Förbrukat förtroende

Sitter och kollar på Debatt som handlar om finanskriserna och bankernas förbrukade förtroende. Bankerna verkar inte ta detta förbrukade förtroende på allvar, beter sig allmänt arrogant gentemot kunderna och kan inte ens ställa upp att ta debatten. De menar att svenska banker ligger bra till internationellt sätt, för att de inte spekulerat lika fritt och galet som i andra länder, men den ursäkt räcker tyvärr inte. De menar också att de lärt sig mycket från bankkrisen i Sverige från tidigt nittiotal.

Sorry. Guilty until proven innocent är ingen form av rättsväsende som jag förespråkar men när det gäller bankvärlden och hur de och alliansen och alla andra inblandade skyller ifrån med varandra så ställer jag mig väldigt skeptisk till deras ursäkter och väntar på något bättre innan jag ändrar min "verdict".

Både löner för toppchefer och deras bonusar sticker förstås i ögonen, otroligt mycket. Det har sagts förut och just nu sägs det mest hela tiden. Äntligen verkar sådana som tidigare inte sett det som ett problem nu ändra inställning och kanske kanske kan detta leda till en ny nivå i debatten och en ny utveckling i bankväsendet. Så även om det har sagts förut, måste jag ändå säga det igen.

Enligt en av deltagarna i Debatt fick chefer för multinationella företag för trettio år sedan i genomsnitt 35 gånger så mycket lön som de som gick på fabriksgolvet. Idag tjänar de 350 gånger så mycket. Och då har vi inte ens räknat med bonusarna. Som betalas ut till och med när det går dåligt. Ja, till och med när personen ifråga avskedas för att de inte har klarat av att axla sitt jobb på ett bra sätt.

Den första frågan som jag tänker på varje gång när det här ämnet kommer upp är hur i helvete man har mage att förhandla till sig sådana bonusar. Vilken typ av person är det som på fullaste allvar tycker att man förtjänar 150 miljoner i pensionsavtal, oavsett hur länge man stannar på jobbet eller om man har ett annat jobb att gå vidare eller om man gör ett bra jobb?? Jag kan inte för mitt liv tro att en sådan person har kvar någon form av verklighetsförankring. Och hur ska isåfall en sådan person kunna leda en verksamhet som främst riktar sig till människor som i allra högsta grad lever i verkligheten?

Och jag ska inte ens gå in på problematiken då man går in och stöttar upp företag som Carnegie ur ett "systemperspektiv" men inte alla de industrier och andra branscher som nu varslar tusentals människor. Vissa arbeten är uppenbart mer värda att rädda än andra och erfarenheterna från de senaste veckan visar att det är de som har försatt oss i detta "fritt fall" som ska räddas. Är det av omsorg för den livskris de kan hamna i ifall de tvingas ändra livsstil?