Jag såg precis Uppdrags gransknings reportage (5 september 2012) om ett projekt i Göteborg där ett företag samlar in mat från olika affärer och levererar den till frivillig-organisationer som delar ut den till behövande. Mat som annars skulle kastas, inte för att den är dålig utan för att bäst-före-datumen ofta är tajt satta. Ett halvt ton mat samlas in och delas ut varje dag, bland annat till ett café för hemlösa som dagligen besöks av över hundra personer, eller till Svenska Kyrkan i Bergsjön som delar ut matpaket till pensionärer, ensamstående med barn, illegala flyktingar, utslagna...
Inslaget gjorde mig både nedslagen och glad. Nedslagen förstås för att det finns ett sådant slöseri i samhället. Enligt reportaget har Naturvårdsverket beräknat att vi kastar ca en miljon ton mat per år bara här i Sverige. Nedslagen för att det finns en sådan utbredd men ofta osynlig fattigdom mitt ibland oss. Och att denna fattigdom ökar, liksom klyftorna mellan de som har och de som inte har.
Och glad över att det finns människor överallt som är beredd att göra det där lilla extra för att hjälpa sina medmänniskor. En mänsklighet som lyser starkt och ofta oväntat, och som skänker stöd, värme och hopp till alla de som lever utsatta. Glad över att vissa mataffärer är beredda att betala för att mat som annars slängs, utan att på något sätt vara dålig, för att den istället ska hämtas upp och komma till nytta.
Jag blir också ledsen av att det samtidigt finns en sådan slit-och-släng-mentalitet i samhället, och det handlar ju inte bara om mat. Jag tänker på allt som jag genom åren har hittat i grovsoprum runtom i Stockholm, i de fastigheter som jag har bott. Hela, funktionella möbler och prylar som lätt hade kunnat skänkas bort, antingen till second hand-affärer, som ofta har möjlighet att hämta grejerna. För de som själva har svårt att lämna in dem, eller till organisationer som Ingen Människa är Illegal, som ger stöd till flyktingar som tvingas leva gömde i rädsla för utvisning.
Reportaget ger inspiration och visar på ett konkret sätt hur man dels kan undvika ett gigantiskt, helt galet matsvinn, dels hur vanliga människor kan hjälpa till. För att ett projekt som detta ska fungera krävs det ju att människor är villiga att hjälpa till på frivillig basis. Med hopp om att liknande projekt även ska startas upp i andra städer. Och jag är helt övertygad om att fler kan hjälpa till, lägga ett par timmar i veckan för att skänka sina medmänniskor mat för dagen, lite mindre oro för hur morgondagen ska genomlevas, lite värme, och hopp om att livet kan bli bättre, att samhället kan se annorlunda ut. Tilltro till människors solidaritet.
Inslaget gjorde mig både nedslagen och glad. Nedslagen förstås för att det finns ett sådant slöseri i samhället. Enligt reportaget har Naturvårdsverket beräknat att vi kastar ca en miljon ton mat per år bara här i Sverige. Nedslagen för att det finns en sådan utbredd men ofta osynlig fattigdom mitt ibland oss. Och att denna fattigdom ökar, liksom klyftorna mellan de som har och de som inte har.
Och glad över att det finns människor överallt som är beredd att göra det där lilla extra för att hjälpa sina medmänniskor. En mänsklighet som lyser starkt och ofta oväntat, och som skänker stöd, värme och hopp till alla de som lever utsatta. Glad över att vissa mataffärer är beredda att betala för att mat som annars slängs, utan att på något sätt vara dålig, för att den istället ska hämtas upp och komma till nytta.
Jag blir också ledsen av att det samtidigt finns en sådan slit-och-släng-mentalitet i samhället, och det handlar ju inte bara om mat. Jag tänker på allt som jag genom åren har hittat i grovsoprum runtom i Stockholm, i de fastigheter som jag har bott. Hela, funktionella möbler och prylar som lätt hade kunnat skänkas bort, antingen till second hand-affärer, som ofta har möjlighet att hämta grejerna. För de som själva har svårt att lämna in dem, eller till organisationer som Ingen Människa är Illegal, som ger stöd till flyktingar som tvingas leva gömde i rädsla för utvisning.
Reportaget ger inspiration och visar på ett konkret sätt hur man dels kan undvika ett gigantiskt, helt galet matsvinn, dels hur vanliga människor kan hjälpa till. För att ett projekt som detta ska fungera krävs det ju att människor är villiga att hjälpa till på frivillig basis. Med hopp om att liknande projekt även ska startas upp i andra städer. Och jag är helt övertygad om att fler kan hjälpa till, lägga ett par timmar i veckan för att skänka sina medmänniskor mat för dagen, lite mindre oro för hur morgondagen ska genomlevas, lite värme, och hopp om att livet kan bli bättre, att samhället kan se annorlunda ut. Tilltro till människors solidaritet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar