Den första tisdagen i november

Den första tisdagen i november som infaller vart fjärde år är därmed lika ovanlig som skottdagen och känns alltid ganska ödemättat. Och ännu mer så iår. Valet i USA fick man ju nog av redan innan demokraterna hade bestämt sig om det var den första kvinnan eller den första svarta som skulle leda dem till seger. Jag skriver seger, eftersom jag under hela tiden inte kunnat se något annat resultat än en demokratisk seger.

Det kunde jag ju inte heller förra gången iochförsig, eller gången innan den, för den delen. Och båda de gångerna hade jag ju fel. Så det borde rimligtvis kunna hända igen. Eller....? Nej, jag har varit förväntansfullt hoppfull, om dock nervös så det räcker och blir över. Särskilt med tanke på de två sista valen. Hur århundradets mest hjärndöda president kunde vinna två gånger över helt acceptabla kandidater är ju ungefär hur galet och läskigt som helst.

Men som sagt, trött på valet var jag redan i våras. Och nu sitter jag här ändå framför TV:n. Håller tummarna. Biter nästan på naglarna. Tar i trä varje gång tanken om att jag kan ha fel även i år tränger sig in i hjärnan. Följer varenda nyhetsrapportering och dokumentär (den om Lee Atwater som sändes igår på SVT var verkligen intressant och svarade på en hel del frågor om varför så många bra kandidater förlorar). Har tittat på otaliga klipp som skämtar om Sarah Palin på Youtube. Just nu är Bill Maher-inslagen oöverträffade.

Och är helt enkelt sjukt nervös.

Går det att byta planet om fel man vinner?