Är precis hemkommen från Almedalen och smälter intrycken. Det var ett kärt men relativt kort återseende då jag missade det förra året och nu endast var där i ett par dagar, och på sätt och vis ser jag redan fram emot 2013 års upplaga. Förhoppningsvis med lika bra väder och lika många glassar i hamnen.
Många tycker det är ett spektakel och ett lobby-jippo och det är ju svårt att förneka det. Däremot vill jag inte förringa dess betydelse. Almedalen har blivit en del av svensk demokrati, där politiker, civilsamhälle, media och näringslivets möts och debatterar, lär, nätverkar etc. Aldrig någonsin verkar politiker vara så tillgängliga, förutom möjligtvis när det är valår. Dessutom är det häftigt att se att civilsamhället är så brett och berör så många olika typer av frågor. En del av en levande demokratisk kulter som troligen är ganska unik i världen.
Ibland kan jag bli frustrerad över att inte fler intresserar sig för de frågor som jag brinner för. Ganska ofta behövs en kritisk massa för att verkligen kunna påverka. Att vara många hjälper alltså. Samtidigt inser jag ju att vår demokrati är levande och dynamisk just för att människor bryr sig om så olika frågor. Jag vill inte att alla ska engagera sig i "mina frågor" på bekostnad av "andras frågor". Även om mina frågor självklart är intressantast.
Vilket Almedalen visar att så inte alls är fallet. Internationella frågor har under större delen av Almedalens historia diskuterats i skymundan. Inte många har lyft dem och inte många har deltagit i sådana seminarier. Under de senaste åren har detta dock ändrats. Det är inte bara Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (jag vet att de har bytt namn, men är för trött nu), Säkerhetspolitiskt sommartorg (med bl a de olika fredsorganisationerna bakom sig) och vissa större biståndsorganisationer som diskuterar internationella frågor. Hotbild mot Sverige, globala klimatfrågor, arabiska våren, sexuellt våld i konflikter, utrikespolitiska debatter etc...
I år var biståndet en rejäl uppstickare. Kanske för att svenskt statligt bistånd firar 50 år i år. Kanske för att Gunilla Carlsson verkligen har bidragit till att synliggöra biståndet genom sin reform-iver. Ship to Gaza får också väldigt mycket uppmärksamhet, något som många blir berörda av. Första året Ship to Gaza fanns, året innan Israels attacker på båtarna, kan man minst sagt prata om ointresse. Några få eldsjälar kom till de seminarier som vi anordnade. Sedan attackerna ökar intresset stadigt och i år, när Ship to Gaza's kronjuvel skeppet Estelle ligger förtöjd i Visby hamn, ger det extra skjuts till frågorna.
Jag längtar redan till nästa år. Till glass i hamnen, bra sällskap, strålande sol, livsglädje och spännande och lärorika diskussioner. Däremot hoppas jag att blockaden av Gaza är hävd nästa år. Vågar jag hoppas på det?
Många tycker det är ett spektakel och ett lobby-jippo och det är ju svårt att förneka det. Däremot vill jag inte förringa dess betydelse. Almedalen har blivit en del av svensk demokrati, där politiker, civilsamhälle, media och näringslivets möts och debatterar, lär, nätverkar etc. Aldrig någonsin verkar politiker vara så tillgängliga, förutom möjligtvis när det är valår. Dessutom är det häftigt att se att civilsamhället är så brett och berör så många olika typer av frågor. En del av en levande demokratisk kulter som troligen är ganska unik i världen.
Ibland kan jag bli frustrerad över att inte fler intresserar sig för de frågor som jag brinner för. Ganska ofta behövs en kritisk massa för att verkligen kunna påverka. Att vara många hjälper alltså. Samtidigt inser jag ju att vår demokrati är levande och dynamisk just för att människor bryr sig om så olika frågor. Jag vill inte att alla ska engagera sig i "mina frågor" på bekostnad av "andras frågor". Även om mina frågor självklart är intressantast.
Vilket Almedalen visar att så inte alls är fallet. Internationella frågor har under större delen av Almedalens historia diskuterats i skymundan. Inte många har lyft dem och inte många har deltagit i sådana seminarier. Under de senaste åren har detta dock ändrats. Det är inte bara Socialdemokratiska Broderskapsrörelsen (jag vet att de har bytt namn, men är för trött nu), Säkerhetspolitiskt sommartorg (med bl a de olika fredsorganisationerna bakom sig) och vissa större biståndsorganisationer som diskuterar internationella frågor. Hotbild mot Sverige, globala klimatfrågor, arabiska våren, sexuellt våld i konflikter, utrikespolitiska debatter etc...
I år var biståndet en rejäl uppstickare. Kanske för att svenskt statligt bistånd firar 50 år i år. Kanske för att Gunilla Carlsson verkligen har bidragit till att synliggöra biståndet genom sin reform-iver. Ship to Gaza får också väldigt mycket uppmärksamhet, något som många blir berörda av. Första året Ship to Gaza fanns, året innan Israels attacker på båtarna, kan man minst sagt prata om ointresse. Några få eldsjälar kom till de seminarier som vi anordnade. Sedan attackerna ökar intresset stadigt och i år, när Ship to Gaza's kronjuvel skeppet Estelle ligger förtöjd i Visby hamn, ger det extra skjuts till frågorna.
Jag längtar redan till nästa år. Till glass i hamnen, bra sällskap, strålande sol, livsglädje och spännande och lärorika diskussioner. Däremot hoppas jag att blockaden av Gaza är hävd nästa år. Vågar jag hoppas på det?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar