Det står i beskrivningen av den här bloggen att jag har som mål att blogga om bra nyheter. För att väga upp den nattsvarta rapporteringen som vanligtvis drabbar oss i den vanliga nyhetsrapporteringen. Ännu en gång tvingas jag nog krypa till korset och erkänna att jag faktiskt inte är så himla bra på att leva upp till det målet.
Jag kan skylla på att de positiva nyheterna är få. Eller att det är ett "mål" och att vägen dit kan se annorlunda ut. Eller erkänna att jag helt enkelt är lat och inte alltid (väldigt sällan) har tid eller energi att faktiskt leta upp de där positiva nyheterna som jag åtminstone vill tro finns där ute någonstans.
Det står också i beskrivningen att Sudan och Mellanöstern kan komma att ligga i fokus. För att jag känner så många som inspirerar mig där. Förvisso. Oftast upplever jag dock det som att dessa regioner ligger i fokus för den rådande bristen på goda nyheter.
Nåja, jag har iallafall uppmärksammat det faktum att nya ministrar från södra Sudan har namngivits för att ta plats i GoNU (Government of National Unity) efter den kris som i oktober ledde till att sydsudaneserna valde att lämna samlingsregeringen i protest. Och detta förtjänar definitivt att nämnas inom ramen för "goda nyheter". Samlingsregeringen består av representanter från de två stora parterna i Sudan, nord och syd. Syd representeras nästan uteslutande av SPLM, den forna gerillarörelsen-numera-politiska parti som ledde kampen mot regeringen under det senaste inbördeskriget mellan nord och syd.
Den 9 januari firar CPA, the Comprehensive Peace Agreement (som inte alls är speciellt helomfattande eftersom det helt utesluter Darfur, till exempel), och det känns skönt att regeringskrisen lösts innan det datumet. I oktober när jag var nere i Sudan och bland annat träffade vice presidenten för det mer eller mindre autonoma södra Sudan, var han väldigt tydlig med att de krav man ställde på representanterna för nord-Sudan var samma krav som de redan hade accepterat i fredsfördraget. På frågan om vad som skulle hända om dessa krav inte verkställdes svarade Dr Machar, vice presidenten, väldigt undfallande. Så klart. Han är för mycket slipad politiker för att måla in sig i ett hörn genom att ställa ultimatum. Däremot låg det ett förtäckt hot i luften om man läste mellan raderna på de nyhetsrapporter som skickades ut från Afrikas största land. Om CPA inte implementeras finns det en risk för återgång till krig.
Så även om det fortfarande finns brister i implementeringen av CPA och alla krav ännu inte efterlevts, är det positivt att utnämningen av ministrar från SPLM till den nya samlingsregeringen är klar. Och att den är klar innan den 9 januari, det datum SPLM tidigare angett som deadline för motparten att visa att man menar allvar med CPA. Hittills allt gott. Implementeringen kvarstår, som sagt, och den är allt annat än enkel, men det känns som att parterna är överens om att kompromisser och tillmötesgående är mer värt än ultimatum, hot och flyktiga ord.
torsdag 27 december 2007
vänner med bil
OK, jag erkänner. Jag har faktiskt handlat på mellandagsrean. Nya stolar. Åtta (8) stycken. Planen att handla dem fanns redan för en månad sedan, liksom det rabatterade priset. Och lagom till jul erbjuds julklappar, surprise surprise, som för mig lite närmare målet. Nya stolar. Som ska hem till lägenheten i den vanligtvis gröna dalen.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Men hur får man hem 8 stolar från stan utan bil? Jag saknar i princip aldrig bil. Saknar kanske inte är rätt ord, eftersom jag egentligen aldrig har haft det. Jo, det där året som jag bodde i Montpellier och vi ganska ofta pga av bristande bidrag lyckades få soppatorsk, som tur var gärna på rullningsavstånd från bensinmack. Nåja, förutom det året har jag som sagt egentligen inte varit med bil. Och jag har hittills inte ens försökt att bli med körkort. Inget som jag saknar. Visst, jag kan fatta att det vore en hyfsat praktiskt och bra investering, men hittills har en flygbiljett alltid verkat vara en mer lockande prioritering.
Och som tur var är stolar ingenting jag handlar ofta. Det ställer nämligen ganska uppenbart till med problem. Hur får jag hem dem? Går det att stapla dem i en taxi? Ryms 8 stolar? Måste jag åka fram och tillbaka? Tänk om stolarna i affären hinner ta slut innan jag hunnit fram och tillbaka tillräckligt många gånger? Och priset gällde fyra stolar, ergo: de måste köpas i fyrtal. Hur många orkar jag släpa runt på tvärbanan?
Så, hur än jag klagar på bilar och deras ofog i vanliga fall så är jag ibland vansinnigt tacksam för mina vänners fyrhjulingar. Tack, tack, tack! Nu ska jag bara få ner de gamla stolarna till Stadsmissionen. Hitta ett bord jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med det gamla bordet. Hitta en soffa jag vill ha. Hitta en ny chaufför. Bli av med den gamla soffan. I dessa sammanhang erkänner jag villigt att jag är en "procrastinator" av stora mått, med hopp om att en dag få känna att lägenheten i gröna dalen faktiskt har fått den ansiktslyftning som den förtjänar och som jag hittills förhalat alldeles för länge.
Mellandagsrea någon?
Jag vågade mig som hastigast ut i vimlet på annandagen och insåg att ingenting har ändrats från tidigare år. Mellandagsrean suger fortfarande. Billiga priser, javisst! Billiga för att de inte redan lyckats bli sålda. Ergo, inte förtjänar att bli sålda. Ergo, inte bör bli köpta. Så varför dennna rusning?
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
Tidens religion: "min hobby är att shoppa". Hur kan man ha shopping som en hobby? När fick spenderandet ett självändamål. Ibland blir jag mörkrädd av min samtid. Oftast när jag blir påmind av hur långt från det som jag egentligen bryr mig om som min samtid befinner sig. Gallerian på annandan.... Drottninggatan den 23e....
Och mitt i all den här hysterin undrar man om någon märkte att Benazir Bhutto blev mördad i Pakistan? En oppositionsledare som tidigare levt i exil och som återvänt till ett land som styrs av en militärdiktatur där ledaren bara för några veckor sedan tog av sig uniformen för att göra omvärlden mer vänligt inställd inför det val som planeras att hållas i januari. I en region som redan är en krutdunk. Vad betyder då en mördad oppositionsledare tillika kvinna? Ingenting, säger cynikerna. Allt, säger de som tycker att cynikerna verkar optimistiska.
Min mormor är en av de kvinnor som jag respekterar och uppskattar mer än de flesta. Hon är 88 år och bor i ett litet vitt hus i en enorm trädgård, med världens bästa kantarellplockning. Gillar inte svamp, har alltid hävdat att jag är allergisk, men plockar dem gärna för att göra henne glad. Min mormor inspirerar mig, och jag hoppas att jag har mycket av henne i mig när jag närmar mig min 88 årsdag. Idag ringde hon och frågade om jag lyssnat på radio. Vilket jag inte hade, dock hade jag läst nyheterna onlineVi delade bestörtningen över detta mord, och världens brutalisering, särskilt i denna region som ibland verkar kunna få hela världen att explodera. En region där framförallt kvinnor drabbas på en mängd olika sätt. Att dela tacksamhet över att leva i en annan verklighet, samtidigt som vi sörjer det som hänt med någon som har genomlevt så mycket. Tack, mormor.
söndag 23 december 2007
Inget vanligt jävla bröd
Har precis tagit ut två formar med bröd från ugnen och håller på att packa ihop klappar och annat som behövs för två dagars intensivt julfirande. Inget vanligt jävla bröd är som ni kanske anar ett väldigt gott bröd och det brukar vara mitt stående bidrag till julbordet. Ett recept som N en gång så generöst delade med sig av.
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Det luktar gott i lägenheten, bra musik och levande ljus bidrar till stämningen där presentpapper, lack och snörning ligger utspritt över inte bara bord utan även golv, kök och stolar. Roliga pennor och fina julklappsetiketter. Just nu känns julen mysig. Julafton kommer att bli jättetrevligt och min mosters mat kommer att trängas i magen.
För det mesta känner jag inte så här för julen. Julafton är alltid trevligt, om jag är hemma, men allt runt omkring kan jag vara utan. Tvingade mig att ta tag i de sista inköpen i fredags. Löning och julrusch är ingen bra kombination. Särskilt inte om man tycker att vanlig lördagsträngsel i Gallerian bör flys som pesten. Jag tycker om att köpa presenter, men jag vägrar in i det sista panikköpa något som jag inte är säker på kommer att uppskattas. Något som inte känns äkta och genomtänkt. Det är så mycket kommers och slit och släng i alla fall och det sista folk behöver är mer prylar som samlar damm.
Prylar som samlar damm. Det är nog det som minst bidrar till julmyset i min lägenhet. Jag bor ganska litet men verkar alltid ha lite för mycket Prylar. Papper. Böcker. Kläder. För att det ska kännas mysigt och hemtrevligt och inte så jäkla stökigt hela tiden. Jag vet inte vad allt kommer ifrån men jag vet att mycket finns kvar för att jag är dålig på att slänga. För att jag ogillar slit och släng-mentaliteten och slöseriet. Så jag slänger inte. Och så blir det dammigt och stökigt och ohemtrevligt. Igen.
Jag försöker bära ner lite kassar då och då till Stadsmissionen med dessa dammiga prylar. Men för att fylla kassarna måste jag ta mig tid att gå igenom prylarna. ERGO: mitt jullöfte i år är att gå igenom, rensa, kasta, ge bort, slänga, damma och städa. Om jag nästa år hinner göra det innan jul kanske det finns någon poäng med att göra det lite julfint också. Än har jag inte gjort mig förtjänt av det.
Återigen god jul!
Riksrevisionen ber om ursäkt
Efter ett år där svenskt bistånd har slaktats i en mängd forum, från Timbro, via Riksrevisionen till DNs ledarsidor känns det bra att Riksrevisionen går ut i senaste numret av Omvärlden och tar tillbaka en del av de anklagelser som de riktade mot svenska enskilda organisationers biståndsprojekt. Tyvärr citerades detta inte i dagspressen. Det hade varit passande att DN även skrev om detta, men har man en politisk agenda så har man. Personligen föredrar jag en media som står för sin agenda och inte försöker hävda någon form av icke-existerande neutralitet. Det är inte det som är problemet i sig.
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
För att sammanfatta höstens biståndsdebatt: Riksrevisionen granskade 15 projekt som drivs av ett par svenska enskilda organisationer och hittade tecken på svinn och korruption hos hälften av dessa. Det låter illa och förtjänar att uppmärksammas. Som i alla andra fall där skattemedel används är det viktigt att granska vad som händer med dessa medel och att kräva att de används så effektivt som möjligt. Dock utelämnades viktig information i dagspressens rapportering. Det stod ingenstans att dessa 15 projekt granskades för att det hade varit problem med dem. Alltså, granskningen var inte ett stickprov av svenska biståndsprojekt. Det stod heller inte att det finns 6000 svenska biståndsprojekt.
Lite matte (inte min starka sida men bear with me): av dessa 15 projekt var det hälften som fick kraftiga anmärkningar av Riksrevisionen. Låt oss säga 7-8 projekt. Det rör sig alltså om ca 1.2 promille av 6000 projekt. Om man kollar på storleken på budgeten på dessa projekt rör det sig om en ännu mindre andel av svenskt bistånd. Enskilda organisationer delar ju på en ganska liten del av biståndet, kanske en miljard (av 25-30 miljarder). Hm... är lite ouppdaterad på de exakta siffrorna. I sammanhanget kan även den mest inbitne biståndsmotståndaren erkänna att även om problemet med svinn/korruption finns, så är den marginell. Särskilt jämfört med skattefusk och annat missbruk av skattemedel.
Nu har Riksrevisionen som sagt gått ut och bett om ursäkt för slarviga och kategoriska uttalanden i relation till den granskning som gjordes av dessa projekt och som vad jag vet ännu inte är offentlig. Konsulten som genomförde granskningen (och som fällde majoriteten av de slarviga uttalandena som är direkt felaktiga) har tagit time-out och är tills vidare sjukskriven.
