På flygplatsen i Tel Aviv

Det var längesedan jag skrev något här men ibland känns det som om tiden rinner mellan mina fingrar snabbare än sand. Jag är på väg hem efter två veckor i Israel och Palestina, och som vanligt, när jag sitter här, känner jag mig melankolisk och ganska splittrad. Har säkerhetskontrollen gått snabbt vill jag åka tillbaka så snart som möjligt, med en känsla av att även jag hör hemma här. Om den tar tid och folk är otrevliga undrar jag om det är värt det och om jag helt enkelt borde välja att aldrig åka tillbaka hit. Idag har det gått jättesnabbt.

Vilket alltså betyder att jag vill åka tillbaka asap. Men det är en allt annat än oproblematisk känsla. Jag hade ett långt samtal med en god vän här nere om det imorse, om hur splittrad jag känner mig mellan Sverige och Mellanöstern. Om hur jag aldrig riktigt riktigt känner mig helt hemma i Sverige. Och hur jag aldrig riktigt riktigt kan få ett hem här, vara riktigt jämlik, ha rätt till att se den här platsen som ett hem. Jag har ännu ingen lösning på det här problemet, och tills jag har får jag väl fortsätta som nu. Resa fram och tillbaka, och alltid ha delar av mitt hjärta på annan ort.

Jag har haft två till mesta dels bra veckor med vänner och familj, mestadels fint väder, kaffe på Kadosh och café Rehavia, stranden i Tel Aviv, mat på Barood, besök i Jericho, OCHA fest med alla internationella och andra spännande människor, gos med hundarna och hästarna på gården i Negev....

Och jobb förstås: med bland annat ett seminarium om lätta vapen, vapenhandel och privata säkerhetsföredrag med New Profile, en organisation som jag har ganska mycket kontakt med. Jag har deltagit i en konferens om Peace Education, som hade både bra och dåliga inslag. När det blir så uppenbart hur splittrad den här fredsrörelsen är så kan jag inte hjälpa att tappa lite av det så livsviktiga hoppet. Varför splittring när det är så kontraproduktivt? Som i andra delar av samhället, fylls även den här sektorn av navelskåderi, ovilja att lyssna och lära, prestige, skitsnack, revirpinkande och tävlande. Och det kanske är oundvikligt. Vi är ju ändå bara människor. Jag kanske är hopplöst naiv som förväntar mig något annat, men det gör jag.

Så, tack till alla de individer som jag också träffar som är inklusiva, öppna, inkännande, och som på så sätt faktiskt gör en större skillnad. Tack för att jag får känna er, även om ni inte kommer att läsa detta.

Kanske en café afur innan jag kliver på planet? Yalla bye!