Det var ett tag sedan jag senast citerade Elins klimatblogg, men nu är det återigen dags. Hon har hittat en Köpstoppsblogg på: http://notbuying.blogspot.com/ Författaren hade tydligen köpstopp under 2007, förutom mat typ. Elin utmanar nu alla på att istället för att hela tiden köpa ny mat faktiskt gå igenom det man har i skåpen och använda upp det. Hon skriver "Använd mat innan den blir för gammal, bra för ekonomin och bra för miljön när vi inte kastar i onödan." Personligen är jag väldigt bra på att äta upp mat innan den blir för gammal. Kastar i princip aldrig mat. Vet precis vad jag äter. Däremot glömmer jag bort just de torrvaror som har enormt långbarhet och sån't man har kastat in i frysen. Dessa produkter har jag försökt ta tag i nu i vinter, främst av ekonomiska skäl dock.
Köpstopp i all ära, men just den här månaden måste jag ändå uppmana er att köpa Ordfronts Magasin, där jag har fått in en kort (nedklippt!) men naggande god artikel om fredsrörelsen i Sudan. Eftersom jag själv skulle kunna skriva böcker om ämnet och om landet tycker jag att den känns alldeles för kort, på ett begränsande sätt, men den kanske ändå kan väcka någons nyfikenhet och i så fall är jag nöjd. Alltså, köp tidningen och skriv in till redaktionen om att ni vill veta mer om fredsrörelsen i Sudan. Fler och längre artiklar, fotoreportage och kanske till och med en bok?!?!?! E-postadressen är: info@ordfront.se
torsdag 28 februari 2008
onsdag 27 februari 2008
Fred och Mercedes
Jag kommer ihåg mitt rum hemma på Bordsvägen 70, i Gubbängen, mycket väl. Jag kommer ihåg den hemmasnickrade multi-sängen (säng, skrivbord, extrasäng-för-kompisar, myshörna-i ett) och alla affischer som prydde de tre inbyggda bruna garderoberna (ja, det var ju på 70-talet) och väggarna. Det var en ganska politisk dekoration, måste jag nog erkänna. Förutom affischerna på A-ha, Pernilla Wahlgren och Limahl. Ni vet, han som sjöng ledmotivet till Den oändliga historien, den film som jag har sett flest gånger på bio. Överlägset. Hela tio gånger.
På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.
Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.
Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.
Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.
Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.
På multi-sängen hade jag en gammal demonstrationsskylt från ett första maj-tåg med en fredsduva sammanslingrad med fredssymbolen. Jag hade även en hel uppsjö knappar med fredsmärket, rör-inte-min-kompis-märket, ner-med-pinochet-märket, kärnkraft-nej-tackmärket och annat smått och gott. Jag hade även en tavla med en cigarr-rökande Castro och kunde åtminstone ett par Victor Jara-sånger utantill.
Härom dagen blev jag påmind om allt detta, då Martin, en av mina kollegor, påpekade att fredsmärket, det som är snarlikt Mercedes-märket, i torsdags förra veckan, 21 februari, fyllde 50 år. Och det förtjänas ju uppenbarligen att firas. Ett av vinglasen från Los Van Van-konserten på Debaser ikväll skänkes för att hedra detta jubileum.
Visste ni att fredsmärket från början var en symbol för kärnvapennedrustning? Det designades av den brittiska vapenvägraren och konstnären Geralt Holtom för "the Direct Action Committe Againt Nuclear War" i Storbritannien 1958. (se www.lacrossetribune.com). Den ursprungliga kampanjen handlade alltså främst om kärnvapen men märket emigrerade och adopterades av Vietnam-rörelsen som växte sig stark på 60-talet som en protest mot det meningslösa och fruktansvärda kriget som USA bedrev i Vietnam under alltför lång tid.
Tydligen var det först i mitten/slutet av 70-talet som märket blev mer trendigt (mainstream?) och en relativt vanlig mode-assessoar, enligt professor Todd Gilthim vid Columbia University. Med den yngre generation blev det en symbol för en helhet, en identitet, mer än "bara" en protest mot just Vietnamkriget. Och kanske förlorade den lite av sin udd när den blev mainstream? Vietnammotståndaren och professorn Keith Knutsson menar att man kan jämföra det pågående Irakkriget med Vietnamkriget, "both were wars by choice, not necessity". Han menar dock att även om protesterna mot Irakkriget också växer så har fredssymbolen inte alls fått samma spridning som under Vietnamkriget.
Kan det bero på dess urvattning? Om alla bär den, hur mycket ställning tar man då för eller emot något om man sätter märket på sin jacka? Samtidigt vill jag ju att alla ska bära fredsmärket. Jag vet inte, men jag känner starkt att det finns ett behov av att "reclaim peace" inclusive märket som så ofta blandas ihop med det tyska märket. Att åter göra det till ett aktivt ställningstagande som handlar om politik, inte mode. att åter göra fredssymbolen till en symbol som kan förändra politiken, och därmed världen.
Apropå inspirerande människor
så har jag väl berättat om mina vänner i Jerusalem Peacemakers? Det är en liten organisation som består av judiska, muslimska, kristna och drusiska fredsaktivister och som menar att det är tron som förenar dem, inte splittrar dem, och därför öppnar för fred och försoning.
De använder sig bland annat av en urgammal försoningstradition från Mellanöstern, för att hitta metoder för fred och försoning som funkar i regionen. Och som framförallt funkar för de som är religiösa och som idag uppfattas som problem i konflikten av de allra flesta. Men när tro och religion är så viktigt som det är i Mellanöstern, i "det heliga landet" måste man även våga prata om fred ur ett religiöst och andligt perspektiv. Enbart sekulära lösningar lämnar alltför många människor utanför. Den här gamla tekniken, "sulha", handlar om att grupper eller individer möts för att lösa konflikten. Och de möts runt en av de viktigaste traditionerna både i Mellanöstern och i Sverige, nämligen kaffedrickandet.
Enligt den lokala traditionen får man inte ens tacka nej om man blir bjuden på kaffe av sina värsta fiende. Det är en hedersfråga. Och genom att man är tvungen att dricka kaffe med sin fiende så öppnas möjligheter för dialog. Konflikten är dock inte löst efter endast en kopp kaffe. Förhandlingar behövs och gärna med ordentlig prutmån. Och fler koppar kaffe. Och det är flera led i den här processen, vägen till försoning, sulha. Eld upphör, (tahadiya), vapenvila (hudna) och sedan försoning (sulha). Och som avslutning en fest för att fira de framgångsrika förhandlingarna förstås.
Flera av er kanske har hört att Hamas sagt att de kan tänka sig en hudna med Israel, nu senast har de dock mest pratat om en tahadiya. Enligt den lokala traditionerna börjar man i den ordningen. Israel har dock protesterat högljutt och menar att Hamas inte menar allvar, att de endast erbjuder en tidsbegränsad vapenvila för att hämta andan och sedan komma tillbaka starkare för att ta upp den väpnade kampen igen. Jag ska inte försöka analysera Hamas underliggande syften, men en sak är klar. De olika parterna pratar olika språk, kommunicerar förbi varandra och därför missförstår varandra. Att erbjuda tahadiya eller hudna är de första stegen mot sulha, försoning och enligt den traditionen är det där man börjar. Över massor av koppar kaffe. Och detta är en av de saker som Jerusalem Peacemakers pratar om, att försöka prata det språk och använda sig av de metoder som finns i de regionala kulturerna och traditionerna för att nå fred.
Här är länken till en videosnutt från Jerusalem Peacemakers besök i Hebron för ett par år sedan. Det var ett besök inom ramen för deras projekt: "On the way to sulha" och jag tycker det är en fantastisk film på ca 4 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Tf61OV2joDY.
Se, begrunda, känn och önska en snabb sulha till mitt kära Mellanöstern.
De använder sig bland annat av en urgammal försoningstradition från Mellanöstern, för att hitta metoder för fred och försoning som funkar i regionen. Och som framförallt funkar för de som är religiösa och som idag uppfattas som problem i konflikten av de allra flesta. Men när tro och religion är så viktigt som det är i Mellanöstern, i "det heliga landet" måste man även våga prata om fred ur ett religiöst och andligt perspektiv. Enbart sekulära lösningar lämnar alltför många människor utanför. Den här gamla tekniken, "sulha", handlar om att grupper eller individer möts för att lösa konflikten. Och de möts runt en av de viktigaste traditionerna både i Mellanöstern och i Sverige, nämligen kaffedrickandet.
Enligt den lokala traditionen får man inte ens tacka nej om man blir bjuden på kaffe av sina värsta fiende. Det är en hedersfråga. Och genom att man är tvungen att dricka kaffe med sin fiende så öppnas möjligheter för dialog. Konflikten är dock inte löst efter endast en kopp kaffe. Förhandlingar behövs och gärna med ordentlig prutmån. Och fler koppar kaffe. Och det är flera led i den här processen, vägen till försoning, sulha. Eld upphör, (tahadiya), vapenvila (hudna) och sedan försoning (sulha). Och som avslutning en fest för att fira de framgångsrika förhandlingarna förstås.
Flera av er kanske har hört att Hamas sagt att de kan tänka sig en hudna med Israel, nu senast har de dock mest pratat om en tahadiya. Enligt den lokala traditionerna börjar man i den ordningen. Israel har dock protesterat högljutt och menar att Hamas inte menar allvar, att de endast erbjuder en tidsbegränsad vapenvila för att hämta andan och sedan komma tillbaka starkare för att ta upp den väpnade kampen igen. Jag ska inte försöka analysera Hamas underliggande syften, men en sak är klar. De olika parterna pratar olika språk, kommunicerar förbi varandra och därför missförstår varandra. Att erbjuda tahadiya eller hudna är de första stegen mot sulha, försoning och enligt den traditionen är det där man börjar. Över massor av koppar kaffe. Och detta är en av de saker som Jerusalem Peacemakers pratar om, att försöka prata det språk och använda sig av de metoder som finns i de regionala kulturerna och traditionerna för att nå fred.
Här är länken till en videosnutt från Jerusalem Peacemakers besök i Hebron för ett par år sedan. Det var ett besök inom ramen för deras projekt: "On the way to sulha" och jag tycker det är en fantastisk film på ca 4 minuter: http://www.youtube.com/watch?v=Tf61OV2joDY.
