Sviker Europa Afrika?

Idag var det en artikel i DN om att Europa (läs EU) sviker Afrika. Artikeln handlar förstås om mötet mellan afrikanska och europeiska ledare i Lissabon. Gordon Brown har dock tackat nej till inbjudan för att Robert Mugabe från Zimbabwe tänker närvara. Han menar att inte bara sviker vi Afrika, vi är fega också. Fega som inte vågar kritisera Mugabe ordentligt. Eller Sudan för den delen. Visst pratas det om hur illa läget är i dessa två länder, som ett resultat av deras ledare's maktmissbruk och vanstyre, men omvärlden gör ju faktiskt inget för att hindra det. We don't "walk the talk".

Såg igår kväll en dokumentär om Botswana, det land som ofta nämns som ett av undantagen i Afrika. En stat som sedan självständigheten har investerat i sin befolkning och som inte har drabbats av några våldsamma konflikter. Även om 17 procent av befolkningen är smittade av hiv erbjuds alla gratis bromsmediciner och rådgivning, till exempel. Många kanske säger att det beror på diamanterna. Att de har en möjlighet att investera i befolkningen, till skillnad från en del andra länder. Diamanter har de, det stämmer, några av de rikaste fyndigheterna i världen. Men så många av länderna i Afrika har enorma naturtillgångar. Södra Sudan är fullt av olja. Zimbabwe är en kornbord. Men ibland verkar tillgångar kunna stjälpa mer än hjälpa. I Sudan slåss man istället om oljan. I Zimbabwe delade Mugabe ut den bördiga jorden till fd frihetskämpar, och landreformen var därmed ett fullbordat fiasko. I bland annat Sierra Leone har diamanterna finansierat långa krig, s k "blood diamonds".

Problemet är inte bara det att vi INTE gör något ordentligt för att protestera mot de brott som begås i Zimbabwe eller Sudan mot den egna befolkningen. Vi är också dåliga på att stötta de fall där stater i Afrika efter självständigheten försöker skapa ett nytt land efter en vision som bygger på demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. En brist på förståelse för att det är en lång process. Istället tappar man intresset ganska snart efter att fred skrivits under och vapnen lagts ner.

Jag vet inte om jag är naiv men när jag var i södra delarna av Sudan, andades jag in alla visioner som jag fick höra överallt, om ett "New Sudan". Många nämnde problemen på vägen dit som måste överkommas, men från regeringen och parlamentets håll hördes stora ord om demokrati, mänskliga rättigheter, behovet av fred och försoning och utveckling. En stat utan korruption och nepotism, nåja, utan korruption iallafall. Kanske vill jag så gärna tro på en framtid utan krig för södra Sudan, att jag villigt suger i mig de politiska slagorden som bland annat vice presidenten radade upp när jag träffade honom i Juba.

Jag hoppas verkligen att befolkningen och deras politiker kan klara av den stora utmaningen att förverkliga visionen om ett nytt Sudan. Att ledarna inte faller i samma gropar som Mugabe, en ledare som en gång i tiden styrde i ett annat land i södra Afrika som sågs på med optimism och framtidsvisioner om utveckling för alla. När jag var där 1999 gick det redan utför med Zimbabwe, men läget var inte alls så desperat som nu. Med kraftfullare påtryckningar hade omvärlden kunnat göra något.

Europa sviker. Pga av det koloniala dåliga samvetet? Afrika sviker dock också. Afrika gör det genom att hålla Mugabe om ryggen och gadda ihop sig, de f d kolonierna mot de f d kolonisatörerna. Retoriken gör mig matt. Det är dags att slänga den i sjön.