Gummistövlar

Jag måste ha vetat vad den här sommaren skulle bära med sig när jag i våras införskaffade ett par blommiga gummistövlar. Regn, regn och åter regn. Kallt vatten som strömmar ner inför kragen på vägen till jobbet innan augusti ens är slut. Inte ett sådant där varmt sommarregn som gör att man vill ut och dansa barfota i vattenpölarna. Utan regn som tränger igenom allt och sitter kvar i kläderna och kroppen i timmar efteråt.

Och andra delar av världen törstar efter regn, längtar inte efter någonting annat än dessa livsgivande droppar. Droppar som förvandlar krackelerade flodbäddar till vattendrag med gröna kanter igen, efter ibland år av torka.

Det är förstås omöjligt att dra några som helst slutsatser om klimatet efter en våt och kall sommar. Lika lite som efter de två kalla vintrarna med snön som låg intakt i månader och som fick elräkningarna att gå i taket. Men, vi vet att vissa områden blir torrare och torrare och att andra områden hotas av översvämningar. Båda två extrema situationer som tvingar bort människor från sina hem och som rubbar känsliga ekosystem. Och vi kan anta med ganska stor säkerhet att människans framfart på jorden ligger bakom åtminstone vissa av dessa förändringar.

Hur de kommer påverka oss kan vi inte heller veta, inte än. Att arter, både djur och växter riskerar att försvinna, är klart. Arter har försvunnit, dött ut, under decennier på grund av människans livsstil. Att ekosystem runt jorden kommer rubbas vet vi också. Så sker redan. Medeltemperaturen kommer öka. Vi överutnyttjar jordens resurser och lever på framtida generationers resurser och det leder också till konsekvenser som vi idag inte riktigt kan överblicka. Isarna på Arktis smälter och företag firar möjligheterna till olje- och gasborrning i denna region. Tänk om lika mycket pengar kunde satsas på utveckling av hållbar och grön teknik.

Kommer planeten dö? Troligen inte, men vad som kommer hända med mänskligheten eller alla de andra nuvarande arterna är en helt annan fråga. Och relevant att ställa. Finns det fortfarande hopp att vända nuvarande trend? Inte allt, men säkert mycket, kan vi fortfarande göra något åt. Vi är flexibla och anpassningsbara, på ett sätt som till stora delar är unikt för vår "art".

Men då förändringarna idag sker så pass snabbt hinner vi inte vänta på att vår "biologi" ska anpassa sig till våra förändrade förutsättningar att överleva. Vi behöver politisk vilja att ifrågasätta de senaste decenniernas (egentligen seklernas - men fenomenet har varit globalt framförallt på senare tid) totala fokus på ökad tillväxt och vinst, på bekostnad av annat. Vi behöver en politik som kanske upplevs som obekväm av många men som inte alls behöver vara det, då vi är så anpassningsbara som vi är.

Från och med imorgon förbjuds försäljningen av vanliga glödlampor, till förmån för miljövänligare alternativ. Det känns inte så smärtsamt utan ganska självklart. Tekniken kommer kunna erbjuda andra lösningar som vi idag kanske inte kan föreställa oss - om incitament för den här typen av forskning uppmuntras. Och sådan uppmuntran handlar om politik. Liksom så mycket annat i våra liv.

Det är två år kvar till nästa val här i Sverige och partierna jobbar troligtvis redan nu på högvarv för att ta fram partiprogram som är tillräckligt "säljande". Vi som vanliga medborgare kan påverka detta genom att kräva politiska mål som går bortom nästa mandatperiod, som handlar om långsiktighet och hållbarhet. Politik som tar de stora utmaningarna vi står inför på allvar. Glödlampor förbjuds samtidigt som staten storsatsar på stridsflygplan som över huvud taget inte kan skydda oss från alla de hot och risker vi faktiskt står inför. Visa att du bryr dig, kräv en genuin långsiktighet av våra politiker.

Super-JAS

Nu i helgen briserade bomben om att Sverige tänker beställa 40-60 nya JAS-plan under de kommande åren. Enligt regeringen själva för en nota på 90 miljarder kronor. För att göra exakt vad? Man menar förstås att det behövs för att skydda Sverige mot eventuella militära anfall. Jag antar att de menar från Ryssland, den gamla boven. Men även många inom försvarsmakten verkar skeptiska och menar att denna satsning hotar att underminera andra vapenslag och alltså på det stora hela inte bidra till ett "säkrare Sverige".

Anna Ek, ordförande för Svenska Freds, uttryckte det väldigt bra när hon intervjuades i måndags den 27 augusti i Sveriges Radio om detta, hon sa (jag refererar fritt) att det vore mer långsiktigt att investera i demokrati och mänskliga rättigheter för att undvika eventuella hot i framtiden, än i fler JAS-plan. Hon menar också att satsningen klingar mer av industristöd än av säkerhetsanalys, och jag är böjd att hålla med henne. Lyssna på intervjun här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=5246566

Den svenska försvarsberedningen publicerade hösten 2007 en omvärldsanalys där man bedömde att ett militärt angrepp på Sverige var osannolikt. Istället lyfte man upp klimatförändringarna som det allvarligaste hotet mot svensk suveränitet, ja, helt enkelt mot vår säkerhet. (Jag kan ha nämnt denna analys tidigare). Regering och opposition verkade vara överens om denna analys, och är det något som har förändrats sedan dess som rimligtvis bör påverka denna bedömning?

Då, inför 2008, valde regeringen att satsa 245 miljoner för att "försvara landet mot effekterna av den globala uppvärmningen" (text stulen från min pappa), samtidigt som försvarsbudgeten har legat ganska konstant på över 40 miljarder de senaste åren. Till ett militärt försvar som man menar inte kommer kunna hantera de största hoten mot Sverige. (Och jag nynnar på min egenhändigt hopsnickrade mål- och resultatvisa...)

Ärligt talat, utan att bli anklagad för att vara alldeles för naiv, men är det inte lite förlegat att 2012 prata om militär säkerhet istället för mänsklig säkerhet? I tider av protester runt om i världen för mänskliga rättigheter och demokrati, i tider av ekonomisk kris som riskerar att kasta miljontals människor djupare in i fattigdom och arbetslöshet även här i Europa, i tider av klimatförändringar som kan få oöverskådliga konsekvenser för mänsklighetens liv på den här planeten?

Inte ens för att skydda svensk industri är det en vettig prioritering, då staten har möjlighet att stödja klimatsmarta satsningar och miljövänlig teknik, som (också) har all potential i världen att bli vår nästa exportsuccé.

Vad fan säger man...?

Tillväxtverket fick se sin chef avskedad men sedan dess har liknande historier rullats upp inom flera myndigheter och forskningsstiftelser, alla som bekostas av skattemedel. Och historierna bara fortsätter... jag blir nyfiken vad det kommer att leda till och hur man kommer att hantera alla skandaler. Hittills har det ju varit väldigt tyst från Reinfeldt, som vanligt när det händer något, men är det inte fler än jag som tycker att det vore snyggt om han tyckte åtminstone något om detta och lovade att se över det hela. Lite lagom kraftfullt sådär.

I grund och botten verkar det ju finnas ett systemfel som när den här typen av slösar-kultur, utan respekt för uppdragsgivarna, a k a skattebetalarna. Det finns regelverk och lagar om hur representation, inklusive intern representation får gå till, liksom när upphandlingar behöver genomföras. Dessutom ska revisorer granska verksamheten på årlig basis, åtminstone. Men man kan inte enbart skylla på systemfel, lika lite som man enbart kan skylla på individerna i systemets toppar.

