Mer aktioner a la Nimis 2.0 tack!

Aktioner som genomförs med en stor dos intelligens och glimt i ögat vill jag se mer av. Vissa kallar det spratt, och varför inte. Jag gillar ordet spratt, det gör mig nyfiken och glad. Ett av det bästa jag har sett på länge kallas Nimis 2.0 och utspelar sig förstås vid Nimis, Lars Vilks konstinstallation i norra Skåne, i Kullabergs naturreservat, med utsikt över Öresund. Nimis byggdes 1980 och har sedan 1982 varit indragen i en rättsprocess då myndigheterna beslutat att konstverket ska rivas.


Idag är det inte många som har missat Vilks för hans teckning av profeten Muhammed som rondellhund, hans kontroversiella uttalanden om islam och nu senast för hans deltagande i en anti-muslimsk konferens i New York, organiserat av Sion - "Stop Islamization of Nations". Han menar själv att det är betraktaren som skapar verket och det kan ju tolkas som att han avskriver sig allt ansvar för de budskap han väldigt aktivt skriver ut. It takes two to tango, det finns alltså alltid en avsändare och en mottagare i all kommunikation, men det verkar han inte tycka är så relevant.

De som stödjer Vilks menar att han är en förkämpe för yttrandefriheten, dessutom finns det många andra som ger honom stöd då han utsatts för hot. Och Nimis ser han som en egen stat. Och det är här sprattet kommer in, Nimis 2.0 som iscensatts av en kompis, JP, och kan ses här: http://www.youtube.com/watch?v=clQSh0S-BXM&feature=youtu.be. På filmklippet ser man  drivvedsskapelsen med Öresunds vatten i bakgrunden och ur uppsatta högtalare hörs sjungande arabiska. JP har besökt Nimis för att rigga en solcellsdriven högtalare med inspelning av böneutrop.

Och jag tycker det är helt lysande: smart, roligt, tänkvärt, utmanande och fyndigt. Se filmen, jag låter den tala för sig själv, eller snarare, JP förklara det vidare. Mer sån't för att lysa upp regniga höstdagar där nyhetsrapporteringen annars berättar att Sverigedemokraterna i senaste opinionsundersökningarna nu är det fjärde största partiet i Sverige.

Klimatsmart land?

När jag läser Åsa Romsons och Helena Leanders debattartikel i Svenska Dagbladet idag, slås jag återigen (för det är inget nytt) att Alliansen verkar helt ointresserad av miljö- och klimatfrågorna. Och jag undrar hur det kommer sig att ointresset kan vara så stort? För vi har ju alla tillgång till mer eller mindre samma fakta. Vi har alla hört att vi måste inte bara få till en effektivare och miljövänligare energi, vi måste även totalt sänka våra utsläpp och satsa på miljö- och klimatsmarta tekniska lösningar.

Till exempel när det gäller transport, både för varor och människor. Där skatten idag är högre på tåg än på flygbränsle och där det gång på gång visar sig att vår järnväg är i undermåligt skick. Visserligen har regeringen sagt i årets budget-propp att man ska satsa på upprustning av järnvägen, men jag tror tyvärr inte att åtgärderna är tillräckliga. Och jag förstår inte att man samtidigt subventionerar och därmed uppmuntrar till inrikes flygresor.

OK, jag förstår att flyg kan vara det enda rimliga alternativet om man ska åka mellan Stockholm och Kiruna, då sist jag kollade så tog en tågresa utan byten ca 19 timmar. Men mellan Stockholm och Jönköping? Eller Stockholm och Göteborg? Den tid man vinner på att ta flyget måste ju vara ytterst marginell, om det ens handlar om att vinna tid. Jag har sagt det förut, men det måste sägas igen: jag förstår inte den svenska järnvägspolitiken.

Och inte heller den övriga klimatpolitiken. I debattartikeln pratar man om att Sverige kommer missa miljömålen med 150 år! Och ändå ligger det knappt något i budgeten från Alliansen som handlar om klimatåtgärder. Det verkar helt enkelt inte tas på särskilt stort allvar, det kan inte tolkas på så många andra sätt.

Om det är något som skrämmer mig så är det just detta. Att Anders Borg kan undvika att nämna klimat under en hel budgetdebatt. Att regeringen inte verkar bry sig. Hur kan våra politiker driva en sådan kortsiktig politik? Troligen för att vi inte kräver annat. Iallafall inte tillräckligt många av oss. 

Roligt med svar

Jag har alltid uppskattat debatt, men ibland hållit mig borta från debattillfällen online just på grund av kommentatorsfältens pajkastning som alltför ofta färgas av hat, med brist på ett bättre ord. Härom året skrev jag ett inlägg om hur chockad och illa berörd jag blivit efter att ha läst inlägg och kommentarer på andra bloggar. Just då handlade det om helt grundlösa men vansinnigt fördomsfulla attacker på människor som jag känner. Och jag upplevde att folk inte hade några problem att säga nästan vad som helst med lite distans mellan sig själva och de som attackerades. Jag anar att detta problem kvarstår.

Därför blir jag glad när jag får intressanta och konstruktiva svar på det jag skriver, som kommentaren senast från Utrikespolitiska föreningen vid Stockholms universitet härom dagen. Även när jag ifrågasätter någon av deras aktiviteter. Särskilt när båda aktiviteterna gällde svåra och känsliga frågor, Mellanöstern-konflikten och Lundin Oil i Sudan - där åtminstone den första brukar generera mindre fina ordkombinationer på helt osakliga grunder. Men med sådana här kommentarer, då känns regnet utanför fönstret inte lika höstigt och min söndag i sängen störs inte. Och debatt känns fortfarande kul.

Finding common ground

Jag såg just någon annans inlägg på Facebook som hänvisade till en föreläsning som Dalai Lama hade hållit med titeln "Finding common ground". Så enkelt men så svårt att göra. I majoriteten av debatter som jag försöker hålla mig uppdaterad i, förekommer nästan alltid ett "vi-och-dom"tänk, även om det inte skrivs eller sägs rakt ut. Som om åsikter bara blir giltiga om det finns någon som tycker tvärtemot.

Det får mig osökt att tänka på Samuel Huntingtons bok: Clash of Civilizations" som kom på 90-talet när västvärlden som mest behövde en ny "fiende" för att ersätta ryssen och hans allierade. Då pratades det om en ny världsordning, den globala kartan ritades om. Fukuyama spekulerade runt historiens slut i den kända artikeln "The end of history?" från 1992, och menade att nu fanns det inte några ideologiska kamper att utkämpa längre, den liberala demokratin hade vunnit.

Huntington flyttade bara perspektivet mot Mellanöstern och pekade tydligt ut den "nya fienden", en profetia som har blivit en politisk agenda hos ett antal aktörer över hela världen. Med risk att det blir en självuppfyllande profetia. Hos högerextremistiska grupper i Europa som lyckas samla nya anhängare med det här språket, liksom olika presidentkandidater i USA och allt däremellan. Även människor som försöker motarbeta den här riktningen.

Varför behövs det en extern fiende över huvud taget? Är det för att fortsätta motivera och driva igenom obekväma beslut. Är det för att flytta agendan från frågor som egentligen borde ligga vanliga människor närmare? Som får oss att godta att världens gemensamma militära utgifter motsvarar 600 (eller var det till och med 6000? kan inte hitta referensen nu) år av FN:s totala budget. Som alltså skulle ha kunnat utrota fattigdom för längesen om vi bara prioriterade annorlunda. Men clash of civilization-paradigmet och kriget mot terrorismen som kom i dess kölvatten får oss att acceptera en helt annan och galen prioritering istället.

Men det svarar ju ändå inte på frågan om varför fienden behövs? För att vissa människor med makt ska kunna hålla kvar sig vid makten och andra ska kunna fortsätta och bli ofantligt rika, på bekostnad av övriga 99 procenten av världens befolkning? Kan det verkligen vara så enkelt?

I så fall borde det vara minst lika enkelt att ändra den världsordningen. 

Fred, frihet och försoning?

Att Nobelkommittén i Oslo tidigare idag meddelande årets fredspristagare kan väl inte ha undgått någon? Att EU fick det verkar anses tveksamt av de flesta, med tanke på att Alfred Nobel stödde nedrustning och militärindustrin har en framträdande roll inom EU. Och att några av de starkaste staterna inom unionen är kärnvapenkrafter och/eller med i den militära alliansen NATO. Och även om gemenskapen har lett till "förbrödrande" som Nobel skrev om i testamentet, så kan man ju endast hävda att så är fallet mellan medlemsstaterna, inte utåt sett. För i andra länder kan man minsann kriga, bara det inte är här.

Men det är faktiskt inte det jag tänkte skriva om idag, utan istället om den debattartikel av Carl Bildt och Beatrice Ask som publicerades i DN idag, med titeln: "Bekämpning av terrorism görs bäst i dialog med andra". Vilket förstås låter bra, jag är t o m böjd att hålla med. Viss reservation om att dialog i sig inte är tillräckligt, men visst, ansatsen är god. Även ingressen fortsätter i samma goda anda: "Vi har arbetat systematiskt för att bekämpa terrorismen. Minst lika viktigt är vårt engagemang för fred, frihet och försoning runt om i världen." (DN, 12 oktober 2012). Återigen är jag böjd att hålla med, iallafall i den andra meningens ansats.

Jag läser därför intresserat vidare, jag tycker ju nämligen att dessa fina ansatser inte riktigt stämmer överens med Sveriges agerande ute i verkligheten. Kanske är det satsningar som jag har missat, som jag inte känner till? Jag är öppen för en omprövning av tidigare intryck.

Men nej, tyvärr. I själva artikeln lyser fred, frihet och försoning till stor del med sin frånvaro. Det pratas om "nationell strategi mot terrorism", om tillskjutna ekonomiska resurser till säkerhetspolisen och polisen, om en intensifiering av det internationella samarbetet mot terrorism, om svenska soldater och poliser som bidrar till stabilitet i Afghanistan, (terroristlandet - min kommentar).

Det nämns visserligen igen att det generella engagemanget för fred, frihet och försoning är viktigt. Och att biståndet bidrar till utveckling, därmed till säkerhet (nåja, den kausala linjen mellan dessa två fenomen är inte så tydlig som många tror, men ok, för den här gången). Och så nämns det att de (artikelförfattarna, antar jag att de menar när de skriver "vi") "driver tanken på att etablera ett europeiskt fredsinstitut, som ska kunna bidra till konfliktlösning just i de komplexa konflikter runt om i världen som alltför ofta utgör en jordmån för våldsam extremism". Men inga konkreta exempel på stöd till fred, frihet och försoning nämns. För tyvärr måste jag upplysa dem om att våra militära insatser i Afghanistan inte hamnar under "konfliktlösning" eller "fredsbygande", på sin höjd som "fredsframtvingande" eller "fredsbevarande". Militär löser inte konflikter och de bygger inte fred.

Jag tvingas också fråga mig själv om de verkligen själva tror att alla dagens konflikter har med "terrorism" att göra. Och om man även kommer erbjuda Norge konfliktlösning för att undvika nya massaker som Utöya förra sommaren? Beatrice Ask borde ju åtminstone veta att över 90 procent av all "terroristattacker" i Europa utförs av högerextrema grupper och individer. Siffrorna kommer ju från Europol.

Jag måste erkänna att det inte är så kul att inse att två ministrar på nyckelposter har en sådan vriden bild av vad "engagemang för fred, frihet och försoning", men det ger ju också en förklaring på den förskjutning i debatten som premierar militära insatser framför försoning och fredsfrämjande. Tänk om, tänk rätt!

Och kräv att EU använder Nobels prispengar för att inrätta en fredsfond för gräsrotsaktörer som verkligen jobbar för fred! Det är det minsta Sverige kan göra. 

En miljon goda gärningar

Efter bloggen igår om folks vardags-ohyfs, skickade min Filip en artikel om amerikanen Bob Votruba, som driver kampanjen The One Million Acts of Kindness. Som en reaktion mot våld och hat vill han påminna och uppmana människor att istället agera för sina medmänniskor, utifrån sitt hjärta. Han åker land och rike runt med sin minibuss, sin hund Bogart och en cykel.

En miljon goda gärningar låter ju mycket, men är fullt genomförbart. Om jag börjar idag - utan att räkna in gamla gärningar - och lever i ca 50 år till (japp, jag planerar att bli gammal!), så handlar det visserligen om mer än 50 goda gärningar per dag. Och som sagt, det låter ju onekligen mycket. Men om vi börjar definiera vad som klassas som en god gärning så kanske är det inte så farligt ändå. Ganska mycket är så lätt att det borde komma naturligt och kan göras dagligen...

Le mot busschauffören och säga hej/god morgon eller dylikt
Ställa sig upp för att erbjuda sittplatser till de som bättre behöver det
Gratulera de du känner som fyller år (Facebook har ju revolutionerat våra chanser att göra just detta, så inga ursäkter...)
Skriv ett brev/e-mail till någon du inte varit i kontakt med på länge och säg att du saknar dem
Ring mormor! (Annan äldre släkting eller bekant funkar också)
Håll upp dörren till de som kommer efter (kan göras flera gånger om dagen!)
Skänk några kronor till gatumusikanter
Ge bort gamla saker eller kläder istället för att kasta dem - det finns så många som inte har
etc etc etc...

CSR, Utrikespolitiska föreningen och Lundin

Igår kväll anordnade Utrikespolitiska föreningen (UI) vid Stockholms universitet ett seminarium om "corporate social responsibility" (CSR), vilket är något som har fått mer och mer utrymme under det senaste decenniet. FN har till exempel ett speciellt sändebud, John Ruggie, tillsatt för att arbeta fram riktlinjer för företag, framförallt sådana som verkar i konfliktområden. Och det finns fall av företag som fått mycket medial uppmärksamhet för deras inblandning i konflikter.

Veolia har fått mycket kritik för deras inblandning i byggandet av spårvägar på ockuperad mark i östra Jerusalem. Efter att ha förlorat kontraktet för Stockholms tunnelbana för några år sedan, har man till stor del avslutat sin verksamhet där. G4S, världens största säkerhetsföretag, får titt som tätt kritik för deras inblandning i Israels militära ockupation, men även för aktiviteter i andra områden. De har vansinnigt tjusiga etiska riktlinjer, som de uppenbarligen inte följer.

