om Rafat, en vän i Sudan

- När jag pratar med människor om fredligt motstånd får jag ofta höra att det inte fungerar eftersom man inte hör om det. De måste dock förstå att historieskrivningen fokuserar på krig, våld och materiell makt för att det inte är naturliga mänskliga beteenden. Historien beskriver det som bryter mot det normala livet.

Rafat är medlem i en freds- och ickevåldsorganisation i Sudan, tillika journalist. Han bor i Khartoum och använder sin yrkesroll för att föra ut ickevåldsbudskapet, genom att bland annat skriva artiklar och krönikor i olika dagstidningar.

Att vara journalist i Sudan är inte ofarligt. Varje år publicerar Reportrar Utan Gränser en rapport om pressfriheten och situationen för journalister runt om i världen och den ger inte en speciellt positiv bild av läget i Sudan. Sudan hamnar på 139 plats när pressfriheten i världens länder rankas. Under 2006 arresterades femton journalister i Sudan när de utövade sitt yrke, fast staten officiellt inte censurerar media längre. En av dessa journalister mördades.

På grund av läget måste journalister vara försiktiga med vad de skriver och hur de formulerar sig för att inte råka illa ut. Samtidigt är media ett väldigt viktigt verktyg för att granska makten och för att utbilda befolkningen och det är av största vikt att modiga journalister fortsätter att skriva om vad som händer. Men också om vad som skulle kunna vara, att presentera en annan verklighet.

Rafat ser sitt arbete som journalist som en del av den ickevåldsrörelse som växer sig starkare och starkare i Sudan. Hans jobb ger honom en möjlighet att skriva om ickevåldsaktioner, och om modet att utföra dem med de risker som det innebär.

- Vem är fegast? En person som gömmer sig bakom ett vapen och dödar oskyldiga människor, eller den som står obeväpnad mittemot?
Detta skriver Rafat i Al Ayam, en av de stora dagstidningarna på arabiska i Khartoum.
- Jag skriver bland annat om de exempel som finns på ickevåld i Sudan, så att läsarna förstår att ickevåld inte bara är något som Martin Luther King sysslade med inom medborgarrättsrörelsen i USA. Vi har så många erfarenheter av våld i det här landet, men om vi vill rädda Sudan måste vi frigöra oss från våldet och leda vägen för ett fredligt Sudan där människor lever och arbetar tillsammans med tolerans och respekt för varandra. Jag kan hjälpa till genom att ge exempel på olika ickevåldsmetoder.

En av Rafats artiklar handlar om ”mittfåran och marginalen”, en övning för att synliggöra marginaliserade grupper, deras situation och deras behov. Något som förvånansvärt ofta är osynligt för mittfåran av befolkningen. Hans organisation använder den ofta i deras kurser för blivande ickevåldstränare, och Rafat deltog i en sådan förra sommaren.

- Det sorgliga är att personer i mitten oftast både är okunniga och ointresserade av de marginaliserade gruppernas situation. Det finns marginaler i alla samhällen, men deras situation ser förstås olika ut. Men kan vi få människor att uppmärksamma detta och börja prata om det, kan vi även förändra våra samhällen och motverka den egoism som tenderar att karaktärisera personerna som tillhör mittfåran, the mainstream, och deras syn på samhället han eller hon lever i.

Jag tänker på situationen i Sudan, Afrikas största land där det pågått ett inbördeskrig i decennier och där stridigheter och våldsamma övergrepp fortfarande pågår i Darfur. Men när jag läser Rafats artikel och hör honom prata om ickevåld tänker jag även på situationen i Sverige. Vi har haft fred i snart 200 år och lever i ett förhållandevis lugnt och rättvist samhälle, men vi har ändå marginaliserade grupper och individer som många människor väljer att inte se eller bry sig om. Flyktingar från länder i krig som söker asyl hos oss, hemlösa, personer med drog- eller alkoholberoende, gamla och ensamma personer utan anhöriga… listan kan göras längre. Vad gör jag för att synliggöra dessa personer och deras behov?

- Sensmoralen är att man aldrig vet när man kommer hamna på marginalen. Mrs Lee, vår utbildare från Kanada, berättade en anekdot från sin dotters uppväxt då hon vid något tillfälle inte hade fått leka med sina kamrater, de hade stängt henne ute och inte öppnat dörren till det rum de lekte i. Hon hade förstås blivit jätteledsen och Lee bad henne att försöka komma ihåg den känslan av utanförskap och komma ihåg att alltid hålla dörren öppen. Och om dörren är stängd, vara lyhörd och lyssna efter rop utifrån. Hur många av oss har varit i sådana situationer då vi låtit bli att höra dem som stått utanför? Lees historia är kanske banal men den talar till människor på ett enkelt sätt, genom våra känslor, och får oss att ifrågasätta egoismen och bli mer lyhörda för vår omgivning.

Nu i juni 2007 arresterades Rafat i nio dagar, inte på grund av sitt journalistiska arbete, utan för att han har varit med och organiserat demonstrationer och andra ickevåldsaktioner mot bygget av Kajbar-dammen som kommer att driva bort en stor grupp människor från sina hem. Dammen ska byggas i nubiska områden och Rafat tillhör själv den etniska gruppen. Han har nu släppts men kampen mot dammbygget fortsätter.