söndag 12 februari 2012

Spisar till 30 000 kvinnor i Uganda

I helgen intervjuades biståndsminister Gunilla Carlsson i Ekot, och jag hoppas att så många som möjligt lyssnade på det. För om det fortfarande fanns några illusioner kvar om att GC kan utveckling och bistånd, så måste denna intervju spräckt hål på dem. Jag skulle kunna skriva spaltmeter om hennes resonemang och bristande logik, men jag ska försöka fokusera. För er skull.

Som ni tidigare märkt är hon fixerad vid resultat. Och varför inte, resultat är bra. Men vad som saknas är väl en välgrundad analys på vad hållbara resultat inom utvecklingsbiståndet faktiskt är. När hon ska exemplifiera vad resultat är i biståndet pratar hon om 30 000 spisar som delas ut till kvinnor i Uganda. Jag vet inte hur många problem jag ser med det exemplet. Men jag ska spara er den utläggningen och fokuserar på hennes fixering vid resultat. Alltså, jag skippar diskussionen om kvinnor i Uganda som alla behöver spisar...

Jag håller med om att resultat ska mätas, jag tycker till och med att det är jätteviktigt. Och jag har haft mängder med diskussioner med Sida här i Jerusalem om resultat av det som Diakonia stödjer här nere och hur vi mäter det. Och inte någonstans har jag träffat någon som ens skulle komma på tanken att ta fram en checklista över spisar och kalla det hållbart, långsiktigt utvecklingsarbete.

Världens gemensamma bistånd är en bråkdel av världsekonomin. Det är en sådan liten summa globalt att man inte får begränsa sig till biståndet när man pratar utveckling. Biståndet kan i bästa fall fungera som en katalysator för processer som sedan måste fortsätta för egen motor. Oavsett om det gäller förändring av samhällssystem, ekonomiska reformer, infrastruktur-uppbyggnad eller demokrati- och MR-stöd. För att på lång sikt bygga upp möjligheter i fattiga länder för stater och människor att bekämpa fattigdom och förtryckande system.

Men revisorn har talat, hon vill ha resultat. Men hennes perspektiv sträcker sig kort och de långsiktiga resultaten kan hon inte se för alla output-relaterade indikatorer som står i vägen. Som vi som jobbar med bistånd försöker att inte fastna i. Vi fokuserar på "outcome" och impact" men Gunilla vill att vi ska fokusera på aktiviteter och "output".

Vidare säger biståndsministern att hon vill se om vi gör någon skillnad på marken. Men hur hade hon tänkt att vi skulle se någon skillnad om vi förskjuter biståndet från att stödja samhällsförändringar och systemskiften till att dela ut spisar till individer? De nya förslag som läggs fram riskerar att kasta biståndet ett par decennier bakåt i tiden, till en starkare givar-styrning och kortsiktighet, från "empowerment" till allmosor.

Biståndsministern vill alltså att vi ska gå mot direktstöd till människor istället för till stater. Redan i 90-talet backade Världsbanken från den neoliberala biståndsdiskursen och erkände att stöd för att bygga upp starka stater som kan ta ansvar för sin befolknings välbefinnande var avgörande för ett lands möjlighet att ta sig ur fattigdom och "underutveckling". Det når man inte genom att dela ut spisar.

Och jag ska inte ens gå in på hur hennes resonemang går emot all logik om mer effektivt bistånd. Statskontorets nya utvärdering av biståndsstyrningen visar på att för mycket resurser går till resultatstyrning och revisioner och att det finns en obalans mellan resultatredovisning och resultatanalys. Istället går jag till det som går tvärtemot alla ambitioner om en tydligare resultatredovisning.

Gunilla Carlsson har beslutat att ett schablonbelopp på fem procent av vissa ambassaders kostnader ska finansieras av biståndsbudgeten. Vilket förstås är rimligt här i Jerusalem, i Khartoum, på Sri Lanka och andra platser där mycket av representationens arbete är biståndsrelaterat. Men det är ju nu inte endast sådana ambassader som finansieras av biståndsbudgeten utan även ambassaderna i Tokyo, Canberra, Ottawa, Abu Dhabi, Reikavik och Madrid som tillsammans får 38 miljoner kronor. Och som över huvud taget inte arbetar med bistånd. Ett oerhört godtyckligt användande av biståndsbudgeten, kritiserat av OECD, men som det är väldigt tyst om i den svenska debatten.

Biståndsministern försvarar det med att "Vi följer svenskt bistånd överallt" - men svenskt bistånd går ju inte till "överallt". Särskilt inte efter land-koncentrationen som hon tidigare genomfört. Men det, liksom budgetstödsfrågan, lämnar jag till ett senare tillfälle. Det är tid för mig att gå och ställa mig vid spisen.

Jag vill tacka Ekots Thomas Ramberg för ett lysande arbete. Och rekommenderar er att lyssna på hela intervjun på Sveriges Radios hemsida:
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3071&artikel=4917275
På Sveriges Radios hemsida kan ni även lyssna på min kollega Magnus Walans replik till biståndsministern.

4 kommentarer:

Martin Smedjeback sa...

Tack Sara för en utmärkt artikel! Efter den egyptiska våren pratade Carlsson en hel del om att vi skulle utöka demokratibiståndet och det gjordes säkert också, i alla fall till nordafrika. Denna typ av bistånd utgörs ju inte av spisar utan av prat i Carlssons värld, eller i själva verket möjliggör det kommunikation och mobilisering av livsviktiga rörelser - finansierar datorer, lokal, affischer, sånt som är nödvändigt om man vill bygga en rörelse, vara en effektiv opposition. En sak är jag nästan benägen att hålla med Carlsson om - och det är stödet till diktatoriska och militaristiska stater. Jag är inte superinsatt i bistånd men är inte detta väldigt problematiskt? Är inte det bästa att stödja, inte individer eller stater, utan mellanskiktet - föreningar och rörelser? Och naturligtvis de föreningar och rörelser som följer biståndets värden - bidrar till ökad jämlikhet, jämställdhet, demokrati och bättre miljö. Jag vet att detta görs i hög grad men skulle man inte kunna göra det i mycket högre grad och sluta stödja odemokratiska stater överhuvudtaget?

Sara sa...

Hej Martin,
tack för kommentaren. Jag håller med dig om att stöd till militärdiktaturer vore jätteproblematiskt, men vad jag vet ger vi inte budgetstöd till sådana länder, alltså bilateralt stöd direkt till statskassan. I sådana länder arbetar de flesta (?) givare via antingen internationella aktörer som FN eller civilsamhället. Och då brukar ju demokrati- och MR-stöd finnas med på agendan. Och du har helt rätt, där fyller ju organisationer/rörelser en oerhört viktig funktion. Sedan kan ju odemokratiska stater "tjäna på" bistånd iallafall, fast de inte får budgetstöd. Här i Jerusalem finns det forskning som visar hur en oerhört stor del av biståndet till Palestina faktiskt hamnar i Israel på olika sätt.... till exempel.

Tore sa...

Jag tycker man ska skilja på rent ekonomiskt bistånd och stöd till en demokratisk utveckling. Det ekonomiska biståndet borde gå till de fattigaste länderna – men inte så att det gör länderna beroende eller skapar andra icke önskade bieffekter. Det bäste vore förstås om EU avskaffade skyddstullar och det ekonomiska stödet för vårt jordbruk, så fattiga jordbruksländer hade en chans att konkurrera med oss. I vilket fall som helst ska inget sådant stöd gå till några diktaturer alls.

Å andra sidan, när det gäller stöd till demokratisering måste just diktaturer betraktas som högprioriterade och då måste det rimligen handla om stöd till progressiva krafter inom eller utanför respektive land – via ideella organisationer i Sverige.

Sara sa...

Hej,
jag håller helt med, att demokrati- och MR-stöd måste diskuteras på annat sätt än ekonomisk utveckling.
Skuldfrågor och handelshinder på grund av vår egen protektionism måste upp på agendan och diskuteras, särskilt när det är kontraproduktivt i relation till våra fina ambitiösa utvecklingsmål. Sverige har en Politik för Global Utveckling (PGU) som fastslår att denna kontraproduktivitet måste bort, i princip. Men väldigt lite har hänt under de 10 år som PGU funnits.