Se, begrunda, känn och önska en snabb sulha till mitt kära Mellanöstern.
tisdag 26 februari 2008
Det bästa med att leva…
… är bland annat alla spännande, intressanta och trevliga människor som jag träffar och som inspirerar. Både på privata och globala nivåer, ingen rankning. Jag har tidigare berättat om vänner både i Sudan och i Mellanöstern. Nu går tankarna till helgen som spenderades i favoritstaden London. Jag var där för att träffa vänner och ladda batterierna efter en tung jobbvinter med vänkärlek. Som vanligt hade jag också hoppats på att jag skulle hinna med lite kulturellt och lite konsumtion. Så blev det inte. Istället blev det fokus på vänner och på andra människor som inspirerar.
I fredags befann jag mig i Little Venice. Ni som har varit där vet att området domineras av stora villor och tysta gator. Långt ifrån det livliga och betydligt fattigare östra London, som jag känner bäst. Genom området går det kanaler och därav namnet, Little Venice och utmed kanalkajerna ligger det en mängd långsmala båtar där folk bor. Det var dit jag skulle på middag. Trångt och mysigt med gemytlig grannsämja. Relativt billigt bland alla lyxvillor och fantastiskt trevligt. När de vill på utflykt tar det båten, kanske mot Oxford. Kanske ut på the Thames. Då blir hemmet sommarstuga, vid annat vattendrag, annan kaj. Middagen var fantastiskt trevlig, och plötsligt vill jag ännu mer flytta tillbaka till London, hitta mig en kanalbåt och få alla dessa trevliga och välkomnande människor som grannar.
I söndags blev det en traditionell Sunday roast på en fantastisk liten pub vid Hampstead Heath, Holly Bush. Den avnjöts med annat trevligt folk bland annat en amerikansk folkrättsjurist som arbetar med dem som sitter fängslade på Guantanamo. Han pendlar mellan den Gudsförgätna hålan och storstaden London för att försöka sätta igång rättsprocesser gentemot USA. För att kunna driva de fängslades rättssak ska de egentligen vara de som tar initiativ till det. Eftersom det inte är möjligt, försöker den här organisationen lokalisera de fängslades familjer, som då kan ge klartecken för att rättsprocessen ska kunna sättas igång. Ingen lätt uppgift eftersom de flesta som sitter fängslade där inte har ett dörr-öppnande EU-pass i bakfickan. De har väl inte ens ett dörr-stängande pass i fickan, utan ”försvann” genom hemliga fångtransporter på det mest rättsvidriga tänkbara sätt. Tack och lov att det i alla fall finns några som försöker göra något åt detta. Läs mer på: www.reprieve.org.uk
Vem var det som sa: "When a man gets tired of London he gets tired of life"? Eller hur det nu var... ni hänger med i andemeningen i alla fall.
I fredags befann jag mig i Little Venice. Ni som har varit där vet att området domineras av stora villor och tysta gator. Långt ifrån det livliga och betydligt fattigare östra London, som jag känner bäst. Genom området går det kanaler och därav namnet, Little Venice och utmed kanalkajerna ligger det en mängd långsmala båtar där folk bor. Det var dit jag skulle på middag. Trångt och mysigt med gemytlig grannsämja. Relativt billigt bland alla lyxvillor och fantastiskt trevligt. När de vill på utflykt tar det båten, kanske mot Oxford. Kanske ut på the Thames. Då blir hemmet sommarstuga, vid annat vattendrag, annan kaj. Middagen var fantastiskt trevlig, och plötsligt vill jag ännu mer flytta tillbaka till London, hitta mig en kanalbåt och få alla dessa trevliga och välkomnande människor som grannar.
I söndags blev det en traditionell Sunday roast på en fantastisk liten pub vid Hampstead Heath, Holly Bush. Den avnjöts med annat trevligt folk bland annat en amerikansk folkrättsjurist som arbetar med dem som sitter fängslade på Guantanamo. Han pendlar mellan den Gudsförgätna hålan och storstaden London för att försöka sätta igång rättsprocesser gentemot USA. För att kunna driva de fängslades rättssak ska de egentligen vara de som tar initiativ till det. Eftersom det inte är möjligt, försöker den här organisationen lokalisera de fängslades familjer, som då kan ge klartecken för att rättsprocessen ska kunna sättas igång. Ingen lätt uppgift eftersom de flesta som sitter fängslade där inte har ett dörr-öppnande EU-pass i bakfickan. De har väl inte ens ett dörr-stängande pass i fickan, utan ”försvann” genom hemliga fångtransporter på det mest rättsvidriga tänkbara sätt. Tack och lov att det i alla fall finns några som försöker göra något åt detta. Läs mer på: www.reprieve.org.uk
Vem var det som sa: "When a man gets tired of London he gets tired of life"? Eller hur det nu var... ni hänger med i andemeningen i alla fall.
måndag 18 februari 2008
Hur taskig får man vara på matte egentligen?
Tja, egentligen hur dålig som helst, men det beror väl helt enkelt på vad man har för jobb och hur de där siffrorna ska användas. Härom dagen lanserade Timbro en skrift som ifrågasätter folkrörelsebiståndet, "GONGOs och deras roll i bistånden". Den är skriven tillsammans med författaren Pär Krause. Full av mattefel. Jag borde ta fram rödpennan och skicka tillbaka den korrekturläst. (Jag älskar för övrigt att korrekturläsa och tar gärna på mig uppgiften!)
