael, as well as three of the children who received his organs, and their families. One of the recipients, the youngest, died during surgery and the other two decided to be anonymous. The father has kept in touch with all of them and in the film visits them inside Israel.
I really recommend everyone to see this film. I cried (which I always do) a lot, and I think it was very very beautiful and well made. At the screening yesterday, Ismael Khatib and two of the children were at the Cinemateque and they got a five minute standing ovation when they got up together with the producer and the director and others on stage. Thinking about all the hatred, suspicision and mistrust down here, this place needs more movies like this one.
onsdag 2 juli 2008
Say again, who is the dangerous criminal?
For the past couple of months, Breaking the Silence has not been able to enter Hebron with their weekly tours of Israelis and foreigners. The reason stated is that the organisation is dangerous and the members, especially Yehuda Shaul, the director, are criminals.
Says who?
The settlers in Hebron. Who are among the most violent and fundamental persons in this conflict. Just watch the documentary "Inside God's bunker" and you'll understand what I mean. The filmer meet and interview the settlers, thus, whatever is said in that film are their words, not propaganda against them. Period.
So the settlers in Hebron claims that Yehuda Shaul is a dangerous criminal. What's so problematic about that? Couldn't he just avoid the place and in that way be safe?
This is not about him being safe, this is more than anything else a propaganda war, where the peaceniks, the good guys, the solution oriented (call them whatever you want) are seen as the enemy, as anti-Israeli, as, at the best, naive. It somehow reminds me about 1984 and the reconstruction of language....
The settlers in Hebron are approximately 600 people, at least half of them children. Why bother about them? OK, they're fanatics, but so what? They're so few, and Israel is a democracy so therefore the state can and wants to control these fanatic elements in order to protect the civilian population.
Or so I'd like to believe. The police based in Hebron now quotes the settlers and use their arguments to block the Breaking the Silence tours. The attorney general in Israel said, off the record, that even if the Supreme court rules against the behaviour of the settlers and the police in Hebron, they will be ignored. OK, that was at least partly commonly known, but stated that directly....?
More people need to join the tours to Hebron. And to give Yehuda and the rest of the guys support. I hope they'll be safe. I hope they'll not be discouraged to continue working for change. Go to http://www.breakingthesilence.org/, for more information about their work.
Says who?
The settlers in Hebron. Who are among the most violent and fundamental persons in this conflict. Just watch the documentary "Inside God's bunker" and you'll understand what I mean. The filmer meet and interview the settlers, thus, whatever is said in that film are their words, not propaganda against them. Period.
So the settlers in Hebron claims that Yehuda Shaul is a dangerous criminal. What's so problematic about that? Couldn't he just avoid the place and in that way be safe?
This is not about him being safe, this is more than anything else a propaganda war, where the peaceniks, the good guys, the solution oriented (call them whatever you want) are seen as the enemy, as anti-Israeli, as, at the best, naive. It somehow reminds me about 1984 and the reconstruction of language....
The settlers in Hebron are approximately 600 people, at least half of them children. Why bother about them? OK, they're fanatics, but so what? They're so few, and Israel is a democracy so therefore the state can and wants to control these fanatic elements in order to protect the civilian population.
Or so I'd like to believe. The police based in Hebron now quotes the settlers and use their arguments to block the Breaking the Silence tours. The attorney general in Israel said, off the record, that even if the Supreme court rules against the behaviour of the settlers and the police in Hebron, they will be ignored. OK, that was at least partly commonly known, but stated that directly....?
More people need to join the tours to Hebron. And to give Yehuda and the rest of the guys support. I hope they'll be safe. I hope they'll not be discouraged to continue working for change. Go to http://www.breakingthesilence.org/, for more information about their work.
Award winning journalist beaten and harassed
Yesterday it became very clear why no news are good news. Whenever news arrived they were everything but good. The most shocking one was reading about Mohammed Omer being beaten and harassed at the Allenby bridge checkpoint returning from Europe to Gaza a few days ago.
Mohammed Omer is quite an impressive guy, 24 years old and has worked as an independent journalist since he was 17. He writes for Washington Report, among others. He was just awarded one of the most prestigious awards for war correspondence and he is the first non-Ango-Saxon person to get it. He managed to get out of Gaza with the help of the Dutch embassy, so he could collect the award in the UK but also do a small speaking tour, in Sweden, and other countries. He spoke in the Swedish parliament, as well as in a few other places.
When he got back to Palestine last week, from Jordan, the border police strip searched him interrogated him for several hours. When he left custody he was taken straight to hospital, since he was in quite a bad shape. Apparently he had a few broken ribs and besides being dragged on the floor completely naked in front of other people he had also vomited and fainted.
The Dutch diplomates took him straight to a hospital after he was released and he was interviewed about his injuries. The border polices replied that he was searched because they suspected that he had been in contact with "hostile elements" while abroad, and concerning the injuries, he got that from losing his balance and falling on the floor. An internal investigation will take place, according to them.
How the hell do you vomit and break ribs from losing your balance?
The only positive thing I can see in all this, is that Mohammed has enough foreign friends that this will get at least some attention abroad.
(Writing this in English since I'm in Jerusalem and don't have a Swedish keyboard.)
Mohammed Omer is quite an impressive guy, 24 years old and has worked as an independent journalist since he was 17. He writes for Washington Report, among others. He was just awarded one of the most prestigious awards for war correspondence and he is the first non-Ango-Saxon person to get it. He managed to get out of Gaza with the help of the Dutch embassy, so he could collect the award in the UK but also do a small speaking tour, in Sweden, and other countries. He spoke in the Swedish parliament, as well as in a few other places.
When he got back to Palestine last week, from Jordan, the border police strip searched him interrogated him for several hours. When he left custody he was taken straight to hospital, since he was in quite a bad shape. Apparently he had a few broken ribs and besides being dragged on the floor completely naked in front of other people he had also vomited and fainted.
The Dutch diplomates took him straight to a hospital after he was released and he was interviewed about his injuries. The border polices replied that he was searched because they suspected that he had been in contact with "hostile elements" while abroad, and concerning the injuries, he got that from losing his balance and falling on the floor. An internal investigation will take place, according to them.
How the hell do you vomit and break ribs from losing your balance?
The only positive thing I can see in all this, is that Mohammed has enough foreign friends that this will get at least some attention abroad.
(Writing this in English since I'm in Jerusalem and don't have a Swedish keyboard.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
