Både idag, måndag, och imorgon kommer Ship to Gaza att presenteras på Östersjötorgets scen, under Almedalsveckan här i Visby. Ett tips, om det nu är någon som är här och faktiskt har tid att gå in och kolla internet, förstås. Seminariet anordnas av Kristna Fredsrörelsen tillsammans med Svenska Muslimer för Fred och Rättvisa ochb lyfter just situationen i Gaza och projektet Ship to Gaza som ett exempel på praktisk solidaritet från folk till folk.
Mattias Gardell och Dror Feiler från styrgruppen kommer att prata om betydelsen av att inte glömma bort Gaza ett halvår efter attackerna. Om betydelsen av att inte bara tyst se på vad som hände, och som fortfarande händer. Den blockad som har pågått mot Gaza de senaste åren är också krigshandlingar, inte bara attackerna i vintras. Om betydelsen av internationella samfundets agerande. Om betydelsen av att hävda vår rätt att färdas fritt på haven, enligt internationell rätt.
Och om betydelsen av att själva agera, om ingen annan gör det. Vi kan inte sitta och vänta på att andra ska göra det åt oss. Vi kan inte skylla vår passivitet på någon annan. Vi har en möjlighet och även en skyldighet att själva agera. Ship to Gaza är ett sådant konkret exempel på hur människor kan komma samman för att göra något konkret. Folkrörelser, fackförbund, hamnarbetare, kulturarbetare, aktivister, solidaritetsrörelser och samfund har beslutat att samarbeta för att göra en skillnad och bildat en partipolitiskt och religiöst oberoende organisation. Om ni inte har chansen att komma till Östersjötorget idag eller imorgon, läs mer på www.shiptogaza.se.
söndag 28 juni 2009
fredag 26 juni 2009
En journalist vid gränsen...
Mohammed Omer är en journalist från Gaza som jag har träffat i olika sammanhang och som, efter en speaking tour i Europa förra sommaren, fastnade i gränsen mellan Jordanien och Israel - fast han hade diplomateskort. Jag har skrivit om honom tidigare. Han misshandlades ganska illa, av den israeliska säkerhetspolisen vid Allenby Bridge, och har sedan fått behandling för sina skador i Holland.
Nu, ett år senare, har han skrivit en artikel om händelserna och om vad som har hänt sedan dess. Och han passar på att bemöta en del av de påståenden som har gjorts från gränskontrollen men också från olika journalister och andra: http://www.agenceglobal.com/Article.asp?Id=2042
Läs!
Nu, ett år senare, har han skrivit en artikel om händelserna och om vad som har hänt sedan dess. Och han passar på att bemöta en del av de påståenden som har gjorts från gränskontrollen men också från olika journalister och andra: http://www.agenceglobal.com/Article.asp?Id=2042
Läs!
"Sälj hela skiten"
Är en nyutgiven bok (Ordfront) skriven av min kompis Peter Gustavsson och tre andra och handlar om utförsäljningen av statens tillgångar och hur detta raserar vår välfärd. Ett välkommet debattinlägg som jag också ska hoppas får någon form av genomslag, om inte annat i riksdagsvalet om drygt ett år.
Jag blir arg när jag tänker på den "utredning" eller "underlag" eller vad man nu ville kalla det, som lades fram bara några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen. Som helst skulle komma igång redan innan nyår. Det PM som lades fram var på endast ca 16 sidor och visar tydligt på att utförsäljningen endast var en ideologisk fråga, inte en fråga om rationellt fattade beslut baserade på realistiska kalkyler och riskanalyser. Man hade inte ens bemödat sig med att inkludera förlorad vinst i kalkylen utan endast ta med den summa pengar som skulle kunna fås vid en eventuell försäljning.
Och det är helt OK att fatta beslut efter politisk ideologi, det är väl det politik handlar om. Men med respekt för medborgarna borde man iallafall kunna prestera åtminstone en hyfsat genomarbetat analys som underlag. Det är ju viktigt att komma ihåg att de statliga företag som diskuterades inte var några gamla Sovjet-kolloser utan hyfsat slimmade, effektiva och vinstdrivande företag. Och då måste man rimligtvis räkna in bortfallet av vinst vid en försäljning. Men icke sa nicke.
Och härom dagen slingrade sig Maud Olofsson på sant ministervis på en utfrågning i riksdagen om riskanalysen som gjorts inför diskussionerna om Vattenfalls eventuella utförsäljning. Faktum var, visade det sig, efter att hon lyckats med att inte svara på frågorna hon fick under ca tio minuter, är att hennes departement inte har gjort någon risk- eller konsekvensanalys. Över huvud taget!
Frågan är oerhört aktuell och måste debatteras nu. För att vi över huvud taget ska kunna påverka utgången av den här massförsäljningen. Så tack, Peter och ni andra för att ni lyfter denna fråga och jag hoppas att lyssna på er på Almedalen på tisdag, kl 13-16.00. Även om det delvis infaller samtidigt som vårt seminarium om Ship to Gaza....
Jag blir arg när jag tänker på den "utredning" eller "underlag" eller vad man nu ville kalla det, som lades fram bara några veckor efter förra valet och som skulle ligga till grund för utförsäljningen. Som helst skulle komma igång redan innan nyår. Det PM som lades fram var på endast ca 16 sidor och visar tydligt på att utförsäljningen endast var en ideologisk fråga, inte en fråga om rationellt fattade beslut baserade på realistiska kalkyler och riskanalyser. Man hade inte ens bemödat sig med att inkludera förlorad vinst i kalkylen utan endast ta med den summa pengar som skulle kunna fås vid en eventuell försäljning.
Och det är helt OK att fatta beslut efter politisk ideologi, det är väl det politik handlar om. Men med respekt för medborgarna borde man iallafall kunna prestera åtminstone en hyfsat genomarbetat analys som underlag. Det är ju viktigt att komma ihåg att de statliga företag som diskuterades inte var några gamla Sovjet-kolloser utan hyfsat slimmade, effektiva och vinstdrivande företag. Och då måste man rimligtvis räkna in bortfallet av vinst vid en försäljning. Men icke sa nicke.
Och härom dagen slingrade sig Maud Olofsson på sant ministervis på en utfrågning i riksdagen om riskanalysen som gjorts inför diskussionerna om Vattenfalls eventuella utförsäljning. Faktum var, visade det sig, efter att hon lyckats med att inte svara på frågorna hon fick under ca tio minuter, är att hennes departement inte har gjort någon risk- eller konsekvensanalys. Över huvud taget!
Frågan är oerhört aktuell och måste debatteras nu. För att vi över huvud taget ska kunna påverka utgången av den här massförsäljningen. Så tack, Peter och ni andra för att ni lyfter denna fråga och jag hoppas att lyssna på er på Almedalen på tisdag, kl 13-16.00. Även om det delvis infaller samtidigt som vårt seminarium om Ship to Gaza....
Är folk verkligen lika inför lagen?
Eller är det skillnad på folk och folk? Frågan ställer min f d kollega Martin Smedjeback som nu avtjänar ett fem månader långt fängelsestraff för att han i mars bröt sig in på Saab-fabriken där JAS-planen tillverkas. Frågan ställs på insändar-sidan i gårdagens DN, med rubriken: "Lagen gör skillnad på folk och folk" men kan även återfinnas på hans blogg där han dessutom filosoferar ytterligare om korruption och mutor: avrusta.blogspot.com.