Det är ju ingen hemlighet att Timbro inte gillar skattefinansierade aktiviteter i allmänhet och folkrörelsebistånd i synnerhet. Det är heller ingen hemlighet att det finns en hel Timbro:iter på UD som hänger med biståndsministern Gunilla Carlsson. Eller skriver rapporter för Riksrevisionsverket. Och sedan förvränger rapportens innehåll så till den grad att Riksrevisionen får sätta munkavle på honom. Vad jag vet finns han numera utomlands, onåbar. För skattebetalarnas pengar, för övrigt. Nåja, det var inte det jag skulle prata om iag. Utan Timbro. Och hur mycket de älskar att hata folkrörelebiståndet. Och deras hantering av siffror.
Och för att undvika missförstånd: det borde inte vara någon hemlighet för er som läser den här bloggen att jag gillar folkrörelsebistånd. Och därför så finns det förstås en potentiell risk att även jag förvränger informationen jag ger er och att även den bör silas genom något slags politiskt filter. Gärna för mig. Jag är ju politisk. Men jag lovar att räkna riktigt duktigt innan jag ger er siffror. En gång i tiden hade jag alla rätt på matte-delen på högskoleprovet, så det borde jag klara av.
Till skillnad från Timbro.
Det är ju ingen hemlighet att Timbro inte gillar skattefinansierade aktiviteter i allmänhet och folkrörelsebistånd i synnerhet. Det är heller ingen hemlighet att det finns en hel Timbro:iter på UD som hänger med biståndsministern Gunilla Carlsson. Eller skriver rapporter för Riksrevisionsverket. Och sedan förvränger rapportens innehåll så till den grad att Riksrevisionen får sätta munkavle på honom. Vad jag vet finns han numera utomlands, onåbar. För skattebetalarnas pengar, för övrigt. Nåja, det var inte det jag skulle prata om iag. Utan Timbro. Och hur mycket de älskar att hata folkrörelebiståndet. Och deras hantering av siffror.
Och för att undvika missförstånd: det borde inte vara någon hemlighet för er som läser den här bloggen att jag gillar folkrörelsebistånd. Och därför så finns det förstås en potentiell risk att även jag förvränger informationen jag ger er och att även den bör silas genom något slags politiskt filter. Gärna för mig. Jag är ju politisk. Men jag lovar att räkna riktigt duktigt innan jag ger er siffror. En gång i tiden hade jag alla rätt på matte-delen på högskoleprovet, så det borde jag klara av.
Till skillnad från Timbro.
Skriften "GONGOs och deras roll i biståndet" bygger nämligen på en hel rad faktafel och framförallt sifferfel och ger därmed en aningen missvisande bild av verkligheten. Och därmed ett dåligt underlag för analys. För att citera Svenska Missionsrådets pressmeddelande tidigare i veckan: skriften "visar, förutom en stor okunskap och oförmåga att seriöst söka och bearbeta fakta, en ovilja att på ett hederligt sätt vilja samtala om det svenska folkrörelsebiståndet." (se www.missioncouncil.se)
SMR har förstås svarat på skriften eftersom de är en av de organisationer som sågas och de, liksom andra aktörer, beskrivs som så beroende av skattemedel att de (och därmed deras medlemsorganisationer, SMR är en paraplyorganisation, liksom Forum Syd,) knappast kan kallas folkrörelser. Alltså rörelser som drivs av folket och som fungerar självständigt. Typ. En tillräckligt bra definition för det här sammanhanget. Jag parafraserar pressmeddelandet igen: enligt Timbro så är endast 1,3 miljoner av de 151, 4 miljoner (fel summa) som SMR fick av Sida 2006 egeninsats, det vill säga mindre än 1 %.
Då har man helt valt att räkna bort SMR:s medlemsorganisationers egeninsats: "Den korrekta summan på Sidabidraget 2006 är 157,5 miljoner, med en egeninsats på 26, 4 miljoner - det vill säga cirka 17 %." (SMR igen)
Timbro-snubbarna kanske inte är så bevandrade bland Sveriges folkrörelser, de fick kanske aldrig vara med i scouterna, åka på seglarläger, samla in pengar till en skola i Indien eller gå en kvällskurs i franska eller keramik. Vi som har växt upp utsatta för dena röra av rörelser vet mer än väl att utvecklingssamarbetet som finansieras av Sidamedel endast är en liten del av Sveriges folkrörelsers verksamhet. Folkrörelserna är alltså inte några "brief case organisationer" utan bygger faktiskt på att de har medlemmar. Här i Sverige. Som tycker olika saker. Eller tycker om att göra olika saker. Tillsammans med andra. Återigen citat från SMR: "Av Svenska missionsrådets 36 medlemsorganisationer är det 25 som söker Sidabidrag genom SMR. Dessa samlade under 2006 in 224,2 miljoner kronor i Sverige till internationellt arbete, genom gåvor, kollekt och testamenten. Siffran står helt för sig, utan några som helst statliga bidrag."