Problemet med att fakta utelämnas ur rapporteringen är väl ganska glasklar. Att vi inte kan göra en korrekt analys av läget genom att läsa dagspressen och våga lite på den. Jag nämner här endast dagspressen eftersom utrymmet för analys och sammanhang är ännu mindre inom annan media.
Så vad göra? Att vi ska läsa allt med en nypa salt är väl uppenbart. Personligen vill jag helst inte stödja någon form av media som med flit utelämnar information för att driva en politisk linje (framförallt inte en linje som går emot min egen) eller driver sensationsjournalistik. Av den anledningen köper jag inte kvällstidningar. Av den anledningen tänker jag inte förlänga min prenumeration av DN. Tyvärr.
God Jul!
onsdag 5 december 2007
Sviker Europa Afrika?
Idag var det en artikel i DN om att Europa (läs EU) sviker Afrika. Artikeln handlar förstås om mötet mellan afrikanska och europeiska ledare i Lissabon. Gordon Brown har dock tackat nej till inbjudan för att Robert Mugabe från Zimbabwe tänker närvara. Han menar att inte bara sviker vi Afrika, vi är fega också. Fega som inte vågar kritisera Mugabe ordentligt. Eller Sudan för den delen. Visst pratas det om hur illa läget är i dessa två länder, som ett resultat av deras ledare's maktmissbruk och vanstyre, men omvärlden gör ju faktiskt inget för att hindra det. We don't "walk the talk".
Såg igår kväll en dokumentär om Botswana, det land som ofta nämns som ett av undantagen i Afrika. En stat som sedan självständigheten har investerat i sin befolkning och som inte har drabbats av några våldsamma konflikter. Även om 17 procent av befolkningen är smittade av hiv erbjuds alla gratis bromsmediciner och rådgivning, till exempel. Många kanske säger att det beror på diamanterna. Att de har en möjlighet att investera i befolkningen, till skillnad från en del andra länder. Diamanter har de, det stämmer, några av de rikaste fyndigheterna i världen. Men så många av länderna i Afrika har enorma naturtillgångar. Södra Sudan är fullt av olja. Zimbabwe är en kornbord. Men ibland verkar tillgångar kunna stjälpa mer än hjälpa. I Sudan slåss man istället om oljan. I Zimbabwe delade Mugabe ut den bördiga jorden till fd frihetskämpar, och landreformen var därmed ett fullbordat fiasko. I bland annat Sierra Leone har diamanterna finansierat långa krig, s k "blood diamonds".
Problemet är inte bara det att vi INTE gör något ordentligt för att protestera mot de brott som begås i Zimbabwe eller Sudan mot den egna befolkningen. Vi är också dåliga på att stötta de fall där stater i Afrika efter självständigheten försöker skapa ett nytt land efter en vision som bygger på demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. En brist på förståelse för att det är en lång process. Istället tappar man intresset ganska snart efter att fred skrivits under och vapnen lagts ner.
Jag vet inte om jag är naiv men när jag var i södra delarna av Sudan, andades jag in alla visioner som jag fick höra överallt, om ett "New Sudan". Många nämnde problemen på vägen dit som måste överkommas, men från regeringen och parlamentets håll hördes stora ord om demokrati, mänskliga rättigheter, behovet av fred och försoning och utveckling. En stat utan korruption och nepotism, nåja, utan korruption iallafall. Kanske vill jag så gärna tro på en framtid utan krig för södra Sudan, att jag villigt suger i mig de politiska slagorden som bland annat vice presidenten radade upp när jag träffade honom i Juba.
Jag hoppas verkligen att befolkningen och deras politiker kan klara av den stora utmaningen att förverkliga visionen om ett nytt Sudan. Att ledarna inte faller i samma gropar som Mugabe, en ledare som en gång i tiden styrde i ett annat land i södra Afrika som sågs på med optimism och framtidsvisioner om utveckling för alla. När jag var där 1999 gick det redan utför med Zimbabwe, men läget var inte alls så desperat som nu. Med kraftfullare påtryckningar hade omvärlden kunnat göra något.
Europa sviker. Pga av det koloniala dåliga samvetet? Afrika sviker dock också. Afrika gör det genom att hålla Mugabe om ryggen och gadda ihop sig, de f d kolonierna mot de f d kolonisatörerna. Retoriken gör mig matt. Det är dags att slänga den i sjön.
Såg igår kväll en dokumentär om Botswana, det land som ofta nämns som ett av undantagen i Afrika. En stat som sedan självständigheten har investerat i sin befolkning och som inte har drabbats av några våldsamma konflikter. Även om 17 procent av befolkningen är smittade av hiv erbjuds alla gratis bromsmediciner och rådgivning, till exempel. Många kanske säger att det beror på diamanterna. Att de har en möjlighet att investera i befolkningen, till skillnad från en del andra länder. Diamanter har de, det stämmer, några av de rikaste fyndigheterna i världen. Men så många av länderna i Afrika har enorma naturtillgångar. Södra Sudan är fullt av olja. Zimbabwe är en kornbord. Men ibland verkar tillgångar kunna stjälpa mer än hjälpa. I Sudan slåss man istället om oljan. I Zimbabwe delade Mugabe ut den bördiga jorden till fd frihetskämpar, och landreformen var därmed ett fullbordat fiasko. I bland annat Sierra Leone har diamanterna finansierat långa krig, s k "blood diamonds".
Problemet är inte bara det att vi INTE gör något ordentligt för att protestera mot de brott som begås i Zimbabwe eller Sudan mot den egna befolkningen. Vi är också dåliga på att stötta de fall där stater i Afrika efter självständigheten försöker skapa ett nytt land efter en vision som bygger på demokrati, rättvisa och mänskliga rättigheter. En brist på förståelse för att det är en lång process. Istället tappar man intresset ganska snart efter att fred skrivits under och vapnen lagts ner.
Jag vet inte om jag är naiv men när jag var i södra delarna av Sudan, andades jag in alla visioner som jag fick höra överallt, om ett "New Sudan". Många nämnde problemen på vägen dit som måste överkommas, men från regeringen och parlamentets håll hördes stora ord om demokrati, mänskliga rättigheter, behovet av fred och försoning och utveckling. En stat utan korruption och nepotism, nåja, utan korruption iallafall. Kanske vill jag så gärna tro på en framtid utan krig för södra Sudan, att jag villigt suger i mig de politiska slagorden som bland annat vice presidenten radade upp när jag träffade honom i Juba.
Jag hoppas verkligen att befolkningen och deras politiker kan klara av den stora utmaningen att förverkliga visionen om ett nytt Sudan. Att ledarna inte faller i samma gropar som Mugabe, en ledare som en gång i tiden styrde i ett annat land i södra Afrika som sågs på med optimism och framtidsvisioner om utveckling för alla. När jag var där 1999 gick det redan utför med Zimbabwe, men läget var inte alls så desperat som nu. Med kraftfullare påtryckningar hade omvärlden kunnat göra något.
Europa sviker. Pga av det koloniala dåliga samvetet? Afrika sviker dock också. Afrika gör det genom att hålla Mugabe om ryggen och gadda ihop sig, de f d kolonierna mot de f d kolonisatörerna. Retoriken gör mig matt. Det är dags att slänga den i sjön.
var kommer all kitsch ifrån?
I Jerusalem domineras souken av kristet kitsch, med självlysande madonna-statyer och hologram av Jesus. När man tittar från ena hållet ser man en helgonbild, med gloria och en blick som fromt tittar snett uppåt, mot himlen. När man ser bilden från det motsatta hållet är Jesus upphängd på korset, med en törnekrona fastnaglad på huvudet som river upp sår i huden så att blodet rinner. För att inte glömma hela stall som byggsatser, komplett med Josef och Maria, stjärna och åsna. Nere i de muslimska kvarteren hittar man modeller av Kaban i Mecka eller Klippmoskén som blinkar som någon form av julgransbelysning.
I Sudan finns det sjukt mycket kitsch, och jag upphör aldrig att förvånas av nya nivåer av kitsch som slår emot mig. Om man tittar upp i taket i ankomsthallen på flygplatsen i Khartoum skiner taket ner mot en, guldfärgad mässing i stjärnmönster. Spegelblankt och fantastiskt. Landet översållas också av helt meningslösa plastprydnader, alla "made in China". Jag tänker bland annat på de presenter som jag och min kollega Martin fick med oss hem förra året. Martin fick en fantastisk grej som snurrar, ca 2 dm i diameter, med ett par palmer och två små figurer som står mot varandra. Mellan palmerna hänger en skylt som det står "happy time" på. När man sätter i ett batteri spelar dosan kinesisk musik och figurerna böjer sig fram emot varandra och pussas samtidigt som plattformen som de står på snurrar. Självklart funkar den inte, inte ens med batteri, utan får tyst pryda vårt lunchbord på kansliet.
Eftersom allt kitsch i Sudan verkar vara tillverkat i Kina, betyder det alltså att kineser gillar kitsch mer än andra? Eller gör sudaneserna det? Blir man mer sugen på kitsch om det framförallt är det som säljs? Alla souvenirer i Jerusalem riktar sig främst till en massa pilgrimer. Hör kitsch därför ihop med religion?
Och om någon vid tillfälle kommer över en spansktalande digitalklocka på någon marknad i Latinamerika, så bjuds det också på middag.
tisdag 4 december 2007
Sista chansen?
Är jag den enda som känner en försiktig optimism om Annapolismötet som ska vara "startskottet" på nya förhandlingar mellan Israel och Palestina? Startskott och startskott, möten har Olmert och Abbas haft i genomsnitt varannan vecka de senaste 8 månaderna typ., men först nu outar de sig. När ledare har målat in sig i ett hörn kan de tvingas att fatta obekväma beslut. När status quo eller konflikter blir för kostsamma så tvingas man byta taktik. Strategiska människor gör det tidigare. Andra målar in sig i hörnet och plötsligt står man inför valet: sitta kvar vid makten eller bli utbytt. Och eftersom makten ofta anses som intressant och eftersträvansvärd, kan det faktiskt hända att man då tar det där obekväma beslutet.... mot fred.
Inte så konstigt. Det är mest synd att det har tagit så himla lång tid för dem att nå hit. Men förr eller senare tar alla konflikter slut. De flesta länder i Europa låg mer eller mindre i konflikt med varandra under århundraden, innan man insåg att det kostade för mycket. Och idag ser gränsdragningen i princip densamma ut som 1648. Sverige och Danmark är några av de grannländer som varit flest år i krig med varandra. Historien säger att vi inte riktigt ännu ska tappa hoppet.
Och då undrar man ju vad det tjänar till att skriva som ledaren i Arenas webbupplaga skrev som kommentar till mötet i Annapolis härom veckan: att sista chansen redan har passerats, för ca 15 år sedan. Typ. Jaha, så vad föreslås? Ska man istället strunta i att försöka lösa konflikten? Ska man riva ner muren och bygga upp den igen runt hela området och låta dem fortsätta slå ihjäl varandra?
Det hade ju förstås varit roligare om konflikten löstes för att den politiska viljan för en rättvis fred (den enda möjliga!) och försoning fanns hos ledarna. Men om så vore fallet skulle konflikten inte pågått så här länge. Föds den politiska viljan av klaustrofobin inne i hörnet är det fortfarande bättre än att inget händer.
Inte så konstigt. Det är mest synd att det har tagit så himla lång tid för dem att nå hit. Men förr eller senare tar alla konflikter slut. De flesta länder i Europa låg mer eller mindre i konflikt med varandra under århundraden, innan man insåg att det kostade för mycket. Och idag ser gränsdragningen i princip densamma ut som 1648. Sverige och Danmark är några av de grannländer som varit flest år i krig med varandra. Historien säger att vi inte riktigt ännu ska tappa hoppet.
Och då undrar man ju vad det tjänar till att skriva som ledaren i Arenas webbupplaga skrev som kommentar till mötet i Annapolis härom veckan: att sista chansen redan har passerats, för ca 15 år sedan. Typ. Jaha, så vad föreslås? Ska man istället strunta i att försöka lösa konflikten? Ska man riva ner muren och bygga upp den igen runt hela området och låta dem fortsätta slå ihjäl varandra?
Det hade ju förstås varit roligare om konflikten löstes för att den politiska viljan för en rättvis fred (den enda möjliga!) och försoning fanns hos ledarna. Men om så vore fallet skulle konflikten inte pågått så här länge. Föds den politiska viljan av klaustrofobin inne i hörnet är det fortfarande bättre än att inget händer.
måndag 3 december 2007
bloggsport?
Hela idén med att blogga verkar att man skriver ofta, och då har jag ju varit helt fel ute från början. Tänkte snällt att jag inte skulle plåga mina vänner med alltför många inlägg, som de förstås inte behöver läsa men iallafall... och att jag de gånger jag skrev skulle ha något vettigt/viktigt/intressant att berätta. Vad det nu är som kvalificerar som det?
Istället skrattar jag högt när jag läser mina kompisars bloggar, snabba, ögonblickliga texter som jag gärna skickar vidare eller läser igen. Och som jag längtar till. Och frågan blir ju oundvikligen hur jag i fortsättningen själv ska förhålla mig till den nya folksporten?
Första iakttagelsen jag gör är att jag nog ändå vill fortsätta att skriva om det som jag tycker är vettigt/viktigt/intressant. Andra iakttagelsen är att det isåfall nog måste fortsätta handla om politik, eftersom jag är "a politican junkie, am totally hooked, preferable world politics, development, peace and conflict, saving the world sort of stuff" som jag själv beskriver det på allas vårt Facebook.
Tredje iakttagelsen blir ju att jag isåfall borde lägga lite mer tid på detta, och kanske bredda mig att prata om något mer än bara Mellanöstern och Sudan, och inte bara genom att då och då blanda ut den MÖ-Sudanesiska sörjan med citat från Elins klimatblogg. Det är väl förresten ingen som har missat att man faktiskt kan avbeställa telefonkatalogen?! Produktionen av den står tydligen för 7 procent av Sveriges pappersanvändning på ett år och är det mest utdaterade fenomenet i svensk historia.
Istället skrattar jag högt när jag läser mina kompisars bloggar, snabba, ögonblickliga texter som jag gärna skickar vidare eller läser igen. Och som jag längtar till. Och frågan blir ju oundvikligen hur jag i fortsättningen själv ska förhålla mig till den nya folksporten?
Första iakttagelsen jag gör är att jag nog ändå vill fortsätta att skriva om det som jag tycker är vettigt/viktigt/intressant. Andra iakttagelsen är att det isåfall nog måste fortsätta handla om politik, eftersom jag är "a politican junkie, am totally hooked, preferable world politics, development, peace and conflict, saving the world sort of stuff" som jag själv beskriver det på allas vårt Facebook.
Tredje iakttagelsen blir ju att jag isåfall borde lägga lite mer tid på detta, och kanske bredda mig att prata om något mer än bara Mellanöstern och Sudan, och inte bara genom att då och då blanda ut den MÖ-Sudanesiska sörjan med citat från Elins klimatblogg. Det är väl förresten ingen som har missat att man faktiskt kan avbeställa telefonkatalogen?! Produktionen av den står tydligen för 7 procent av Sveriges pappersanvändning på ett år och är det mest utdaterade fenomenet i svensk historia.
http://www.enirosverige.se/se/Sverige/Kontakt/Katalogavbestallning/
Fjärde iakttagelsen blir att det inte behöver bli så jädrans långt varje gång. Romaner kan jag skriva vid annat tillfälle. Därför slutar jag nu med ett tips: Coolooloosh på Södra Teatern nu på torsdag, ca 21.00. Lysande band från Israel som spelade här i maj och redan nu återvänder. 60 kr förköp, 100 i dörren. Ses där!
Fjärde iakttagelsen blir att det inte behöver bli så jädrans långt varje gång. Romaner kan jag skriva vid annat tillfälle. Därför slutar jag nu med ett tips: Coolooloosh på Södra Teatern nu på torsdag, ca 21.00. Lysande band från Israel som spelade här i maj och redan nu återvänder. 60 kr förköp, 100 i dörren. Ses där!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
