Det bästa med att leva…

… är bland annat alla spännande, intressanta och trevliga människor som jag träffar och som inspirerar. Både på privata och globala nivåer, ingen rankning. Jag har tidigare berättat om vänner både i Sudan och i Mellanöstern. Nu går tankarna till helgen som spenderades i favoritstaden London. Jag var där för att träffa vänner och ladda batterierna efter en tung jobbvinter med vänkärlek. Som vanligt hade jag också hoppats på att jag skulle hinna med lite kulturellt och lite konsumtion. Så blev det inte. Istället blev det fokus på vänner och på andra människor som inspirerar.

I fredags befann jag mig i Little Venice. Ni som har varit där vet att området domineras av stora villor och tysta gator. Långt ifrån det livliga och betydligt fattigare östra London, som jag känner bäst. Genom området går det kanaler och därav namnet, Little Venice och utmed kanalkajerna ligger det en mängd långsmala båtar där folk bor. Det var dit jag skulle på middag. Trångt och mysigt med gemytlig grannsämja. Relativt billigt bland alla lyxvillor och fantastiskt trevligt. När de vill på utflykt tar det båten, kanske mot Oxford. Kanske ut på the Thames. Då blir hemmet sommarstuga, vid annat vattendrag, annan kaj. Middagen var fantastiskt trevlig, och plötsligt vill jag ännu mer flytta tillbaka till London, hitta mig en kanalbåt och få alla dessa trevliga och välkomnande människor som grannar.

I söndags blev det en traditionell Sunday roast på en fantastisk liten pub vid Hampstead Heath, Holly Bush. Den avnjöts med annat trevligt folk bland annat en amerikansk folkrättsjurist som arbetar med dem som sitter fängslade på Guantanamo. Han pendlar mellan den Gudsförgätna hålan och storstaden London för att försöka sätta igång rättsprocesser gentemot USA. För att kunna driva de fängslades rättssak ska de egentligen vara de som tar initiativ till det. Eftersom det inte är möjligt, försöker den här organisationen lokalisera de fängslades familjer, som då kan ge klartecken för att rättsprocessen ska kunna sättas igång. Ingen lätt uppgift eftersom de flesta som sitter fängslade där inte har ett dörr-öppnande EU-pass i bakfickan. De har väl inte ens ett dörr-stängande pass i fickan, utan ”försvann” genom hemliga fångtransporter på det mest rättsvidriga tänkbara sätt. Tack och lov att det i alla fall finns några som försöker göra något åt detta. Läs mer på: www.reprieve.org.uk

Vem var det som sa: "When a man gets tired of London he gets tired of life"? Eller hur det nu var... ni hänger med i andemeningen i alla fall.