Jag har precis tittat på "To see if I'm smiling", av Tamar Yarom, på SVT och sitter här och undrar över varför jag ens hade en ambition om att skriva om positiva saker. Det blir ju sällan så, men just nu ifrågasätter jag hela världen och varför jag låter mig påverkas så hårt av det jag ser och hör.
To see if I'm smiling, som har fått det utslätande och platta namnet Arméns döttrar på svenska (varför blir översatta titlar så platta när ursprungstitlarna ofta är så komplexa?), handlar om fyra otroligt modiga tjejer i Israel som pratar om sina upplevelser och sitt eget agerande under sin värnplikt. Den är väldigt utlämnande och mitt hjärta gör ont. Av vad människor utsätts för. Både offer och förövare. Där förövare i slutändan också är offer.
Citat från beskrivningen av filmen på svt.se: "De har alla bevittnat och själva deltagit i grymma situationer präglade av avvisanden, nonchalans, omogenhet och maktfullkomlighet, händelser som de återberättar med uppriktighet och smärta. De unga israeliska soldaterna genomgår en psykologisk förändring som många i efterhand finner ytterst upprörande. Krigsmentaliteten förändrar personligheten, moralbegreppen undergrävs, de egna värderingarna trycks undan och många tar på sig en skyddande mask för att döva minnena av de upprörande händelser de deltagit i när de burit uniform."
Det enda positiva med den här filmen är att den har gjorts. Och att den är helt otroligt bra. Och att Sveriges Television köper in den. Och att den går i repris på söndag, kl 14.25.
måndag 28 april 2008
onsdag 23 april 2008
Öva fred?
Jag hade tänkt att redan för flera veckor sedan fortsätta på min ickevåldsodyssé och skriva lite om metoder. Vapenexport och Timbro kom dock i vägen och jag behövde slänga ut lite kängor, och sedan glömdes det bort. Nu känns läget lite mer redo för metoder. Jag tänker dock inte rada upp alla 198 metoder som Gene Sharp inkluderat i sin bok utan berätta lite mer om den metod jag själv har mest erfarenhet av.
Den mest "aktivistiska" undergruppen som Gene Sharp nämner i sin bok om ickevåldsmetoder är intervention. Alltså, att t ex gå eller ställa sig emellan eller i vägen. Att genom sin närvaro försvåra för våldsverkaren att fortsätta med sin våldsamma handling. Utan att skada honom/henne/den eller dem, eller skada sig själv, (Vissa anser att utsätta sig själv för skada fortfarande är ickevåld, såsom hungerstrejk. Jag håller inte med). Däremot ska man vara medveten om att det finns en risk att man blir skadad vid en intervention. Våldsverkaren kan ju välja att vända våldet mot dig. Det är viktigt att förbereda sig inför detta, och i t ex USA under människorättskampen, planerade och övade man detta moment väldigt noga. Hur reagerar man, och hur bör man, reagera när man blir attackerad.
När man går in i en konflikt som civil fredsobservatör, som tredje part (preventiv närvaro även kallat tredjepartsintervention) försöker man påverka våldsdynamiken positivt, att minska risken för våld och att skapa utrymme för ickevåldsaktörer att agera för fred. Det bygger på att våldsverkaren faktiskt bryr sig om vad tredje part/det internationella samfundet tycker. Att de på både en övergripande och på en individnivå är beredd att ändra beteende för att det är en internationell närvaro på plats.
Det är förstås andra saker som måste stämma för att den här metoden ska fungera: att våldsverkaren vet att man är där, att det finns en risk/hot för repressalier om våldet fortsätter, att folk känner sig tryggare med internationella närvarande, så att det antingen vågar välja att inte använda vapen eller våga agera i försvar av mänskliga rättigheter eller för fred. Hotbilden kan dessutom se väldigt olika ut, beroende på konflikt. En ordentlig konfliktanalys är alltså nödvändig.
I Colombia, som jag nämnde härom dagen, är det oerhört riskfyllt att arbeta som människorättsaktivist och där medföljer fredsobservatörer sådana organisationer och individer. I Israel/Palestina är det dock inte speciellt farligt att vara fredsaktivist, däremot finns det grupper som är väldigt utsatta, pga bosättningar, militären, murens byggande etc. Problematiken är annorlunda där och man medföljer där utsatta grupper. Men, man medföljer även fredsorganisationer, för att visa moraliskt stöd och solidaritet med dem som arbetar för en rättvis fred genom ickevåld. Dessa grupper och individer är marginaliserade inom sina respektive samhällen och förtjänar allt stöd och all uppmärksamhet som de kan få.
Lite fortbildning så här en vacker och ljus aprilkväll...
Den mest "aktivistiska" undergruppen som Gene Sharp nämner i sin bok om ickevåldsmetoder är intervention. Alltså, att t ex gå eller ställa sig emellan eller i vägen. Att genom sin närvaro försvåra för våldsverkaren att fortsätta med sin våldsamma handling. Utan att skada honom/henne/den eller dem, eller skada sig själv, (Vissa anser att utsätta sig själv för skada fortfarande är ickevåld, såsom hungerstrejk. Jag håller inte med). Däremot ska man vara medveten om att det finns en risk att man blir skadad vid en intervention. Våldsverkaren kan ju välja att vända våldet mot dig. Det är viktigt att förbereda sig inför detta, och i t ex USA under människorättskampen, planerade och övade man detta moment väldigt noga. Hur reagerar man, och hur bör man, reagera när man blir attackerad.
När man går in i en konflikt som civil fredsobservatör, som tredje part (preventiv närvaro även kallat tredjepartsintervention) försöker man påverka våldsdynamiken positivt, att minska risken för våld och att skapa utrymme för ickevåldsaktörer att agera för fred. Det bygger på att våldsverkaren faktiskt bryr sig om vad tredje part/det internationella samfundet tycker. Att de på både en övergripande och på en individnivå är beredd att ändra beteende för att det är en internationell närvaro på plats.
Det är förstås andra saker som måste stämma för att den här metoden ska fungera: att våldsverkaren vet att man är där, att det finns en risk/hot för repressalier om våldet fortsätter, att folk känner sig tryggare med internationella närvarande, så att det antingen vågar välja att inte använda vapen eller våga agera i försvar av mänskliga rättigheter eller för fred. Hotbilden kan dessutom se väldigt olika ut, beroende på konflikt. En ordentlig konfliktanalys är alltså nödvändig.
I Colombia, som jag nämnde härom dagen, är det oerhört riskfyllt att arbeta som människorättsaktivist och där medföljer fredsobservatörer sådana organisationer och individer. I Israel/Palestina är det dock inte speciellt farligt att vara fredsaktivist, däremot finns det grupper som är väldigt utsatta, pga bosättningar, militären, murens byggande etc. Problematiken är annorlunda där och man medföljer där utsatta grupper. Men, man medföljer även fredsorganisationer, för att visa moraliskt stöd och solidaritet med dem som arbetar för en rättvis fred genom ickevåld. Dessa grupper och individer är marginaliserade inom sina respektive samhällen och förtjänar allt stöd och all uppmärksamhet som de kan få.
Lite fortbildning så här en vacker och ljus aprilkväll...
tisdag 22 april 2008
Folkräkning någon?
Idag börjar Sudan genomföra en folkräkning, den första på flera decennier. Folkräkningen är en viktig milstolpe i implementeringen av CPA, the Comprehensive Peace Agreement, och skulle egentligen redan ha genomförts under 2007, men har, som ni märker, redan skjutits upp några gånger. Folkräkningen är förstås en förutsättning för att nationella val ska kunna hållas 2009, enligt CPA, och för att södra Sudan ska kunna folkomrösta 2011 om huruvida de vill fortsätta vara en del av Sudan, autonom förvisso, eller bli självständiga. Folkräkningens resultat kommer även påverka maktdelningen i landet.
