För vi vill väl se en förändring?

Under de pågående förhandlingarna mellan Israel och de palestinska ledarna, som Barak Obama står värd för, pratas det en hel massa. Men ingen här verkar riktigt tro på det som sägs eller på aktörerna som är där. Tro att förhandlingarna kommer leda till en förändring. Tro på att det finns en politisk vilja att verkligen skapa fred. En fred som bygger på rättvisa, förstås, då det är den enda fred som kan bli hållbar. Och allt annat måste ju anses ganska ointressant, eller?

För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?

Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.

Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"

Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"

Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."

Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."

Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."

Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:

"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."

När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.

Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.