Tvångsförflyttning, någon?

Med tanke på att jag har haft världens mest intressanta och roliga jobb det senaste ett och ett halvt året (förutom mitt tidigare jobb som också var fantastiskt!), har jag skrivit förvånansvärt lite här på bloggen om detta. När jag tänker efter skrev jag nog mer om mitt nuvarande jobb, alltså om folkrätten, innan jag började än under tiden här i Jerusalem. Vilket känns lite trist, men jag kanske kan ta igen det nu när jag snart är på väg hem igen.

I höstas tillkännagav Israel en "masterplan" för förflyttning av beduinerna i Area C, den del av Västbanken som är under full israelisk kontroll vid sidan av östra Jerusalem. Först skulle ca 2300 personer tvångsförflyttas i ett område som heter E1 utanför Jerusalem, redan nu i januari 2012. Detta område går som en kil från Jerusalem ner mot Jordandalen och Jericho och skär nästan helt itu Västbanken, norr från söder. I ett andra skede omfattas resten av beduinerna i området, allt som allt ca 15.000 personer. Samt ytterligare tusentals beduiner i Negev, öknen i södra Israel, som bor i "unrecognised communities".

Dessa beduiner är flyktingar från vad idag är södra Israel, och har blivit tvångsförflyttade eller tvingats fly upprepade gånger. De är oerhört fattiga och har väldigt lite tillgång till generella services, inklusive skolor för barnen. Denna gång sa Israel att man skulle flytta dem till en annan plats för att ge dem bättre infrastruktur och tillgång till "services", samtidigt låg platsen som pekats ut som deras blivande hemvist alldeles bredvid en stor soptipp, som förstås förorenar både mark och vatten. Dessutom vill inte beduinerna flytta. Och vill man inte flytta, då handlar det om tvångsförflyttning. Och även om man skulle gå med på att flytta, utan att egentliga alternativ finns, definieras det fortfarande som tvångsförflyttning. Och tvångsförflyttning är olagligt och kan klassas som krigsbrott.

När dessa planer offentliggjordes, blev det fart på internationella samfundet, och säga vad man vill om dem/oss, men det går att mobilisera iallafall på mikronivå. Diplomater, journalister och besökande delegationer skickades ut för att träffa Jahalin-beduinerna och se deras situation. Barnen skrattar men går barfota. Inte ett grönt grässtrå syns så långt ögat når. Vatten.... tja, vatten måste köpas i tankbilar då brunnar i området har sinat. Många av beduinerna lever på 20 liter vatten om dagen, vilket är en femtedel av FN:s rekommenderade minimängd. Då de inte har tillstånd att bygga en skola och då de bor precis bredvid motorvägen ner mot Jericho, kan barnen inte ta sig till någon annan skola. Med risk för repressalier (tidigare skolor som de byggt har rivits) har de nu byggt en skola som ligger skymd både från vägen och från bosättningen som tronar på kullen över deras läger. Skolan är byggd av bildäck.

Mobiliseringen har lett till en tillfällig frysning av planerna på att flytta Jahalin-beduinerna. Flera av oss klappar oss själva på axeln och tycker att vi gjort ett bra jobb. Och det har vi, de har sluppit flytta. Men vi får inte sluta. Samtidigt fortgår husrivningar, som har mer än fördubblats under de senaste åren, och nästan dagligen delar armén ut rivningsorder på både hem och andra byggnader, såsom vattencisterner, som är nödvändiga för människors överlevnad. Vilket förstås är ännu mer olagligt än en rivning av vanliga civila objekt.

Om du vill veta mer om beduinernas situation, besök deras egen hemsida (delvis fortfarande under konstruktion), där finns bland annat en länk till en dokumentärfilm om dem: www.jahalin.org.

För att veta mer om vad folkrätten säger om till exempel tvångsfördrivning och rivningen av vattencisterner, kolla på vår engelska hemsida: www.diakonia.se/ihl.