Och ändå undrar man förstås hur det kommer sig att så många inkompetenta personer återfinns på de här myndigheterna? OK, jag fattar att de kan någonting. Men om man inte har förstått sin grundläggande uppgift eller ens kan ta till sig och respektera de regelverk som finns så kan man ju anta att personerna i fråga inte har förstått sitt uppdrag. Och hur kan man hamna som chef för en myndighet utan att förstå sitt uppdrag...?

Och jag undrar fortfarande vilka dessa revisorer är och vad de har för syn på sin uppgift. Inom de organisationer som jag har arbetat i har vi haft externa revisorer som kollar, dubbelkollar och ifrågasätter allt! Vilket jag alltid sett som bra, det är ju deras jobb. Och en av uppdragsgivarnas kontrollfunktioner för hur verksamheten genomförs, både när det gäller ekonomisk hantering och resultatredovisning. Hur kommer sig att dessa myndigheters revisorer är så annorlunda än alla andra jag har träffat?

Jag vet inte vilken av skandalerna som rimmar mest illa, SÄPO som leker James Bond eller att stiftelsen för strategisk forskning anlitat festfixaren Micael Bindefeldt för 250 000 kr i månaden (enligt Dagens Arena, 29 augusti 2012), för att göra exakt vad i relation till forskning? Och alkoholen som flödar... klarar inte folk med dessa löner (och då inkluderar jag de "vanliga" tjänstemän som också fått gå på festerna) att betala för ett par glas vin ur egen ficka? Fast när man läser om volymerna alkohol som intagits så verkar det ha handlat om rena fylleslag... och det ser helt enkelt så himla illa ut.

Sedan kan jag förstås inte låta bli att återigen tjata om det här med resultat. Den där satsningen på kvinnligt företagande som kostade 375 miljoner kronor över tre år... Wow. Och ingen uppföljning har gått att göra då det inte finns några underlag för att ens försöka titta på resultat. Imponerande.

Så fler diskussioner om resultat efterfrågas, men inom fler (varför inte alla?) politikerområden. Varför inte anlita några biståndsarbetare som konsulter för att dra upp strukturer och metoder för detta, vi har gjort det i åratal....

Efter 48 år och två veckor...

Efter 48 år och två veckor kom nyheten i måndags om att Burma har tagit bort lagen om media-censur. Åtminstone lagen som säger att publikationer måste godkännas i förskott. Det händer mycket i Burma just nu och det finns många tecken som tyder på att verklig reform är på väg. Och att öppna upp mediaklimatet måste ju räknas till ett av dessa tecken. Särskilt i ett land som under så lång tid hårdkontrollerat allt som skrivs.

Däremot finns det fortfarande många tecken som visar på bristande politisk vilja för riktig förändring hos juntan. Och på riskerna under en sådan förändringsprocess. Journalister kommer troligtvis fortfarande kunna straffas i efterhand för vad de skriver då många andra lagar som tillåter juntan att kontrollera mediaflödet finns kvar. Och även om fredsförhandlingar pågår i landet, pågår även stridigheter i vissa regioner. Det finns fortfarande många politiska fångar i landet och vad jag har förstått inkluderas ansvarsutkrävande inte nödvändigtvis i pågående förhandlingar.

Men många journalister är ändå försiktigt optimistiska, då de sett en gradvis förändring under de senaste månaderna, då de först fick riktlinjer tilldelade sig om hur de kan/ska skriva om känsliga ämnen och där sedan 300 tidningar som inte skriver om känsliga saker fick godkännande att publicera utan censur. Och nu i måndags alltså avskaffandet av denna lag. Även tillgången till vissa delar av internet har öppnats upp.


Och även jag är optimist, och vågar tro på förändring. För vilken konflikt pågår i evighet? Vilket förtryck pågår i evighet? Vad betyder egentligen denna öppning i praktiken? Det återstår att se... Men det finns tillräckligt många exempel på förändringsprocesser och på att folks krav på fred och rättvisa ger resultat för att jag ska vara optimist.

Äntligen fri

Mai, som jag skrivit om vid ett flertal tillfällen, släpptes i lördags ur kvinnofängelset i Omdurman där hon har suttit fängslad sedan 1 juli i år. Det verkar som att hon nu har släppts för att hon ännu inte har anklagats för något, och enligt Sudans rättsväsende måste man då släppas efter 45 dagar. De hade ingenting på henne, och därför släppte de henne. Hennes fall fick också en hel del uppmärksamhet både i Sudan och internationellt, men det är svårt förstås att säga vad det har betytt, om något.

Efter omständigheterna mår Mai OK, hon är omtumlad, och oerhört glad över allt stöd hon har fått från så många vänner, familj och andra aktivister. Fängelsevistelsen har dock slitit på henne, med långa förhör, hot men också morötter för att försöka övertala henne om att bli kollaboratör.  Lysrörsljus dygnet runt, alldeles för lite mat, trakasserier, slag och rädsla för sexuellt våld. Men också stöd från medfångarna, där de har försökt hålla humöret uppe på varandra.

Mai och flera andra av de fängslade MR-försvararna har nu alltså släppts, vilket känns fantastiskt. Men vissa andra sitter fortfarande inlåsta, bland annat Rudwan, som jag tidigare skrivit om. Tydligen släpptes han kort idag för att nästan genast arresteras igen. Tyvärr har jag ännu inga fler uppgifter om vad som hände.

Tack till Julia som håller mig uppdaterad och som pratade med Mai igår. Tack alla andra som visat intresse för vad som händer med mina kompisar och andra aktivister i Sudan. Stödet och solidariteten behövs, och protesterna kommer fortsätta.

Great Zimbabwe...

Tittar just nu på ett program om afrikansk historia på SVT Play: Afrikas okända kungadömen, och tänker tillbaka på mitt eget besök till Great Zimbabwe för 13 år sedan. Programledaren uppmärksammar oss i början av programmet på att mänsklighetens vagga ligger i Afrika och ändå är det den kontinent som vi kan minst om, ur ett historiskt perspektiv. Och det känner jag ju igen från skolan där Afrikas historia mer eller mindre handlade om faraoerna, slavhandeln och om vi hade tur kolonialismen, och om man hann så nämndes kanske de afrikanska ländernas självständighet. Nutidshistorian handlar mest om krig.

Jag tror att denna historielöshet beror, åtminstone delvis, på kolonialismen och européernas kontroll över kontinenten, med dess inbyggda rasism och syn på människorna där som mindre värda, mindre utvecklade. På sätt och vis har vi i Sverige nog den historielösheten även när det gäller andra kontinenter också, men det finns iallafall oerhört mycket kunskap samlad om Kinas historia, om Latinamerika etc. Vi får bara inte lära oss om det i skolan. Och i Afrika finns historian bevarad hos befolkningen, även om den inte har varit nedtecknad förs den vidare från generation till generation genom berättelser, danser och olika riter.

Guiden som visade mig Great Zimbabwe berättade att britterna aldrig accepterade att Great Zimbabwe var afrikanskt. Det fanns trärester bland ruinerna från cederträd, och därför hävdade kolonisatörerna att fenicierna hade byggt dessa magnifika stenbyggnader. För inte kunde ju afrikaner har byggt det. Men när forskning väl gjorts på denna fantastiska plats finns det inga som helst tecken på att detta skulle vara byggt av andra civilisationer som fenicierna.

Det känns väldigt viktigt att denna historia, liksom andra folks historia, för att utmana fördomar som fortfarande i allra högsta grad är levande i vårt samhälle. I programmet besöker programledaren även många andra ruiner som visar på en spirande handel med stora delar av övriga världen redan på medeltiden, bland annat glas från Kina. Och med föremål som är ännu äldre än så. De arkeologiska utgrävningarna visar även på en rikedom som nog inte är så välkänd, man handlade i guld och ädelstenar och kungarna begravdes med enorma rikedomar.