Om jag ska var ärlig så stör det mig inte det minsta att Timbro snubblar på sina egna excelbladsuträkningar. Det som stör mig är att deras felaktiga information påverkar vad folk tycker. Och att deras skrifter citeras oftare i media än folkrörelsernas svar.
torsdag 14 februari 2008
Om jag någon gång röstar på...
folkpartiet, är det fritt fram att slå mig i huvudet. Hårt. Tyvärr har denna känsla vuxit sig starkare under de senaste åren. Från att ha sett folkpartiet som ett parti som skulle kunna förena många positiva värden i någon form av vänsterliberalism som vissa fp:are förespråkat, har de blivit mer och mer inkonsekventa då de vänder kappan efter vinden, beredda att offra en hel hög mänskliga rättigheter för den västerländska demokratins rätt att utöka den "fria världen". De verkar endast konsekventa i en fråga: betydelsen av en formell demokrati. Bara folk får rösta vart fjärde år är allt frid och fröjd. För då "får folket välja sina ledare och tänka fritt" som det "demokratiska" Indien beskrivs av Birgitta Ohlsson i Östgöta Corren idag, den 14 februari. För övrigt en lång och väldigt välskriven (och väl underbyggd, bland annat intervjuas Håkan, min kollega!) artikel om svensk vapenexport till just detta land.
Artikeln handlar alltså om SAAB:s önskan att sälja 126 JAS-plan till Indien. Vad ska man med 126 JAS till? Det har jag alltid undrat. Med tanke på hur mycket de kostar är de ju inte enbart beställda för dekoration. Eller? Jag har i och för sig hört om en man i Djursholm som samlar på stridsplan (inte modeller!), men ändå...? Vi tar det från början.
Sveriges vapenexportlag säger i princip att Sverige inte ska exportera vapen. Alls. Det ska bara vara tillåtet i vissa undantagsfall, då det anses vara av "militär nödvändighet" för Sverige. Alltså, för att kvaliteten på våra vapen ska kunna vara tiptop krävs det att produktionen hålls igång året runt, men vår egen kapacitet är för liten för att sluka den mängden av vapen. Därför får vi sälja av vapen vi inte behöver. Typ. Dock, vi får inte sälja till länder i krig eller länder som är diktaturer alternativt grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Det är myndigheten ISP, Inspektionen för Strategiska Produkter, som beslutar om undantagen. Dessutom har Sveriges riksdag enats om att alla politikerområden i Sverige skall jobba för fred och säkerhet. Lagstiftningen är tydlig men praxis bryter ständigt mot den.
So what about India? Bryter vi mot lagstiftningen när vi säljer vapen dit? Döm själva. Indien har varit i konflikt med grannlandet Pakistan i typ 60 år, lugnare ibland men än så länge ingen fred i sikte. Dessutom pågår det för tillfället fem interna väpnade konflikter i Indien. De har inte skrivit på ickespridningsavtalet om kärnvapen och strävar enligt FOI efter att bli en av världesns största kärnvapennationer. De har heller inte skrivit under konventionen mot tortyr och det förekommer ofta godtyckligt våld från polis och militär och korruptionen är utbredd. Dessutom lever minst en tredjedel av landets befolkning, flera hundra miljoner människor, under fattigdomsgränsen. Hur mycket var det nu ett JAS-plan kostade? Hur mycket kostar 126 stycken?
Varför är jag så förbannad på just folkpartiet? Varför inte på SAAB? Nåja, jag kan nog tycka att även SAAB agerar fel, men jag anser att det är ett större problem att ett politiskt parti som sitter i regeringen så uppenbart struntar i vår egen lagstiftning. Ytterligare citat av Birgitta Ohlsson från Corren idag: "Jag är för vapenexport och tycker att demokratiska länder ska få försvara sig. Vi i partiet har inget emot om Sverige blir den fria världens vapensmedja."
What the....?!!?!?!
Artikeln handlar alltså om SAAB:s önskan att sälja 126 JAS-plan till Indien. Vad ska man med 126 JAS till? Det har jag alltid undrat. Med tanke på hur mycket de kostar är de ju inte enbart beställda för dekoration. Eller? Jag har i och för sig hört om en man i Djursholm som samlar på stridsplan (inte modeller!), men ändå...? Vi tar det från början.
Sveriges vapenexportlag säger i princip att Sverige inte ska exportera vapen. Alls. Det ska bara vara tillåtet i vissa undantagsfall, då det anses vara av "militär nödvändighet" för Sverige. Alltså, för att kvaliteten på våra vapen ska kunna vara tiptop krävs det att produktionen hålls igång året runt, men vår egen kapacitet är för liten för att sluka den mängden av vapen. Därför får vi sälja av vapen vi inte behöver. Typ. Dock, vi får inte sälja till länder i krig eller länder som är diktaturer alternativt grovt kränker de mänskliga rättigheterna. Det är myndigheten ISP, Inspektionen för Strategiska Produkter, som beslutar om undantagen. Dessutom har Sveriges riksdag enats om att alla politikerområden i Sverige skall jobba för fred och säkerhet. Lagstiftningen är tydlig men praxis bryter ständigt mot den.
So what about India? Bryter vi mot lagstiftningen när vi säljer vapen dit? Döm själva. Indien har varit i konflikt med grannlandet Pakistan i typ 60 år, lugnare ibland men än så länge ingen fred i sikte. Dessutom pågår det för tillfället fem interna väpnade konflikter i Indien. De har inte skrivit på ickespridningsavtalet om kärnvapen och strävar enligt FOI efter att bli en av världesns största kärnvapennationer. De har heller inte skrivit under konventionen mot tortyr och det förekommer ofta godtyckligt våld från polis och militär och korruptionen är utbredd. Dessutom lever minst en tredjedel av landets befolkning, flera hundra miljoner människor, under fattigdomsgränsen. Hur mycket var det nu ett JAS-plan kostade? Hur mycket kostar 126 stycken?
Varför är jag så förbannad på just folkpartiet? Varför inte på SAAB? Nåja, jag kan nog tycka att även SAAB agerar fel, men jag anser att det är ett större problem att ett politiskt parti som sitter i regeringen så uppenbart struntar i vår egen lagstiftning. Ytterligare citat av Birgitta Ohlsson från Corren idag: "Jag är för vapenexport och tycker att demokratiska länder ska få försvara sig. Vi i partiet har inget emot om Sverige blir den fria världens vapensmedja."
What the....?!!?!?!
onsdag 13 februari 2008
utan våld mot våld
Är nyss hemkommen från två personaldagar ute på vackra Kärsön utanför Stockholm precis vid Mälaren. Vad pratar en ickevåldsrörelse om på personaldagar? Denna gång handlade det framförallt om kansliets organisation men vi fick också med ett pass om ickevåld. Att kanslipersonalen på Kristna Fredsrörelsen redan kan ickevåld är väl ganska självklart men det är en hel vetenskap som det forskas om och förstås debatteras. Så lite fortbildning sitter på sin plats.
Ickevåld kan alltså definieras olika. Stellan Vinthagen är den första svensk som har doktorerat på ickevåld och hans definition lyder: utan våld + mot våld = ickevåld. Du blir inte Gandhi av att gå genom en mörk park och INTE slå ner någon. Det räcker alltså inte att avstå från våld för att få kalla sig ickevåldslig. Ickevåld innebär ett motstånd mot våld. Gandhi är väl den mest kända ickevåldsaktivisten, tätt följt av Martin Luther King. Badshah Khan är en annan stor aktivist, som förtjänar att uppmärksammas mer.
Min favoritdefinition kommer dock från Barbara Demming, en amerikansk kväkare. Hennes ickevåldsdefinition symboliseras ofta av två händer. En som hålls upp emot något, med handflatan framåt som en stoppskylt, den andra välkomnande med handflatan riktad uppåt. För att citera henne (enligt Wikipedia): "Jag vill ha ett rättvist samhälle. I ett rättvist samhälle så visar man respekt för varandra. Man respekterar alla andra för att de är människor som man själv. Om jag nu vill ha ett rättvist och respekterande samhälle, måste jag ju också respektera mina motståndare. Om jag inte respekterar dem, så hjälper jag ju bara till att behålla ett samhälle där man inte respekterar varandra." Man tar avstånd från och motarbetar orättvisor, men man ser och värnar människan eller det mänskliga. Detta kan ju breddas och inkludera allt levande, både människor, djur och natur.
Vi pratade även om metoder. Enligth Gene Sharp finns det 198 olika ickevåldsmetoder som han delar in i tre undergrupper: protest/övertalning, icke-samarbete och intervention. Vi pratade en del om vad vi själva gör och vad vi förespråkar eller stödjer som individer eller som organisation. Väldigt spännande, utmanande och inspirerande. Återkommer om detta senare.
Fred /Sara
Ickevåld kan alltså definieras olika. Stellan Vinthagen är den första svensk som har doktorerat på ickevåld och hans definition lyder: utan våld + mot våld = ickevåld. Du blir inte Gandhi av att gå genom en mörk park och INTE slå ner någon. Det räcker alltså inte att avstå från våld för att få kalla sig ickevåldslig. Ickevåld innebär ett motstånd mot våld. Gandhi är väl den mest kända ickevåldsaktivisten, tätt följt av Martin Luther King. Badshah Khan är en annan stor aktivist, som förtjänar att uppmärksammas mer.
Min favoritdefinition kommer dock från Barbara Demming, en amerikansk kväkare. Hennes ickevåldsdefinition symboliseras ofta av två händer. En som hålls upp emot något, med handflatan framåt som en stoppskylt, den andra välkomnande med handflatan riktad uppåt. För att citera henne (enligt Wikipedia): "Jag vill ha ett rättvist samhälle. I ett rättvist samhälle så visar man respekt för varandra. Man respekterar alla andra för att de är människor som man själv. Om jag nu vill ha ett rättvist och respekterande samhälle, måste jag ju också respektera mina motståndare. Om jag inte respekterar dem, så hjälper jag ju bara till att behålla ett samhälle där man inte respekterar varandra." Man tar avstånd från och motarbetar orättvisor, men man ser och värnar människan eller det mänskliga. Detta kan ju breddas och inkludera allt levande, både människor, djur och natur.
Vi pratade även om metoder. Enligth Gene Sharp finns det 198 olika ickevåldsmetoder som han delar in i tre undergrupper: protest/övertalning, icke-samarbete och intervention. Vi pratade en del om vad vi själva gör och vad vi förespråkar eller stödjer som individer eller som organisation. Väldigt spännande, utmanande och inspirerande. Återkommer om detta senare.