En av anledningarna att folkräkningen försenats är ett rent logistiskt problem med att räkna människor i Afrikas största land, med minimal infrastruktur utanför Khartoum med omnejd, mängder av minor, pågående konflikt (dessutom världens blodigaste) i Darfur samt flera miljoner flyktingar, de flesta internflyktingar men även ca 1.5 miljoner som under kriget mellan nord och syd befunnit sig i framförallt Etiopien, Uganda och Kenya. Ytterligare människor har nu, som ett resultat av Darfurkonflikten, flytt över gränserna in i Centralafrikanska republiken och Tchad. Dessa människor vill ju förstås räknas inför framtida val. Det är ju knappast så att ett folkbokföringssystem a la Sverige med personnummer kommer att införas inom en snar framtid.
En annan anledning till förseningen är att oppositionen i söder (SPLM m fl) har protesterat mot att regimen i Khartoum vägrat inkludera statistik om religion och etnisk tillhörighet i folkräkningen. Enligt oppositionen vägrar man göra detta eftersom sådan information kan ställa på sin spets de demografiska förhållandena i landet, och troligen omkullkasta felaktig information som regimen hållit fast vid under år av krig. Dessutom kan det bli ytterligare problematiskt då människorna kommer att räknas där de nu befinner sig, inte där de "hör hemma". Hur hanterar man de miljontals människor som har börjat återvända hem eller som kommer att påbörja repatrieringsprocessen inom en snar framtid? Och som kommer vilja rösta i valen 2009 men framförallt i folkomröstningen 2011.
Nu ska folkräkningen dock påbörjas. Idag. Med en naiv (?) föreställning att den ska vara genomförd inom loppet av bara två veckor. Hittills har jag inte sett att detta uppmärksammats speciellt mycket i media. Inte oväntat men lika sorgligt som vanligt. En liten "feature story" på BBC:s hemsida och en kort artikel på SvD:s hemsida om kostnaden av folkräkningen, är inte så mycket att hänga i julgranen, när det gäller analys eller förståelse för betydelsen av denna händelse. Folkräkningen är en av de saker som måste hända och som måste skötas på ett bra sätt, för att garantera en hållbar fred i Sudan. Alltså, det är stort. Och oerhört viktigt. Jag vill uppmana alla journalister att rapportera om detta, och alla andra att hålla tummarna för Sudan, att allt går väl.
En av anledningarna att folkräkningen försenats är ett rent logistiskt problem med att räkna människor i Afrikas största land, med minimal infrastruktur utanför Khartoum med omnejd, mängder av minor, pågående konflikt (dessutom världens blodigaste) i Darfur samt flera miljoner flyktingar, de flesta internflyktingar men även ca 1.5 miljoner som under kriget mellan nord och syd befunnit sig i framförallt Etiopien, Uganda och Kenya. Ytterligare människor har nu, som ett resultat av Darfurkonflikten, flytt över gränserna in i Centralafrikanska republiken och Tchad. Dessa människor vill ju förstås räknas inför framtida val. Det är ju knappast så att ett folkbokföringssystem a la Sverige med personnummer kommer att införas inom en snar framtid.
En annan anledning till förseningen är att oppositionen i söder (SPLM m fl) har protesterat mot att regimen i Khartoum vägrat inkludera statistik om religion och etnisk tillhörighet i folkräkningen. Enligt oppositionen vägrar man göra detta eftersom sådan information kan ställa på sin spets de demografiska förhållandena i landet, och troligen omkullkasta felaktig information som regimen hållit fast vid under år av krig. Dessutom kan det bli ytterligare problematiskt då människorna kommer att räknas där de nu befinner sig, inte där de "hör hemma". Hur hanterar man de miljontals människor som har börjat återvända hem eller som kommer att påbörja repatrieringsprocessen inom en snar framtid? Och som kommer vilja rösta i valen 2009 men framförallt i folkomröstningen 2011.
Nu ska folkräkningen dock påbörjas. Idag. Med en naiv (?) föreställning att den ska vara genomförd inom loppet av bara två veckor. Hittills har jag inte sett att detta uppmärksammats speciellt mycket i media. Inte oväntat men lika sorgligt som vanligt. En liten "feature story" på BBC:s hemsida och en kort artikel på SvD:s hemsida om kostnaden av folkräkningen, är inte så mycket att hänga i julgranen, när det gäller analys eller förståelse för betydelsen av denna händelse. Folkräkningen är en av de saker som måste hända och som måste skötas på ett bra sätt, för att garantera en hållbar fred i Sudan. Alltså, det är stort. Och oerhört viktigt. Jag vill uppmana alla journalister att rapportera om detta, och alla andra att hålla tummarna för Sudan, att allt går väl.
söndag 20 april 2008
Diggar The Independent stort
Återigen blir jag glatt överraskad av tidningen The Independent och måste bara ge vidare länken till en artikel skriven om en av mina absoluta favoritorganisationer: Breaking the Silence: http://www.independent.co.uk/news/world/middle-east/our-reign-of-terror-by-the-israeli-army-811769.html Det verkar som om även The Independent diggar Breaking the Silence stort eftersom detta inte är första gången de skriver långa artiklar om grabbarna. Kul. Hoppas andra medier också blir inspirerade! Det är ju liksom inte så vanligt att mainstream media skriver om positiva nyheter (inte för att nyheterna BtS berättar om är positiva, men ni fattar vad jag menar...) eller om olika fredsaktörer.
Tyvärr är det mest alternativmedia som skriver om "the good guys", med stor risk att endast redan intresserade och insatta, med "rätt" åsikter, läser. Och det är förstås bra, men inte bra nog. För att förändra människors attityder och beteenden så att de väljer att agera för en fredligare värld, måste ju informationen nå ut till dem som behöver förändra sitt beteende. Bla bla bla... jag har sagt det förut, och erkänner att jag tjatar.
Efter en helt fantastiskt skön helg på soliga och varma Gotland så känner jag mig ganska redo för nästa vecka även om det kommer vara hur mycket jobb som helst. Och så blänkar jag redan nu för att jag troligen får hit en annan ascool organisation från Mellanöstern, Combatants for Peace, www.combatantsforpeace.org, första veckan i juni. Så är det några journalister därute som kan tänka sig att slå ett slag för freden och få ut lite fredsinformation till folk, håll er framme då!
Tyvärr är det mest alternativmedia som skriver om "the good guys", med stor risk att endast redan intresserade och insatta, med "rätt" åsikter, läser. Och det är förstås bra, men inte bra nog. För att förändra människors attityder och beteenden så att de väljer att agera för en fredligare värld, måste ju informationen nå ut till dem som behöver förändra sitt beteende. Bla bla bla... jag har sagt det förut, och erkänner att jag tjatar.
Efter en helt fantastiskt skön helg på soliga och varma Gotland så känner jag mig ganska redo för nästa vecka även om det kommer vara hur mycket jobb som helst. Och så blänkar jag redan nu för att jag troligen får hit en annan ascool organisation från Mellanöstern, Combatants for Peace, www.combatantsforpeace.org, första veckan i juni. Så är det några journalister därute som kan tänka sig att slå ett slag för freden och få ut lite fredsinformation till folk, håll er framme då!
onsdag 16 april 2008
Vapensystem till Colombia
I gårdagens DN stod det att SAAB har fått klartecken från ISP (Inspektionen för strategiska produkter) att inleda förhandlingar om försäljning av ett radarsystem till Colombia "trots rapporter om grova kränkningar av mänskliga rättigheter". Excuse me?!?!? Läste jag rätt.
Grova kränkningar av mänskliga rättigheter är bara förnamnet när vi talar om konflikten i Colombia. En konflikt som har pågått i 40 (!) år mellan staten, para-militära grupper och olika gerillagrupper. Colombias konflikt har generat minst lika många internflyktingar som de olika krigen i Sudan, som de flesta brukar vara eniga om är en av de värsta konflikten i världen.
Inte nog med att detta beslut helt strider mot den svenska lagstiftningen om riktlinjer för vapenexport. Typ alla riktlinjer! Slutsatsen som görs av Thomas Fjäder, säkerhetspolitisk rådgivare på ISP, är helt uppåt fanders. "Ett radarsystem kan hjälpa det statsbärande partiet att övervaka sina gränser och därmed gagna stabiliteten." Gagna stabiliteten?!?! Vilken stabilitet då?! Vems stabilitet?!?!
Den säkerhetspolitiska analysförmågan behöver definitivt uppgraderas på Blasieholmen och kringliggande kvarter. Det blir tydligt att många säkerhetspolitiska analytiker inte har uppgraderat sin mjukvara i takt med omvärlden, sedan sisådär 1994 när UNDP introducerade en bredare definition av säkerhet, "mänsklig säkerhet", som inte helt likställer staters säkerhet med mänsklig säkerhet. I vissa fall, beroende på skurk-nivån inom en stat, är de diametralt motsatta. Och lite mer respekt för vår egen lagstiftning skulle inte heller skada.
Grova kränkningar av mänskliga rättigheter är bara förnamnet när vi talar om konflikten i Colombia. En konflikt som har pågått i 40 (!) år mellan staten, para-militära grupper och olika gerillagrupper. Colombias konflikt har generat minst lika många internflyktingar som de olika krigen i Sudan, som de flesta brukar vara eniga om är en av de värsta konflikten i världen.
Inte nog med att detta beslut helt strider mot den svenska lagstiftningen om riktlinjer för vapenexport. Typ alla riktlinjer! Slutsatsen som görs av Thomas Fjäder, säkerhetspolitisk rådgivare på ISP, är helt uppåt fanders. "Ett radarsystem kan hjälpa det statsbärande partiet att övervaka sina gränser och därmed gagna stabiliteten." Gagna stabiliteten?!?! Vilken stabilitet då?! Vems stabilitet?!?!
Den säkerhetspolitiska analysförmågan behöver definitivt uppgraderas på Blasieholmen och kringliggande kvarter. Det blir tydligt att många säkerhetspolitiska analytiker inte har uppgraderat sin mjukvara i takt med omvärlden, sedan sisådär 1994 när UNDP introducerade en bredare definition av säkerhet, "mänsklig säkerhet", som inte helt likställer staters säkerhet med mänsklig säkerhet. I vissa fall, beroende på skurk-nivån inom en stat, är de diametralt motsatta. Och lite mer respekt för vår egen lagstiftning skulle inte heller skada.
söndag 13 april 2008
På flygplatsen i Tel Aviv
Det var längesedan jag skrev något här men ibland känns det som om tiden rinner mellan mina fingrar snabbare än sand. Jag är på väg hem efter två veckor i Israel och Palestina, och som vanligt, när jag sitter här, känner jag mig melankolisk och ganska splittrad. Har säkerhetskontrollen gått snabbt vill jag åka tillbaka så snart som möjligt, med en känsla av att även jag hör hemma här. Om den tar tid och folk är otrevliga undrar jag om det är värt det och om jag helt enkelt borde välja att aldrig åka tillbaka hit. Idag har det gått jättesnabbt.
Vilket alltså betyder att jag vill åka tillbaka asap. Men det är en allt annat än oproblematisk känsla. Jag hade ett långt samtal med en god vän här nere om det imorse, om hur splittrad jag känner mig mellan Sverige och Mellanöstern. Om hur jag aldrig riktigt riktigt känner mig helt hemma i Sverige. Och hur jag aldrig riktigt riktigt kan få ett hem här, vara riktigt jämlik, ha rätt till att se den här platsen som ett hem. Jag har ännu ingen lösning på det här problemet, och tills jag har får jag väl fortsätta som nu. Resa fram och tillbaka, och alltid ha delar av mitt hjärta på annan ort.
Jag har haft två till mesta dels bra veckor med vänner och familj, mestadels fint väder, kaffe på Kadosh och café Rehavia, stranden i Tel Aviv, mat på Barood, besök i Jericho, OCHA fest med alla internationella och andra spännande människor, gos med hundarna och hästarna på gården i Negev....
Och jobb förstås: med bland annat ett seminarium om lätta vapen, vapenhandel och privata säkerhetsföredrag med New Profile, en organisation som jag har ganska mycket kontakt med. Jag har deltagit i en konferens om Peace Education, som hade både bra och dåliga inslag. När det blir så uppenbart hur splittrad den här fredsrörelsen är så kan jag inte hjälpa att tappa lite av det så livsviktiga hoppet. Varför splittring när det är så kontraproduktivt? Som i andra delar av samhället, fylls även den här sektorn av navelskåderi, ovilja att lyssna och lära, prestige, skitsnack, revirpinkande och tävlande. Och det kanske är oundvikligt. Vi är ju ändå bara människor. Jag kanske är hopplöst naiv som förväntar mig något annat, men det gör jag.
Så, tack till alla de individer som jag också träffar som är inklusiva, öppna, inkännande, och som på så sätt faktiskt gör en större skillnad. Tack för att jag får känna er, även om ni inte kommer att läsa detta.
Kanske en café afur innan jag kliver på planet? Yalla bye!
Vilket alltså betyder att jag vill åka tillbaka asap. Men det är en allt annat än oproblematisk känsla. Jag hade ett långt samtal med en god vän här nere om det imorse, om hur splittrad jag känner mig mellan Sverige och Mellanöstern. Om hur jag aldrig riktigt riktigt känner mig helt hemma i Sverige. Och hur jag aldrig riktigt riktigt kan få ett hem här, vara riktigt jämlik, ha rätt till att se den här platsen som ett hem. Jag har ännu ingen lösning på det här problemet, och tills jag har får jag väl fortsätta som nu. Resa fram och tillbaka, och alltid ha delar av mitt hjärta på annan ort.
Jag har haft två till mesta dels bra veckor med vänner och familj, mestadels fint väder, kaffe på Kadosh och café Rehavia, stranden i Tel Aviv, mat på Barood, besök i Jericho, OCHA fest med alla internationella och andra spännande människor, gos med hundarna och hästarna på gården i Negev....
Och jobb förstås: med bland annat ett seminarium om lätta vapen, vapenhandel och privata säkerhetsföredrag med New Profile, en organisation som jag har ganska mycket kontakt med. Jag har deltagit i en konferens om Peace Education, som hade både bra och dåliga inslag. När det blir så uppenbart hur splittrad den här fredsrörelsen är så kan jag inte hjälpa att tappa lite av det så livsviktiga hoppet. Varför splittring när det är så kontraproduktivt? Som i andra delar av samhället, fylls även den här sektorn av navelskåderi, ovilja att lyssna och lära, prestige, skitsnack, revirpinkande och tävlande. Och det kanske är oundvikligt. Vi är ju ändå bara människor. Jag kanske är hopplöst naiv som förväntar mig något annat, men det gör jag.
Så, tack till alla de individer som jag också träffar som är inklusiva, öppna, inkännande, och som på så sätt faktiskt gör en större skillnad. Tack för att jag får känna er, även om ni inte kommer att läsa detta.
Kanske en café afur innan jag kliver på planet? Yalla bye!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
