Mellan jobb

Det är en ny erfarenhet det här, att vara mellan jobb, eller arbetslös som det också heter. Kontakten med Arbetsförmedlingen har i bästa fall varit fascinerande, i sämsta fall byråkratiskt sönderfall utan någon som helst känsla för stil. Och då jag har ett nytt jobb från och med augusti, kan jag ju fokusera på det som är fascinerande, men frustrationen och ilskan lyser igenom när jag tänker på de som ännu inte är "mellan jobb" utan helt enkelt endast är "arbetslösa" och som verkligen skulle behöva Arbetsförmedlingens stöd.

Redan vid mitt första besök stod det klart - ja, det sades rakt ut - att de räknar med att inte hjälpa mig skaffa nytt jobb, utan utgår från att jag kommer klara det bäst själv. Jag instämmer visserligen i den analysen, men hade nog förväntat mig ett annat bemötande. Naivt kanske, men det var faktiskt mitt första besök någonsin. "Om du verkligen vill, har vi ju jobb-coacher som kan hjälpa dig se över ditt CV". Tack, men nej tack.

Efter ett par veckor blev det klart att jag har ett nytt jobb från och med augusti och när jag igår pratade med dem för att uppdatera dem om hur många jobb som jag sökt (de tittar bara på kvantitet) så berättade jag också om att jag nu har ett nytt jobb. "Grattis! När börjar du? Vill du fortsätta med a-kassa tills du börjar? Isåfall måste du fortsätta att aktivt söka jobb fram tills två veckor innan du börjar."

Eh, va? Jag måste alltså för syns skull söka jobb aktivt. Med aktivt menar de många jobb. Som sagt, målen är endast kvantitativa. Om jag inte söker blir det ingen a-kassa. Och detta gäller framförallt det jobb som de skickat till mig per post, som de rekommenderar mig att söka. Fast egentligen är det ingen rekommendation. Om jag inte söker just detta jobb - fast det inte alls är i min bransch - så får jag helt enkelt inte a-kassa. Punkt slut.

Så jag ska söka det, och sedan meddela att det är sökt. Och jag ska söka en hel hög andra jobb. Men frågan som jag ställer mig är ju: vilka jobb ska jag söka då? Om jag söker i min egen bransch, som är ganska liten och där nästan alla känner nästan alla... blir inte det konstigt? Jag pratade med en f d kollega som jobbar som receptionist om detta, som berättade att när hon var i samma situation helt enkelt gick in och sökte vilka jobb som helst, de tio första som dök upp: läkare, lärare, forskare, byggarbetare... Det är ju kvantitativa mål som ställts upp.

Jag har själv rekryterat, jag vet hur tidskrävande det är att gå igenom alla de där ansökningarna och känner igen frustrationen över att även gå igenom de ansökningar som är helt irrelevanta. På förhand ber jag om ursäkt till alla rekryterare som måste handlägga mina ansökningar till jobb som jag varken vill ha eller kan ta - eftersom jag redan har ett nytt jobb som jag ser fram emot att börja på. Förlåt. Det är inte mitt fel. Jag tycker inte om att skylla ifrån mig, men i det här fallet får jag faktiskt det. Jag måste skicka in ansökningar, och ni måste läsa dem. Och inga nya jobb har skapats.