Sensationsjournalistik när seriös granskning behövs

Förra veckan släpptes en ny bok på Timbro. Journalisten Bengt Nilssons bidrag till biståndskritiken, Sveriges afrikanska krig. Frågan om biståndets påverkan på väpnade konflikter och eventuella stöd till väpnade aktörer är förstås en oerhört viktig fråga och förtjänar en seriös debatt och professionell granskning och inte den kvällstidningsinspirerande sensationsjournalistik som författaren dessvärre visar prov på i den här boken.

Jag började läsa den för att Kristna Fredsrörelsen tillsammans med vissa andra organisationer fick ett påhopp (s. 258) utan verklighetsförankring eller några källhänvisningar i det kapitel som handlar om Sudan. Över huvud taget är boken väldigt dåligt underbyggd när det gäller källor, som bara ges i vissa fall av direktcitat. Vilket förstås blir problematiskt, och trist att ens försöka bemöta. Men det har vi iallafall gjort idag: http://www.krf.se/sudan_080916.asp

På inget sätt vill jag ge ytterligare spridning till den här boken, men jag måste nog ändå citera den för att exemplifiera: s 258 som sagt: "Under det långa kriget fick SPLA omfattande stöd från Svenska Kyrkan, Liv & Fredinstitutet, Kristna Fredsrörelsen och andra kyrkliga organisationer. Stödet kanaliserades via mottagare som New Sudan Council of Churches, en sudanesisk kyrklig sammanslutning som hade nära och aktiva kontaktermed SPLA."

Som jag har tjatat om otaliga gånger är KrF en ickevåldsrörelse som tar avstånd från alla former av våld, både direkt och strukturellt, och det gör förstås även vår partnerorganisation i Sudan. Det faller lite på sin egen orimlighet att vi skulle ha stött en gerilla-armé. Nåja, källorna lyser med sin frånvaro, som sagt.

Måste ge ett exempel till på de ganska oseriösa ansatserna i den här boken. Författaren hävdar att han arbetat med och i Afrika i 30 år el dyl och här kommer hans väldigt svart-vita analys av Sudan, som inte ger något utrymme för det komplexa och mångfacetterade landet och dess konflikter. Samtidigt använder han ett språkbruk som mer påminner om nordisk familjebok anno 1908 än 2008 (s. 226): "Folk i norr är muslimer och kallar sig ofta för nubier, många av dem ser sig som ättlingar till faraonerna. Människorna i södern är animister eller kristna, de har i alla tider livnärt sig på boskapsskötsel och vandrar med sina långhornade kor mellan höglänta och låglänta områden efter årstidernas växlingar. Relationen mellan folken i södern och norr har i alla tider präglats av konflikt och exploatering. De kolsvarta, nakna boskapsskötarna har förslavats och diskriminerats i århundraden...."

Bengt Nilssons raljerande och svepande förenklingar av Afrika får en att undra vad syftet med Sveriges afrikanska krig är: att väcka en seriös debatt om ett oerhört viktigt ämne eller att skapa sensationsjournalistik.