Fred /Sara
måndag 11 februari 2008
EUmästerskapen i byråkrati
Den senaste tiden har vintermörkret legat tungt över kontoret i Sumpan och övriga Stockholm. Fast bladen håller på att slå ut på buskar och träd är det ändå inte vårigt så länge mörkret är kompakt. Inte har det blivit bättre av att jag körde fritt fall ner i EU-träsket, nästan av egen fri vilja. Eller snarare så här, någon ska göra dyket, någongång, och då kan det lika gärna vara jag, och ske nu. Trodde jag innan jag drog in luft för att klara tiden under vattnet.
Nu gör jag en helt annan analys. Och jag hoppas i hemlighet att vi inte får något EU-stöd. Eller snarare, att vi får Sida-stöd och då kan riva EU-ansökan i bitar och ropa "up yours!" med fingret riktat mot Bryssel. Och då tycker ändå jag att EU-idén om fred och samarbete över gränserna för det mesta är bra. Särskilt på ett personligt plan. Jag gillar tanken att jag kan bo och arbeta överallt inom EU utan visum-krångel.
I biståndsvärlden är Sida föredömligt, på väldigt många sätt. Korta och tydliga ansökningar. Upprepningar fyller ingen funktion. Bullshit undanbedes. Flexibilitet förstås. Effektivitet uppskattas. Administration minskas. Mer pengar åt folket. Alltså, dem vi ska hjälpa. De fattiga och utsatta. Inte folket = oss som löntagare. Lite idealist är jag fortfarande och än så länge mån om att så mycket som möjligt av pengarna hamnar där de gör mest nytta.
EUansökningarna kanske inte verkar så byråkratiska vid första anblicken, samma mall för alla utvecklingsprojekt, till exempel. Samma frågor att besvara, samma budgetuppställningar. Men när man laddar hem instruktionsbroschyren och inser att bara den är på 150 sidor börjar man ana oråd. Och mallen som sedan ska fyllas i är på trettio sidor innan man ens börjar fylla i den. Samma mall för alla utvecklingsprojekt oavsett inriktning och budget är ju galet. Infrastruktursprojekt i miljardklassen som sträcker sig över tio år och en liten utbildningsinsats med några kurser i ickevåld i Mellanöstern har inte sådär jättemycket gemensamt. Förutom att de båda rejält höjer arbetsbördan på kontoret, och därmed administrationen, med resultatet att mer pengar stannar hemma än går till fält. Är det en del av strategin att skydda vår egen marknad, på samma sätt som importtullar och kossabidrag?
Ansökan är inlämnad. Jag är ingen vän av byråkrati. Och jag kommer aldrig att bli det. Inte av auktoriteter heller, när jag tänker efter, inte när reglerna är vansinniga. Jag hoppas att vi inte får pengarna. Jag hoppas att Sverige väljer att fortsätta hålla en hög kvalitet och kvantitet på vårt bistånd så att vi kan fortsätta vårt arbete med svensk standard och effektivitet. Utan ordbajseri. Utan paragrafrytteri. Med effektivitet (ja, jag vet att jag just skrev det, men det tål att upprepas) och med hjärta. Eller så måste jag nog sadla om och bli effektivitetskonsult.
Nu gör jag en helt annan analys. Och jag hoppas i hemlighet att vi inte får något EU-stöd. Eller snarare, att vi får Sida-stöd och då kan riva EU-ansökan i bitar och ropa "up yours!" med fingret riktat mot Bryssel. Och då tycker ändå jag att EU-idén om fred och samarbete över gränserna för det mesta är bra. Särskilt på ett personligt plan. Jag gillar tanken att jag kan bo och arbeta överallt inom EU utan visum-krångel.
I biståndsvärlden är Sida föredömligt, på väldigt många sätt. Korta och tydliga ansökningar. Upprepningar fyller ingen funktion. Bullshit undanbedes. Flexibilitet förstås. Effektivitet uppskattas. Administration minskas. Mer pengar åt folket. Alltså, dem vi ska hjälpa. De fattiga och utsatta. Inte folket = oss som löntagare. Lite idealist är jag fortfarande och än så länge mån om att så mycket som möjligt av pengarna hamnar där de gör mest nytta.
EUansökningarna kanske inte verkar så byråkratiska vid första anblicken, samma mall för alla utvecklingsprojekt, till exempel. Samma frågor att besvara, samma budgetuppställningar. Men när man laddar hem instruktionsbroschyren och inser att bara den är på 150 sidor börjar man ana oråd. Och mallen som sedan ska fyllas i är på trettio sidor innan man ens börjar fylla i den. Samma mall för alla utvecklingsprojekt oavsett inriktning och budget är ju galet. Infrastruktursprojekt i miljardklassen som sträcker sig över tio år och en liten utbildningsinsats med några kurser i ickevåld i Mellanöstern har inte sådär jättemycket gemensamt. Förutom att de båda rejält höjer arbetsbördan på kontoret, och därmed administrationen, med resultatet att mer pengar stannar hemma än går till fält. Är det en del av strategin att skydda vår egen marknad, på samma sätt som importtullar och kossabidrag?