Och jag blir glad av det här programmet, jag blir nyfiken och vill veta mer, jag vill se fler liknande program, jag vill läsa och lära mig mer. Och jag vill besöka Afrika med ett tydligare historiskt perspektiv nästa gång jag får en chans. "You can always leave Africa, but Africa will never leave you."

Stridigheter i Syrien - och sen då?

Varje dag står det något om Syrien i tidningarna, blodiga inslag visas på TV och antalet döda och sårade stiger med en rasande fart. Och ändå känns det som att det är svårt att få ett grepp om vad som händer där. Och om vad man slåss om. Protesterna mot Assads regim är lätta att förstå, särskilt med tanke på det som hänt i Mellanöstern och Nordafrika de senaste 18 månaderna. Samtidigt är det svårt att förstå, åtminstone för mig som inte läser arabiska och till stor del är förpassad till västerländsk media, vad oppositionen vill. Och vem som stödjer vem. Och det är väl därför det tagit så lång tid för mig att skriva något om Syrien, även om tankarna riktas dit dagligen, särskilt med tanke på alla vänner som har familj där.

Svensk media upplevs kanske som extra usel när det gäller just den här typen av analyser, och mer djuplodande artiklar hittas till exempel i Storbritannien, särskilt att rekommendera är Robert Fisk, som har arbetat som journalist och bott i Mellanöstern i flera decennier. Men om man ska generalisera västerländsk media verkar ingen diskutera vad som händer när Assad faller. Jag skriver när, istället för om, för jag tror att regimens dagar är räknade.

Om målet är att regimen ska falla, då kan det bli hur galet som helst efteråt. Ett nytt Irak eller Libanon under inbördeskriget? Det kan på sin höjd ses som ett delmål. Och om man inte diskuterar vad man vill ersätta den nuvarande regimen med är det ju väldigt svårt att veta vad man ska tycka oavsett hur illa man tycker om Assads regim. Och så klart folk på plats har åsikter om detta, men JAG vill veta.

Det är som när folk frågar om jag är för en enstatslösning eller tvåstatslösning när det gäller Palestina och Israel. Jag kan visserligen svara på den frågan, och har åsikter om det (även om jag tycker att det är upp till människorna där att bestämma lösningen) men tycker delvis att frågan är felställd. För mig är "innehållet" mycket mer intressant, så min motfråga är ibland: vad för slags stat pratar vi om? Diskuterar vi detta först kanske frågan om en eller två eller sju stater ger sig av sig självt.

Men tillbaka till Syrien: hur undviker man att hamna i samma situation som i Irak efter Saddam Hussein? Eller som Libanon under inbördeskriget? Jag fattar att det inte finns några enkla svar på detta, men skulle ändå vilka påstå att vikten av att prata om visioner för Syrien - vilken stat man skulle vilja ha istället - definitivt kan bidra konstruktivt för att minska risken för ett alltför långt gående blodbad.

I Sudan som jag så ofta skriver om, bidrog visionssnacket till att mobilisera folk, att hitta gemensamma frågor att enas runt, oavsett etnicitet, klass eller religion. Det bidrog till att skapa en gemensam identitet som sudaneser, med krav på ett "new Sudan for all", och det hjälpte definitivt till att sätta agendan för de krav som man nu ställer på regimen i de pågående protesterna. 

Uppdatering: Sudan

Senast jag skrev om Sudan ställdes Widad och Rudwan inför rätta. Deras rättegång är ännu inte avslutad men Widad släpptes ur fängelset tills vidare, liksom några av de andra politiska fångarna som arresterats under de senaste protesterna. Rudwan sitter dock fortfarande fängslad. Och Mai, som jag skrivit om tidigare.

Mai arresterades den 1 juli och har ännu inte anklagats för någonting. Dagarna innan hon arresterades skadade hon armen och ryggen under en demonstration. Hon nekades hjälp då hon sökte vård för skadorna, då sjukhusen vägrade att behandla folk som hade deltagit i demonstrationer. Hon hålls nu i förvar i Omdurmans kvinnofängelse, i den sektion som är under säkerhetspolisens kontroll.

