Toleransens fadda smak

På väg hem från anusara yoga gick jag som vanligt förbi det blivande Toleransmuseet här i Jerusalem, och det slog mig åter hur illa jag tycker om ordet "tolerans". Jag har skrivit om det tidigare, vid åtminstone ett tillfälle. Senast var säkert för ett och ett halvt år sedan när de som bygger det här museet började förstöra gamla muslimska gravar, flera hundra år gamla, för att göra plats för toleransen.

Och det stämmer fortfarande, för mig lämnar ordet tolerans en fadd smak i munnen, och jag ryser vid tanken på att detta ord på något sätt ska hyllas på ett museum i en stad som verkar sakna all form av tolerans. Selma Lagerlöf ska ha sagt, efter att ha besökt den här staden i några veckor runt förra sekelskiftet, att "man kan hitta allt i Jerusalem, förutom tolerans". Och då tror jag ändå att det fanns mer av den varan för hundra år sedan än nu.

Ordet lämnar en känsla av överordning och underordning, om ett självpåtaget tolkningsföreträde om vad som är "rätt" och vad som är "annorlunda". "Jag tolererar dig fast du är annorlunda än jag". Ordet har alltså en ganska nedsättande ton, där jag, visserligen med en utsträckt hand av välvilja, bestämmer inom vilka förutsättningar eller villkor min tolerans gentemot dig sträcker sig. Endast jag kan bestämma detta, inte du. Alltså är du underordnad min välvilja. Tja, ni fattar vad jag menar.

När jag gick genom parken, förbi de höga staket som satts upp runt byggarbetsplatsen, slog det mig att tolerans alltid förutsätter ett "vi och dem". Tolerans kan inte finnas utan "den andre", den som inte är som vi.

Att tolerans inte kan existera utan "dem", lämnar en fadd smak i munnen. Och hela min kropp försöker skaka av sig känslan av sunk. Jag vägrar att acceptera toleransens världsbild och kräver en annan människosyn.

Särskilt efter att ha bott här i Jerusalem, där det inte finns så mycket tolerans att snacka om. Ännu mindre det som jag hellre vill ha, respekt som världsbild Här längtar jag efter tolerans, kanske för att respekt känns ännu mer avlägset. För att tolerans ändå måste vara bättre än vad jag dagligen ser här.

Men ska jag verkligen inte kunna önska mig något mer? Envist och bestämt tänker jag fortsätta drömma om att en annan värld är möjlig.