Det företag som jag skrivit mest om är förstås Lundin Oil, eller Lundin Petroleum som de faktiskt heter. Det kan ju knappast ha undgått någon. Ett företag som över huvud taget inte har velat ta till sig av kritiken mot deras verksamhet i framförallt Sudan men även i Ogaden, Etiopien.

Döm om min förvåning då jag hörde att UI hade bjudit in Christine Batruch från just Lundin Petroleum för att prata om just corporate social responsibility. Visserligen var hon inte ensam talare, utan med på seminariet var också en CSR-konsult, från någon Business School (som jag inte känner till), och en professor i juridik. Så lite bättre upplägg än det seminarium som NIR (Näringslivets Internationella Råd) planerade förra året men sedan valde att ställa in på grund av all kritik som de fick motta.

Så upplägget är visserligen bättre, men jag ställer mig ändå tvekande till att bjuda in representanter för företag utan att problematisera vad det innebär att finnas i ett konfliktområde. Fokus på UI:s seminarium var nämligen närvaro i svaga stater, fri marknad och vad det finns för regleringsmekanismer tillgängliga. Ämnet är förvisso intressant, på vilket sätt kan företag bidra till utveckling i svaga stater. Men att bjuda in ett företag som utreds för krigsbrott sedan två år tillbaka och fokusera på företags roll för utveckling i svaga stater, inte på riskerna med att företag blir delaktiga och medskyldiga till brott och kränkningar mot mänskliga rättigheter i de konfliktområden de verkar, är faktiskt konstigt.

Men med den rubriceringen förstår jag att Lundin Petroleum ställer upp på att medverka, de får ju en chans att upprepa det de alltid sagt, att deras närvaro i Sudan ledde till utveckling (bland annat en allväders-väg som intensifierade stridigheterna i området, varifrån åtminstone 160 000 människor tvångsförflyttades).

Nu måste jag erkänna att jag faktiskt inte var på seminariet, så man kan ju hoppas på att dessa frågor kom upp under kvällen, om inte annat från publiken. I övrigt blir jag nyfiken över hur UI tänkte - och hur de internt diskuterade sin etiska kompass i relation till Lundin Petroleum. På samma aningslösa (?) sätt som när man valde att lägga sin senaste studieresa i maj 2012 till "den statsvetenskapliga hot-spoten Tel Aviv", som det som det står på deras hemsida?

Man behöver inte veta så mycket om Mellanöstern för att ana att väldigt få delegationsresor (särskilt inte med ett utrikespolitiskt fokus) ens inkluderar Tel Aviv i programmet. Det finns liksom annat att fokusera på där nere.... 

Vardags-ohyfs och skygglappar

Är det vansinnigt att koppla vanliga vardagliga erfarenheter till den ökade individualiseringen av samhället? Kanske är det långsökt, kanske är det mitt i prick. Det exempel på vardags-ohyfs som jag just nu tänker på är bristen på hänsyn gentemot äldre och höggravida på tunnelbana och bussar i Stockholm. Under de senaste sex veckorna har endast två personer ställt sig upp och erbjudit mig sin sittplats. Under samma tid har jag rest mig upp för de som verkar ha svårare att gå eller stå än jag flera gånger i veckan.

Hittills har jag kunnat stå och gå bekvämt, och mest ägnat tiden under resorna åt att studera fenomenet. Jag har flera gånger fått gå två vagnar eller mer för att komma till mitten där det finns lediga platser att sitta på, innan jag kan sätta mig ner. Och rusningstrafik försöker jag härmed undvika. Och nästan alla jag pratar med säger samma sak, väldigt få visar hänsyn till sina medmänniskor. Eller som en god vän sa härom dagen: det bästa med att ha fått kryckor för smärtor är att jag får sitta mer. Hon ska föda om en vecka.

Jag vägrar dock att tro att folk generellt sätt är fulla av illvilja eller fullblodade egoister. Men en ökad individualisering bygger ju på en grundprincip om att man ska sköta sig själv och skita i andra.Och något måste denna trend bero på. Som i så många andra sammanhang handlar relationer mellan "mainstream" och "margins" om att mainstream inte har en aning om margins livssituation, behov eller önskningar. Som om man går genom vardagen med skygglappar för ögonen, idag tar det sig bland annat uttryck i det kraftiga användandet av smartphones.

Ju fler Appar jag har att kolla på, desto mindre behöver jag se människorna i min omgivning. Och resa sig, hur ska jag kunna resa mig när jag inte ens ser att det finns människor som står alldeles bredvid och behöver sittplatsen bättre än jag. Och ärligt talat, det är inte lika lätt att spela golf på telefonen om jag står upp, det vinglar så mycket....

Tyvärr säger ju historien att mainstream inte kommer uppmärksamma margins förrän de blir tillräckligt högljudda i sina protester. Vilket i dagsläget betyder att jag inte ser fram emot de kommande månaderna. Men å andra sidan, jag och flera jag känner ställer ju oss alltid upp. Man kan ju hoppas på att jag börjar hamna bredvid de människor som faktiskt har lärt sig att se sina medmänniskor och deras behov och som bryr sig om allmänt vardagshyfs. För jag vet att ni finns därute. Bara inte tillräckligt mycket på 3:ans buss eller linje 19.

Inför 2014

I söndags var det partiledardebatt på TV. Debatt med åtta partiledare kan inte vara lätt att moderera, och ingen får ju egentligen det utrymme som skulle behövas för att verkligen fördjupa analys och budskap. Å andra sidan, med tanke på hur mycket av den lilla tid som tilldelades som lades på pajkastning, så undrar man försynt om de är intresserade av analys eller av att sälja in sitt eget program. Man undrar nästan om de ens tror på sina egna program, med tanke på hur mycket tid som istället lades på att förvränga motståndarnas budskap.

Och jag menar verkligen förvränga. Här lades det ord i varandras munnar, till höger och vänster. Och det är väl min sammanfattning av debatten, två huvuddrag stod ut: Att lägga ord i någon annans mun som sätter dem i försvarsställning - att försvara något de INTE har sagt. Och att inte svara på frågorna.

Ett par exempel: Göran Hägglund säger till Jonas Sjöstedt att han är emot överskott i välfärden. Vilket han INTE sa. Han sa att han var emot att man skapar ett överskott i välfärden för att ta ut det som aktievinster, samt skatteflykten där många företag genom skatteplanering för ut vinsterna ur Sverige. Däremot kan överskott användas till återinvesteringar, t ex i form av mer personal, så att kvaliteten ökar, liksom arbetsmiljön för de redan anställda som idag går på knän på grund av hög arbetsbelastning.

Som förstås kan ske på arbetsplatser som drivs av kommun eller landsting också (min kommentar).

Frågan om riskkapitalaktörer och om det fanns problem med dem i välfärden möttes konsekvent av alliansens företrädare av: "Vi är för valfrihet". Vilket inte är ett svar på den frågan. Inte hur mycket man än försöker. Istället idiotförklarar det väljarna, som mycket väl fattar att det finns en enorm bredd mellan "ingen valfrihet" och den mest avreglerade marknaden i Europa. Men ärligt talat, hur många gånger har jag inte själv fått de kommentarerna från kompisar eller bekanta när jag kritiserat ohämmade vinster i välfärden: "du är ju helt emot företag", "fattar du inte att folk aldrig skulle driva företag om de inte får ta ut vinst" etc etc.

Lägg inte ord i min mun. Att vara kritisk till och emot att skattepengar betalas ut till aktiebolag som genom skatteflykt och aktieutdelning använder mina skattepengar till något annat än de var ämnade för, betyder INTE att man per automatik är emot "valfrihet". Istället får jag känslan av att dessa kategoriska uttalanden bygger på en ganska begränsad förståelse för vad som är drivkraften bakom företagande och att många INTE startar företag för att pumpa systemet på pengar. Utan för att kunna driva en kompetent verksamhet inom något de brinner för, att få/kunna syssla med det som de älskar. Att kunna försörja sig och sin familj.

Och ett förtydligande som kanske är på sin plats: de skandaler som blossat upp de senaste åren går definitivt inte att enbart skylla på företagen, och det har jag aldrig gjort. Grunden är i allra högsta politiska beslut som prioriterat ohämmad utförsäljning och låga kostnader framför tydliga kvalitetsdirektiv och upphandlingar som lyfter fram och prioriterar kompetens och kvalitet. Hur svårt kan det vara? Och hur är det egentligen när skattepengar används till annat än de var ämnade för, det måste ju finnas en benämning för detta som indikerar att det inte är helt ok, förskingring kanske? Hjälp mig, någon.

Och jag väntar fortfarande spänt på vad Socialdemokraterna och Miljöpartiet tänker säga om detta.... För om det var ett annat huvuddrag som jag glömt nämna, så var det väl just detta, otydligheten om vad man faktiskt vill.

Två år kvar.

Internationella fredsdagen

Imorgon, den 21 september, är det den internationella fredsdagen, vilket uppmärksammas över hela världen. Iallafall av fredsorganisationer. Den föddes ur en dröm om att det åtminstone en dag om året skulle gå att få till en global vapenvila. Att stridande i alla länder drabbade av konflikt åtminstone en dag skulle lägga ner sina vapen.

Vi är ännu inte där, utan imorgon, liksom idag och igår, kommer det strömma in rapporter om fler dödade och lemlästade i konflikten världen över: Syrien, Afghanistan, Irak, Kongo, Sudan, Palestina, Colombia etc... Vissa konflikter får mer utrymme i våra medvetande än andra, ibland är det svårt att förstå varför. Hur kommer det sig att vi bryr oss mer om vissa delar av världen än andra? Att vissa människors förlorade eller förstörda liv drabbar oss mer?

Men fira ska vi ändå, och just imorgon ska jag dansa. Det finns alldeles för många tillfällen att sörja krigens offer. Imorgon kan du komma och fira fredsdagen på Kulturhuset med mig och mina kollegor. Klockan tolv börjar vi på Studion (gamla Lava) med A Beat for Peace, ett samarbete med Lunch Beat och Falling Whistles.

Efter dansgolvet flyttar vi oss till Studio3 för samtal med representanter för fredsrörelserna i Sverige samt en paneldebatt med representanter för de politiska ungdomsförbunden. Lena Ag, från Kvinna till Kvinna kommer ställa dem mot väggen, både fredsrörelsen och ungdomsförbunden. Vad är egentligen fredsrörelsens roll i Sverige idag? Hur påverkar vi bäst beslutsfattare? Hur mobiliserar man flest människor för förändring? Är det lättare eller svårare med social media? Vad tycker ungdomsförbunden egentligen om Sveriges "fredsroll" i världen? Hur rimmar vår egen långa historia av fred med vår eskalerande vapenexport?

Vilka frågor skulle ni vilja ställa? Kom och hjälp oss!

Eftermiddagen avslutas med att Özz Nujen tar emot Svenska freds fredspris 2012 och även kör ett kortare framträdande. Medan vi minglar med vin och fredsmärken, firar och skrattar. 198 år av fred i Sverige förtjänar att firas. Utan att vi glömmer bort vår inte lika smickrande roll i vissa delar av världen. Senast hittades svenska vapen i Syrien, enligt den välkända och respekterade brittiska journalisten Robert Fisk. Men fira ska vi! Jag hoppar dock vinet.

Illusionen om Sverige

Det finns förstås många illusioner om Sverige, om vår välfärd, vår solidaritet, vår långa historia av fred (inne på sitt 198 år nu), om vårt miljöengagemang. Att vi har legat i framkant av utvecklingen för en bättre värld sedan decennier och att vi stolta kan klappa varandra på axeln och le överseende mot resten av världen som inte har "kommit lika långt".

Och dessa illusioner måste ha skakats om i grunden den senaste tiden, på riktigt. Jag försöker själv att sticka hål på de illusioner jag har, och sätta upp visioner som inte låter sig nöjas, men ändå så blir jag skakad i grunden av mycket av det som händer här och nu.

Jag vet inte var jag läste eller hörde detta men tydligen är vi det enda land i världen förutom Chile där ohämmad vinstuttagning inom skolan är tillåten. Men idag tänker jag främst på Ali. Våra grannländer Danmark och Finland struntar i Dublinförordningen och skickar inte tillbaka flyktingar till första ankomstland ifall det råkar vara Italien. Men paragrafrytteriet i Sverige vill skicka tillbaka Ali från Afghanistan som är 15 år och ensamkommande flyktingbarn (han är ett BARN och han sydde ihop sin mun i rädsla för utvisning!), svårt traumatiserad och självmordsbenägen. Traumatiserad säkert av oerhört mycket som har hänt, av att han tvingats fly från ett krigshärjat land, att han är separerad från sin familj (vilket tydligen hände i Iran), att han misshandlades och utsattes för en gruppvåldtäkt i Italien, av hans ovissa framtid...

Vi har rätt och möjlighet att ändra på sådana beslut, men vi gör det inte. Visserligen har Migrationsverket öppnat upp för att hans fall ska ses över. Samtidigt säger gränspolisen som ska avhysa honom att man inte kan ta hänsyn till känslor. Samtidigt som Ali själv ligger inlagd sedan en vecka för psykisk ohälsa och är så illa däran att hans gode man inte tror att han skulle överleva en avhysning. 

Härom året, när det var så kallt på vintern, var det ett nyhetsinslag i TV om att Klara Kyrka i Stockholm lät papperslösa flyktingar sova inne i kyrkan på nätterna - och personalen tackade alla människor som skänkt madrasser som man kunnat lägga ut mellan bänkraderna. Ett par dagar senare läste jag om att polisen börjat kolla personer utanför kyrkan för att kunna plocka upp papperslösa. vilken galen cynism. Med tanke på min senaste blogg om att Bergsjöns församling delar ut matpaket, efter ett reportage i Uppdrag granskning, hoppas jag att vi inte ser något liknande hända där.

Hur kommer det sig att samhället blir mer och mer avhumaniserat, att solidaritet och medmänsklighet värderas så lågt? Hur kommer det sig att status och respekt i allt högre grad handlar om materiella ting, inte hur vi behandlar våra medmänniskor? Hur kommer det sig att så få blir så arga och upprörda att de känner sig tvungna att reagera när de hör sådana historier som den om Ali.

