Varje dag står det något om Syrien i tidningarna, blodiga inslag visas på TV och antalet döda och sårade stiger med en rasande fart. Och ändå känns det som att det är svårt att få ett grepp om vad som händer där. Och om vad man slåss om. Protesterna mot Assads regim är lätta att förstå, särskilt med tanke på det som hänt i Mellanöstern och Nordafrika de senaste 18 månaderna. Samtidigt är det svårt att förstå, åtminstone för mig som inte läser arabiska och till stor del är förpassad till västerländsk media, vad oppositionen vill. Och vem som stödjer vem. Och det är väl därför det tagit så lång tid för mig att skriva något om Syrien, även om tankarna riktas dit dagligen, särskilt med tanke på alla vänner som har familj där.
Svensk media upplevs kanske som extra usel när det gäller just den här typen av analyser, och mer djuplodande artiklar hittas till exempel i Storbritannien, särskilt att rekommendera är Robert Fisk, som har arbetat som journalist och bott i Mellanöstern i flera decennier. Men om man ska generalisera västerländsk media verkar ingen diskutera vad som händer när Assad faller. Jag skriver när, istället för om, för jag tror att regimens dagar är räknade.
Om målet är att regimen ska falla, då kan det bli hur galet som helst efteråt. Ett nytt Irak eller Libanon under inbördeskriget? Det kan på sin höjd ses som ett delmål. Och om man inte diskuterar vad man vill ersätta den nuvarande regimen med är det ju väldigt svårt att veta vad man ska tycka oavsett hur illa man tycker om Assads regim. Och så klart folk på plats har åsikter om detta, men JAG vill veta.
Det är som när folk frågar om jag är för en enstatslösning eller tvåstatslösning när det gäller Palestina och Israel. Jag kan visserligen svara på den frågan, och har åsikter om det (även om jag tycker att det är upp till människorna där att bestämma lösningen) men tycker delvis att frågan är felställd. För mig är "innehållet" mycket mer intressant, så min motfråga är ibland: vad för slags stat pratar vi om? Diskuterar vi detta först kanske frågan om en eller två eller sju stater ger sig av sig självt.
Men tillbaka till Syrien: hur undviker man att hamna i samma situation som i Irak efter Saddam Hussein? Eller som Libanon under inbördeskriget? Jag fattar att det inte finns några enkla svar på detta, men skulle ändå vilka påstå att vikten av att prata om visioner för Syrien - vilken stat man skulle vilja ha istället - definitivt kan bidra konstruktivt för att minska risken för ett alltför långt gående blodbad.
I Sudan som jag så ofta skriver om, bidrog visionssnacket till att mobilisera folk, att hitta gemensamma frågor att enas runt, oavsett etnicitet, klass eller religion. Det bidrog till att skapa en gemensam identitet som sudaneser, med krav på ett "new Sudan for all", och det hjälpte definitivt till att sätta agendan för de krav som man nu ställer på regimen i de pågående protesterna.
Svensk media upplevs kanske som extra usel när det gäller just den här typen av analyser, och mer djuplodande artiklar hittas till exempel i Storbritannien, särskilt att rekommendera är Robert Fisk, som har arbetat som journalist och bott i Mellanöstern i flera decennier. Men om man ska generalisera västerländsk media verkar ingen diskutera vad som händer när Assad faller. Jag skriver när, istället för om, för jag tror att regimens dagar är räknade.
Om målet är att regimen ska falla, då kan det bli hur galet som helst efteråt. Ett nytt Irak eller Libanon under inbördeskriget? Det kan på sin höjd ses som ett delmål. Och om man inte diskuterar vad man vill ersätta den nuvarande regimen med är det ju väldigt svårt att veta vad man ska tycka oavsett hur illa man tycker om Assads regim. Och så klart folk på plats har åsikter om detta, men JAG vill veta.
Det är som när folk frågar om jag är för en enstatslösning eller tvåstatslösning när det gäller Palestina och Israel. Jag kan visserligen svara på den frågan, och har åsikter om det (även om jag tycker att det är upp till människorna där att bestämma lösningen) men tycker delvis att frågan är felställd. För mig är "innehållet" mycket mer intressant, så min motfråga är ibland: vad för slags stat pratar vi om? Diskuterar vi detta först kanske frågan om en eller två eller sju stater ger sig av sig självt.
Men tillbaka till Syrien: hur undviker man att hamna i samma situation som i Irak efter Saddam Hussein? Eller som Libanon under inbördeskriget? Jag fattar att det inte finns några enkla svar på detta, men skulle ändå vilka påstå att vikten av att prata om visioner för Syrien - vilken stat man skulle vilja ha istället - definitivt kan bidra konstruktivt för att minska risken för ett alltför långt gående blodbad.
I Sudan som jag så ofta skriver om, bidrog visionssnacket till att mobilisera folk, att hitta gemensamma frågor att enas runt, oavsett etnicitet, klass eller religion. Det bidrog till att skapa en gemensam identitet som sudaneser, med krav på ett "new Sudan for all", och det hjälpte definitivt till att sätta agendan för de krav som man nu ställer på regimen i de pågående protesterna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar