Internationella fredsdagen

Imorgon, den 21 september, är det den internationella fredsdagen, vilket uppmärksammas över hela världen. Iallafall av fredsorganisationer. Den föddes ur en dröm om att det åtminstone en dag om året skulle gå att få till en global vapenvila. Att stridande i alla länder drabbade av konflikt åtminstone en dag skulle lägga ner sina vapen.

Vi är ännu inte där, utan imorgon, liksom idag och igår, kommer det strömma in rapporter om fler dödade och lemlästade i konflikten världen över: Syrien, Afghanistan, Irak, Kongo, Sudan, Palestina, Colombia etc... Vissa konflikter får mer utrymme i våra medvetande än andra, ibland är det svårt att förstå varför. Hur kommer det sig att vi bryr oss mer om vissa delar av världen än andra? Att vissa människors förlorade eller förstörda liv drabbar oss mer?

Men fira ska vi ändå, och just imorgon ska jag dansa. Det finns alldeles för många tillfällen att sörja krigens offer. Imorgon kan du komma och fira fredsdagen på Kulturhuset med mig och mina kollegor. Klockan tolv börjar vi på Studion (gamla Lava) med A Beat for Peace, ett samarbete med Lunch Beat och Falling Whistles.

Efter dansgolvet flyttar vi oss till Studio3 för samtal med representanter för fredsrörelserna i Sverige samt en paneldebatt med representanter för de politiska ungdomsförbunden. Lena Ag, från Kvinna till Kvinna kommer ställa dem mot väggen, både fredsrörelsen och ungdomsförbunden. Vad är egentligen fredsrörelsens roll i Sverige idag? Hur påverkar vi bäst beslutsfattare? Hur mobiliserar man flest människor för förändring? Är det lättare eller svårare med social media? Vad tycker ungdomsförbunden egentligen om Sveriges "fredsroll" i världen? Hur rimmar vår egen långa historia av fred med vår eskalerande vapenexport?

Vilka frågor skulle ni vilja ställa? Kom och hjälp oss!

Eftermiddagen avslutas med att Özz Nujen tar emot Svenska freds fredspris 2012 och även kör ett kortare framträdande. Medan vi minglar med vin och fredsmärken, firar och skrattar. 198 år av fred i Sverige förtjänar att firas. Utan att vi glömmer bort vår inte lika smickrande roll i vissa delar av världen. Senast hittades svenska vapen i Syrien, enligt den välkända och respekterade brittiska journalisten Robert Fisk. Men fira ska vi! Jag hoppar dock vinet.

Illusionen om Sverige

Det finns förstås många illusioner om Sverige, om vår välfärd, vår solidaritet, vår långa historia av fred (inne på sitt 198 år nu), om vårt miljöengagemang. Att vi har legat i framkant av utvecklingen för en bättre värld sedan decennier och att vi stolta kan klappa varandra på axeln och le överseende mot resten av världen som inte har "kommit lika långt".

Och dessa illusioner måste ha skakats om i grunden den senaste tiden, på riktigt. Jag försöker själv att sticka hål på de illusioner jag har, och sätta upp visioner som inte låter sig nöjas, men ändå så blir jag skakad i grunden av mycket av det som händer här och nu.

Jag vet inte var jag läste eller hörde detta men tydligen är vi det enda land i världen förutom Chile där ohämmad vinstuttagning inom skolan är tillåten. Men idag tänker jag främst på Ali. Våra grannländer Danmark och Finland struntar i Dublinförordningen och skickar inte tillbaka flyktingar till första ankomstland ifall det råkar vara Italien. Men paragrafrytteriet i Sverige vill skicka tillbaka Ali från Afghanistan som är 15 år och ensamkommande flyktingbarn (han är ett BARN och han sydde ihop sin mun i rädsla för utvisning!), svårt traumatiserad och självmordsbenägen. Traumatiserad säkert av oerhört mycket som har hänt, av att han tvingats fly från ett krigshärjat land, att han är separerad från sin familj (vilket tydligen hände i Iran), att han misshandlades och utsattes för en gruppvåldtäkt i Italien, av hans ovissa framtid...

Vi har rätt och möjlighet att ändra på sådana beslut, men vi gör det inte. Visserligen har Migrationsverket öppnat upp för att hans fall ska ses över. Samtidigt säger gränspolisen som ska avhysa honom att man inte kan ta hänsyn till känslor. Samtidigt som Ali själv ligger inlagd sedan en vecka för psykisk ohälsa och är så illa däran att hans gode man inte tror att han skulle överleva en avhysning. 

Härom året, när det var så kallt på vintern, var det ett nyhetsinslag i TV om att Klara Kyrka i Stockholm lät papperslösa flyktingar sova inne i kyrkan på nätterna - och personalen tackade alla människor som skänkt madrasser som man kunnat lägga ut mellan bänkraderna. Ett par dagar senare läste jag om att polisen börjat kolla personer utanför kyrkan för att kunna plocka upp papperslösa. vilken galen cynism. Med tanke på min senaste blogg om att Bergsjöns församling delar ut matpaket, efter ett reportage i Uppdrag granskning, hoppas jag att vi inte ser något liknande hända där.

Hur kommer det sig att samhället blir mer och mer avhumaniserat, att solidaritet och medmänsklighet värderas så lågt? Hur kommer det sig att status och respekt i allt högre grad handlar om materiella ting, inte hur vi behandlar våra medmänniskor? Hur kommer det sig att så få blir så arga och upprörda att de känner sig tvungna att reagera när de hör sådana historier som den om Ali.

Tack alla vardagshjältar som försöker rätta till vågskålen. Tack för att så många ändå finns i min närhet. Tack för att ni inspirerar mig.

Och en uppmaning till Sveriges Television att återigen visa den australienska mini-dokusåpan (eller vad man nu ska kalla den): "Flyktingar, åk hem!" och denna gång inte så sent på kvällen så att fler människor får en chans att se den. Oerhört välgjord och sevärd.

En miljon ton mat

Jag såg precis Uppdrags gransknings reportage (5 september 2012) om ett projekt i Göteborg där ett företag samlar in mat från olika affärer och levererar den till frivillig-organisationer som delar ut den till behövande. Mat som annars skulle kastas, inte för att den är dålig utan för att bäst-före-datumen ofta är tajt satta. Ett halvt ton mat samlas in och delas ut varje dag, bland annat till ett café för hemlösa som dagligen besöks av över hundra personer, eller till Svenska Kyrkan i Bergsjön som delar ut matpaket till pensionärer, ensamstående med barn, illegala flyktingar, utslagna...

Inslaget gjorde mig både nedslagen och glad. Nedslagen förstås för att det finns ett sådant slöseri i samhället. Enligt reportaget har Naturvårdsverket beräknat att vi kastar ca en miljon ton mat per år bara här i Sverige. Nedslagen för att det finns en sådan utbredd men ofta osynlig fattigdom mitt ibland oss. Och att denna fattigdom ökar, liksom klyftorna mellan de som har och de som inte har.

Och glad över att det finns människor överallt som är beredd att göra det där lilla extra för att hjälpa sina medmänniskor. En mänsklighet som lyser starkt och ofta oväntat, och som skänker stöd, värme och hopp till alla de som lever utsatta. Glad över att vissa mataffärer är beredda att betala för att mat som annars slängs, utan att på något sätt vara dålig, för att den istället ska hämtas upp och komma till nytta.

Jag blir också ledsen av att det samtidigt finns en sådan slit-och-släng-mentalitet i samhället, och det handlar ju inte bara om mat. Jag tänker på allt som jag genom åren har hittat i grovsoprum runtom i Stockholm, i de fastigheter som jag har bott. Hela, funktionella möbler och prylar som lätt hade kunnat skänkas bort, antingen till second hand-affärer, som ofta har möjlighet att hämta grejerna. För de som själva har svårt att lämna in dem, eller till organisationer som Ingen Människa är Illegal, som ger stöd till flyktingar som tvingas leva gömde i rädsla för utvisning.

Reportaget ger inspiration och visar på ett konkret sätt hur man dels kan undvika ett gigantiskt, helt galet matsvinn, dels hur vanliga människor kan hjälpa till. För att ett projekt som detta ska fungera krävs det ju att människor är villiga att hjälpa till på frivillig basis. Med hopp om att liknande projekt även ska startas upp i andra städer. Och jag är helt övertygad om att fler kan hjälpa till, lägga ett par timmar i veckan för att skänka sina medmänniskor mat för dagen, lite mindre oro för hur morgondagen ska genomlevas, lite värme, och hopp om att livet kan bli bättre, att samhället kan se annorlunda ut. Tilltro till människors solidaritet.