Fred och Mercedes

Jag kommer ihåg mitt rum hemma på Bordsvägen 70, i Gubbängen, mycket väl. Jag kommer ihåg den hemmasnickrade multi-sängen (säng, skrivbord, extrasäng-för-kompisar, myshörna-i ett) och alla affischer som prydde de tre inbyggda bruna garderoberna (ja, det var ju på 70-talet) och väggarna. Det var en ganska politisk dekoration, måste jag nog erkänna. Förutom affischerna på A-ha, Pernilla Wahlgren och Limahl. Ni vet, han som sjöng ledmotivet till Den oändliga historien, den film som jag har sett flest gånger på bio. Överlägset. Hela tio gånger.

På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.

Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.

Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.

Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.

Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.