Jag läser fortfarande Howard Zinns ”Det amerikanska folkets historia”, i den mån jag nu hinner läsa. Vilket jag egentligen inte gör, men i alla fall... Som jag tidigare sagt, berättar den historien ur de fattigas, utstöttas och marginaliserades liv: kvinnor, indianer, svarta, arbetare, immigranterna etc. Under industrialiseringen ökade klyftorna mellan människor, arbetare klämdes ihop i städerna under fruktansvärda förhållanden, och utnyttjades brutalt. Fabriksägarna, kapitalet och makten var nära allierade för att skydda rikedomar och personliga fördelar på bekostnad av den fattiga befolkningen. Det kan man bl a se när man granskar lagar och domstolsbeslut från den här tiden.
Och en av de frågor jag ställer mig är hur man lyckas hålla en befolkning i sådan fattigdom utan våld eller lagar? Och då menar jag förstås direkt våld – hela den världsordningen andas ju strukturellt våld. Visst gör människor motstånd då och då, men på det stora hela så accepterar människor sin ”lott” i livet. Vad krävs för att makten ska klara av detta?
Först och främst måste människor tro på den aktuella världsordningen, eller som Zinn skriver: ”Moderna tiders kontroll kräver mer än våld, mer än lagar. Den kräver att en befolkning, som är farligt koncentrerad till städer och fabriker, vars liv är fyllt av orsaker till uppror, lär sig att allt är bra som det är.” (s. 245). Och jag kommer osökt att tänka på Orwells ”1984” (tack Hussein!), där makten tog kontroll över både historieskrivningen och språket för att manipulera människorna att tro att allt är precis som det ska vara.
Zinn berättar om en föreläsare och författare från Yale Law School, Russell Conwell, som på slutet av 1800-talet gav en föreläsning som hette ”Diamantfälten” minst femtusen gånger. Budskapet var att vem som helst kan bli rik bara de anstränger sig, och att fattiga därför får skylla sig själva då de uppenbarligen är lata (känns det igen?):
”Jag säger att ni borde bli rika, och det är er plikt att bli rika…. De män som blir rika är kanske de hederligaste män ni hittar i samhället…. Det är därför de är rika. Det är därför de är anförtrodda pengar. Det är därför de driver stora företag och hittar massor av människor som arbetar med dem. Det är för att de är hederliga män…. Jag sympatiserar med de fattiga, men antalet fattiga som man skall sympatisera med är mycket liten. Att sympatisera med en man som Gud har straffat för hans synder… är att handla fel. Låt oss minnas att det inte finns en enda fattig person i Förenta staterna som inte har blivit fattig på grund av sina egna brister.” (Zinn, s. 245-6)
Samtidigt visar Zinns forskning att nästan alla riktigt rika var födda med fördelar och att väldigt, väldigt få levde verkligen ”the American dream”.
För att människor ska kunna organisera sig för att göra motstånd och utmana den rådande ordningen måste de förstås ha tillgång till tid, energi, platser att mötas på och kunskap. Kombinationen av att makten tillhandahåller en tillrättalagd och begränsad kunskap (som ibland endast kan klassas som information) och frånvaron att möjligheter att skapa utrymme för organisering gör att människors möjligheter för organisering är ganska begränsad.
Detta är förstås inga nya tankar man det tål att upprepas och analyseras i relation till vår kontext, oavsett om den kontexten är Sverige med ett f d nazistparti i riksdagen eller amerikaner som måste arbeta dubbla skift för att få vardagen att gå ihop då minimilönerna är så låga, eller förstås på en mängd andra platser över hela världen. Det finns många paralleller att dra till dagens samhälle.
lördag 2 oktober 2010
måndag 20 september 2010
När jag blir stor ska jag bli politiker
Så här efter valet reflekterar jag ganska mycket på vad som har hänt, vad jag tycker om det, politik och makt mer generellt och mitt förhållande till dessa ord genom livet. Jag sa nog aldrig "när jag blir stor ska jag bli politiker" som liten, men att jag skulle vara politisk och jobba med politik, det stod nog klart ganska tidigt. Under många år trodde jag att det skulle ske genom journalistiken och media. Jag ville granska makten. Och så ville jag skriva.
Jag insåg dock i tid att det inte var något för mig, då jag tvingades erkänna för mig själv att jag varken tyckte om att ställa frågor eller ringa folk. Jag tyckte mer om att tycka, och det behövde jag hitta ett annat forum för. Det finns visserligen lysande journalister i Sverige som tycker massor och som inte låter sig köpas av de stora nyhetskanalernas liberalism, men journalistiken var ändå inget för mig.
Ett tag trodde jag att Sida var drömmålet och att jag där skulle kunna få jobba med internationella frågor, solidaritet, rättvisefrågor etc. Men på myndighet hamnar man ganska långt ifrån de som man jobbar för eller vill hjälpa och det går dessutom inte alltid att vara så politisk och jag upplevde att det ibland var lägre i tak än vad jag hade väntat mig, särskilt om man som jag var ung och kvinna. Det finns visserligen många väldigt politiska Sidaiter, men det var ändå dags för mig att dra vidare.
Civila samhället och folkrörelser blev nästa steg och vad befriande det är att få vara politisk! Att få tycka saker och stå för principer om rättvisa, solidaritet, hållbarhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet. Att få arbeta med och för andra människor som också vill kämpa för dessa principer, både i Sverige och internationellt. Att få bli inspirerad av vanliga människors engagemang och gränslöshet. Idealist, ja visst! Det finns visserligen även många inom det civila samhället som är knepiga, fyrkantiga, snåla, egocentrerade och arroganta. Men civila samhället blev ändå mitt hem.
Det finns dock en rastlöshet som gör att det kliar i fingrarna och jag tittar mig omkring och undrar: hur är det att inte bara jobba med politik utan faktiskt vara "politiker"? Jag är nyfiken och undrar om även detta skulle passa mig. Rädslorna är att jag måste kompromissa för mycket med mina åsikter för att passa in, att det inte ska vara högt i tak för debatt och alla mina tankar. Det finns visserligen mängder av politiker som inte kompromissar med sina principer....
Jag insåg dock i tid att det inte var något för mig, då jag tvingades erkänna för mig själv att jag varken tyckte om att ställa frågor eller ringa folk. Jag tyckte mer om att tycka, och det behövde jag hitta ett annat forum för. Det finns visserligen lysande journalister i Sverige som tycker massor och som inte låter sig köpas av de stora nyhetskanalernas liberalism, men journalistiken var ändå inget för mig.
Ett tag trodde jag att Sida var drömmålet och att jag där skulle kunna få jobba med internationella frågor, solidaritet, rättvisefrågor etc. Men på myndighet hamnar man ganska långt ifrån de som man jobbar för eller vill hjälpa och det går dessutom inte alltid att vara så politisk och jag upplevde att det ibland var lägre i tak än vad jag hade väntat mig, särskilt om man som jag var ung och kvinna. Det finns visserligen många väldigt politiska Sidaiter, men det var ändå dags för mig att dra vidare.
Civila samhället och folkrörelser blev nästa steg och vad befriande det är att få vara politisk! Att få tycka saker och stå för principer om rättvisa, solidaritet, hållbarhet, mänskliga rättigheter, fred och frihet. Att få arbeta med och för andra människor som också vill kämpa för dessa principer, både i Sverige och internationellt. Att få bli inspirerad av vanliga människors engagemang och gränslöshet. Idealist, ja visst! Det finns visserligen även många inom det civila samhället som är knepiga, fyrkantiga, snåla, egocentrerade och arroganta. Men civila samhället blev ändå mitt hem.
Det finns dock en rastlöshet som gör att det kliar i fingrarna och jag tittar mig omkring och undrar: hur är det att inte bara jobba med politik utan faktiskt vara "politiker"? Jag är nyfiken och undrar om även detta skulle passa mig. Rädslorna är att jag måste kompromissa för mycket med mina åsikter för att passa in, att det inte ska vara högt i tak för debatt och alla mina tankar. Det finns visserligen mängder av politiker som inte kompromissar med sina principer....
En önskelista
Kära moder jord, jultomten, alla världens gudar, stjärnorna, eller vem som kan tänkas lyssna: jag skriver i dag en önskelista. Förutom att jag förstås önskar mig fred på jorden, rättvisa, respekt för mänskliga rättigheter och folkrätten och en cykel, så har jag några särskilda önskningar för de kommande fyra åren:
1. Att Sverige ska ramla bort från listan på världens största vapenexportörer.
2. Att båda blocken var ärliga när de sa att de inte tänker ge SD något politiskt inflytande. Inget alls under de kommande fyra åren.
3. Att den blivande minoritetsregeringen blir så svag att den inte klarar av att fortsätta montera ned Sverige och den välfärd vi borde vara stolta över (vilket hör ihop med önskan nummer 2).
4. Att oppositionen blir oöverkomliga bromsklossar framför denna nedmontering och säger ett starkt och tydligt NEJ
5. Att solidaritet och inte frihandel återigen ska bli en ledstjärna i hur vi relaterar till resten av världen. Och att företag som Lundin Oil inte ska få härja fritt på bekostnad av människors liv (varken i Sudan, Palestina, eller på andra platser)
6. Att alla de som jobbat så hårt inför det här valet och som nu känner sig svikna av sina medmänniskor inte ger upp utan kämpar vidare. Om fyra år är det val igen.
7. Att Naomi Klein’s Chockdoktrinen blir obligatorisk läsning i samhällskunskapen på gymnasiet istället för att Svenskt Näringsliv skriver skolböcker om klimatkrisen, vilket de ändå inte tar på allvar.
8. Och att Äppelkriget går upp på alla biografer i landet. Minst en gång i halvåret. Gratis.
9. Att människor inte fortsätter att vara lojala mot de politiker eller partier som uppenbarligen inte ser som ett egenintresse att vara lojala mot dem (exempel: Att Centerpartiet överger kärnkraftsfrågan) utan börjar rösta med fötterna.
10. Att människor på egen hand börjar leva den politik som vi inte ser hos regeringen: klimatsmarta, solidariska, jämställda för en hållbar framtid för kommande generationer.
11. Att människor på riktigt förstår innebörden av ubuntu: ”I am because you are – and therefore we are.”
1. Att Sverige ska ramla bort från listan på världens största vapenexportörer.
2. Att båda blocken var ärliga när de sa att de inte tänker ge SD något politiskt inflytande. Inget alls under de kommande fyra åren.
3. Att den blivande minoritetsregeringen blir så svag att den inte klarar av att fortsätta montera ned Sverige och den välfärd vi borde vara stolta över (vilket hör ihop med önskan nummer 2).
4. Att oppositionen blir oöverkomliga bromsklossar framför denna nedmontering och säger ett starkt och tydligt NEJ
5. Att solidaritet och inte frihandel återigen ska bli en ledstjärna i hur vi relaterar till resten av världen. Och att företag som Lundin Oil inte ska få härja fritt på bekostnad av människors liv (varken i Sudan, Palestina, eller på andra platser)
6. Att alla de som jobbat så hårt inför det här valet och som nu känner sig svikna av sina medmänniskor inte ger upp utan kämpar vidare. Om fyra år är det val igen.
7. Att Naomi Klein’s Chockdoktrinen blir obligatorisk läsning i samhällskunskapen på gymnasiet istället för att Svenskt Näringsliv skriver skolböcker om klimatkrisen, vilket de ändå inte tar på allvar.
8. Och att Äppelkriget går upp på alla biografer i landet. Minst en gång i halvåret. Gratis.
9. Att människor inte fortsätter att vara lojala mot de politiker eller partier som uppenbarligen inte ser som ett egenintresse att vara lojala mot dem (exempel: Att Centerpartiet överger kärnkraftsfrågan) utan börjar rösta med fötterna.
10. Att människor på egen hand börjar leva den politik som vi inte ser hos regeringen: klimatsmarta, solidariska, jämställda för en hållbar framtid för kommande generationer.
11. Att människor på riktigt förstår innebörden av ubuntu: ”I am because you are – and therefore we are.”
fredag 17 september 2010
Bildt och Lundin Oil
Det känns dags att äntligen skriva bloggen om Unpaid Debt, den rapport som gavs ut i början av juni av ECOS (European Coalition on Oil in Sudan) och vars lansering jag jobbade med. Vad hände egentligen i det område som Lundin Oil var verksamma i, i Sudan och varför är det kontroversiellt och högst problematiskt?
När Lundin Oil började utvinna olja i Block 5A, skrev man kontrakt med regeringen i Sudan om att säkra utvinningen av olja i området. Regimen i Khartoum hade dock inte kontrollen i detta område utan man gick in med trupper, helikoptrar och bombplan för att "säkra området". Tiotusentals människor tvångsförflyttades eller tvingades fly för sina liv (man uppskattar att det var fler än 160 000 personer), uppskattningsvis 12 000 personer dog och 500 000 boskap förlorades när byar och jordbruksmark brändes eller övergavs.
Man kan se en tydlig eskalering av våldet i den här regionen när Lundin Oil kliver in på arenan, tillsammans med de andra företagen i Lundin-konsortiet. Detta har varit känt länge och var uppe i media ganska mycket runt 2000-2001, och det fick extra mycket uppmärksamhet då Carl Bildt, tidigare statsminister, satt i styrelsen i Lundin Oil. Många krävde hans avgång. Andra försökte vara mer pragmatiska och sa: nej, avgå inte, använd din kompetens i konflikt och folkrätt, och se till att rätta till det som gått snett och sätta press på företaget att förbättra sin verksamhet så att sådana här saker inte ska kunna ske.
Detta förutsätter ju dock att Carl Bildt tyckte att något var problematiskt med Lundin Oils verksamhet i Sudan. Då hade hans kompetens och erfarenhet inom dessa områden kommit väl till pass. Nu var det ju dock inte så utan Bildt menade att all internationell närvaro i en konflikt är bra då det hjälper till att lyfta konflikten på den internationella arenan, och därmed bidra till att skynda på en fredlig lösning av konflikten, oavsett om det är humanitära organisationer eller oljeföretag.
Så vad säger folkrätten om företags och staters ansvar? Stater är ansvariga att utreda om det finns misstankar om att folkrättsbrott har begåtts. Företag kan anses skyldiga om de har varit delaktiga i eller medverkat eller t o m samarbetat med de aktörer som begått brotten, ifall det finns en misstanke om att de vetat om detta (eller borde ha vetat om detta!).
Lundin Oil har hela tiden hävdat att de inte känt till något av dessa påstådda brott. Vilket inte går att ta på allvar. Lundin Oil hade varit verksamma i Sudan sedan tidigt nittiotal och då det som hände i Block 5A inte var nytt utan samma historier finns från andra oljefält, där andra företag varit verksamma, så var det ingen nyhet. Andra oljeföretag lämnade också Sudan pga detta, t ex kanadensiska Talisman. I den här vevan sålde dessutom Lundin Oil av alla sina andra tillgångar för att endast satsa på utvinningen i Block 5A, vilket inget företag med självbevarelsedrift gör utan att göra någon form av riskanalys el dyl. De måste alltså ha vetat vad som pågick, och detta inberäknar alltså vår nuvarande utrikesminister tillika f d statsminister Carl Bildt.
Staters ansvar då? Varför utreddes inte dessa misstankar av dåvarande regering? Bra fråga. Anna Lindh sade att det skulle utredas: den 10 september 2001. Och vi alla vet vad som hände dagen efter det.
Vad är det då som är nytt i denna rapport? Rapporter har som sagt funnits tidigare, liksom vittnesmål från överlevande. I rapporten har man använt sig bland annat av satellitbilder där man tydligt kan se förändringar i jordbruksmark och betesmark och befolkningsmängd, som ett resultat av krigföringen i detta område. Dessutom finns det sedan 9 januari 2005 ett fredsavtal i Sudan som säger att "the parties to the oil industry", alltså både den sudanesiska regimen och oljeföretagen, har en skyldighet att kompensera de drabbade. Det står inte hur de ska kompenseras, dock att det ska utredas vidare juridiskt. Ingen kompensering har betalats ut och då fredsprocessen är inne på sitt "sista" år är det oerhört viktigt att det avtal som finns implementeras och att människor känner att rättvisa har skipats. Utan detta är chanserna till en hållbar fred i Sudan små, och både oljeföretag och stater måste ta ansvar för detta.
Som jag många gånger skrivit om här: stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Alltså, vi kan inte bara lämna den drabbade civilbefolkningen i Sudan till dess öde.
När det gäller Lundin Oil eller Carl Bildt har jag ingen som helst lust att hänga ut enskilda företag eller individer, däremot vill jag att de tar sitt ansvar för att bidra till våldseskaleringen i ett av Afrikas längsta och mest brutala krig. Och jag vill att vi i framtiden ser ett större ansvarstagande så att den här typen av rapporter inte ens behöver skrivas. Men då varken Lundin Oils nuvarande ledning eller Carl Bildt ens kan erkänna att verksamheten i Sudan var problematiskt... ja, vad säger man... då är de antingen helt okänsliga för människors lidande eller så arroganta att de aldrig kan erkänna fel, eller göra bot.
Och då vill jag hänga ut dem. Och jag vill definitivt inte ha sådana personer som utrikesminister eller på andra viktiga poster. Det spelar ingen roll hur kompetent han annars anses vara. När det gäller Sudan är Bildt ute på djupt vatten, och på ett ganska smutsigt sådant. Och jag vill inte att Lundin Oil eller deras dotterbolag fortsätter med liknande verksamhet i Etiopien eller i Somalia, där man kan misstänka att liknande brott begås.
Just nu ligger ärendet hos riksåklagaren och jag inväntar hans utlåtande. Rapporten har fått stor genomslagskraft även internationellt, många av länkarna kan hittas på Facebook-gruppen med samma namn: Unpaid Debt.
När Lundin Oil började utvinna olja i Block 5A, skrev man kontrakt med regeringen i Sudan om att säkra utvinningen av olja i området. Regimen i Khartoum hade dock inte kontrollen i detta område utan man gick in med trupper, helikoptrar och bombplan för att "säkra området". Tiotusentals människor tvångsförflyttades eller tvingades fly för sina liv (man uppskattar att det var fler än 160 000 personer), uppskattningsvis 12 000 personer dog och 500 000 boskap förlorades när byar och jordbruksmark brändes eller övergavs.
Man kan se en tydlig eskalering av våldet i den här regionen när Lundin Oil kliver in på arenan, tillsammans med de andra företagen i Lundin-konsortiet. Detta har varit känt länge och var uppe i media ganska mycket runt 2000-2001, och det fick extra mycket uppmärksamhet då Carl Bildt, tidigare statsminister, satt i styrelsen i Lundin Oil. Många krävde hans avgång. Andra försökte vara mer pragmatiska och sa: nej, avgå inte, använd din kompetens i konflikt och folkrätt, och se till att rätta till det som gått snett och sätta press på företaget att förbättra sin verksamhet så att sådana här saker inte ska kunna ske.
Detta förutsätter ju dock att Carl Bildt tyckte att något var problematiskt med Lundin Oils verksamhet i Sudan. Då hade hans kompetens och erfarenhet inom dessa områden kommit väl till pass. Nu var det ju dock inte så utan Bildt menade att all internationell närvaro i en konflikt är bra då det hjälper till att lyfta konflikten på den internationella arenan, och därmed bidra till att skynda på en fredlig lösning av konflikten, oavsett om det är humanitära organisationer eller oljeföretag.
Så vad säger folkrätten om företags och staters ansvar? Stater är ansvariga att utreda om det finns misstankar om att folkrättsbrott har begåtts. Företag kan anses skyldiga om de har varit delaktiga i eller medverkat eller t o m samarbetat med de aktörer som begått brotten, ifall det finns en misstanke om att de vetat om detta (eller borde ha vetat om detta!).
Lundin Oil har hela tiden hävdat att de inte känt till något av dessa påstådda brott. Vilket inte går att ta på allvar. Lundin Oil hade varit verksamma i Sudan sedan tidigt nittiotal och då det som hände i Block 5A inte var nytt utan samma historier finns från andra oljefält, där andra företag varit verksamma, så var det ingen nyhet. Andra oljeföretag lämnade också Sudan pga detta, t ex kanadensiska Talisman. I den här vevan sålde dessutom Lundin Oil av alla sina andra tillgångar för att endast satsa på utvinningen i Block 5A, vilket inget företag med självbevarelsedrift gör utan att göra någon form av riskanalys el dyl. De måste alltså ha vetat vad som pågick, och detta inberäknar alltså vår nuvarande utrikesminister tillika f d statsminister Carl Bildt.
Staters ansvar då? Varför utreddes inte dessa misstankar av dåvarande regering? Bra fråga. Anna Lindh sade att det skulle utredas: den 10 september 2001. Och vi alla vet vad som hände dagen efter det.
Vad är det då som är nytt i denna rapport? Rapporter har som sagt funnits tidigare, liksom vittnesmål från överlevande. I rapporten har man använt sig bland annat av satellitbilder där man tydligt kan se förändringar i jordbruksmark och betesmark och befolkningsmängd, som ett resultat av krigföringen i detta område. Dessutom finns det sedan 9 januari 2005 ett fredsavtal i Sudan som säger att "the parties to the oil industry", alltså både den sudanesiska regimen och oljeföretagen, har en skyldighet att kompensera de drabbade. Det står inte hur de ska kompenseras, dock att det ska utredas vidare juridiskt. Ingen kompensering har betalats ut och då fredsprocessen är inne på sitt "sista" år är det oerhört viktigt att det avtal som finns implementeras och att människor känner att rättvisa har skipats. Utan detta är chanserna till en hållbar fred i Sudan små, och både oljeföretag och stater måste ta ansvar för detta.
Som jag många gånger skrivit om här: stater har en skyldighet att respektera och garantera respekten för folkrätt och mänskliga rättigheter. Alltså, vi kan inte bara lämna den drabbade civilbefolkningen i Sudan till dess öde.
När det gäller Lundin Oil eller Carl Bildt har jag ingen som helst lust att hänga ut enskilda företag eller individer, däremot vill jag att de tar sitt ansvar för att bidra till våldseskaleringen i ett av Afrikas längsta och mest brutala krig. Och jag vill att vi i framtiden ser ett större ansvarstagande så att den här typen av rapporter inte ens behöver skrivas. Men då varken Lundin Oils nuvarande ledning eller Carl Bildt ens kan erkänna att verksamheten i Sudan var problematiskt... ja, vad säger man... då är de antingen helt okänsliga för människors lidande eller så arroganta att de aldrig kan erkänna fel, eller göra bot.
Och då vill jag hänga ut dem. Och jag vill definitivt inte ha sådana personer som utrikesminister eller på andra viktiga poster. Det spelar ingen roll hur kompetent han annars anses vara. När det gäller Sudan är Bildt ute på djupt vatten, och på ett ganska smutsigt sådant. Och jag vill inte att Lundin Oil eller deras dotterbolag fortsätter med liknande verksamhet i Etiopien eller i Somalia, där man kan misstänka att liknande brott begås.
Just nu ligger ärendet hos riksåklagaren och jag inväntar hans utlåtande. Rapporten har fått stor genomslagskraft även internationellt, många av länkarna kan hittas på Facebook-gruppen med samma namn: Unpaid Debt.
torsdag 9 september 2010
JAS-affären polisanmäls
Det är mycket åsikter jag har om JAS-försäljning utomland. Jag tenderar ju att ha ganska kraftiga åsikter om typ all vapenexport, så det kanske inte kommer som en överraskning. Men när det gäller JAS-försäljningen till Sydafrika på nittiotalet finns det en mängd saker som har kritiserats från olika håll och som alla förtjänar att uppmärksammas. Och nu äntligen börjar det hända lite saker...
Det har länge funnits misstankar om mutbrott och korruption i samband med den här affären, misstankar som nu mer och mer övergår till att bli bevis. Nya fakta har nu lagts fram och nu har Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gjort en officiell polisanmälan mot JAS. För att citera:
"Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta", säger Anna Ek ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (www.svenskafreds.se).
"Vi har hela tiden varnat för att Jas-affären med Sydafrika har undergrävt fattigdomsbekämpningen i landet och att motköpen inte kommit de fattiga till del. Nu kan vi också konstatera att hela affären genomförts på ett korrupt sätt", säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.
"Vi kräver nu också en oberoende medborgarkommission som utreder statens roll i dessa vapenaffärer. Det råder en skrämmande tystnad, där beslutsfattare verkar skydda och hålla varandra om ryggen", säger Elisabeth Lundgren, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen.
Att dessutom sälja vapen till det land i världen med störst klyftor mellan fattiga och rika, en ohanterlig HIV/Aids-epidemi, enorm arbetslöshet och en eftersatt infrastruktur, som dessutom hanterar arvet efter apartheid, kan aldrig någonsin vara OK. Istället för att använda skattepengarna och andra statliga resurser till utveckling, hälsa, utbildning, infrastruktur och annat så köper man vapen för pengarna, och räknar benhårt med att bistånd ska täcka upp i de andra sektorerna. Gör en Do No Harm-analys på den försäljningen och jag lovar att det är mer som behöver göras än att konstatera att "the devil's in the details".
Och detta blir ju om möjligt ännu mer problematiskt när landet ifråga inte ens kan uppvisa en reell extern fiende, som de eventuellt någon gång skulle behöva använda de här planen mot.
"Använda planen? Men inte kan väl svenska vapen användas i strid? Svenska vapen kan väl inte döda? Eller ens strida?" Jo, för tänk att de kan det.
Inte för att jag vill förstärka tron på att säkerhetspolitik måste handla om realpolitik och mobilisering och terrorbalans. Men inte ens enligt den säkerhetspolitiska definitionen har Sydafrika någon verklig hotbild mot sig. Iallafall inte utifrån.Nåja.
Det ska bli oerhört intressant att följa polisanmälan mot Saab. Och som ni förstår är jag grymt stolt över att ha jobbat för en av organisationerna, jobba för en andra, och ha varit medlem i den tredje i en massa år. Det här kan bli stort. Förhoppningsvis lika stort som rapporten mot Lundin Oils agerande i Sudan som jag var med och släppte och som nu ligger hos riksåklagaren.
Corporate Social Responsibility handlar inte om att sätta dit enskilda företag eller individer i bolagsstyrelser. Det handlar om att förbättra verksamheten inom företag (och även andra aktörer förstås) så att sådana här anmälningar inte ens behöver göras. Och som, framförallt, inte drabbar människor negativt och bidrar till krig, fattigdom och miljförstörelser.
Bra jobbat!
Det har länge funnits misstankar om mutbrott och korruption i samband med den här affären, misstankar som nu mer och mer övergår till att bli bevis. Nya fakta har nu lagts fram och nu har Diakonia, Kristna Fredsrörelsen och Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen gjort en officiell polisanmälan mot JAS. För att citera:
"Denna vapenaffär kan vara den största korruptionshärva som ett svenskt företag någonsin varit inblandat i och överåklagaren måste nu lyfta på varenda sten för att hela sanningen ska komma fram och ansvariga ställas inför rätta", säger Anna Ek ordförande för Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen (www.svenskafreds.se).
"Vi har hela tiden varnat för att Jas-affären med Sydafrika har undergrävt fattigdomsbekämpningen i landet och att motköpen inte kommit de fattiga till del. Nu kan vi också konstatera att hela affären genomförts på ett korrupt sätt", säger Bo Forsberg, generalsekreterare på Diakonia.
"Vi kräver nu också en oberoende medborgarkommission som utreder statens roll i dessa vapenaffärer. Det råder en skrämmande tystnad, där beslutsfattare verkar skydda och hålla varandra om ryggen", säger Elisabeth Lundgren, generalsekreterare på Kristna Fredsrörelsen.
Att dessutom sälja vapen till det land i världen med störst klyftor mellan fattiga och rika, en ohanterlig HIV/Aids-epidemi, enorm arbetslöshet och en eftersatt infrastruktur, som dessutom hanterar arvet efter apartheid, kan aldrig någonsin vara OK. Istället för att använda skattepengarna och andra statliga resurser till utveckling, hälsa, utbildning, infrastruktur och annat så köper man vapen för pengarna, och räknar benhårt med att bistånd ska täcka upp i de andra sektorerna. Gör en Do No Harm-analys på den försäljningen och jag lovar att det är mer som behöver göras än att konstatera att "the devil's in the details".
Och detta blir ju om möjligt ännu mer problematiskt när landet ifråga inte ens kan uppvisa en reell extern fiende, som de eventuellt någon gång skulle behöva använda de här planen mot.
"Använda planen? Men inte kan väl svenska vapen användas i strid? Svenska vapen kan väl inte döda? Eller ens strida?" Jo, för tänk att de kan det.
Inte för att jag vill förstärka tron på att säkerhetspolitik måste handla om realpolitik och mobilisering och terrorbalans. Men inte ens enligt den säkerhetspolitiska definitionen har Sydafrika någon verklig hotbild mot sig. Iallafall inte utifrån.Nåja.
Det ska bli oerhört intressant att följa polisanmälan mot Saab. Och som ni förstår är jag grymt stolt över att ha jobbat för en av organisationerna, jobba för en andra, och ha varit medlem i den tredje i en massa år. Det här kan bli stort. Förhoppningsvis lika stort som rapporten mot Lundin Oils agerande i Sudan som jag var med och släppte och som nu ligger hos riksåklagaren.
Corporate Social Responsibility handlar inte om att sätta dit enskilda företag eller individer i bolagsstyrelser. Det handlar om att förbättra verksamheten inom företag (och även andra aktörer förstås) så att sådana här anmälningar inte ens behöver göras. Och som, framförallt, inte drabbar människor negativt och bidrar till krig, fattigdom och miljförstörelser.
Bra jobbat!
måndag 6 september 2010
Väntar på mitt röstkort...
Efter min hittills åtta dagar långa karriär som "utlandssvensk" väntar jag på att mitt röstkort ska dimpa in på kontoret. Sedan ska jag marschera iväg till svenska konsulatet ca 20 minuters promenad bort och rösta. Både i riksdagsvalet, kommunalvalet och landstingsvalet. Och sällan har det känts så viktigt.
Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.
Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.
Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?
Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?
Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.
Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?
Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)
Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.
Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.
Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...
Under de senaste fyra åren har väldigt mycket hänt som anses vara oåterkalleligt, till exempel utförsäljningen av statligt ägda företag. Då dessa företag inte på något sätt var några slags övervintrade kolosser utan vinstdrivande, effektiva företag blev det uppenbart för var och en att utförsäljningen endast handlade om politik och inte om ekonomi. Om nu någon för ett kort ögonblick hade trott något annat.
Nu är ju förstås ekonomi i allra högsta grad politik, men det är en annan historia. Idag vill jag prata om den 16 sidor långa utredning som presenterades några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen av statliga företag. Då man ganska snabbt insåg att de inte ens hade räknat på förlusten av vinsten från de här företagen (då plötsligt endast skatten skulle komma staten till godo, om ens det... beroende på hur bra skatteplanering de nya ägarna hade) utan endast räknat på engångsvinsten vid just försäljningen.
Men det finns väl ingen som verkligen tror att ekvationen lägsta priser + vinstintressen + bästa service faktiskt funkar?
Och så är det ju det här med grön politik. Hur kan det ha undgått alliansen att en av de största frågorna de senaste åren har varit miljön och klimatet? Frågan är ärligt ställd, för jag fattar det faktiskt inte. Hur kan man ha missat det? Eller rättfärdigat för sig själva att man rakt och fullt struntat i det?
Visst finns det forskare som säger att klimathotet är överdrivet, men även om så skulle ha varit fallet så behöver man ju inte ha skrivit en doktorsavhandling i spelteori för att förstå att vi inte har råd att inte ta detta hot på allvar. Omställning behövs på alla plan i samhället, och det är inte kärnkraft som ska rädda oss, vilket Folkpartiet och Centern bland andra försöker få oss att tro.
Jag har fattat att många politiker endast har en framförhållning på motsvarande fyra år men det behöver ju inte vi väljare har. Det finns inga hållbara lösningar för kärnkraften! Vi har inget hållbart förvaringssystem för kärnavfallet och det kommer att sakta (om inget allvarligt händer, då det kan gå snabbt) förgifta vår jord. Eller är människor så cyniska att de tror att vi ändå kommer ha förstört den här planeten lagom till dess, så varför bry sig?
Vi behöver inte kärnkraften, det är en villfarelse. Vad vi behöver är, återigen, omställning. Genom bättre isolering och klimatsmarta hus kan vi minska vår energiförbrukning i hemmen och på jobbet. Och vi har ännu inte utforskat tillräckligt möjligheterna för förnybara energikällor. Väldigt få i Stockholm har ansökt om bidrag för att sätta upp solceller, och efter den här sommaren är det väl ingen som tror att vårt land är för mörkt för sån't. Jag skulle gärna se solceller på taket till mitt hus, till exempel. (Och ja, jag har föreslagit det till styrelsen... jag klagar inte bara.)
Dessutom behöver vi bättre kommunaltrafik och färre bilar på våra vägar. Och särskilt på sådana platser som i Stockholm, där folk har möjligheten att välja bort bilen. Jag fattar att det är svårare i Norrlands inland, men det är framförallt de som inte behöver bil som jag ser som "bovarna i dramat". Om alla som inte behöver bil (och nu menar jag verkligen inte behöver bil) skulle göra sig av med den skulle mycket vara vunnet. Alla vet om detta, och ändå tjatas det om den där förbifart Stockholm. Stockholmarna har tidigare röstat för att visa att vi vill att pengar investeras i kollektivtrafiken, bland annat genom biltullar... så sluta tjata om alla dessa nya vägar nu.
Och ja, alliansens kortsiktighet skrämmer mig. På riktigt.
Detta är några av alla tankar som snurrar i huvudet medan jag ängsligt väntar på mitt röstkort. För vad händer om jag inte hinner få det i tid? Då kommer jag sannolik ockupera konsulatet. Eller har ni andra metoder som jag kan ta till? Jag tänkte undvika militär ockupation, de har de haft lite för mycket av här nere...
söndag 5 september 2010
För vi vill väl se en förändring?
Under de pågående förhandlingarna mellan Israel och de palestinska ledarna, som Barak Obama står värd för, pratas det en hel massa. Men ingen här verkar riktigt tro på det som sägs eller på aktörerna som är där. Tro att förhandlingarna kommer leda till en förändring. Tro på att det finns en politisk vilja att verkligen skapa fred. En fred som bygger på rättvisa, förstås, då det är den enda fred som kan bli hållbar. Och allt annat måste ju anses ganska ointressant, eller?
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
För vi vill väl se en förändring? En lösning på denna inte speciellt komplicerade men dock så svårlösta konflikt? Eller är det bara prat?
Medan jag följer förhandlingarna utan alltför många förhoppningar läser jag Howard Zinns bok "Det amerikanska folkets historia" och imponeras av alla de starka rörelser och individer som den officiella historieskrivningen verkar ha glömt då de i sin iver fokuserat mest på krig och årtal. Boken är sprängfull av människor värda att beundras, som tagit enorma risker för sina övertygelser om att alla människor förtjänar att leva i frihet och rättvisa.
Jag fascineras över hur alla kamper som utkämpats hänger samman, hur vi omöjligt kan vara fria så länge andra förtrycks. Kampen mot rasism, mot slaveriet, mot förtryck av kvinnor, mot kolonialism och imperialism, mot krig. Och hur många som kämpat sida vid sida med utgångspunkten att så länge som du inte är fri, så är inte jag heller det. Eller som den f d slaven J.W. Loguen skriver i ett brev till sin tidigare slavägare: "Har ni inte lärt er att mänskliga rättigheter är gemensamma och ömsesidiga, och om ni tar min frihet och mitt liv, förverkar ni er egen frihet och ert eget liv?"
Sydstatskvinnan Angelina Grimké sa på 1840-talet: "Vi kan inte hjälpa fram abolitionismen med all vår kraft förrän vi lyfter bort stötestenen från vägen... Om vi avstår från rätten att tala offentligt i år, måste vi avstå från rätten att petitionera nästa år, rätten att skriva året därpå och så vidare. Vad kan kvinnan göra för slaven, när hon själv ligger under mannens fötter och är tvingad att för skams skull hålla tyst?"
Och återigen blir det så tydligt att förändring inte kommer från ledarna, vare sig de kallar sig upplysta eller ej, utan från folket som kräver förändring. En förändring som visserligen blir enklare om ledaren ser sig som "upplyst"... Eller som Frederick Douglass, en f d slav tillika skribent, författare och talare, sa: "Låt mig säga några ord om reformfilosofin. Den mänskliga frihetens hela utvecklingshistoria visar att alla eftergifter som hittills gjorts för hennes vördnadsvärda krav har fötts ur kamp... Om det inte finns någon kamp blir det ingen utveckling.... Makten avstår ingenting utan krav. Det har den aldrig gjort och kommer den aldrig att göra."
Några decennier tidigare, närmare bestämt 1819, sa Emma Willard att kvinnors utbildning "alltför ensidigt har haft syftet att på ett fördelaktigt sätt visa upp ungdomens och skönhetens behag. Mäns smak, vilken den än råkar vara, har gjorts till norm för formandet av den kvinnliga karaktären." Förnuftet lär oss att "också vi är varelser i egen rätt... inte männens satelliter."
Lucy Stone, en annan kvinna som både var aktiv i kvinnorörelsen och abolitionist, vägrade betala skatt då hon inte var representerad i statsledningen. Ämbetsmännen konfiskerade som svar alla hennes ägodelar. Hennes man fastställde, tillsammans med henne, vid deras bröllop: "...denna handling för vår del inte innebär något godkännande av eller löfte om frivillig hörsamhet mot sådana bland de nuvarande äktenskapslagarna som vägrar att erkänna hustrun som en oberoende, förnuftig varelse, medan de förlänar mannen en kränkande och onaturlig överlägsenhet."
Författaren Henry David Thoreau häktades när han vägrade betala sin delstatsskatt i protest mot USA:s krig mot Mexiko 1846. Hans författarkollega och vän Ralph Waldo Emerson besökte honom i häktet och frågade vad han gjorde därinne? Det berättas att Thoreau svarade: "Vad gör du därute?" Två år senare höll han en föreläsning som sedan trycktes med titeln "Civil disobedience" där det bl a gick att läsa:
"Det är inte lika önskvärt att visa respekt för lagen som för det rätta... Lagen har aldrig gjort människor ett smul mer rättrådiga, och till följd av sin respekt för lagen förvandlas även rättskaffens människor dagligen till handlangare åt orättvisan. Ett vanligt och naturligt resultat av omotiverad respekt för lagen är att man kan få se en rote soldater.... i beundransvärd ordning marschera över berg och dal ut i krig, mot sin vilja, ja mot sitt sunda förnuft och sitt samvete...."
När jag läser den ganska nyligen avlidne Howard Zinn blir det återigen så tydligt vad som behövs för verklig förändring. Att gräsrötter runt om i världen kommer samman och kräver rättvisa, slut på förtryck, jämställdhet och mänskliga rättigheter. När detta uppnås kan vi nå verklig, hållbar fred.
Ickevåldsmetoder för att ställa krav finns det gott om, men måste gå bortom ord till handling. Metoder som skär av förtryckarna från deras maktbas. Handlingar som gör förändring mer attraktivt än status quo. Det gäller överallt i världen, inte minst i den här konflikten. Vi, de som inte känner oss fria, så länge andra förtrycks och är ofria, måste ställa krav på förändring.
torsdag 2 september 2010
Utlandssvensk - jag?
Härom dagen fick jag en förfrågan via e-post om jag skulle kunna svara på lite frågor om hur jag ställer mig till valet hemma som utlandssvensk. Va, jag kom ju först hit i måndags?! Här går det undan. Och jag befinner mig visserligen utomlands och tänkte göra det det kommande året men jag undrar om jag tekniskt sett kan anses vara en utlandssvensk, då jag fortfarande är skriven hemma och minsann tänker rösta både i kommun-, landstings- och riksdagsvalet. Och fortfarande betalar skatt hemma.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
Personen undrade förstås hur länge jag bott utomlands (fyra dagar) och vad jag jobbar med (folkrätt). Man ville veta om jag tänkte rösta i det kommande riksdagsvalet (ja!), och om jag följer med i det svenska nyhetsflödet (som fan, men inte just den här veckan för det har varit för stressigt och för mycket nyheter här nere). "Om ja: vilka frågor är du mest intresserad av?" (gissa tre gånger). "Finns det svenska politiska frågor som är viktiga för dig just som utlandssvensk, som du tror att andra i Sverige inte tänker så mycket på? (typ utrikespolitiska saker)" (no shit, Sherlock, men de "utrikespolitiska sakerna" är absolut inte de enda "sakerna" som känns viktiga i just det här valet).
