Om alla i hela världen skulle få tillgång till samma livsstil som vi har här i Sverige skulle vi behöva resurser som motsvarar 3,25 jordar. Cogito och Stockholm Environment Institute släppte i maj en rapport som tittar på miljöpåverkan ur ett konsumtionsperspektiv i fyra städer i Sverige, Stockholm, Göteborg, Malmö och Linköping, enligt deras pressmeddelande. Och det känns ju ganska uppenbart att detta inte är hållbart.
Vårt resande och boende är två områden som bidrar rejält till den ohållbara situationen, men som vi också kan förbättra avsevärt. Andra faktorer är vår konsumtion av varor och tjänster, och bland annat som är nytt med den här rapporten är att den även tittar på miljöpåverkan utanför Sveriges gränser vid import, och alltså inte bara på nationell nivå. Vilket förstås känns oerhört relevant, eftersom vi annars låter oss luras av statistik som bygger på bristfällig information. Nåja, statistik kanske visserligen alltid gör det till viss del...
Nya rön från andra forskare pekar nu på att de relativt dramatiska ökningarna av jordens medeltemperatur har varit underskattade och att vi eventuellt kan vänta oss en ökning på upp till 6 grader inom det här seklet. Lämnar denna domedagsdom (?) utrymme för hopp? Vågar vi fortfarande tro på utopia?
Att drömma om en bättre värld är mänskligt, att fantisera om tider som ska komma, om minnen från en svunnen tid, längtan till andra platser, människor som saknas. Om lycka, kärlek, sol och sommar under de mörka vintermånaderna, regn i torrtider osv osv. Men hur många är det egentligen som tror att vi kan få till stånd en bättre värld, utopia?
Vad som framgår klart och tydligt är att vi inte kan fortsätta drömma om en bättre värld, eller ens om en värld där medeltemperaturen ökar endast med två grader utan ordentliga handlingsplaner. Handlingsplaner låter ju som något som tas fram på en politisk nivå, men varför begränsa oss? Vi kan ta fram handlingsplaner för vår privata konsumtion, och näringslivet kan ta fram sådana för sin verksamhet. Men vi ska också kasta tillbaka frågan till politikerna.
Så när Fredrik Reinfeldt säger att han inte har pratat klimat så mycket under de senaste åren för att han knappt får några frågor om det (radiointervju från Moderaternas dag under Almedalsveckan), vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Har han ännu inte, efter 6 år i regeringsställning, förstått att han kan sätta agendan när det gäller dessa frågor?
Alltså, en uppmaning till alla journalister: ställ frågor till statsministern om klimatet! Då måste han tydligen enligt hans egen logik börja prata om det.
Vårt resande och boende är två områden som bidrar rejält till den ohållbara situationen, men som vi också kan förbättra avsevärt. Andra faktorer är vår konsumtion av varor och tjänster, och bland annat som är nytt med den här rapporten är att den även tittar på miljöpåverkan utanför Sveriges gränser vid import, och alltså inte bara på nationell nivå. Vilket förstås känns oerhört relevant, eftersom vi annars låter oss luras av statistik som bygger på bristfällig information. Nåja, statistik kanske visserligen alltid gör det till viss del...
Nya rön från andra forskare pekar nu på att de relativt dramatiska ökningarna av jordens medeltemperatur har varit underskattade och att vi eventuellt kan vänta oss en ökning på upp till 6 grader inom det här seklet. Lämnar denna domedagsdom (?) utrymme för hopp? Vågar vi fortfarande tro på utopia?
Att drömma om en bättre värld är mänskligt, att fantisera om tider som ska komma, om minnen från en svunnen tid, längtan till andra platser, människor som saknas. Om lycka, kärlek, sol och sommar under de mörka vintermånaderna, regn i torrtider osv osv. Men hur många är det egentligen som tror att vi kan få till stånd en bättre värld, utopia?
Vad som framgår klart och tydligt är att vi inte kan fortsätta drömma om en bättre värld, eller ens om en värld där medeltemperaturen ökar endast med två grader utan ordentliga handlingsplaner. Handlingsplaner låter ju som något som tas fram på en politisk nivå, men varför begränsa oss? Vi kan ta fram handlingsplaner för vår privata konsumtion, och näringslivet kan ta fram sådana för sin verksamhet. Men vi ska också kasta tillbaka frågan till politikerna.
Så när Fredrik Reinfeldt säger att han inte har pratat klimat så mycket under de senaste åren för att han knappt får några frågor om det (radiointervju från Moderaternas dag under Almedalsveckan), vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Har han ännu inte, efter 6 år i regeringsställning, förstått att han kan sätta agendan när det gäller dessa frågor?
Alltså, en uppmaning till alla journalister: ställ frågor till statsministern om klimatet! Då måste han tydligen enligt hans egen logik börja prata om det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar