lördag 28 januari 2012

10 procent?

Under decennier har psykologer fascinerats över och studerat ondska och vad det är som gör att människor hemfaller åt olika former av ondska, sadism, mobbing, folkmord etc. En av de mest kända studierna är den av professor Milgram som undersöker människors benägenhet att lyda order som går emot deras moraliska kompass. Detta undersökte han genom att se hur villiga "försökspersonerna" var att ge elektriska stötar till personer som de trodde var med i ett "inlärningsexperiment" utan att förstå att de i själva verket var studieobjekten. Hans ursprungliga hypotes gick ut på att kanske en procent av personerna skulle vara villiga att ge elstötar som skulle ha varit dödliga. Experimentet visade att det var två tredjedelar.

En annan känd studie kommer från professor Zimbardo, och kallas "Stanford prison experiment" där studiegruppen delades in i fångar och fångvaktare. Experimentet skulle pågått under två veckor men fick avbrytas redan efter 5-6 dagar. Det dröjde inte länge innan "fångvaktarna" blev mer och mer sadistiska och flera av "fångarna" bröt ihop.

Däremot har det inte gjorts så mycket forskning på den del av befolkningen som väljer att agera på annat sätt en den stora massan, det som kallas "positiv psykologi" och är ett relativt nytt forskningsområde. Man pratar ofta om 10 procent av befolkningen, visserligen en deprimerande låg siffra men som förhoppningsvis inte är konstant. I Haaretz veckoslutsbilaga (27 januari), diskuteras dessa frågor i en intervju med dokumentärfilmaren Yoav Shamir; Who's a hero? http://www.haaretz.com/weekend/magazine/who-s-a-hero-1.409504. Shamir har börjat arbeta på en film som försöker undersöka dessa "hjältar", utifrån definitionen: "A hero is someone who is ready to risk himself without seeking anything in return to help someone he doesn't know."

Världshistorien är full av exempel på dessa hjältar, mytomspunna och beundrade. Vita sydafrikaner som gick med i ANC i kampen mot apartheid. Människor som runt om i Europa räddade judar under andra världskriget. Men det finns även en mängd vardagshjältar som också förtjänar uppmärksamhet. Folk som på tunnelbanan ingriper när någon rasist trakasserar en invandrare. Som inte accepterar sexuella trakasserier mot en kollega. Som går emellan i en misshandel.

Problemet är att om man bara ser dessa mytomspunna och beundrade hjältars gärning som något ouppnåbart, så ser man inte den egna möjligheten att också vara en hjälte. Hjältedådet blir unikt och exklusivt och hamnar därmed långt bort från våra egna liv. Risken är att distansen till dessa hjältar förminskar ens eget handlingsutrymme och valmöjligheten att tillhöra dessa tio procent. Eller att genom sitt eget agerande bidra till att dessa tio procent kommer att växa.

Jag uppmanar er alla, och mig själv, att se och synliggöra vardagshjältar, och att våga bli en sådan själv. Att inspireras och inspirera. Att beröras av andra människor, och genom medkänsla och handling bidra till att skapa en bättre värld.

Hör ni också hur jag nynnar på "imagine"....?

2 kommentarer:

Tore sa...

Och här finns något för samhället, inte minst massmedia, att stödja genom att lyfta fram och visa upp. Ju fler av dessa vardagslivets hjältar som blir uppmärksammade, desto lättare blir det kanske också för oss andra att bidra till det goda samhället.
Tore

Sara sa...

Eller hur, för vem vill egentligen tillhöra de där 90 procenten?