Årets bästa skräcklitteratur

Under större delen av hösten har jag läst Naomi Kleins Chockdoktrinen, en av de läskigaste böcker jag någonsin läst. Den är också helt otroligt läsvärd. Om man har några som helst anlag för konspirationsteorier (vilket jag i allra högsta grad har!), får man en mängd ytterligare bevis för att det faktiskt finns genuint onda människor på den här jorden. Och då snackar jag inte om någon sadist /kannibal som äter upp sina offer i en liten håla i Tyskland efter att ha raggat upp måltiderna på internet.

Nej, dessa freaks skadeverkan är iochförsig obehaglig så det förslår men i storleksordningen mini jämfört med konsekvenserna av vissa andra, väldigt accepterade och respekterade människors politiska handlingar. Ekonomi är politik. Och ekonomisk politik får konsekvenser. Och särskilt den laissez-faire-politik som varit poppis de senaste decennierna, har fått mycket stora konsekvenser. Och inga alls att skryta om. Vad sägs om den ökade fattigdomen i Ryssland på 90-talet: den totala avregleringen av ekonomin ökade antalet fattiga från en miljon till 77 miljoner på mindre än tio år. Det är inte illa pinkat.

Naomi Klein har skrivit en bok som jag antar är oerhört kontroversiell i vissa kretsar och visst ska all fakta läsas kritiskt. Hennes gedigna referenslista ökar dock trovärdigheten. Till skillnad från Bengt Nilssons nästan obefintliga referenslista i "Sveriges Afrikanska krig", till exempel. Vad boken kommer fram till är något som vi egentligen redan visste, att en total nyliberal marknadsekonomi inte kan hantera utveckling eller kriser. Över huvud taget. Och att dess förespråkare är usla forskare.

För vad annat kan man kalla dem? Deras teorier har inte en ända gång i praktiken bekräftats. Och om man som forskare förstår att ens teorier är såpass impopulära att de endast kan införas i icke-demokratiska regimer eller i samhällen i stor kris, borde man inte då, istället för att som Milton Friedman plötsligt börja stödja en rad militärkupper i bland annat Latinamerika, fråga sig: vad är det för fel på mina teorier om majoriteten av världens människor motsätter sig dem? Att försöka falsifiera sina egna forskningsresultat anses väl fortfarande vara ett tecken på god forskningsetik?

Och varför är detta intressant idag? Vi ger Nobelpriset i ekonomi till Paul Krugman som förstås har fattat detta. Och han får det nu, iår, med bakgrund till den ekonomiska kris som vi befinner oss i. Som vi hade kunnat undvika om våra ledare började lära sig av historien. Och välja att inte göra om samma misstag om och om igen. Ett misstag man inte lär sig av, är ett dubbelt misstag. Jag är oerhört glad över att priset gick till Krugman. Jag hade varit ännu gladare om våra ledare lärde sig av historien så att han inte behövde påtala det uppenbara.