Sista chansen?

Är jag den enda som känner en försiktig optimism om Annapolismötet som ska vara "startskottet" på nya förhandlingar mellan Israel och Palestina? Startskott och startskott, möten har Olmert och Abbas haft i genomsnitt varannan vecka de senaste 8 månaderna typ., men först nu outar de sig. När ledare har målat in sig i ett hörn kan de tvingas att fatta obekväma beslut. När status quo eller konflikter blir för kostsamma så tvingas man byta taktik. Strategiska människor gör det tidigare. Andra målar in sig i hörnet och plötsligt står man inför valet: sitta kvar vid makten eller bli utbytt. Och eftersom makten ofta anses som intressant och eftersträvansvärd, kan det faktiskt hända att man då tar det där obekväma beslutet.... mot fred.

Inte så konstigt. Det är mest synd att det har tagit så himla lång tid för dem att nå hit. Men förr eller senare tar alla konflikter slut. De flesta länder i Europa låg mer eller mindre i konflikt med varandra under århundraden, innan man insåg att det kostade för mycket. Och idag ser gränsdragningen i princip densamma ut som 1648. Sverige och Danmark är några av de grannländer som varit flest år i krig med varandra. Historien säger att vi inte riktigt ännu ska tappa hoppet.

Och då undrar man ju vad det tjänar till att skriva som ledaren i Arenas webbupplaga skrev som kommentar till mötet i Annapolis härom veckan: att sista chansen redan har passerats, för ca 15 år sedan. Typ. Jaha, så vad föreslås? Ska man istället strunta i att försöka lösa konflikten? Ska man riva ner muren och bygga upp den igen runt hela området och låta dem fortsätta slå ihjäl varandra?

Det hade ju förstås varit roligare om konflikten löstes för att den politiska viljan för en rättvis fred (den enda möjliga!) och försoning fanns hos ledarna. Men om så vore fallet skulle konflikten inte pågått så här länge. Föds den politiska viljan av klaustrofobin inne i hörnet är det fortfarande bättre än att inget händer.