Tack alla vardagshjältar som försöker rätta till vågskålen. Tack för att så många ändå finns i min närhet. Tack för att ni inspirerar mig.

Och en uppmaning till Sveriges Television att återigen visa den australienska mini-dokusåpan (eller vad man nu ska kalla den): "Flyktingar, åk hem!" och denna gång inte så sent på kvällen så att fler människor får en chans att se den. Oerhört välgjord och sevärd.

En miljon ton mat

Jag såg precis Uppdrags gransknings reportage (5 september 2012) om ett projekt i Göteborg där ett företag samlar in mat från olika affärer och levererar den till frivillig-organisationer som delar ut den till behövande. Mat som annars skulle kastas, inte för att den är dålig utan för att bäst-före-datumen ofta är tajt satta. Ett halvt ton mat samlas in och delas ut varje dag, bland annat till ett café för hemlösa som dagligen besöks av över hundra personer, eller till Svenska Kyrkan i Bergsjön som delar ut matpaket till pensionärer, ensamstående med barn, illegala flyktingar, utslagna...

Inslaget gjorde mig både nedslagen och glad. Nedslagen förstås för att det finns ett sådant slöseri i samhället. Enligt reportaget har Naturvårdsverket beräknat att vi kastar ca en miljon ton mat per år bara här i Sverige. Nedslagen för att det finns en sådan utbredd men ofta osynlig fattigdom mitt ibland oss. Och att denna fattigdom ökar, liksom klyftorna mellan de som har och de som inte har.

Och glad över att det finns människor överallt som är beredd att göra det där lilla extra för att hjälpa sina medmänniskor. En mänsklighet som lyser starkt och ofta oväntat, och som skänker stöd, värme och hopp till alla de som lever utsatta. Glad över att vissa mataffärer är beredda att betala för att mat som annars slängs, utan att på något sätt vara dålig, för att den istället ska hämtas upp och komma till nytta.

Jag blir också ledsen av att det samtidigt finns en sådan slit-och-släng-mentalitet i samhället, och det handlar ju inte bara om mat. Jag tänker på allt som jag genom åren har hittat i grovsoprum runtom i Stockholm, i de fastigheter som jag har bott. Hela, funktionella möbler och prylar som lätt hade kunnat skänkas bort, antingen till second hand-affärer, som ofta har möjlighet att hämta grejerna. För de som själva har svårt att lämna in dem, eller till organisationer som Ingen Människa är Illegal, som ger stöd till flyktingar som tvingas leva gömde i rädsla för utvisning.

Reportaget ger inspiration och visar på ett konkret sätt hur man dels kan undvika ett gigantiskt, helt galet matsvinn, dels hur vanliga människor kan hjälpa till. För att ett projekt som detta ska fungera krävs det ju att människor är villiga att hjälpa till på frivillig basis. Med hopp om att liknande projekt även ska startas upp i andra städer. Och jag är helt övertygad om att fler kan hjälpa till, lägga ett par timmar i veckan för att skänka sina medmänniskor mat för dagen, lite mindre oro för hur morgondagen ska genomlevas, lite värme, och hopp om att livet kan bli bättre, att samhället kan se annorlunda ut. Tilltro till människors solidaritet.  

Gummistövlar

Jag måste ha vetat vad den här sommaren skulle bära med sig när jag i våras införskaffade ett par blommiga gummistövlar. Regn, regn och åter regn. Kallt vatten som strömmar ner inför kragen på vägen till jobbet innan augusti ens är slut. Inte ett sådant där varmt sommarregn som gör att man vill ut och dansa barfota i vattenpölarna. Utan regn som tränger igenom allt och sitter kvar i kläderna och kroppen i timmar efteråt.

Och andra delar av världen törstar efter regn, längtar inte efter någonting annat än dessa livsgivande droppar. Droppar som förvandlar krackelerade flodbäddar till vattendrag med gröna kanter igen, efter ibland år av torka.

Det är förstås omöjligt att dra några som helst slutsatser om klimatet efter en våt och kall sommar. Lika lite som efter de två kalla vintrarna med snön som låg intakt i månader och som fick elräkningarna att gå i taket. Men, vi vet att vissa områden blir torrare och torrare och att andra områden hotas av översvämningar. Båda två extrema situationer som tvingar bort människor från sina hem och som rubbar känsliga ekosystem. Och vi kan anta med ganska stor säkerhet att människans framfart på jorden ligger bakom åtminstone vissa av dessa förändringar.

Hur de kommer påverka oss kan vi inte heller veta, inte än. Att arter, både djur och växter riskerar att försvinna, är klart. Arter har försvunnit, dött ut, under decennier på grund av människans livsstil. Att ekosystem runt jorden kommer rubbas vet vi också. Så sker redan. Medeltemperaturen kommer öka. Vi överutnyttjar jordens resurser och lever på framtida generationers resurser och det leder också till konsekvenser som vi idag inte riktigt kan överblicka. Isarna på Arktis smälter och företag firar möjligheterna till olje- och gasborrning i denna region. Tänk om lika mycket pengar kunde satsas på utveckling av hållbar och grön teknik.

Kommer planeten dö? Troligen inte, men vad som kommer hända med mänskligheten eller alla de andra nuvarande arterna är en helt annan fråga. Och relevant att ställa. Finns det fortfarande hopp att vända nuvarande trend? Inte allt, men säkert mycket, kan vi fortfarande göra något åt. Vi är flexibla och anpassningsbara, på ett sätt som till stora delar är unikt för vår "art".

Men då förändringarna idag sker så pass snabbt hinner vi inte vänta på att vår "biologi" ska anpassa sig till våra förändrade förutsättningar att överleva. Vi behöver politisk vilja att ifrågasätta de senaste decenniernas (egentligen seklernas - men fenomenet har varit globalt framförallt på senare tid) totala fokus på ökad tillväxt och vinst, på bekostnad av annat. Vi behöver en politik som kanske upplevs som obekväm av många men som inte alls behöver vara det, då vi är så anpassningsbara som vi är.

Från och med imorgon förbjuds försäljningen av vanliga glödlampor, till förmån för miljövänligare alternativ. Det känns inte så smärtsamt utan ganska självklart. Tekniken kommer kunna erbjuda andra lösningar som vi idag kanske inte kan föreställa oss - om incitament för den här typen av forskning uppmuntras. Och sådan uppmuntran handlar om politik. Liksom så mycket annat i våra liv.

Det är två år kvar till nästa val här i Sverige och partierna jobbar troligtvis redan nu på högvarv för att ta fram partiprogram som är tillräckligt "säljande". Vi som vanliga medborgare kan påverka detta genom att kräva politiska mål som går bortom nästa mandatperiod, som handlar om långsiktighet och hållbarhet. Politik som tar de stora utmaningarna vi står inför på allvar. Glödlampor förbjuds samtidigt som staten storsatsar på stridsflygplan som över huvud taget inte kan skydda oss från alla de hot och risker vi faktiskt står inför. Visa att du bryr dig, kräv en genuin långsiktighet av våra politiker.

