Kollektiv bestraffning bör dissas imorgon

För ett par år sedan köpte jag på uppdrag av E en bok till hennes blivande man i Australien, om Sverige och svenskarna, för att han kanske skulle uppskatta de eventuella kulturkrockarna mer som mjuka och och sköna i-bumpningar. Boken, vars namn är som bortblåst, var skriven av några personer med utländsk bakgrund som är bosatta här och gifta med svenskar. Även kommentarer från de svenska "hälfterna" fanns med. Tjuvläste förstås boken innan jag gav bort den och förutom de småinurliga leenden som producerades när jag begrundade mina egna och mina medmänniskors egenskaper genom ett kulturellt filter, är det jag bäst kommer ihåg från boken avsnittet om relationen mellan stat och medborgare i det här landet.

Alltså, detta är en charm-rolig bok om kulturella särdrag baserade på några personers iakttagelser och inte på mer "vetenskapliga fakta" än så, so don't quote me on this, men skribenterna verkade iallafall alla vara förvånade, imponerande och kanske framförallt fascinerade av det stora förtroende som de upplevde finns mellan stat och medborgare. Där grundförutsättningen verkar vara att vi kan lita på varandra. Vilket skapar förutsättningar för ett öppet, generöst och empatiskt samhälle, baserad på en tro att alla vill vara goda medborgare (läs: människor) och att statens roll och vilja är att värna om och garantera människors väl och ve.

Detta "väl och ve" förknippas ofta, och definitivt i den här texten, som nära förknippat med välfärd. Som är nära kopplat till idén om att alla de som kan, bidrar efter förmåga, och att alla de andra som under en viss period inte kan bidra, får det stöd de behöver för att ändå kunna ha ett värdigt (inte enbart drägligt) liv. Att inte kunna bidra nu = under en viss period, kan bero på flera faktorer eller faser i livet: barn i dagisåldern och skolåldern, universitetsstudenter, arbetslösa, föräldralediga, sjukskrivna (korttids- eller långtids-) och pensionärer.

Imorgon röstar riksdagen om regeringens förslag på ny, drastiskt försämrad sjukförsäkring. Ett förslag som visar på en bristande förtroende från statens håll gentemot medborgarna. Som kommer att leda till, ifall det röstas igenom, en fortsatt nedmontering av välfärden, och därmed drabba vårt väl och ve negativt. Jag skriver vårt, eftersom jag är övertygad om att samhället som helhet (större än summan av individerna som ingår i det) mår bättre om individernas väl och ve värnas om och kan garanteras. Och därför att jag inte vet när jag kommer att vara i en sits då jag behöver det här stödet.

Resultatet kommer tyvärr bli att en mängd människor slås ut. Och att dessa människor får det ännu svårare att återigen bli en av de "produktiva", de som premieras. Dessa människor som behöver och förtjänar stöd, inte bespottning. Det kanske finns enstaka fuskare, som inte förtjänar förtroendet som vårt system ger dem, men kollektiv bestraffning är förbjudet inte endast i svensk lagstiftning utan även enligt internationell rätt.

Ett exempel på vad förslaget innebär: en sjukskriven måste efter 181 dagar acceptera vilket som helst arbete, oavsett utbildning, bostadsort eller andra faktorer. Vägrar man t ex flytta förlorar man sjukpenningen. Jag tror inte att jag behöver måla upp några tänkbara scenarior för att exemplifiera vad detta kommer att innebära för mängder av människor.

Läskigt, läskigt som fan. Uppmana era politiker att rösta NEJ och håll tummarna. Hårt.