Smaka på ordet "utlandssvensk" ett tag- visst låter det lite fint, lite speciellt, nästan lite glamoröst. Andra ord som jag spontant kommer att tänka på (usch, vad jag är förutsägbar) när jag säger "utlandssvensk" är "driftig", "kompetent", "framgångsrik". En ganska annan bild av beundran än om man lägger till endast fyra bokstäver och ett mellanslag och säger "utlandsfödd svensk".
När ska vårt samhälle börja respektera denna del av befolkningen och se dem som driftiga, kompetenta och en enorm resurs. Ärligt talat, att lyckas ta sig hela vägen till Sverige kan omöjligt vara lätt, med tanke på hur den här världen ser ut. Det krävs ganska mycket "ingenuity" - ett av mina favoritord på engelska - för att klara det. Så vad säger Google translate om ingenuity?
INGENUITY är ett substantiv och kan betyda:
- GENIALITET
- FYNDIGHET
- PÅHITTIGHET
- UPPFINNINGSRIKEDOM
- SINNRIKHET
- FIFFIGHET
- SKICKLIGHET
Shit, ganska imponerande, skulle jag vilja säga. Jag önskar att jag vore allt av det där. Det kanske jag är, men jag har nog aldrig hamnat i en situation där jag har tvingats vara allt detta, och kan därför omöjligt veta. Men sådana människor är det ju urbota dumt att inte se som resurser. Och oerhört trångsynt att inte se som imponerande.
tisdag 10 augusti 2010
Semantik kanske?
Jag har aldrig gillar ordet tolerans, jag tycker att det rangordnar människor, åsikter etc... Underförstått så säger man: "Du är OK, jag accepterar dig, FASTÄN du är annorlunda än jag". Man ger sig själv tolkningsföreträde för vad som är normen, eller vad som är rätt eller fel. Men man är storsint nog att tolerera att andra tycker eller är annorlunda.
Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.
I praktiken då?
Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.
Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.
Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.
Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.
Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.
En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.
Alltså, jag är medveten om att många menar något positivt när de använder ordet tolerans, och jag förstår vad de menar. Men för mig bär ordet en negativ, fördömande klang. Där fördömandet ligger i att man väljer att tolerera, acceptera. Inte för att den andre är jämställd utan för att man är "open minded" eller storsint. Eller tror på allas lika rättigheter i teorin.
I praktiken då?
Simon Wiesenthalcentret i USA har fått tillstånd av Jerusalems stadshus att bygga ett Toleransmuseum i Jerusalem. Idén kanske inte låter så dum, att sätta ordet tolerans på agendan i en stad där alla är annorlunda från varandra och där rangordning är en del av vardagen: medborgarskap, etnicitet, religion, kön och en rad andra identiteter värderas och rangordnas.
Så ett toleransmuseum kanske behövs? Men var ska den i så fall byggas för att verkligen kunna representera det som människor ser som positivt med ordet tolerans? I Jerusalem är allt politik och väldigt mycket om politiken handlar om land. Så även i detta fallet. En gammal muslimsk gravplats i västra Jerusalem har hela tiden varit den plats som Wiesenthalcentret haft ögonen på, en gravplats som jag gått förbi nästan dagligen när jag är här. Och detta sätter fingret på spiken om vad som är problematiskt med ordet tolerans. I kvadrat, bör jag nog tillägga.
Under flera år har olika grupper försökt stoppa detta projekt, eller iallafall flytta det. Man har vädjat till människor att visa tolerans inför andra människors tro, historia, ättlingar.
Men i natt förstördes gravplatsen. Enligt DN krossade schaktmaskiner gravstenarna. Jag har själv inte kunnat se det, då platsen sedan länge omgärdats av höga avspärrningar.
Respekt är det ord jag helst skulle vilja uppgradera. Se användas oftare. Konnotationen är för mig i de flesta lägen positiv. Och då pratar jag alltså inte om att "ingjuta respekt" i någon annan, eller att man ska "visa respekt" för vissa för att de har en viss ålder, ett visst kön eller på annat sätt särskiljer sig från den som ska visa respekten. Inte heller menar jag att vi ska "kräva respekt" genom att trycka ner andra. Jag menar kort och gott, respekt, i dess enklaste form.
En respekt som bygger på att man ser andra människor som jämlikar. Helt enkelt. Det är inte mer komplicerat än så. Eller ubuntu: I am because you are, and therefore we are.
måndag 9 augusti 2010
Och jag som trodde jag var i Khartoum
För drygt en vecka sedan steg jag av planet i Tel Aviv rakt in i en hetta som mer påminner om Khartoum än om Israel och Palestina. En sådan där värme som klibbar och som får en att ständigt känna sig sunkig, dammig, uppsvullen, febrig och helt enkelt inte så smart.
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
Och just under en sådan tid då man verkligen vill känna sig smart. Börja nytt jobb. Imponera på nya kollegor. Lära sig allt på en gång. Brainstorma fram nya projekt. Komma på de mest lysande analyser, visioner, strategier, samarbeten, kampanjer. Kasta ur sig nyckelord och alldeles rätt termer enligt biståndsvärldens senaste trend. Le charmigt, blända folk med ens intellekt, skapa de bästa nätverken och förstås attrahera de bästa givarna.
Nåja. Önsketänkande kanske, men ni fattar vad jag menar.
Samtidigt som jag känner mig förvirrad över var jag är någonstans. Om det känns som Khartoum, smakar som Khartoum, svettas som Khartoum, får hjärnsläpp som Khartoum, borde det då inte rimligtvis vara Khartoum jag befinner mig?
Men även då det känns som Khartoum på alla möjliga sätt, så var det inte Afrika utan Mellanöstern som jag landat i. Det kommer dröja ett tag innan jag träffar mina vänner från Afrikas största land igen. Tyvärr så får jag fortsäta längta efter dem.
Jag befinner mig i Mellanöstern, i östra Jerusalem mer bestämt. Ca 20 minuters gångväg till Damaskusporten och med utsikt från mitt sovrum över Olivberget. Och det är häftigt att vara här. Och till skillnad från Khartoum så kommer vi få svalare väder ganska snart. Så förutom att svetten rinner och att kallduschar är ett stående inslag i den dagliga rutinen, är det bra att vara här, även då jag just nu klibbar fast vid den ena soffan i mitt tillfälliga vardagsrum i den tillfälliga lägenheten i Wadi Joz.
Ett år av spännande möten, intressanta upplevelser och en stor dos hemlängtan också.
Vem vet, jag kanske tar tillfället i akt att aktivera den här bloggen igen, men det kanske blir lite mer personligt och lite mindre debatt just nu. Mer av mina upplevelser och reflektioner över att vara här under ett år. Önskningar tas också emot, tror jag. Vad är det ni vill veta mer om?
torsdag 15 april 2010
Datoravstånd och bloggkultur
Jag börjar sakta men säkert inse att när människor inte behöver kommunicera direkt med varandra utan kan gömma sig bakom datorskärmar och konstiga, avpersonifierade användarnamn så släpper alla hämningar. Och jag menar verkligen alla hämningar. Även de som bloggar, och som alltså framstår med eget namn och ibland bild blir maktfullkomliga och raljerande och använder sig flitigt av härskartekniker och personangrepp. Särskilt då de inte vet vem den andra personen är.
Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.
Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.
Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.
En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.
Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.
Jag är chockad. Det är faktiskt svårt att förstå hur chockad jag är och plötsligt är jag glad att det endast verkar vara mina vänner eller sådana som redan känner till min bloggadress som kan läsa den. Jag vet inte varför, men den verkar inte dyka upp om man bara googlar mitt namn och enligt något sådant där statistiskt verktyg verkar de flesta sökningarna studsa. Jag tackar mig själv för att jag är en sådan teknik-blondie och inte lyckats ändra de där rigida inställningarna. Annars skulle jag nog tystnat helt för länge sedan.
Vad beror det här uppvaknandet på? Jag hittade för några dagar sedan en blogg som skrivit om några kompisar till mig och jag tyckte bloggen var helt osaklig och uttryckte en mängd fördomar och ännu fler faktafel. Att ge sig in i den debatten var inte nådig där vissa kommentatorer som höll med bloggaren fick komma med både rasistiska och hatiska inlägg, ej att förglömma de fortsatta faktafelen. När vi som försökte påpeka faktafelen eller försvara de som bloggaren ursprungligen skrivit inlägget om, rann det galla utmed datorskärmen. Raljerande förtal och allmän skitkastning.
Och lilla jag blir tyst. Efter några försök att påpeka hur ord och åsikter lades i min mun och att jag kände mig tvingad att försvara mig för saker som jag inte hade sagt och att det både var ointressant och ocharmigt att debattera på det sätt, så blev jag tyst och kände mig kränkt. Och som sagt, chockad.
En av de viktigaste lärdomarna som jag fått är att i slutändan är jag bara ansvarig för mina egna handlingar (direkta, indirekta samt icke-handlingar), jag är inte ansvarig för några andra. Jag kan heller inte skylla ifrån mig på andra i linje med något slags sandlådebråk. Och, om jag behandlar andra som jag själv skulle vilja bli behandlad så funkar livet ganska bra. Och om denna ömsesidighet var mer utbredd skulle nog världen också se bättre ut.
Men om internets potential även tar ifrån människor de mest grundläggande nivåerna av sunt förnuft och ömsesidig respekt, då…. Tja… vad säger man…. Jag är tacksam över att jag slipper vara tonåring under det här beteendeförfallet. Man skulle väl kunna kalla mig desillusionerad. Och chockad.
torsdag 18 mars 2010
Valvaka för Sudan
Biståndsminister Gunilla Carlsson befinner sig på resande fot, och i dagens DN rapporteras det från hennes besök i Al Salaam, ett flyktingläger utanför El Fasher i Darfur. Det rapporteras även att Sverige ger ca 400 miljoner kronor till Sudan varje år, främst i form av humanitärt bistånd. Biståndsministern noterar att det finns problem med att humanitära organisationer kommer in och bygger upp flyktingläger som sedan blir mer eller mindre permanenta, att flyktingarna hellre bor kvar där än flyttar hem.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
Läsare borde reagera instinktivt mot ett sådant påstående. Att flyktinglägren har byggts upp så att flyktingarna väljer att bo kvar istället för att återvända hem och att det är katastrofhjälpens aktörers fel.
Vet inte om någon av er har varit i ett flyktingläger i Sudan? Det har jag. Inte just i Darfur, men det finns en hel del av dem runt Khartoum, där folk har bott i decennier och där tälten har ersatts av lerhyddor med plåttak. Jag skulle inte stanna en dag längre i ett av de där lägren, om jag hade ett alternativ att återvända hem.
Så frågan här handlar om förutsättningarna för att återvända. Finns de över huvud taget. Regeringen i Khartoum förhandlar med JEM, den största rebellgruppen i Darfur. Det har de gjort flera gånger under de senaste fyra åren. Förhandlingar har även skett med andra rebellgrupper i Darfur. Men finns den politiska viljan att verkligen skapa fred i Darfur när massakrer fortfarande sker? Att komma överens om ett eldupphör är ju inte så svårt, men fred?! I en sådan här situation, som i inomstatliga konflikter överallt, måste konfliktorsakerna och konsekvenserna av konflikten (inklusive flyktingströmmar och underutveckling) också hanteras. Och människorna i Darfur måste få ta del av Sudans rika resurser och bjudas in att dela makten.
Biståndsministern har faktiskt lite rätt när hon säger att humanitära aktörer kan vara ett problem i konflikter. Om vi endast ger humanitärt stöd utan att sätta politisk press på parterna att lösa konflikten så bidrar humanitära aktörer ganska ofta till att bibehålla status quo.
Nu vet jag inte just om det var detta problem hon syftade på. I så fall hade Sverige kanske haft en tydligare plan för att stötta implementeringen av fredsavtalet mellan nord och syd i Sudan, och även bidragit mer till att bygga upp de fredsskapande krafterna i Sudan, ett öppet, transparent och demokratiskt civilt samhälle som arbetar över etniska och religiösa gränser för ett "Sudan for All", till exempel.
Den 11 april är det val i Sudan.
tisdag 16 februari 2010
Byta terapin mot brödbak, kanske?
Surdegssatsen står ovanpå kylskåpet, där det är lite varmare än i rummet, och hos mig infinner mig lugnet när tankarna på konflikt, politik och analys släpper taget om mig. Vilket så sällan sker. Jag satte igång den igår, med ett par gram jäst för att hjälpa den på traven, och redan nu har den börjat bubbla, att leva sitt eget liv. En surdeg är något som måste vårdas, måste älskas, och är ingenting man kan skynda förbi medan tankarna är upptagna på annat håll. Den svarar helt enkelt negativt på stress och då levererar den inte. Jäsprocessen kommer inte igång utan det är platt fall. Och du kan inte tvinga igång den, endast tålamod och mycket omsorg fungerar.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
Plötsligt förstår jag lite mer av skapelsekraftens attraktion, ömhetskänslorna inför helheten där råg, vete, valnötter och solrosfrön blandas.
Men hur kommer det sig att så få av oss har tid? Lite raljerande skrattar man åt den nya trenden bland latte-papporna, att även vårda en deg. Istället för att köpa surdegslimpor för 50 kronor hos ett bageri. Men borde inte skrattet egentligen sätta sig i halsen? Eller ser vårt samhälle allt i form av trender som alla bör förlöjligas?
Jag måste medge att jag ofta är den första att skratta åt fåniga trender, så nu kastar jag uppenbarligen sten i mitt eget glashus. Men det är dags att medge att vissa saker faktiskt bejakar vår mänsklighet och medmänsklighet medan andra leder till magkatarr och andra stressjukdomar. Och till viss del är det vårt val, hur vi vill leva vårt liv. Och nu pratar jag i allra högsta grad om oss, som faktiskt har ett sådant val.
Vi lever i en sådan höghastighetsvärld att vi sällan har tid för det som verkligen spelar någon roll, och tankarna på allt jag inte unnar mig eller hinner unna mig, såsom kvalitetstid med vänner, stressar ytterligare. Ensamhet eller ytlighet? Terapi för att hantera utbrändheten och känslan av att aldrig räcka till?
Eller byt terapin mot brödbak. Mot en surdeg som kräver sin kärlek men betalar igen tiofalds. Eller mot ett eget glashus, i form av ett växthus eller varför inte en kolonilott. Växter är ju lite som surdeg, de behöver kärlek, ljus och värme för att frodas. Och kanske bör frågan om kortare arbetsdagar åter föras upp på den politiska dagordningen så att vi hinner med att tänka, känna, älska och baka.
torsdag 11 februari 2010
En hjälpande hand
I höstas sade Göran Persson på ett seminarium i riksdagen att "ingen har gjort så mycket för svensk vapenexport som jag" och verkade allmänt ganska stolt över detta. Och härom året uttalade sig Birgitta Ohlsson i Östgötakorren om att folkpartiet inte hade något emot att bli "hela den fria världens vapensmedja" (korrekt citat borde finnas på något tidigare blogginlägg). Också med en viss stolthet i rösten. Konstigt nog. Att Sverige är en av världens största vapenexportörer tycker de flesta människor som jag pratar med är vansinnigt.
I år är det valrörelse och nu försöker flera grupper i Sverige att föra upp frågan om vår vapenexport på agendan i valrörelsen. Som menar att det är problematiskt att vår vapenexport har gått upp med närmare 30 procent bara under den senaste mandatperioden.
"En hjälpande hand" är precis just detta i den här kampanjen, en seriebok som blandar satir och fakta och kan ses som en dokumentär serietidning om just svensk vapenexport. Hjälten i dramat är Zven Johansson som har insett möjligheterna att tjäna en fet kosing i den här branschen. Att mottagarna är länder som Indien, Saudiarabien, Pakistan, USA, Colombia, Sydafrika hindrar inte honom från att se gröna dollartecken vart han än tittar. Fri företagssamhet kombinerat med effektivt "fredsarbete" - vad mer kan man begära?!
Boken släpps i slutet av februari men går redan nu att beställa på bl a KrF:s hemsida: www.krf.se där man förstås också kan läsa mer om den.
ETC har en artikel om den på: http://www.etc.se/artikel/25767/en-stjaelpande-hand-foer-vapenindustrin/
Zven Johansson är, som alla sanna nätverkare (nåja) väldigt öppen för nya vänner på Fejjan. Han är också en flitig bloggare: www.enhjalpandehand.biz är också värt ett och annat besök.
onsdag 10 februari 2010
Snart är det val
Snart är det val i Sverige och valrörelsen är redan i gång. Men innan dess kommer det vara val i Sudan, i april, och det känns som att ännu mer står på spel där än här. Med bara ett år kvar till folkomröstningen i södra Sudan om huruvida de ska bli en självständig stat eller fortsätta vara en del av Sudan, kan valutgången få stora konsekvenser för freden i Sudan.
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
För två år sedan genomfördes en folkräkning, den första på flera decennier, och tanken var att den skulle ligga till grund för det här kommande valet. Allt detta finns med i CPA, fredsavtalet från januari 2005. Folkräkningen genomfördes dock under endast två veckor, en period som också råkade sammanfalla med regnperioden i södra Sudan, då stora delar av regionen är helt oframkomlig. Och Darfur räknades inte alls. Av alla jag känner i Sudan var det endast en handful som räknades.
Resultatet av folkräkningen presenterades först ett år senare och folk i allmänhet hade väl inte så stora förhoppningar, då processen redan omöjliggjort ett korrekt resultat. Många menade att detta var ett tecken på den bristande politiska viljan hos regeringen att verkligen implementera fredsavtalet och att det satte tonen för hur själva det nationella valet skulle bli.
Nu med endast ett par månader kvar till valet har fler registrerat sig för att rösta än de som räknades i folkräkningen. Darfur är dock fortfarande inte inkluderat, vi får väl se om de pågående fredssamtalen i Doha ger några resultat i tid. Och många har redan förberett sig på att det blir ett utbrett valfusk. En vän till mig registrerade sig för några veckor sedan. När hon lämnade lokalen, satt det några män vid ett bord utanför ingången och bad att få se röstsedeln igen, för att "dubbelkolla" den. De skrev ner hennes namn och röstnummer och först senare fick hon veta att de tillhörde NCP, National Congress Party, president Omar el Bashirs parti.
Å andra sidan har många inom det civila samhället utbildat varandra för att agera som valobservatörer under valet. Och även om censuren är hård och det därför är svårt att prata om valet och de olika kandidaterna öppet håller många gräsrotsorganisationer på att utbilda folk inför valet. Många tidningar skriver även om det även om flera journalister har arresterats för att de skrivit regimkritiska artiklar. Många aktivister utsätts också för direkta och indirekta hot.
Det är lätt att fokusera på de negativa trenderna,alla rykten och exempel på hot och trakasserier och massarresteringar av människor som demonstrerar. Det är också lätt att misstankarna om valfusk blir en självuppfyllande profetia. Men idag skulle jag ändå vilja fokusera på de människor som ändå trotsar sin rädsla och går ut och demonstrerar. Som håller utbildningar för gräsrötterna om valet, om demokrati och om mänskliga rättigheter. Som skriver artiklar om situationen i Sudan och som utmanar ledarna att ta ansvar för freden,för utvecklingen, fattigdomsbekämpningen, rättvisa, att helt enkelt ta ett ansvar för ett "Sudan for all".
onsdag 3 februari 2010
Tillbaka i Khartoum
Jag är tillbaka i Khartoum för första gången sedan oktober 2007 då SPLM drog sig ur den nationella samlingsregeringen som protest mot den långsamma och i allra högsta grad bristfälliga implementeringen av fredsavtalet, CPA. I avtalet kom man överens om att de viktigaste frågorna skulle behandlas under en interimperiod på sex år, bland annat folkräkning och nationella val. I slutet av interimperioden ska södra Sudan folkomrösta om huruvida de vill fortsätta vara en del av Sudan eller bli självständiga.
Sex år skulle alltså ledarna få på sig att visa sin goda vilja och fredsönskan, helt enkelt göra "unity attractive".
Det internationella samfundets roll i det hela är förstås att stödja implementeringen av CPA, ett för övrigt väldigt bra avtal, och förhoppningsvis få ett slut på kriget i Darfur. Dock inte uttala sig om utkomsten av folkomräkningen, det är nämligen södra Sudans angelägenhet.
Så Ban Ki-Moons uttalande i Addis Abeba, på Afrikanska unionens toppmöte, har redan kritiserats högljutt här i Sudan, bland annat i Khartoum Monitor, som jag läste i morse till frukosten på Acropole hotel. "The UN has a big responsibility with the African Union to maintain peace in Sudan and make unity attractive."
So far so good. Helt inom ramen för vad FN's roll borde vara här. Det har också varit den officiella linjen även från representanterna i Södra Sudan, ett nytt enat "Sudan for all". Om implementeringen gått som planerat skulle enighet troligen ses som attraktivt. Självständighet först om det visar sig att problemen i Sudan inte går att lösa. Man har menat att problemen i Sudan inte blir lösta ifall södra Sudan blir självständigt, då de flesta regioner har liknande problem med Khartoum, centralregeringen. Men som sagt, ledarna skulle få tid på sig att visa för omvärlden och framförallt för den egna befolkningen att den politiska viljan för fred fanns. Ju längre i interimperioden desto tydligare blir det dock att den politiska viljan inte finns.
Men tillbaka till Ban Ki-Moons tal: fortsättningen lämnar tyvärr mycket att önska, helst att det inte sagts alls: "We will work hard to avoid a possible secession." Way out of line! Särskilt med tanke på situationen nu. Den utveckling, avväpning och demokratisering som så desperat behövs, är idag fortfarande utom räckhåll för en stor del av befolkningen.
Darfurkonflikten är inte löst. Det pågår ett ökat förtryck,arresteringar och hot mot oliktänkande, med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten. Presidenten har vid något tillfälle sagt att han kommer respektera självständighet för södra Sudan om det blir utgången på folkomröstningen, samtidigt som spänningarna och förtrycket ökar ju närmare vi kommer datumet för det nationella valen som ska hållas i april, och många betvivlar hans "smooth-talk".
Sex år skulle alltså ledarna få på sig att visa sin goda vilja och fredsönskan, helt enkelt göra "unity attractive".
Det internationella samfundets roll i det hela är förstås att stödja implementeringen av CPA, ett för övrigt väldigt bra avtal, och förhoppningsvis få ett slut på kriget i Darfur. Dock inte uttala sig om utkomsten av folkomräkningen, det är nämligen södra Sudans angelägenhet.
Så Ban Ki-Moons uttalande i Addis Abeba, på Afrikanska unionens toppmöte, har redan kritiserats högljutt här i Sudan, bland annat i Khartoum Monitor, som jag läste i morse till frukosten på Acropole hotel. "The UN has a big responsibility with the African Union to maintain peace in Sudan and make unity attractive."
So far so good. Helt inom ramen för vad FN's roll borde vara här. Det har också varit den officiella linjen även från representanterna i Södra Sudan, ett nytt enat "Sudan for all". Om implementeringen gått som planerat skulle enighet troligen ses som attraktivt. Självständighet först om det visar sig att problemen i Sudan inte går att lösa. Man har menat att problemen i Sudan inte blir lösta ifall södra Sudan blir självständigt, då de flesta regioner har liknande problem med Khartoum, centralregeringen. Men som sagt, ledarna skulle få tid på sig att visa för omvärlden och framförallt för den egna befolkningen att den politiska viljan för fred fanns. Ju längre i interimperioden desto tydligare blir det dock att den politiska viljan inte finns.
Men tillbaka till Ban Ki-Moons tal: fortsättningen lämnar tyvärr mycket att önska, helst att det inte sagts alls: "We will work hard to avoid a possible secession." Way out of line! Särskilt med tanke på situationen nu. Den utveckling, avväpning och demokratisering som så desperat behövs, är idag fortfarande utom räckhåll för en stor del av befolkningen.
Darfurkonflikten är inte löst. Det pågår ett ökat förtryck,arresteringar och hot mot oliktänkande, med lagstiftning som begränsar yttrandefriheten. Presidenten har vid något tillfälle sagt att han kommer respektera självständighet för södra Sudan om det blir utgången på folkomröstningen, samtidigt som spänningarna och förtrycket ökar ju närmare vi kommer datumet för det nationella valen som ska hållas i april, och många betvivlar hans "smooth-talk".
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