Ansökan är inlämnad. Jag är ingen vän av byråkrati. Och jag kommer aldrig att bli det. Inte av auktoriteter heller, när jag tänker efter, inte när reglerna är vansinniga. Jag hoppas att vi inte får pengarna. Jag hoppas att Sverige väljer att fortsätta hålla en hög kvalitet och kvantitet på vårt bistånd så att vi kan fortsätta vårt arbete med svensk standard och effektivitet. Utan ordbajseri. Utan paragrafrytteri. Med effektivitet (ja, jag vet att jag just skrev det, men det tål att upprepas) och med hjärta. Eller så måste jag nog sadla om och bli effektivitetskonsult.
fredag 1 februari 2008
en blogg hit, en blogg dit
Nu i veckan lade min favoritbloggare ner sitt bloggande, efter en ganska beundransvärd topp på blogglistan. Grattis M, men vad ska du göra nu? Och vad ska jag skratta åt nu? Hos honom finns det texter som får mig av gråta av skratt. Jag är ju egentligen inte en riktigt inbiten bloggare, eller bloggläsare och läser bara sån't som hamnar under näsan på mig. Och ni som känner mig väl vet, att det inte går att få mig att sluta med den ovanan. Det enklaste är helt enkelt att ta bort allt med text innan jag kommer på besök.
Eftersom jag egentligen inte läser andra bloggar. förutom de som vänner har, kan jag knappast vänta mig att folk läser mina. Och det är helt OK. Jag har inga ambitioner med det hela. Använder det dock ibland för att sortera mina tankar. Med lite tur finns det någon som blir inspirerad. Och efter en hektisk jobbvecka känns det som att hjärnan känns ganska uttömd. Då jag behöver inspiration. Då jag måste tränga bort alla rapporter, ansökningar, budgetuppföljningar och gå tillbaka till de historier jag hör i fält av människor som jag träffar. Till synes vanliga människor som, när man tar sig tid att lyssna och se, är fantastiska.
Läste idag en jättebra artikel i Independent om Yehuda Shaul, en israelisk kille som jobbar med Breaking the Silence, en av mina favoritorganisationer i Israel: A rough guide to Hebron: The world's strangest guided tour highlights the abuse of Palestinians http://www.shovrimshtika.org/press_item_e.asp?id=129&page=1.
Läs den. Jag har varit mer på deras turer till Hebron och det är verkligen en surrealistisk upplevelse. Shuhada street helt öde. Hjärtat gör ont när man går genom dessa öde gator, när man vet att människorna som en gång bott här har lämnat stan av desperation, då de inte ens får lämna sina hus för att gå gatan ner.....
shabbat shalom
Eftersom jag egentligen inte läser andra bloggar. förutom de som vänner har, kan jag knappast vänta mig att folk läser mina. Och det är helt OK. Jag har inga ambitioner med det hela. Använder det dock ibland för att sortera mina tankar. Med lite tur finns det någon som blir inspirerad. Och efter en hektisk jobbvecka känns det som att hjärnan känns ganska uttömd. Då jag behöver inspiration. Då jag måste tränga bort alla rapporter, ansökningar, budgetuppföljningar och gå tillbaka till de historier jag hör i fält av människor som jag träffar. Till synes vanliga människor som, när man tar sig tid att lyssna och se, är fantastiska.
Läste idag en jättebra artikel i Independent om Yehuda Shaul, en israelisk kille som jobbar med Breaking the Silence, en av mina favoritorganisationer i Israel: A rough guide to Hebron: The world's strangest guided tour highlights the abuse of Palestinians http://www.shovrimshtika.org/press_item_e.asp?id=129&page=1.
Läs den. Jag har varit mer på deras turer till Hebron och det är verkligen en surrealistisk upplevelse. Shuhada street helt öde. Hjärtat gör ont när man går genom dessa öde gator, när man vet att människorna som en gång bott här har lämnat stan av desperation, då de inte ens får lämna sina hus för att gå gatan ner.....
shabbat shalom
Emma's war by Deborah Scroggins
I know I am not supposed to leave reviews on books I have already read, but I just have to do it anyways (and it is not on my list, so I am not compromising the 6 books on the list). E
mma’s War by Deborah Scroggins is a very fascinating and good introduction to Sudan, and in particular the long civil war between the north and the south, that ended with the Comprehensiv Peace Agreement in January 2005. Deborah Scroggins really know her Sudan and is a lot more tuned into Sudan than most Western readers trying to grip this huge and complex country, I think.
Emma McCune was an English aid worker that went to Sudan to work on Operation Lifeline Sudan, one of the biggest humanitarian aid operations in the world. She started working with education and street children (that a war torn country is full of) and somehow met one of the leaders of the SPLM, the Southern Sudanese guerilla that was fighting the north/regime during the war, Dr Riek Machar and thus getting herself straight into the war and all its complexities.
It is very exciting, even for someone who’s not been to Sudan, and it gives you a pretty good view of Sudan as well as the huge aid industry, with nothing being all black or white, no one being only perpetrator or victim. I read the book years ago, way before I started working with Sudan, so I just had to reread it. I enjoyed the read tremendously, knowing a lot more about the country, about the fighting, the intrigues, the cultures etc. Riek Machar is today the vice president of semi-autonomous soutehrn Sudan and one of the lost boys, the ones that walked to refugee camps in Ethiopia to get education and winded up in military camps, is a friend of mine. He keeps a copy of Emma’s war at home, to remind him of what really happened.
Good night,
Sara
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