Mai är liksom många av de andra som arresterats aktiv i Girifna, en ickevåldsrörelse för mänskliga rättigheter och demokratisk reform. Den dokumentär som jag länkade till härom veckan där Widad och Rudwan är med handlar om Girifna. Hon har ännu inte fått träffa en advokat. Detsamma gäller andra aktivister som fortfarande sitter inspärrade.

Det finns all anledning att känna oro över deras psykiska och fysiska hälsa, då Mai som sagt var skadad då hon arresterades, och flera andra som suttit arresterade tidigare har vittnat om tortyr i fängelserna. Frontline Defenders tar upp Mai och andra aktivister: https://www.frontlinedefenders.org/node/19224

Tillväxt, någon?

Med tanke på alla bloggar jag skrivit om bistånd, resultatredovisning och biståndsministerns jakt på effektivitet inom biståndet, är det lite fascinerande att läsa om Tillväxtverkets och deras slöseri av skatttemedel. Jag önskar att fler myndigheter utreds inte bara i hur de använder skattemedel på ett kostnadseffektivt sätt och ur ett resultatstyrt perspektiv. För kostnadseffektivitet är inte samma sak som billigt, utan i allra högsta grad kopplat till just resultat.

Jag antar att jag inte är den enda som förundras och chockas över hur lite respekt det finns för skattebetalarnas medel hos vissa personer som verkar få dollartecken i ögonen av Grand Hotel, dyra viner, hemhjälp, tjänstebilar, taxiresor och annan lyx. Jag kan för mitt liv inte ens förstå varför det anses ok att köpa alkohol för skattemedel, när det skulle kunna bekostas av deltagarna själva. Som faktiskt inte sitter på några skitlöner. Eller den totala bristen på respekt för regelverk och lagar som finns till för att åtminstone försvåra, om inte omöjliggöra, korruption och maktmissbruk.

Är det någon mer än jag som undrar vad deras revisorer sysslar med?

Jag tänker återigen på oss som arbetar  med bistånd i folkrörelseorganisationer, som faktiskt inte bara har krav på oss från Sida och UD utan även sätter höga krav på oss själva att agera enligt vissa principer, i vårt användande av medel. Att det finns en viss byråkrati även i handläggningen av bistånd kanske inte går att komma ifrån, och biståndsministern har faktiskt sett till att ökat denna byråkrati de senaste åren, genom hennes version av kortsiktig resultatuppföljning. Så uppenbarligen anses det inte vara ett jätteproblem "uppifrån" även om jag hellre hade föredragit att mer medel hade gått till de mest behövande och att vi kunde ha en mer konstruktiv debatt om vad det är som leder till långsiktig och hållbar fattigdomsbekämpning, demokrati och större respekt för mänskliga rättigheter. Och om hur andra politikerområden påverkar detta, då biståndet ur ett globalt perspektiv är en fis i rymden och därför inte räcker för att arbeta med förändring av strukturer som håller människor i förtryck och fattigdom.

 Och vårt löneläge är dessutom betydligt lägre än dessa nissar, vi förväntas ju brinna för det vi gör och därmed vara villiga att acceptera lägre löner. Men det är en annan diskussion.

Nåja, tillbaka till resultatfrågan. Om Tillväxtverket lever på detta sätt går det ju faktiskt att argumentera att deras interna processer och representation faktiskt bidrar till tillväxt, även om den kan anses kortsiktig och kanske inte så hållbar. Men åtminstone vissa företag drar in en jäkla massa pengar på deras aktiviteter. På samma sätt som man kan argumentera att Arbetsförmedlingen bidrar med jobb, genom att hålla sig själva i arbete. Och alla dessa slipsprydda unga jobb-coacherna som fakturerar baserat på aktivitet, inte resultat. Eller?