Spisarnas fortsatta spridning följer oss

Intervjun med biståndsminister Gunilla Carlsson har fått många att reagera, framförallt bland oss som arbetar med bistånd. Nu idag var hon i debatt med min kollega Magnus Walan i Studio Ett, och även idag kändes hennes svar som om vi befann oss på två olika planeter när det gäller svenskt bistånd.

Hon pratar om reform-ovillighet i en bransch där det finns en lång historia av organisatoriskt lärande och utbyte av erfarenheter. Hon talar om analyser som görs hemma i Stockholm och inte ute i fält, när de allra flesta (iallafall svenska) organisationer samt givare som Sida baserar behovsanalyser och landstrategier just på lokala partners i de olika samarbetsländerna. Hon pratar om att människor frågar efter "cash" när hela branschen pratar om att det är bättre att ge människor fiskredskap och lära dem att fiska än att dela ut fisk.

Svenskt bistånd har idag väldigt lite tålamod med allmosor, utan vill istället skapa förutsättningar för människor att påverka sina liv och sin omvärld. Detta bistånd har väldigt högt anseende ute i världen, där det är tydligt att deltagarstyrt bistånd ges med ansvar och transparens, baserat på mottagarnas behov. Diakonias motto är "människor som förändrar världen" och vi tror på att det är fullt möjligt. Men det går inte att förändra världen med allmosor.

Vi samlar inte in gamla avlagda kläder och skickar till barnen i Afrika. Vi delar inte ut spisar till kvinnorna. Inte nog med att det inte är hållbart - det skapar inga förändrade strukturer som garanterar att samma problem inte uppstår igen - det är rent kontraproduktivt för den ekonomiska utvecklingen i mottagarländerna, då lokala företagare och producenter slås ut då de inte kan konkurrera med inflödet av billiga eller gratis varor från givarländer.

Ekonomisk utveckling handlar bland annat om att skapa förutsättningar för människor att försörja sig själva, men också för stater att genom skatteintäkter och omfördelning möjliggöra för investeringar i infrastruktur, hälsovård, utbildning etc. Vilket kommer befolkningen till godo, även på lång sikt. Även demokratiarbetet är viktigt för denna typ av utveckling. Med större inflytande och insyn kan människor lättare utkräva ansvar från beslutsfattarna. Fattigdomen byggs bort undan för undan genom en mängd strategier. Som på lång sikt ska göra biståndet onödigt.

Dessa strategier handlar förstås inte bara om bistånd. Som jag skrivit tidigare utgör biståndet en minimal del av utveckling. Handel är också en viktig pusselbit för att förstå utvecklingens drivkrafter. Vi vet att de länder som bäst lyckats ta sig ur fattigdomen och få igång en bra ekonomisk utveckling är de länder som har skyddat sin egen marknad på olika sätt, till exempel genom tullar, och som har diversifierat sin produktion. Detta gäller inte bara länder som vi har kunnat följa under de senaste decennierna, som de asiatiska tigrarna. Samma sak gäller för länderna i Europa och USA som alltid har skyddat sina egna marknader för extern konkurrens. Inte de länder som påtvingats total öppenhet mot världsmarknaden.

Diskussionen om varför det finns ett egenvärde i demokrati- och MR-biståndet (alltså utöver den ekonomiska utvecklings-diskussionen) sparar jag till en annan gång. Om det skulle behövas. Vi får väl se debatten fortsätter....

Lyssna på debatten mellan Gunilla Carlsson och Magnus Walan idag den 13 februari: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1637&artikel=4962387