Super-JAS

Nu i helgen briserade bomben om att Sverige tänker beställa 40-60 nya JAS-plan under de kommande åren. Enligt regeringen själva för en nota på 90 miljarder kronor. För att göra exakt vad? Man menar förstås att det behövs för att skydda Sverige mot eventuella militära anfall. Jag antar att de menar från Ryssland, den gamla boven. Men även många inom försvarsmakten verkar skeptiska och menar att denna satsning hotar att underminera andra vapenslag och alltså på det stora hela inte bidra till ett "säkrare Sverige".

Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, uttryckte det väldigt bra när hon intervjuades i måndags den 27 augusti i Sveriges Radio om detta, hon sa (jag refererar fritt) att det vore mer långsiktigt att investera i demokrati och mänskliga rättigheter för att undvika eventuella hot i framtiden, än i fler JAS-plan. Hon menar också att satsningen klingar mer av industristöd än av säkerhetsanalys, och jag är böjd att hålla med henne. Lyssna på intervjun här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5246566

Den svenska försvarsberedningen publicerade hösten 2007 en omvärldsanalys där man bedömde att ett militärt angrepp på Sverige var osannolikt. Istället lyfte man upp klimatförändringarna som det allvarligaste hotet mot svensk suveränitet, ja, helt enkelt mot vår säkerhet. (Jag kan ha nämnt denna analys tidigare). Regering och opposition verkade vara överens om denna analys, och är det något som har förändrats sedan dess som rimligtvis bör påverka denna bedömning?

Då, inför 2008, valde regeringen att satsa 245 miljoner för att "försvara landet mot effekterna av den globala uppvärmningen" (text stulen från min pappa), samtidigt som försvarsbudgeten har legat ganska konstant på över 40 miljarder de senaste åren. Till ett militärt försvar som man menar inte kommer kunna hantera de största hoten mot Sverige. (Och jag nynnar på min egenhändigt hopsnickrade mål- och resultatvisa...)

Ärligt talat, utan att bli anklagad för att vara alldeles för naiv, men är det inte lite förlegat att 2012 prata om militär säkerhet istället för mänsklig säkerhet? I tider av protester runt om i världen för mänskliga rättigheter och demokrati, i tider av ekonomisk kris som riskerar att kasta miljontals människor djupare in i fattigdom och arbetslöshet även här i Europa, i tider av klimatförändringar som kan få oöverskådliga konsekvenser för mänsklighetens liv på den här planeten?

Inte ens för att skydda svensk industri är det en vettig prioritering, då staten har möjlighet att stödja klimatsmarta satsningar och miljövänlig teknik, som (också) har all potential i världen att bli vår nästa exportsuccé.

Vad fan säger man...?

Tillväxtverket fick se sin chef avskedad men sedan dess har liknande historier rullats upp inom flera myndigheter och forskningsstiftelser, alla som bekostas av skattemedel. Och historierna bara fortsätter... jag blir nyfiken vad det kommer att leda till och hur man kommer att hantera alla skandaler. Hittills har det ju varit väldigt tyst från Reinfeldt, som vanligt när det händer något, men är det inte fler än jag som tycker att det vore snyggt om han tyckte åtminstone något om detta och lovade att se över det hela. Lite lagom kraftfullt sådär.

I grund och botten verkar det ju finnas ett systemfel som när den här typen av slösar-kultur, utan respekt för uppdragsgivarna, a k a skattebetalarna. Det finns regelverk och lagar om hur representation, inklusive intern representation får gå till, liksom när upphandlingar behöver genomföras. Dessutom ska revisorer granska verksamheten på årlig basis, åtminstone. Men man kan inte enbart skylla på systemfel, lika lite som man enbart kan skylla på individerna i systemets toppar.

Och ändå undrar man förstås hur det kommer sig att så många inkompetenta personer återfinns på de här myndigheterna? OK, jag fattar att de kan någonting. Men om man inte har förstått sin grundläggande uppgift eller ens kan ta till sig och respektera de regelverk som finns så kan man ju anta att personerna i fråga inte har förstått sitt uppdrag. Och hur kan man hamna som chef för en myndighet utan att förstå sitt uppdrag...?

Och jag undrar fortfarande vilka dessa revisorer är och vad de har för syn på sin uppgift. Inom de organisationer som jag har arbetat i har vi haft externa revisorer som kollar, dubbelkollar och ifrågasätter allt! Vilket jag alltid sett som bra, det är ju deras jobb. Och en av uppdragsgivarnas kontrollfunktioner för hur verksamheten genomförs, både när det gäller ekonomisk hantering och resultatredovisning. Hur kommer sig att dessa myndigheters revisorer är så annorlunda än alla andra jag har träffat?

Jag vet inte vilken av skandalerna som rimmar mest illa, SÄPO som leker James Bond eller att stiftelsen för strategisk forskning anlitat festfixaren Micael Bindefeldt för 250 000 kr i månaden (enligt Dagens Arena, 29 augusti 2012), för att göra exakt vad i relation till forskning? Och alkoholen som flödar... klarar inte folk med dessa löner (och då inkluderar jag de "vanliga" tjänstemän som också fått gå på festerna) att betala för ett par glas vin ur egen ficka? Fast när man läser om volymerna alkohol som intagits så verkar det ha handlat om rena fylleslag... och det ser helt enkelt så himla illa ut.

Sedan kan jag förstås inte låta bli att återigen tjata om det här med resultat. Den där satsningen på kvinnligt företagande som kostade 375 miljoner kronor över tre år... Wow. Och ingen uppföljning har gått att göra då det inte finns några underlag för att ens försöka titta på resultat. Imponerande.

Så fler diskussioner om resultat efterfrågas, men inom fler (varför inte alla?) politikerområden. Varför inte anlita några biståndsarbetare som konsulter för att dra upp strukturer och metoder för detta, vi har gjort det i åratal....

Efter 48 år och två veckor...

Efter 48 år och två veckor kom nyheten i måndags om att Burma har tagit bort lagen om media-censur. Åtminstone lagen som säger att publikationer måste godkännas i förskott. Det händer mycket i Burma just nu och det finns många tecken som tyder på att verklig reform är på väg. Och att öppna upp mediaklimatet måste ju räknas till ett av dessa tecken. Särskilt i ett land som under så lång tid hårdkontrollerat allt som skrivs.

Däremot finns det fortfarande många tecken som visar på bristande politisk vilja för riktig förändring hos juntan. Och på riskerna under en sådan förändringsprocess. Journalister kommer troligtvis fortfarande kunna straffas i efterhand för vad de skriver då många andra lagar som tillåter juntan att kontrollera mediaflödet finns kvar. Och även om fredsförhandlingar pågår i landet, pågår även stridigheter i vissa regioner. Det finns fortfarande många politiska fångar i landet och vad jag har förstått inkluderas ansvarsutkrävande inte nödvändigtvis i pågående förhandlingar.

Men många journalister är ändå försiktigt optimistiska, då de sett en gradvis förändring under de senaste månaderna, då de först fick riktlinjer tilldelade sig om hur de kan/ska skriva om känsliga ämnen och där sedan 300 tidningar som inte skriver om känsliga saker fick godkännande att publicera utan censur. Och nu i måndags alltså avskaffandet av denna lag. Även tillgången till vissa delar av internet har öppnats upp.


Och även jag är optimist, och vågar tro på förändring. För vilken konflikt pågår i evighet? Vilket förtryck pågår i evighet? Vad betyder egentligen denna öppning i praktiken? Det återstår att se... Men det finns tillräckligt många exempel på förändringsprocesser och på att folks krav på fred och rättvisa ger resultat för att jag ska vara optimist.

Äntligen fri

Mai, som jag skrivit om vid ett flertal tillfällen, släpptes i lördags ur kvinnofängelset i Omdurman där hon har suttit fängslad sedan 1 juli i år. Det verkar som att hon nu har släppts för att hon ännu inte har anklagats för något, och enligt Sudans rättsväsende måste man då släppas efter 45 dagar. De hade ingenting på henne, och därför släppte de henne. Hennes fall fick också en hel del uppmärksamhet både i Sudan och internationellt, men det är svårt förstås att säga vad det har betytt, om något.

Efter omständigheterna mår Mai OK, hon är omtumlad, och oerhört glad över allt stöd hon har fått från så många vänner, familj och andra aktivister. Fängelsevistelsen har dock slitit på henne, med långa förhör, hot men också morötter för att försöka övertala henne om att bli kollaboratör.  Lysrörsljus dygnet runt, alldeles för lite mat, trakasserier, slag och rädsla för sexuellt våld. Men också stöd från medfångarna, där de har försökt hålla humöret uppe på varandra.

Mai och flera andra av de fängslade MR-försvararna har nu alltså släppts, vilket känns fantastiskt. Men vissa andra sitter fortfarande inlåsta, bland annat Rudwan, som jag tidigare skrivit om. Tydligen släpptes han kort idag för att nästan genast arresteras igen. Tyvärr har jag ännu inga fler uppgifter om vad som hände.

Tack till Julia som håller mig uppdaterad och som pratade med Mai igår. Tack alla andra som visat intresse för vad som händer med mina kompisar och andra aktivister i Sudan. Stödet och solidariteten behövs, och protesterna kommer fortsätta.

Great Zimbabwe...

Tittar just nu på ett program om afrikansk historia på SVT Play: Afrikas okända kungadömen, och tänker tillbaka på mitt eget besök till Great Zimbabwe för 13 år sedan. Programledaren uppmärksammar oss i början av programmet på att mänsklighetens vagga ligger i Afrika och ändå är det den kontinent som vi kan minst om, ur ett historiskt perspektiv. Och det känner jag ju igen från skolan där Afrikas historia mer eller mindre handlade om faraoerna, slavhandeln och om vi hade tur kolonialismen, och om man hann så nämndes kanske de afrikanska ländernas självständighet. Nutidshistorian handlar mest om krig.

Jag tror att denna historielöshet beror, åtminstone delvis, på kolonialismen och européernas kontroll över kontinenten, med dess inbyggda rasism och syn på människorna där som mindre värda, mindre utvecklade. På sätt och vis har vi i Sverige nog den historielösheten även när det gäller andra kontinenter också, men det finns iallafall oerhört mycket kunskap samlad om Kinas historia, om Latinamerika etc. Vi får bara inte lära oss om det i skolan. Och i Afrika finns historian bevarad hos befolkningen, även om den inte har varit nedtecknad förs den vidare från generation till generation genom berättelser, danser och olika riter.

Guiden som visade mig Great Zimbabwe berättade att britterna aldrig accepterade att Great Zimbabwe var afrikanskt. Det fanns trärester bland ruinerna från cederträd, och därför hävdade kolonisatörerna att fenicierna hade byggt dessa magnifika stenbyggnader. För inte kunde ju afrikaner har byggt det. Men när forskning väl gjorts på denna fantastiska plats finns det inga som helst tecken på att detta skulle vara byggt av andra civilisationer som fenicierna.

Det känns väldigt viktigt att denna historia, liksom andra folks historia, för att utmana fördomar som fortfarande i allra högsta grad är levande i vårt samhälle. I programmet besöker programledaren även många andra ruiner som visar på en spirande handel med stora delar av övriga världen redan på medeltiden, bland annat glas från Kina. Och med föremål som är ännu äldre än så. De arkeologiska utgrävningarna visar även på en rikedom som nog inte är så välkänd, man handlade i guld och ädelstenar och kungarna begravdes med enorma rikedomar.

Och jag blir glad av det här programmet, jag blir nyfiken och vill veta mer, jag vill se fler liknande program, jag vill läsa och lära mig mer. Och jag vill besöka Afrika med ett tydligare historiskt perspektiv nästa gång jag får en chans. "You can always leave Africa, but Africa will never leave you."

Stridigheter i Syrien - och sen då?

Varje dag står det något om Syrien i tidningarna, blodiga inslag visas på TV och antalet döda och sårade stiger med en rasande fart. Och ändå känns det som att det är svårt att få ett grepp om vad som händer där. Och om vad man slåss om. Protesterna mot Assads regim är lätta att förstå, särskilt med tanke på det som hänt i Mellanöstern och Nordafrika de senaste 18 månaderna. Samtidigt är det svårt att förstå, åtminstone för mig som inte läser arabiska och till stor del är förpassad till västerländsk media, vad oppositionen vill. Och vem som stödjer vem. Och det är väl därför det tagit så lång tid för mig att skriva något om Syrien, även om tankarna riktas dit dagligen, särskilt med tanke på alla vänner som har familj där.

Svensk media upplevs kanske som extra usel när det gäller just den här typen av analyser, och mer djuplodande artiklar hittas till exempel i Storbritannien, särskilt att rekommendera är Robert Fisk, som har arbetat som journalist och bott i Mellanöstern i flera decennier. Men om man ska generalisera västerländsk media verkar ingen diskutera vad som händer när Assad faller. Jag skriver när, istället för om, för jag tror att regimens dagar är räknade.

Om målet är att regimen ska falla, då kan det bli hur galet som helst efteråt. Ett nytt Irak eller Libanon under inbördeskriget? Det kan på sin höjd ses som ett delmål. Och om man inte diskuterar vad man vill ersätta den nuvarande regimen med är det ju väldigt svårt att veta vad man ska tycka oavsett hur illa man tycker om Assads regim. Och så klart folk på plats har åsikter om detta, men JAG vill veta.

Det är som när folk frågar om jag är för en enstatslösning eller tvåstatslösning när det gäller Palestina och Israel. Jag kan visserligen svara på den frågan, och har åsikter om det (även om jag tycker att det är upp till människorna där att bestämma lösningen) men tycker delvis att frågan är felställd. För mig är "innehållet" mycket mer intressant, så min motfråga är ibland: vad för slags stat pratar vi om? Diskuterar vi detta först kanske frågan om en eller två eller sju stater ger sig av sig självt.

Men tillbaka till Syrien: hur undviker man att hamna i samma situation som i Irak efter Saddam Hussein? Eller som Libanon under inbördeskriget? Jag fattar att det inte finns några enkla svar på detta, men skulle ändå vilka påstå att vikten av att prata om visioner för Syrien - vilken stat man skulle vilja ha istället - definitivt kan bidra konstruktivt för att minska risken för ett alltför långt gående blodbad.

I Sudan som jag så ofta skriver om, bidrog visionssnacket till att mobilisera folk, att hitta gemensamma frågor att enas runt, oavsett etnicitet, klass eller religion. Det bidrog till att skapa en gemensam identitet som sudaneser, med krav på ett "new Sudan for all", och det hjälpte definitivt till att sätta agendan för de krav som man nu ställer på regimen i de pågående protesterna. 

Uppdatering: Sudan

Senast jag skrev om Sudan ställdes Widad och Rudwan inför rätta. Deras rättegång är ännu inte avslutad men Widad släpptes ur fängelset tills vidare, liksom några av de andra politiska fångarna som arresterats under de senaste protesterna. Rudwan sitter dock fortfarande fängslad. Och Mai, som jag skrivit om tidigare.

Mai arresterades den 1 juli och har ännu inte anklagats för någonting. Dagarna innan hon arresterades skadade hon armen och ryggen under en demonstration. Hon nekades hjälp då hon sökte vård för skadorna, då sjukhusen vägrade att behandla folk som hade deltagit i demonstrationer. Hon hålls nu i förvar i Omdurmans kvinnofängelse, i den sektion som är under säkerhetspolisens kontroll.

Mai är liksom många av de andra som arresterats aktiv i Girifna, en ickevåldsrörelse för mänskliga rättigheter och demokratisk reform. Den dokumentär som jag länkade till härom veckan där Widad och Rudwan är med handlar om Girifna. Hon har ännu inte fått träffa en advokat. Detsamma gäller andra aktivister som fortfarande sitter inspärrade.

Det finns all anledning att känna oro över deras psykiska och fysiska hälsa, då Mai som sagt var skadad då hon arresterades, och flera andra som suttit arresterade tidigare har vittnat om tortyr i fängelserna. Frontline Defenders tar upp Mai och andra aktivister: https://www.frontlinedefenders.org/node/19224

Tillväxt, någon?

Med tanke på alla bloggar jag skrivit om bistånd, resultatredovisning och biståndsministerns jakt på effektivitet inom biståndet, är det lite fascinerande att läsa om Tillväxtverkets och deras slöseri av skatttemedel. Jag önskar att fler myndigheter utreds inte bara i hur de använder skattemedel på ett kostnadseffektivt sätt och ur ett resultatstyrt perspektiv. För kostnadseffektivitet är inte samma sak som billigt, utan i allra högsta grad kopplat till just resultat.

Jag antar att jag inte är den enda som förundras och chockas över hur lite respekt det finns för skattebetalarnas medel hos vissa personer som verkar få dollartecken i ögonen av Grand Hotel, dyra viner, hemhjälp, tjänstebilar, taxiresor och annan lyx. Jag kan för mitt liv inte ens förstå varför det anses ok att köpa alkohol för skattemedel, när det skulle kunna bekostas av deltagarna själva. Som faktiskt inte sitter på några skitlöner. Eller den totala bristen på respekt för regelverk och lagar som finns till för att åtminstone försvåra, om inte omöjliggöra, korruption och maktmissbruk.

Är det någon mer än jag som undrar vad deras revisorer sysslar med?

Jag tänker återigen på oss som arbetar  med bistånd i folkrörelseorganisationer, som faktiskt inte bara har krav på oss från Sida och UD utan även sätter höga krav på oss själva att agera enligt vissa principer, i vårt användande av medel. Att det finns en viss byråkrati även i handläggningen av bistånd kanske inte går att komma ifrån, och biståndsministern har faktiskt sett till att ökat denna byråkrati de senaste åren, genom hennes version av kortsiktig resultatuppföljning. Så uppenbarligen anses det inte vara ett jätteproblem "uppifrån" även om jag hellre hade föredragit att mer medel hade gått till de mest behövande och att vi kunde ha en mer konstruktiv debatt om vad det är som leder till långsiktig och hållbar fattigdomsbekämpning, demokrati och större respekt för mänskliga rättigheter. Och om hur andra politikerområden påverkar detta, då biståndet ur ett globalt perspektiv är en fis i rymden och därför inte räcker för att arbeta med förändring av strukturer som håller människor i förtryck och fattigdom.

 Och vårt löneläge är dessutom betydligt lägre än dessa nissar, vi förväntas ju brinna för det vi gör och därmed vara villiga att acceptera lägre löner. Men det är en annan diskussion.

Nåja, tillbaka till resultatfrågan. Om Tillväxtverket lever på detta sätt går det ju faktiskt att argumentera att deras interna processer och representation faktiskt bidrar till tillväxt, även om den kan anses kortsiktig och kanske inte så hållbar. Men åtminstone vissa företag drar in en jäkla massa pengar på deras aktiviteter. På samma sätt som man kan argumentera att Arbetsförmedlingen bidrar med jobb, genom att hålla sig själva i arbete. Och alla dessa slipsprydda unga jobb-coacherna som fakturerar baserat på aktivitet, inte resultat. Eller?

Widad och Rudwan

Idag står två av ledarna för Girifna - "we have had enough!" - inför rätta. Girifna bildades för ett par år sedan som ett nytt initiativ för social rättvisa, mänskliga rättigheter och fred i Sudan. Rörelsen stödde också Södra Sudan i deras önskan att bli självständiga och bad sina bröder och systrar om ursäkt för det övervåld som under decennier begåtts av regimen i norra Sudan. Detta övervåld pågår fortfarande i Darfur och i Nuba Mountains och andra regioner i landet.

Al Jazeera's "Activate - How to mobilise a million" gjorde inför Södra Sudans självständighet ett program om Girifna. TV-teamet följer två av aktivisterna, Rudwan och min kompis Widad, när de delar ut flygblad, mobiliserar och planerar protester. De är med när de förföljs i bil av säkerhetstjänsten, och när de besöker Södra Sudan inför dess självständigheten för ett år sedan. Se det 25 minuter långa inslaget här: http://www.youtube.com/watch?v=mci0zg5176c

Jag har känt Widad sedan hösten 2007 då jag och mina kollegor Martin och Lee spenderade ett par veckor i Khartoum där vi genomförde en nästan två veckor lång "Training och Trainers in Nonviolence" för deltagare med olika bakgrund och från olika regioner i Sudan. Det kontor som Widad sitter och läser i, i inslaget, känner jag väl igen, och bokhyllorna har jag bidragit med att fylla på varje resa ner. Med böcker om folklig mobilisering och organisering, om ickevåld, mänskliga rättigheter, social rättvisa och jämställdhet. Widad var en av deltagarna 2007 och hade dittills främst varit aktiv när det gällde kvinnors rättigheter och jämställdhet. Som med så många av de aktivister jag lärde känna under resorna till Sudan kände jag mig imponerad, inspirerad och oerhört ödmjuk inför mina nya vänners kamp för ett nytt Sudan.

Då, före Södra Sudans självständighet pratade man hela tiden om att bygga visioner för ett "new Sudan for all"... Idag fortgår kampen för ett nytt Sudan inom nya gränser, och en kamp för fred och rättvisa i de andra regioner som drabbats av krig och förödelse. Idag står Widad och Rudwan inför rätta i Khartoum för deras aktivism, deras visioner och arbete för ett nytt Sudan. Bilden här ovan togs på Widad idag utanför Hajj Youssef Court i Khartoum.