vart tog all min tid vägen?

Kära vänner,
När livet känns så där stressigt att man inte har tid för sig själv, ännu mindre för sina vänner, så är det skönt att veta att sommaren står för dörren och att jag om ungefär en vecka kan pusta ut ordentligt. Ansökningstider i bistånds- och fredsorganisationer är som upplagda för magkatarrer och inte blir det bättre av att man är medarrangör på en konferens som går av stapeln dagen efter deadline och samtidigt står som värd för ett par av de utländska gästerna som ska delta på konferensen. George, en av dem, anlände idag. Att igår komma på att boende inte fixats i ett överfyllt Stockholm var inte så roligt. Men jag upprepade mina två mantran mumlandes för mig själv:"if it's got a solution, why do you worry? if it hasn't, you shouldn't worry at all" och "everything will be ok in the end, and if it is not ok, then it is not the end." Ni har hört dem förut men jag förundras ständigt av hur bra de fungerar på mig. Hur bra jag är att manipulera mina egna tankar, komma bort från deprimerande eller andra dåliga tankemönster och fokusera på annat. Jag upphör heller inte att förvånas över hur mina vänner kan få mig att slappna av och tänka på annat i några timmar.

Sommar och semester står alltså för dörren och ansökningarna för mina projekt i Mellanöstern och Sudan är, hör och häpna, klara. Alla branscher verkar ha perioder då medarbetarna får tunnelseende och blir onåbara och i för mig infaller den i vackra maj. Då man helst av allt vill vara ledig och dricka öl på Mosebacke i solnedgången. Och samma sak blir det nästa år. Mellanösternprojektet har hittills fokuserat på informations- och påverkansarbete i Sverige men regeringen ska troligen ändra reglerna för att söka pengar för sådana projekt och därför fick vi bara söka för ett år den här gången. De är tveksamma till den typen av stöd och jag antar att det är en högst berättigad fråga att ställa: varför ska vi ge stöd för påverkansarbete i Sverige inom ramen för biståndsbudgeten. Det är definitivt en relevant fråga att ställa och ställs säkert ofta av de som inte arbetar med frågorna. Den ställs av oss varje gång vi skriver ansökningar och gör utvärderingarna och uppföljningar av vårt arbete.

Frågan går dock rätt lätt att svara på i en globaliserad värld där vår livsstil, konsumentvanor och politiska val har en påverkan på övriga världen. Faktiskt. Särskilt när det gäller fred, krig, fattigdom och utveckling. Många skurkaktiga aktörer i den här världen bryr sig faktiskt om vad vi tycker. Och vad vi tycker kan vi visa genom våra vardagsval. För att vi ska kunna tycka något måste vi ha lite omvärldskoll och lite åsikter om vad som är rätt och fel. Våra vanligaste informationskanaler är nyhetssändningarna i TV, radio, tidningar och på internet. Där ges det dock väldigt lite utrymme för analys eller reflektion och mycket av mediebevakningen är både ensidig och vinklad. Genom påverkansarbete ges människor förutsättningar för att "göra gott", enkelt uttryckt.

Är det dock tillräckligt viktigt för att det skall läggas skattepengar på detta? Jag tycker ju uppenbarligen det, eftersom jag jobbar med de här frågorna. Det handlar inte bara om våra egna privata vardagsval, utan även på våra politikers val och agenda. Och om hur de lever upp till det förtroende som vi har gett dem, vare sig vi röstade på dem eller ej, inom ramen för våra demokratiska strukturer. Det finns både nationella och internationella regelverk och lagar som vårt land har förbundit sig att följa och då fyller påverkansarbetet en kontrollfunktion där vi inte bara får reda på hur våra folkvalda efterlever de lagar och regelverk som de ska följa, utan också kan uttrycka vår önskan över hur Sverige skall agera i vissa frågor. Sverige har i PGU, Politik för Global Utveckling, fastställt att vi ska arbeta för fred, utveckling och säkerhet inom alla politikerområden. Vi har även skrivit under olika konventioner där vi bland annat inte bara har förbundit oss att respektera folkrätten utan även arbeta för att andra aktörer respekterar folkrätten (läs mer om folkrätten på www.diakonia.se/ihl).

Härom veckan hade vi ett väldigt tydligt exempel på detta. Norge hade tagit initiativet till ett internationellt förbud mot klusterbomber, liknande det förbud som redan finns mot landminor. Sverige bestämde sig för att rösta emot ett sådant förbud för att vi själva tillverkar och säljer sådana vapen. Efter påtryckningar från det civila samhället ändrade dock moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet (de partier som tänkte rösta emot ett förbud) sig." Tolkningen av vad riksdagsbeslutet innebär visar att det är för tidigt att ta ut segern. Försvarsminister Mikael Odenberg hävdade på torsdagskvällen att svenska företag kommer att kunna fortsätta tillverka klustervapnet "Bombkapsel 90" eftersom det enligt honom inte åstadkommer "oacceptabel skada på civila", vilket är den formulering som användes vid konferensen i Oslo." (www.krf.se) En övertro på svensk neutralitet eller en dålig lögn för att föra allmänheten bakom ljuset med klustervapnens effekt i krig och för att främja svensk vapenexport?

Jag ondgör mig ju över medias nattsvarta mediebevakning där de fokuserar på krig, katastrof och elände utan att lämna utrymme för analys. Däremot har jag inte tipsat om alternativ media eller andra informationskällor, där man kan få en mer balanserad och analytisk mediabevakning. Detta blev jag påmind om när jag återigen läste min kompis Elins miljöblogg för ett tag sedan, där hon bland annat nämnde The Ecologist, www.theecologist.org, en lysande tidning. Jag kan också nämna Democracy Now, en amerikansk radiokanal vars program man kan prenumerera på i form av podcasts. www.aldaily.com har mycket intressanta artiklar om kultur och samhällsfrågor och rekommenderas också gärna. Jag ska försöka bli bättre på källhänvisning och lägger även upp lite länkar på hemsidan där man kan hitta mer spännande information om framförallt rädda världen-karaktär.

kramar i massor,
Sara