Anledningen till insändaren var beslutet tidigare i veckan att lägga ner åtalet om mutanklagelser vid försäljningen av JAS - en av de största (om inte den största) muthärvan i Sverige. Det är förstås upprörande att målet läggs ner då det rör sig om sådana ofantliga belopp och om en sådan bransch som både Martin och jag tycker är tvivelaktig i allra högsta grad. Men det är också upprörande att vissa personer anser sig stå över lagen på det sätt att de uppenbarligen tycker att det är rätt att ge och ta mutor på det här sättet. OK, folk är inte felfria och vem skulle inte vilja ha en fet liten bonus lagom till jul eller semestern?
Att vilja lägga undan lite till pensionen är kanske inte så konstigt. Den breda vägen är ju ibland ganska frestande. Men att rättsväsendet sedan i praktiken ger en rätt, genom att inte driva processen mot denna typ av agerande, det är det som är mest problamtiskt.
Martin sitter av ett straff som han står för, även om han tycker att han borde ha frikänts. Skillnaden är att enligt hans sätt att se på civil olydnad, handlar det om att inom ramen för ett demokratiskt system (nåja - då ska ju lika inför lagen gälla) vara villig att ta sitt straff när man bryter inom vissa lagar inom systemet som man inte accepterar. Att ta ansvar för sitt agerande, helt enkelt.
Anledningen till insändaren var beslutet tidigare i veckan att lägga ner åtalet om mutanklagelser vid försäljningen av JAS - en av de största (om inte den största) muthärvan i Sverige. Det är förstås upprörande att målet läggs ner då det rör sig om sådana ofantliga belopp och om en sådan bransch som både Martin och jag tycker är tvivelaktig i allra högsta grad. Men det är också upprörande att vissa personer anser sig stå över lagen på det sätt att de uppenbarligen tycker att det är rätt att ge och ta mutor på det här sättet. OK, folk är inte felfria och vem skulle inte vilja ha en fet liten bonus lagom till jul eller semestern?
Att vilja lägga undan lite till pensionen är kanske inte så konstigt. Den breda vägen är ju ibland ganska frestande. Men att rättsväsendet sedan i praktiken ger en rätt, genom att inte driva processen mot denna typ av agerande, det är det som är mest problamtiskt.
Martin sitter av ett straff som han står för, även om han tycker att han borde ha frikänts. Skillnaden är att enligt hans sätt att se på civil olydnad, handlar det om att inom ramen för ett demokratiskt system (nåja - då ska ju lika inför lagen gälla) vara villig att ta sitt straff när man bryter inom vissa lagar inom systemet som man inte accepterar. Att ta ansvar för sitt agerande, helt enkelt.
tisdag 16 juni 2009
So, what about Obama's speech?
De senaste dagarna har "hela världen" (nåja, min värld) pratat om Obamas tal i Kairo, har analyserat det sönder och samman och försökt komma på vilka slutsatser vi kan dra av det. Nå? Är det ett historiskt tal? Kommer det att förändra polariseringen mellan väst och arabvärlden till det bättre? Kommer det att falsifiera "clash of civilisation"- den realpolitiska konstruktionen som var rådande under så många Bush-år och nästan blev en självuppfyllande profetia?
Historiskt, definitivt. Bara genom att han höll det. Och att han höll det i Kairo. Genom att han verkar förstå vad som måste repareras för att världen på riktigt ska kunna bli en säkrare plats att leva på: goda relationer är ett bättre försvar än kärnvapen.
Historiskt när det gäller konflikten i Palestina och Israel? Osäkert. Kanske, kanske inte.
Tecknen för:
- Han använde "stop" istället för "freeze" när han pratade om bosättningarna. En skillnad som kanske verkar mest teknisk, men som kanske kan få större implikationer än vad man först kan tro.
- Han använde ordet "ockupation" - mabrouk!
- Han pratade om behovet av att Israel erkänner Palestinas rätt att existera. Alltså, inte bara palestiniernas rätt till självbestämmande utan han förtydligade det hela med att säga namnet "Palestina" (kanske inte heller verkar som en stor grej, men tror faktiskt inte det har sagts tidigare av en sittande president)
Tecknen emot:
- Han uppmanar inte att Israel ska upphöra med våldshandlingar - bara att palestinierna ska göra det.
