EUmästerskapen i byråkrati

Den senaste tiden har vintermörkret legat tungt över kontoret i Sumpan och övriga Stockholm. Fast bladen håller på att slå ut på buskar och träd är det ändå inte vårigt så länge mörkret är kompakt. Inte har det blivit bättre av att jag körde fritt fall ner i EU-träsket, nästan av egen fri vilja. Eller snarare så här, någon ska göra dyket, någongång, och då kan det lika gärna vara jag, och ske nu. Trodde jag innan jag drog in luft för att klara tiden under vattnet.

Nu gör jag en helt annan analys. Och jag hoppas i hemlighet att vi inte får något EU-stöd. Eller snarare, att vi får Sida-stöd och då kan riva EU-ansökan i bitar och ropa "up yours!" med fingret riktat mot Bryssel. Och då tycker ändå jag att EU-idén om fred och samarbete över gränserna för det mesta är bra. Särskilt på ett personligt plan. Jag gillar tanken att jag kan bo och arbeta överallt inom EU utan visum-krångel.

I biståndsvärlden är Sida föredömligt, på väldigt många sätt. Korta och tydliga ansökningar. Upprepningar fyller ingen funktion. Bullshit undanbedes. Flexibilitet förstås. Effektivitet uppskattas. Administration minskas. Mer pengar åt folket. Alltså, dem vi ska hjälpa. De fattiga och utsatta. Inte folket = oss som löntagare. Lite idealist är jag fortfarande och än så länge mån om att så mycket som möjligt av pengarna hamnar där de gör mest nytta.

EUansökningarna kanske inte verkar så byråkratiska vid första anblicken, samma mall för alla utvecklingsprojekt, till exempel. Samma frågor att besvara, samma budgetuppställningar. Men när man laddar hem instruktionsbroschyren och inser att bara den är på 150 sidor börjar man ana oråd. Och mallen som sedan ska fyllas i är på trettio sidor innan man ens börjar fylla i den. Samma mall för alla utvecklingsprojekt oavsett inriktning och budget är ju galet. Infrastruktursprojekt i miljardklassen som sträcker sig över tio år och en liten utbildningsinsats med några kurser i ickevåld i Mellanöstern har inte sådär jättemycket gemensamt. Förutom att de båda rejält höjer arbetsbördan på kontoret, och därmed administrationen, med resultatet att mer pengar stannar hemma än går till fält. Är det en del av strategin att skydda vår egen marknad, på samma sätt som importtullar och kossabidrag?

Ansökan är inlämnad. Jag är ingen vän av byråkrati. Och jag kommer aldrig att bli det. Inte av auktoriteter heller, när jag tänker efter, inte när reglerna är vansinniga. Jag hoppas att vi inte får pengarna. Jag hoppas att Sverige väljer att fortsätta hålla en hög kvalitet och kvantitet på vårt bistånd så att vi kan fortsätta vårt arbete med svensk standard och effektivitet. Utan ordbajseri. Utan paragrafrytteri. Med effektivitet (ja, jag vet att jag just skrev det, men det tål att upprepas) och med hjärta. Eller så måste jag nog sadla om och bli effektivitetskonsult.