Förtal i media

Idag hedras traditionsenligt förintelsens offer runt om i världen. Jag och alla andra i min generation har vuxit upp med andra världskrigets historia och känslan av att en sådan händelse aldrig, aldrig någonsin får hända igen. Inte i Europa, inte på andra håll i världen. Vetskapen om vad som hände, om vad människor är kapabla till, har lett många av oss att engagera oss i frågor som rör antirasism, fred, solidaritet och förstås antisemitism.

För mig var detta engagemang en av anledningarna till varför jag engagerar mig för vad som idag händer i Mellanöstern. Önskan om en fredlig lösning av konflikten bottnar bland annat i denna vetskap om vad människor är kapabla till. Den bottnar också i vetskapen att civila har varit de flesta offren i alla krig sedan första världskriget (det sista stora kriget då arméer stod mot varandra på slagfält och civila mest drabbades indirekt). Och vetskapen att militära medel bara leder till mer lidande, inte till fred och säkerhet för några inblandade.

Om man har förstått detta, borde man rimligen per automatik protestera mot Israels militära ockupation av Palestina. När vi nu protesterar mot Israels attacker på Gaza och ropar på att brott mot folkrätten måste utredas och dömas, baserar vi det på de folkrättsliga ramar som byggdes upp efter andra världskriget, som ett sätt att undvika att liknande brott aldrig någonsin ska kunna hända igen.

Att då, i detta sammanhang, få ordet "antisemit" kastat i ansiktet på en är förstås väldigt kränkande och rent förtal. Ingenting annat. Och att media mer än gärna citerar eller själva tolkar antisionism som antisemitism på ett otroligt slarvigt sätt är förstås djupt problematiskt.

I dagens Expressen publiceras en artikel av författaren och journalisten Magnus Sandelin om just detta - om hur kritiken mot Israel ibland tar sig antisemitiska uttryck då människor inte kan skilja på judar och på Israel. Bland annat nämner han Anna Wester på Palestinagrupperna som en av dem som legitimerar denna typ av antisemitiska kritik av Israel. Utan någon som helst källa förstås.

Jag ifrågasätter den redaktör som tar in artiklar med sådana anklagelser mot individer utan några som helst källgranskningar. Det är kränkande och totalt felaktigt. För en person som Anna, som hämtar sitt engagemang från antirasism-rörelsen, är det förstås helt otänkbart att acceptera någon form av antisemitism eller att inte vara tydlig i att sin kritik av Israels ockupation inte riktar sig mot judar. En offentlig ursäkt är det minsta man kan begära!

Förra veckan följde en israelisk bekant med mig till demonstrationen mot Israels attacker här i Stockholm. Han har precis flyttat till Sverige och försöker fortfarande känna sig för hur saker och ting fungerar här. I Israel är han en vapenvägrare och anses vara supervänster. Här är han orolig för den antisemitism han ständigt får höra talas om. Han frågade mig därför om människorna på demonstrationen och anledningen till deras engagemang. Jag berättade att det visst finns antisemiter i Sverige men att de knappast besöker en sådan demonstration, då de troligen tycker minst lika illa om personer från övriga Mellanöstern. Detta tyckte han lät rimligt. Och det borde ju även vår media kunna förstå. Ergo, vi kritiserar Israel för deras militära ockupation och dess brott mot folkrätten och kränkningar av palestiniernas mänskliga rättigheter. Punkt. Say no more.