- Han nämner över huvud taget inte mänskliga rättigheter eller folkrätten.
- Han godkände samtidigt en ökning av det militära biståndet till Israel. Ja, faktiskt bara ett par dagar innan talet gavs.
- Han nämner ingenting om att Israel i dagsläget har en regering vars medlemmar har lagt fram flera lagförslag som ifall de går igenom klart och tydligt omöjliggör för även de mest ihärdiga "israelvänner" (jag menar ju förstås att man är mer israelvän om man jobbar för fred än emot, därav "") att fortsätta kalla Israel en demokrati.
Och slutligen, än så länge är det bara ett tal, ingen handlingsplan. Och medan omvärlden talar så bygger Israel i en allt högre takt ut bosättningarna och fortsätter att "skapa fakta på marken" som försvårar dag för dag alla möjligheter till en rättvis fred. Så länge snacket fortsätter utan handlingar så måste jag tyvärr hålla mig skeptisk till talets historiska påverkan på utvecklingen i Mellanöstern.
Historiskt, definitivt. Bara genom att han höll det. Och att han höll det i Kairo. Genom att han verkar förstå vad som måste repareras för att världen på riktigt ska kunna bli en säkrare plats att leva på: goda relationer är ett bättre försvar än kärnvapen.
Historiskt när det gäller konflikten i Palestina och Israel? Osäkert. Kanske, kanske inte.
Tecknen för:
- Han använde "stop" istället för "freeze" när han pratade om bosättningarna. En skillnad som kanske verkar mest teknisk, men som kanske kan få större implikationer än vad man först kan tro.
- Han använde ordet "ockupation" - mabrouk!
- Han pratade om behovet av att Israel erkänner Palestinas rätt att existera. Alltså, inte bara palestiniernas rätt till självbestämmande utan han förtydligade det hela med att säga namnet "Palestina" (kanske inte heller verkar som en stor grej, men tror faktiskt inte det har sagts tidigare av en sittande president)
Tecknen emot:
- Han uppmanar inte att Israel ska upphöra med våldshandlingar - bara att palestinierna ska göra det.
- Han nämner över huvud taget inte mänskliga rättigheter eller folkrätten.
- Han godkände samtidigt en ökning av det militära biståndet till Israel. Ja, faktiskt bara ett par dagar innan talet gavs.
- Han nämner ingenting om att Israel i dagsläget har en regering vars medlemmar har lagt fram flera lagförslag som ifall de går igenom klart och tydligt omöjliggör för även de mest ihärdiga "israelvänner" (jag menar ju förstås att man är mer israelvän om man jobbar för fred än emot, därav "") att fortsätta kalla Israel en demokrati.
Och slutligen, än så länge är det bara ett tal, ingen handlingsplan. Och medan omvärlden talar så bygger Israel i en allt högre takt ut bosättningarna och fortsätter att "skapa fakta på marken" som försvårar dag för dag alla möjligheter till en rättvis fred. Så länge snacket fortsätter utan handlingar så måste jag tyvärr hålla mig skeptisk till talets historiska påverkan på utvecklingen i Mellanöstern.
Kriget fortsätter liksom vår skuld till detta
Slutet av våren karaktäriseras i vanlig ordning av intensitet och gärna med fokus på konferenser. Detta året även kryddat med bostadsflytt (som tydligen toppar listan, på delad förstaplats, över mest oorganiserade flyttar, enligt den erfarne flyttaren J) och golvläggning. En helt ny erfarenhet som helt klart fått mig att tänka tanken om karriärsbyte åtminstone en gång.
Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.
En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.
Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.
Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.
Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.
Förra helgen var vi på Sjöviks folkhögskola och pratade om Mellanöstern, som vanligt. Och även om vistelsen avbröts för rösträkning under EU-valet, fick jag med mig en hel del intryck. Även det som vanligt.
En av de talare som gjorde starkast intryck i år var Amos Gvirtz, en israelisk pacifist som har i decennier varit aktiv i bl a de internationella nätverken WRI och IFOR och som t o m var med på Krf:s 70-årsjubileum (organisationen fyllde 90 år iår). Amos bad oss att inte prata om kriget i "dåtid", då krigshandlingar och krigsbrott fortsätter att begås hela tiden – inte bara under kriget i Gaza i vintras eller det senaste Libanonkriget för tre år sedan.
Vanliga israeler märker inte av det, men för den ockuperade palestinska befolkningen är konfiskeringen av land, husdemoleringarna, godtyckliga arresteringar och vägspärrar i allra högsta grad påtagliga krigshandlingar. Så Amos bad oss att inte glömma det pågående kriget. Att inte glömma att Nakban är en pågående nakba. Att inte glömma att det internationella samfundet genom sin tystnad accepterar dessa krigsbrott och därmed blir de facto medbrottslingar. Om ingen verklig press sätts på Israel att upphöra med ockupationen.
Amos menar att attackerna mot den palestinska befolkningen kommer att fortsätta att intensifieras så länge som vi i omvärlden genom vår passivitet och tystnad godtar Israels agerande.
Så det krävs faktiskt mer än ett (i flera avseende historiskt) tal av Obama för att ockupationen ska upphöra. Det krävs en total suspendering av handelsavtalet mellan EU och Israel och inte bara en framskjutning av uppgraderingen av handelsavtalet för att ockupationen ska upphöra. Det krävs att Lieberman, med sina fascistiska idéer, behandlas som han förtjänar (i likhet med Jörg Haider i Österrike på sin tid) och att han inte bjuds in för att hänga med EU:s utrikesministrar i Luxemburg, för att ockupationen ska upphöra.
måndag 15 juni 2009
Loyal arrow söker civila dödsoffer
Under två veckor nu i juni ska det pågå en NATO-övning i Norrland under namnet "Loyal Arrow", Luleå är bas för hela operationen. Eftersom Sverige inte är med i NATO är det intressant att regeringen har sett detta som ett rutinärende och därmed inte informerat varken riksdagen eller riksdagens försvarsutskott, och definitivt inte allmänheten.
Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.
Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.
Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.
Några kanske tycker det låter häftigt när organisatörerna nu söker "civila dödsoffer" till övningen, se http://www.loyalarrow.se, för att delta under flera scenarier. Men jag skulle tro att de flesta tycker att det inte bara låter osmakligt (texten på hemsidan lyder: "vi dör för dig"), utan också i allra högsta grad är problematiskt.
Problematiskt för vår "alliansfrihet" och för den svenska politiken för global utveckling (PGU) som ska vara vägledande i vår utrikespolitik. Men också i allra högsta grad problematiskt för samerna och deras rennäring, som om jag förstår det rätt kommer att störas rejält under kalvningen. Att ha stridsflygplan härjandes över sig tenderar att framkalla någon form av stressyndrom hos de flesta. Men samerna har väl egentligen aldrig varit prioriterade i svensk politik, möjligtvis med undantaget det gränsavtal som slöts mellan Norge och Sverige 1751.
Loyal Arrow är en enorm övning där ca 50 stridsplan kommer att delta tillsammans med ett hangarfartyg och ca 2000 soldater från de 15 deltagande länderna. Samt de civila dödsoffren som tydligen planeras att rekryteras.
Att Sverige närmar sig NATO är ingen nyhet, Sverige har deltagit i massor av NATO-övningar. Men om detta ses som ett rutinärende, bör vi akta oss för att inte även ett medlemskap i NATO ses som ett rutinärende som sakta smyger sig på oss utan att vi har tid och möjlighet att säga ett skarpt nej till detta.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
