I Jerusalem domineras souken av kristet kitsch, med självlysande madonna-statyer och hologram av Jesus. När man tittar från ena hållet ser man en helgonbild, med gloria och en blick som fromt tittar snett uppåt, mot himlen. När man ser bilden från det motsatta hållet är Jesus upphängd på korset, med en törnekrona fastnaglad på huvudet som river upp sår i huden så att blodet rinner. För att inte glömma hela stall som byggsatser, komplett med Josef och Maria, stjärna och åsna. Nere i de muslimska kvarteren hittar man modeller av Kaban i Mecka eller Klippmoskén som blinkar som någon form av julgransbelysning.
I Sudan finns det sjukt mycket kitsch, och jag upphör aldrig att förvånas av nya nivåer av kitsch som slår emot mig. Om man tittar upp i taket i ankomsthallen på flygplatsen i Khartoum skiner taket ner mot en, guldfärgad mässing i stjärnmönster. Spegelblankt och fantastiskt. Landet översållas också av helt meningslösa plastprydnader, alla "made in China". Jag tänker bland annat på de presenter som jag och min kollega Martin fick med oss hem förra året. Martin fick en fantastisk grej som snurrar, ca 2 dm i diameter, med ett par palmer och två små figurer som står mot varandra. Mellan palmerna hänger en skylt som det står "happy time" på. När man sätter i ett batteri spelar dosan kinesisk musik och figurerna böjer sig fram emot varandra och pussas samtidigt som plattformen som de står på snurrar. Självklart funkar den inte, inte ens med batteri, utan får tyst pryda vårt lunchbord på kansliet.
Eftersom allt kitsch i Sudan verkar vara tillverkat i Kina, betyder det alltså att kineser gillar kitsch mer än andra? Eller gör sudaneserna det? Blir man mer sugen på kitsch om det framförallt är det som säljs? Alla souvenirer i Jerusalem riktar sig främst till en massa pilgrimer. Hör kitsch därför ihop med religion?
Och om någon vid tillfälle kommer över en spansktalande digitalklocka på någon marknad i Latinamerika, så bjuds det också på middag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar