Böcker och teater som väcker tankar

Klockan är midnatt och det är ytterligare en av de kvällar där jag inte lyckas komma i säng i tid för att faktiskt vakna utvilad imorgon. Men det finns så mycket jag hellre gör och timmarna är alldeles för få. Iallafall för mig som faktiskt behöver mina 8 timmar av sömn vintertid. Om jag hade varit lagd åt det avundsjuka hållet skulle både pappa och C få sig en känga just nu för att de har så mycket mer tid per dygn. Utan att bli helt knäpp (och med risken att bli ännu mer blond) av sömnbrist i slutet varje vecka.

Satt och läste Filips blogg och blev så inspirerad av African Reading Challenge som han hade hakat på, att jag genasat började rada upp böcker om Afrika på köksbordet, både sådana jag redan har läst och nu vill lämna kommentarer på, och sådana som jag köpt och sedan glömt bort eller skjutit framför mig. Inte mer! Nu ska det bli av!

Emma's War av Deborah Scroggins har jag ju just läst om, som jag skrivit om tidigare och den kan jag rekommendera. Extra roligt nu när jag kan Sudan förstås, och träffat ett par av alla de personer som nämns i boken. I förrgår läste jag klart Flyga Drake (The Kite Runner) och blev genast sugen på att köpa hans senaste bok. Den var grym. Och igår började jag på Extremely Loud and Incredibly Close, av Jonathan Safron Foer, och efter en sida var jag helt fast. Tänk vad trycksvärta på papper kan göra med ens liv. Är detta böckernas år i mitt liv?

Medan jag ändå håller på och rekommenderar kultur som inspirerar eller påverkar, måste jag nämna teatern jag var på ikväll: Mitt namn är Rachel Corrie, en monolog med Frida Hallgren på Bryggan, Stadsteatern. Den kommer ursprungligen från USA (antar jag, Rachel var iallafall därifrån) och handlar om Rachel som 2003 begav sig till Palestina för att jobba som fredsobservatör ("hjälparbetare" kallas det i monologen) med ISM, International Solidarity Movement. Hon dog när hon blev påkörd av en bulldozer när hon stod mellan den och några barn vars hus skulle demoleras i Gaza. Jag vet inte vad jag hade för förväntningar på pjäsen och hur jag skulle relatera till det som sägs, efter min egen tid i Palestina (visserligen på Västbanken, och även då det är också under ockupation så var området jag var inte i närheten av situationen i Gaza), men är positivt överraskad av pjäsen och Frida Hallgren passar utmärkt i rollen som Rachel Corrie.

Den handlar dels om tiden innan Rachel åkte till Palestina, om hennes tankar om världen, om hur hennes engagemang väcks. Ett engagemang som leder till att hon sätter sig in i andra människors sorger och olycka och beslutar sig för att dela detta med dem. Dels handlar pjäsen om tiden i Gaza, om tankarna att vara där men känna sig trygg för att hon är amerikan. Västerlänning. Hennes internationella identitet ger henne immunitet. Och hon kan åka därifrån när hon vill. Inte utan samvetskval. Utan tankar på dem hon lämnar bakom sig. Men ändå, hon har sitt pass och sin rörelsefrihet. Tills hon dör, vill säga.